Klädernas gemenskap

Kläder.
Från början något att värma kroppen med, eller för att skydda den mot sol och kyla.
Så småningom även något att skydda sin kropp med när det gällde det sexuella, eller sin mänskliga skörhet, att inte visa sig i sin nakenhet.
Så blev kläder en identitet.
Rallare hade slokhattar och manchesterväst, viktiga män med makt hade kostym och slips, punkare läder, ja du förstår, kläderna som ett medel att visa vem man var, vad man stod för.

När jag var ung såg jag ut så här.
På våran audi. Tunn tröja med uppkavlade ärmar, kanske en tunn guldkedja runt halsen och abnormt utsvängda jeans som nästan släpade i marken,
Till detta gärna ett par naturfärgade träskor.
Det var den soliga sommaren 1973 och jag hade suttit i en solstol bakom husväggen och bränt min kropp. Det var fredag eftermiddag och jag, 16 år gammal, skulle åka med kompisar på dans till Jämtängen.

Till veckan åkte jag och 17 andra 16-åringar från Jämtland till elitpojkläger i fotboll i Halmstad. Alla i samma sorts trendiga kläder. Man vågade inte sticka ut.
Några år senare, omkring 1977, hade de utsvängda jeansen bytts ut mot utsvängda snickarbyxor och adidas-t-shirt.
Och naturfärgade träskor.
Det gällde ju att hänga med.

20130720-142243.jpg