Det ska jag göra med min extrasekund

Vänta nu en sekund, veckans stora nyhet måste ha varit den här som kom någon sekund över elva på måndagsförmiddagen.
TT basunerade ut att 2015 blir extra långt år.
Inte på grund av skottår, utan på grund av en futtig liten skottsekund.
Jorden är nämligen lite utbränd och trött och snurrar därför aningen långsammare. Därför behöver jorden komma ikapp tiden, och då tjänar vi människor på jorden en sekund.
Men exakt vad är en sekund?
Jo, det är ungefär den tid det tar för ögat att blinka, eller för mig att knäppa med fingrarna.
Enligt de lärda är det ”Varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium -133, enligt det 13:e CGPM-mötet 1967.”
Okej.
Låt oss knäppa med fingrarna i stället och fantisera över vad man skulle kunna göra med denna extra sekund som infaller sista minuten av sista timmen av tisdagen den 30 juni i år.
Kanske inte så att man ställer om klockan direkt, men visst känns det som en möjlighet att plötsligt tjäna lite tid. Alternativet, att förlora en sekund, hade nog känts jobbigare.
Det finns ju oerhört mycket man kan göra med den där extratiden.
Sova till exempel.

En alldeles sann saga om en en förtvivlad Sundsvallsresa

Hans Alfredsson sa en gång att han inte trodde på gud, men väl på Robert Lind, från Kramfors.

Jag tror på Robert Lund, från Sundsvall.

När jag satt i min bil med tårarna i ögonen i den stickande doften av brända lameller och havererad koppling mitt i en korsning i centrala Sundsvall en kylig februarikväll dök han upp som en frälsare, en äkta trafik-Jesus. Det var mitt i rusningstrafiken och han stannade sin Volvo 745:a på den ena refugen. På den andra stod jag. Förtvivlad och krossad på väg till en kurs i Härnösand. Just här tog det stopp.

Han tittade litet under huven. Sedan tog han fram en minimal ficklampa ur fickan och lyste ned i motorrummet samtidigt som en timmertransport med 24-meterssläp dundrande kryssade mellan våra bilar. Sedan vibrationerna lagt sig sa han lugnt:

– Kör med växelspaken fram och tillbaka.

Jag gjorde som han sa.

Efter en stund släckte han lampan, slog igen huven och gick runt bilen till mig. Han sa:

– Kopplingen, eller växelföraren. Inte värt vi gör så mycket.

Vi tittade på varandra. Han måste ha sett paniken i mina ögon, för han sa:

– Lugn, jag kan bogsera dig till shellmacken. Har du lina?

En stund senare rullade vi i väg. Jag mot en högst osäker framtid i fredagskvällen.

 

Nu ligger jag på ett hotellrum på Statt i Härnösand och försöker samla tankarna. Utanför kan jag se den isfrusna kanalen med sina röda plastbojar, och på andra sidan kanalen ett välkänt märke som lyser upp vid broändan och infarten till centrala stan: McDonalds.

En ensam man är ute och rastar sin hund. Klockan är 23.55. Min hotellrumsgranne örlogskaptenen duschar. Spolar i toaletten.

Jag är klarvaken.

Vad var det egentligen som hände?

Den barmhärtige samariten Robert från Sundsvall erbjöd sig att skjutsa mig till Härnösand.

– Bara mot soppan då förstås.

Men jag tackade nej. Ville inte förstöra den unge frälsarens fredagskväll. Han hade säkert en sambo som väntade i någon lägenhet utåt Granloholm, eller i Nacksta.

– Tack men du har gjort tillräckligt mycket för mig. Jag önskade jag kunde göra något i gengäld.

– Det är helt okej, jag vet hur det känns, jag har varit ute för det själv.

Jag fick fram min plånbok. Krafsade litet i innanlädret och hittade en skrynklig hundralapp.

– Det är det enda jag har. Ta den, sa jag.

– Nää, inte…

– Jo, gör det. Det är inte mycket, men om du kommer till Östersund…

– Jaa?

– Titta in så bjuder jag på lunch.

– Okej, tack, och lycka till.

– Vad heter du, undrade jag.

– Robert, Robert Lund, från Synnsvall, sa han.

Vi bytte mobiltelefonnummer och så åkte han i väg.

 

Ett par timmar senare åker jag bärgare genom ett Sundsvall på väg mot sängdags. Sundsvall har blivit stort. Många lysen, mycket trafik. Det är kallt. Vi pratar om det jag och chauffören. Vi försöker konversera men har svårt att nå varandra. Det är inte så lätt att vara trevlig och kommunicera när man sitter i en helt främmande lastbil med sin egen bil på flaket.

Han sa:

– Så du kommer från Östersund?

– Ja.

– Kallt?

– Va?

– Kallt. Var det kallt i Östersund?

– Ja, men där var det bara tio grader när jag åkte.

– Jasså, jaa, jaa…

– Här måste det vara minst det dubbla?

– Jaa, jaa…jag har bott i Östersund en gång. Det var nittiett. I Odenskog. Det var före alla broarna. Nu är det väl broar överallt?

– Ja, nästan.

– Jaa, jaa…jag skjutsar dig till Avis så får du tag på en hyrbil. Det kostar väl litet kulor, men det brukar man inte bry sig om när det händer sådana här saker. Det är bara att betala och se glad ut.

– Glad är man väl inte precis.

– Nää, nää… men du, du kan vara litet glad i alla fall. Din bil är ju kvar. Annat är det med min. Den brann upp i dag.

– Brann upp?

– Jaa, jaa… brann upp sörrö. Mitt på gårdsplanen. Mitt framför mina ögon när jag var hem på lunch mitt på dagen. Jaa, jaa… nu är det bara ett svart skelett.

Vi var alltså olycksbröder vi två. En bärgare och jag på väg genom Sundsvall.

Vid en rondell i närheten av E4:an några kilometer norr om stan skildes våra vägar. Bärgaren drog vidare med min bil till en verkstad utanför stan, jag med hyrbil mot Härnösand. Jag frös som en hund. Den var iskall.

 

Så nu ligger jag på Statt i Härnösand och har svårt att somna. Klockan är 00.14. Örlogskaptenen har gått till sängs. Man hör bara fläktarna. Och en och annan bil som varvar i nattens kyla på gatan utanför.

Det är ju det här som är livet, tänker jag. Att råka ut för förtretligheter i vardagen är ju det som håller oss levande. Att helt oväntat åka bärgare genom Sundsvall en fredagskväll tillhör livets kryddor, det som ger tillvaron en extra dimension. Det gäller att tänka positivt.

När jag tänker så somnar jag. Statt i Härnösand går mot en ny natt och en ny morgon. Och jag får börja fundera över hur jag ska ta mig hem till Östersund. Det blir spännande.

Vad jag inte vet då när jag slumrar in på Statt i Härnösand är att nästkommande kväll i väntan på transport till Östersund ska tillbringas tillsammans med några av Sundsvalls alkoholmissbrukare framför en text-teve på busscentralen i Sundsvall.

Brynäs-Timrå 3-2. Och jag berättar om mina Brynässympatier. Men den historien får vi ta någon annan gång.

Godnatt!

När allt hände på en gång i Krokom

Det var en helt vanlig torsdag och det var dagen efter min födelsedag och det hade precis börjat snöa och vi stod vid gamla Lantmanna i Krokom där det ett tag var elfirma där Göte Norlander var en av cheferna och nu stod han där med mig för femtielfte gången och skulle berätta om när han och Viktor Orsa såg storsjöodjuret i viken därutanför och Viktor sa att de absolut inte fick berätta för någon om vad de hade sett och det skulle dröja massor av år innan Göte ändå gjorde det och precis nu när vi stod där med utsikt över älven så kom en helikopter och snurrade och snurrade mitt ovanför våra huvuden och Göte sa titta där är en polishelikopter och jag och Susanne Kvarnlöf som var med och filmade Göte när han berättade om Storsjöodjuret började genast att kolla med redaktionen i stan vad som var på gång och Susanne flyttade kameran från Göte mot himlen för att filma helikoptern och Göte sa att oj nu blev det visst en fokusförflyttning och så skrattade vi och Susanne fick kontakt med redaktionen i stan som sa att det var fler poliser på väg mot Krokom och då var det som att vi mer tänkte på vad som hände just då än på Storsjöodjuret och så såg vi när poliserna kom med blåljus över Krokomsbron emot oss samtidigt som helikoptern fortsatte att snurra ovanför våra huvuden och flera människor som bodde runt om eller hade sina arbetsplatser där kom ut genom dörrarna för att se vad som var på gång och då ringde Susanne på nytt till redaktionen för att höra om de hört något mer och då sa nyhetschefen att det var bara någon som av misstag hade dragit igång larmet på Handelsbanken i Krokom vilket fått hela polisflottan att gå loss hahaha skrattade vi och Göte sa fasen vad det misstaget ska kosta och så fortsatte vi och prata om Storsjöodjuret.

 

 

 

En julsaga från Krokom

20131222-215357.jpg

Det lackade mot jul.

Och för femtielfte gången samlades kommunens renhållare för att lägga upp schemat inför den hektiska julhelgen.

Det var ju den helg då de hade som mest att göra. Den mest slitsamma helgen av alla. Att vara renhållare innebar att man hade ansvaret för kommunens renar, alltså de djur som skulle leverera julglädje till medborgarna.

Nu samlades de som höll renarna för att grubbla över hur det skulle planeras. Det var, som du kanske förstår, ingen lätt uppgift.

– Vi måste ha fler renar, det kommer alrdig att gå annars. Vi har hundra, men skulle behöva det dubbla, sa Jonte, som var den som brukade höras mest på deras möten.

– Vi kanske kan hyra in några från Östersund, sa Svenne, som om han kommit med snilleblixt.

– Det går inte, dom behöver sina renar själva, svarade Agneta.

Arne, chefen, hade suttit tyst länge och lyssnat på de andra. Nu reste han sig ur stolen och sa:

– Då finns det bara en sak att göra, vi får flytta på julafton.

De andra tittade på varandra och log. Hahaha, de hade världens bästa chef, flytta på julafton, vad smart!!! Då skulle de ju kunna låna några renar av Östersund, som hade julafton dagen efter.

Då sa Agneta:

– Då borde vi ju flytta på nyårsafton också, bara för att det ska bli rätt, det är alltid en vecka mellan julafton och nyårsafton. Och så blir vi ju lediga dagen efter, på rätta nyårsafton.

Och så bestämdes det att både julafton och nyårsafton skulle flyttas det året i Krokom.

En stund senare gick renhållarna ut på byn och satte upp flygblad så att kommunmedborgarna skulle göras uppmärksamma på nyordningen.

Julafton flyttas till 23 december och nyårsafton till 30:e.

Förändringens vindar blåste i Krokom.

 

 

Jakten på Steve Roper

Tisdag efter lunch.

Regnet smattrar mot gatan. Jag drar upp axlarna innanför kavajen för att få åtminstone litet skydd. Jag blir ändå genomsur, och jag småspringer huttrande de sista stegen mot mitt kontor och uppför trapporna till andra våningen på ÖP.

Jag slänger av mig kavajen på en av besöksstolarna, rättar till slipsen och den blöta kalufsen och så går jag ut i lunchrummet och trycker igång kaffeautomaten. Svart rykande kaffe spolar ner i pappersmuggen. Jag smuttar. Ahhh! Det var hett.

Tillbaka på kontoret sätter jag mig på stolen och slår siffrorna till serietidningsförlaget: noll, åtta, sju, nio, tre, sex…

Signalerna går fram.

Ingen svarar. Jag knackar otåligt med fingrarna mot kontorsbordet samtidigt som nionde och tionde signalen går fram.

Då, plötsligt, en röst i andra änden. Den säger:

– Serieförlaget, Ingela!

Jag presenterar mig:

– Goddag, mitt namn är Nolervik, Stefan Nolervik, jag söker Mister Roper.

– Förlåt, ni söker vem?

Jag förklarar mig:

– Jo, jag söker mister Roper, Steve Roper. Finns han inne?

Det blir tyst en stund. Som om hon tänker efter.

Sedan säger hon:

– Jag är inte säker på att ni kommit rätt, vänta ska jag skicka er vidare till någon som kanske kan hjälpa er.

– Okej.

Ny tystnad. Därefter svarar en man med skrovlig, grov stämma. Han drar ett djupt rosslande andetag, som om han just drog ett halsbloss från en pipa tobak.

– Jaaa…

Jag säger:

– Mister Roper?

– Nej, det är inte mister Roper. Vem frågar…

– Åhh, ursäkta mig.  Nolervik, Stefan Nolervik, vid Östersunds Posten, jag söker Steve…

– Han finns inte. Jag menar, han är försvunnen sedan nittiosju. Då fick han kicken härifrån. Jag tror han fick jobb på Egmont.

– Förlåt, Egmont?

– Ja, ett annat förlag. De sysslar med sånt där nu. Vad jag hört så jobbade Steve där ett tag tillsammans med sin gamla parhäst Mike Nomad. Men så skildes deras vägar. Mike träffade en brud och fick nytt jobb på Agent X 9. Han och Modesty Blasie lever i dag som särb…

Jag avbryter honom:

– Och Steve? 

Mannen suckar.

– Steve, ja, han… jag vet inte om…

– Jag insisterar.

Mannen hostar till. Sedan säger han:

– Det var precis efter det att Seriemagasinet lades ned. Steve tog till spriten och blev alkoholiserad. Hamnade på behandlingshem. Få se, var det inte uppåt dina trakter? Bräcke? Backe? Nåväl, där hamnade han på samma ställe som Kerry Drake, Dick Tracy och Battler Britton. Battler Britton och Tracy gick det riktigt illa för, men jag tror att Roper lever. Kanske i Östersund. Jag har hört att han lever där som en spillra.

Mitt hjärta slår en extra volt. Hör jag rätt? Steve Roper, denne hjälte från barndomen, i Östersund?

Jag säger till mannen i telefonen:

– Tack, det var värdefull information. Adjö.

– Väl bekomme. Adjö.

 

Det har slutat regna och solen värmer skönt när jag med kavajen hängande i armvecket springer omkring på stan på jakt efter en man som formade mitt liv. Steve Roper, piprökande reporter och privatdeckare, och hårdingen Mike Nomads kompis, i stan någonstans?

Jag visar alla jag möter en snabbteckning jag gjort och som faktiskt är ganska porträttlik.

Men ingen känner igen honom. Inte på Busstorget, inte på Stortorget och inte på Gågatan.

Men så, i Kyrkparken, får jag napp. Jag visar teckningen för ett gäng som sitter i och omkring en stor  grön bänk, när en kraftig man med grått hår och mustasch nickar igenkännande:

– Jo, det är inga tvivel. Den där mannen känner jag. Kom så följer jag dig dit.

 

En stund senare sitter jag i ett mörkt och trångt källarkyffe under en körskola i närheten av busstorget i centrala stan.

Mittemot sitter en man i slitna kostymbyxor, en nikotingul skjorta med svettfläckar under armarna, och slipsen hängande på trekvart på bröstet. Han är sliten, omkring 80 och det grå håret på hans huvud är tunt. Mannen är Steve Roper.

Han berättar om sitt macholiv tillsammans med Mike Nomad, om sitt kvinnotycke och om sitt liv som serietidningshjälte genom fyra decennier. Men han säger också att han under hela 1990-talet ifrågasatts som seriefigur, och hur det var början till slutet.

Han är märkbart tagen när han berättar om hur det var att falla från toppen ner i dyn och om att kravla i stoffet. Och om att inte kunna resa sig när han blev om- och ifrånsprungen av alla unga, vackra, framgångsrika nya serietidningsmänniskor. Om att bli ifrågasatt för sin ålder av fräcka framåtsträvande verkställande direktörer.

Han säger med ett snett leende:

– Inget blir så omodernt som det nyligen moderna och ärligt talat, vem orkar konkurrera med Hälge och Ernie? Vem behöver en gammal serietidningshjälte i dag? Ingen.

 

 

 

 

 

 

 

Ogillar

Någon tycker att ett reportage jag skrivit om situationen för flyktingarna i Grytan var bra.

Hur kan 39 personer ogilla att någon tycker om ett reportage?

Och hur kan det vara möjligt att 31 stycken ogillar att vi kan lägga några hundringar på barn i fattiga länder? Vad är det för människor?

Den mystiske Runar

Han hade kastat en sten på mitt fönster när jag hade suttit ensam kvar på redaktionen en sen kväll i november.

Det snöade lätt när jag hade öppnat dörren och släppt in honom.

Mannen i den gröna rocken skakade av sig snön från rockkragen och presenterade sig som ”ny turist i Östersund”. På väg norrut hade han stannat till för att se sin barndoms berömda sten, runstenen.

”Världens nordligaste runsten”, artikulerade han med något drömskt i blicken.

”Var är den?”

”Vad då?” Jag vaknade till, överrumplad på mitt kontor där jag satt och spanade ut över Törnstensgränd där vinden tog i och snön började yra förbi fönstret. Jag tänkte:  Bara det inte blir snökaos.

Mannen tog i, nu med högre röstläge: ”Var är den?”

Jag kom till sans. ”Var är vad?”

”Runstenen, var är den,” sa han lugnt och sneglade uppfordrande på mig som om jag vore en brottsling. Som om det var jag som hade gömt den, eller ännu värre, stulit den.

Han stod bakom mig och jag sjönk allt djupare i kontorsstolen.

Jag lade märke till glasögonen. Glasögonen! Mannen med den gröna rocken och det yviga grå håret hade dubbla glasögon. Två par glasögon utanpå varandra. Bakom dessa ett par bruna ögon. Han måste vara beläst, tänkte jag. Han vet vad han talar om. Nu ska han sätta mig på plats.

”Tommila”, sa han och sträckte fram handen. ”Jag är arkeologiskt intresserad”, sa han, nu vänligt, och tittade mig djupt in i ögonen. ”Sedan jag var liten har jag velat se runstenen på Frösön. Nu hittar jag den inte. Var är den?”

Jag sa: ”landstinget. Den står utanför landstinget. Tidigare stod den vid brofästet men flyttades när den nya bron byggdes. Nu står den på gräsmattan utanför landstingets administration.”

”Ja, jag vet, sa han. Landstinget. Det är därför jag är här. Det är skandal. Jag vill att du skriver något.”

”Jag vill att du tar upp det här på ett kritiskt sätt, sa han och tittade ner på mig.”

Jag ryggade.

”Nej, det går inte.”

Mannen insisterade. ”Du, som är journalist. Skriv något om stenen. Där kan den ju inte stå. Det är anskrämligt.”

Jag svarade ”nej, det går inte. Du får skriva själv. Ordet är fritt. Dessutom är jag inte säker på att våra åsikter sammanfaller i frågan.” Det där sista sa jag inte, bara tänkte. Egentligen struntade jag i stenen. Den kan få stå var som helst, det berör mig inte.

Så mannen i den gröna rocken, som presenterade sig som Tommila, lånade en penna, ett anteckningsblock och satte sig ned vid ett runt bord på redaktionen.

Så skrev han:

”Som turist besökte jag Östersund. Eftersom jag alltid varit arkeologiskt intresserad och under min skoltid i årskurs 6 fick höra av min lärare att världens nordligaste runsten fanns på Frösön ville jag nu bese min ungdoms runsten invid kyrkan. Den fanns inte där!

Dock lyckades jag återfinna den på landstingets stora gård. Varför just där?

Var det ett utslag av byråkraters lycka att stoltsera med denna sevärdhet?

Tilläggas bör att den tidigare stått vid brofästet men icke på denna anskrämliga och för stenen förnedrande plats.

En dag kommer troligtvis landstingets byggnader att rivas. Ska då stenen stå där utan anknytning till historien eller ska den åter igen valsa runt?

Märkvärdigt är också att det inte finns någon sevärdhetsanvisning till platsen.

Runar Tommila

 

Mannen med den gröna rocken och de dubbla läsglasögonen lämnade den skrivna lappen i min hand. Han var på väg till Karesuando och hade bara stannat till i Östersund. För att se stenen. Och så fanns den inte där han hade trott. Där han hade läst att den borde finnas.

Han berättade att han varit här förut. Tältat med sonen och upplevt Jamtli.

Fantastiskt, sa han. Jamtli är helt underbart, sa han och så nickade han adjö och drog vidare.

Jag stod kvar och läste på lappen. Tommila. Runar Tommila, läste jag. ”Runar”, tänkte jag. ”Står det Runar? Märkligt sammanträffande. Här kommer en okänd man upprusande på mitt kontor och efterlyser en runsten. Och så heter han Runar…

Var det i själva verket han som ristade runorna?

Filmstjärnans sista önskan

Mina rötter finns i Hotagen.

Alla säger:

– Åhhh, där som det är så fint! Och kyrkan som ligger så vackert där vid sjön!

Jag vet, men ändå är det få som flyttar dit, som vill bo där. De flesta flyttar därifrån.

En som flyttade dit var en väldigt speciell person, och vars grav på kyrkogården jag besöker varje gång jag är där.

Det är filmstjärnan Nils Asther. Han, den omsusade, den omtalade, mannen med utseendet, den bildsköne, filmvärldens store älskare där i Hollywood i mitten på förra århundradet. Garbos älskare. (Här ett smakprov ur en av filmerna)

Han flyttade till Hotagen, men först efter sin död.

Jag står där vid hans grav i kyliga oktobersöndagen och funderar lite över honom . Han som var så firad och var med i så många stora produktioner, men så kom ljudfilmen, och plötsligt dalade hans stjärna. Han hade filmutseende, men inte rösten. Så han försvann plötsligt från de stora scenerna.

Han flyttade hem till Sverige. Tog till flaskan, och blev ganska outhärdlig för sin omgivning. Men en vän hade han, Hotagsbon Iwo Wiklander, som han träffat i USA, och som han fortsatte att umgås med i Stockholm.

Iwo visade honom en gång kyrkogården i Hotagen. Han blev hänförd.

Hans sista önskan var därför att bli gravsatt där.

Det skedde också, 1981.

När jag blev kidnappad

En mörk och regnpiskande novembernatt i början på 1990-talet.

Jag hade precis avslutat mitt pass som nattredaktör på tidningen. Tryckpressarna rullade. Kvällsreportern hade gått hem efter att ha skrivit sin sista notis för kvällen, den som blev det sista vi lyckades trycka in i tidningen före deadline.

”Bråk vid Statoil” löd rubriken.

Vidare:

”Strax före 23.00 på söndagskvällen startade ett bråk vid Statoilmacken i Östersund. Ett par i 40-årsåldern hade blivit ertappat med att stjäla cigaretter och mannen hade blivit våldsam och attackerat personalen med kniv. Personalen hade då dragit sig undan och lyckats stänga entrén, varvid mannen hade sparkat sönder glasrutan och skadat foten.

Jag hade dock inte läst notisen, bara noterat att det varit bråk vid en mack i stan. Jag åkte därför ovetande mot Statoil för att tanka innan jag åkte hem mot Offerdal.

När jag kom dit var allt lugnt. Jag tankade, gick in och betalade, och ingenting andades att något bråk hade ägt rum. Allt var som vanligt.

När jag kom ut och satte mig i bilen upptäckte jag att jag hade sällskap. I baksätet satt en man och en kvinna. Det ångade om dem, som om de hade ansträngt sig, och nattlamporna från macken blänkte i deras uppspärrade ögon. De var genomblöta av regnet och det rann vatten från mannens stripiga hår ner på hans kinder.

Han sa:

– Skjutsa oss.

Jag sa ängsligt:

– Okej, men var?

– Västerut.

Så åkte vi. De satt i baksätet och pratade med varandra. Jag hörde inte vad de sa.

Kommen till Krokom frågade jag igen:

– Vart ska jag skjutsa er?

De pratade lite med varandra, slutligen sa han:

– Till en telefonkiosk.

Jag funderade. Var fanns det en sådan? Den vid stationen i Krokom, var den kvar?

Jag åkte sakta ned mot gamla stationsplatsen i centrala Krokom. Regnet hade övergått i blötsnö. Mannen och kvinnan i baksätet rökte sina John Silver utan filter.

När vi kom fram såg jag problem hopa sig.

– Den är borttagen, sa jag.

– Fan, sa mannen, var är nästa?

– Jag vet inte. Kanske i Nälden, svarade jag.

– Åk dit, sa han.

Så åkte jag vidare genom natten. Genom snöslasket. Klockan närmade sig tre på morgonen när paret tände nya cigaretter i baksätet.

Tio minuter senare gled jag ner mot bron över Faxån i Nälden. Och där, alldeles till vänster, vid anslagstavlan, fanns en telefonkiosk.

Jag pustade ut.

Mannen sa:

– Vänta här!

När de hade gått ur såg jag mannens fot, den var bandagerad utanpå skon och röd av blod. Han hade alltså fått skadan när han sparkade sönder rutan.

Men vad skulle jag göra? Dra?

Så la jag i ettan, stampade gasen i botten och gjorde en rivstart. Mannen som blev varse mitt flyktförsök kastade sig över motorhuven på bilen och slog mot vindrutan och skrek, stanna, stanna din jävel!

Med en duns snurrade mannen av motorhuven och hamnade på marken. Jag drog hemöver. Lättad, men chockad.

Några dagar senare hade vi en notis i tidningen:

”Eftersökta greps”

Järpen (ÖP). Det par som eftersökts av polisen i Östersund för stöld och för att ha hotat personalen vid Statoil med kniv, greps på måndagskvällen i Järpen.

De gav sig till känna när mannen hade tvingats söka vård vid hälsocentralen för en skadad fot.

 

 

Mannen i bilen

Och så var det den där mannen.

Kommer du ihåg honom, som jag skrev om i våras, mannen i bilen?

Här en länk till blogginlägget.

Jag vet, man ska inte frossa i andras olycka, och aldrig skriva om det så att den personen hängs ut. Men jag sätter inte ut namn och jag ska försöka göra det så mjukt som det bara går.

Jo, det var den där mannen.

Sedan något år tillbaka hade han parkerat sin bil på en parkeringsplats vid genomfartsleden till det lilla jämtländska samhället.Där hade han sedan förskansat sig. Hans bil blev hans bostad och där kom han att bo i vått och torrt, dagar och nätter, sommar och vinter.

Men var han?

När jag kontaktade en person som bodde i närheten sa denne att det var en man i personlig kris, en sjuk och deprimerad människa som egentligen behövde hjälp, men som inte tog emot någon.

Kanske stämde det.

Dagarna och månaderna hade gått och mannen blev en snackis i bygden, och därefter hade det spridit sig längre ut i landskapet. Det pratades om mannen i bilen, som ingen vågade sig på.

En dag hade någon som kände igenom honom tagit kontakt och börjat prata. Mannen visade sig vara en gammal fotbollsprofil. En spelare från det glada 1970-talet och som jag själv spelat med. En glad, positiv kille som ofta sågs ut i vimlet och som var en mycket duktig fotbollsspelare. En lagkamrat.

Plötsligt hade mannen fått ett ansikte, och det kändes ganska jobbigt att inse att där satt en människa som jag kände i en bil någonstans i Jämtland och behövde hjälp, men som inte tog emot någon.