Dimmornas by

Det är morgon.

Jag har åkt vägen tusentals gånger och kan den utantill: Sväng till höger ut på landsvägen, en lång raksträcka, en liten tvärböj åt höger, över Lillån, en tvär högerkurva, en vänster, ny kortare raksträcka, förbi Jänsmässbränna, över Lavapevallen, och slutligen en svag höger och jag passerar byn som ligger mitt på skogen.

Sandmyra. Av sand och myr. Uppodlad i svett när allt var upptaget i den större byn, Utgård, för mer än hundra år sedan.

Kallhål på vintern. Förr, när byborna hade fasta telefoner ringde de från storbyn till Sandmyra:

– Hej, hur kallt är det i kväll? Jasså, 25 minusgrader, då är det fem grader kallare än här.

Här är ofta dimma innan solen kommit tillräckligt högt på himlen.

Sandmyra är ett litet ställe. Bara ett par mindre gårdar. Och en liten äng. Strömmen kom 1986. Innan dess alstrades strömmen genom ett dieselverk.

Jag stannar bilen på vägkanten mitt i byn och kliver ur. Jag korsar armarna över bröstet och lutar mig med ryggen mot bilens plåtskal. Jag andas.

Det är en härlig morgon. Står i diset i sensommaren och det knastrar av gruset under skorna. Vindstilla. Det är ett tungt dimsjok över bygden nu innan solen kommer och städar undan morgonfukten. Vägen, som tidigare varit en smetig lervälling, har stelnat under nattens frostattack. Det blänker i vattenpölarna.

Det hörs ett hundskall.

Storlommen svarar nerifrån Näversjön, som jag vet ligger där nedanför skogen. Jag hör ofta lommen den här sommaren. Det måste ha varit gynnsamt. Jag drar mig till minnes den där hösten när jag kom åkandes och såg en lom som landat på landsvägen. Den hade landat helt fel och nu tog den sig inte därifrån. Malplacerad i Ingemansland.

Jag tog den i bilen och körde ner den till sjön, och då kunde den plötsligt flyga. Behövde vatten för att kunna starta.

Det är något sympatiskt med byn. Inte så så pretentiöst. Det slår mig plötsligt att hit kommer aldrig kungen, här har kommunalrådet troligen inte satt sin fot, och hit kommer de troligen aldrig när de stolta vill visa upp sin bygd för andra. Nej, det här är varken Åre eller Trångsviken. Den här byn finns det ingen desigprogram för.

Här bor tre, fyra personer vid en landsväg. Det här är så långt bort man kan komma från designade turistorter och kommunala turistsatsningar. Det här är grå verklighet och man kan inte annat än älska den.

Lommen fortsätter med sitt vemodiga ropande i augustimorgonen.

Så känner jag suget efter morgonkaffe. Och åker. När jag svänger höger ut på storvägen tänker jag:

Jag måste skriva om Sandmyra någon gång.

Slöjdlärarens hemlighet

20130725-000726.jpg
Han var den tystlåtne, tillbakadragne och blyge slöjdläraren på skolan i Änge.
Han levde ett ensamt liv och gjorde inget väsen av sig.
Eleverna hade egentligen ingen vidare kontakt med honom, och inte heller hans kollegor.

En dag hände en olycka. Det var när slöjdläraren hemma på sin tomt vid huset i byn Grötom skulle åtgärda något i sin gårdsbrunn. Han föll i med huvudet före och fastnade så. Där hängde han hjälplöst fast tills livet flydde.
Ingen hade saknat honom, utan han återfanns död efter några dagar.

Det var när avlägsna släktingar efter en tid skulle göra bouppteckning som de låste upp och gick in.
De häpnade.
Slöjdlärarens hemliga liv uppenbarades nu i full dager. Huset var, rum för rum, belamrat med gamla grejer, auktionsgods, och antikviteter. Där var prylar överallt!
Slöjdläraren hade levt där bland alla sina saker och det var upptrampade stigar genom rummen. Allt, från källare, via hall, kök och vardagsrum, var fyllda. Hur fick han själv plats?
Han måste ha suttit i en stol och sovit om nätterna.

Jag följde med en auktionsförättare in i huset och såg allt, och det var helt sjukt hur det såg ut.
Det var en del skräp, men enligt auktionsmannen var det mesta noggrant utvalda värdesaker. Ett helt livs samlarmani hade nu, på grund av olyckan i brunnen, kommit i full dager.

Den ensamme slöjdläraren som ingen hade lärt känna på riktigt, hade levt ett rikt liv bland sina saker och han hade gjort många resor världen över på stora auktionsfirmor i jakt på antikviteter.
Och nu allt gick på auktion som hölls i flera dagar.

På tur i Offerdalen: Kaxiga Kaxås

 

For förbi Kaxås i kväll. 

Och jag tänkte, vad har skrytsamma Siljansbygden som inte Offerdalsbygden har?

Intet.

Kaxås måste helt enkelt, och helt objektivt, vara en av landets vackraste bygder. Här förenas skogar, sjö, landsbygd och fjäll. Dessutom bor här människor från många av världens hörn.

Där nere på Icaladan handlar både bygdens folk och de inflyttade syriska flyktingarna. Och så Zlatan, förstås.

Jag stannade och häpnade över sikten och vyerna, de öppna landskapen och skönheten i dess förening. Och så de två unga pojkarna i båten, på jakt efter storabborre och öring.

Och jag kom att tänka på Grot Jorsaler, rövarhövdingen som bodde i Hällberget där på andra sidan Hällsjön. Han som höll en hel bygd i skräck. Nu hade han gömt två vita ägg bakom en lada nere vid sjön och sedan dragit som ett vitt streck över vattnet.

Det var sannerligen en annorlunda sommarkväll.

På tur i Offerdalen: Det spökar på Långforsen

Jag hade åkt från mitt hem i Utgård bort genom skogarna på söndagskvällen. Det var någonting som drog.
Så hade jag kommit till ödestället på forsen, Långforsen. Då kröp skymningen inpå mig när jag hade klivit ur bilen och vandrat omkring.
Allt var så öde.
Den gamla kraftstationen från 1918, med sin vackra träkonstruktion. Som en kyrka. Strömmens tempel.

20130721-215903.jpg
Där stod jag nu, och jag hade känt mig… jo, det var något, jag hade känt mig iakttagen. Vem? Vad?
Jag kände mig obehaglig till mods när jag tittade in genom fönstret till gamla maskinistbostaden. Tänk om det var någon där?

20130721-220341.jpg
Jag minns när jag hade knackat på där den där höstkvällen 1996 och träffat Fredrik och Rut. De hade bott där i många decennier, ensamma med sina barn, och nu skulle de flytta. Fredrik skulle sluta som maskinist efter alla dessa år och flytta fram på bygden. Och jag hade kommit om höstkvällen för att att teckna ned deras berättelse. Om det ödsliga, om att ha ständig passning åt kraftbolaget, om att sköta allt det maskinella på kraftstationen.
Om ensamheten.
Och vi hade suttit i kökssoffan vid pelargonfönstret.
Nu var allt bara minnen.
Jag tittade in.

20130721-221304.jpg
De gröna skåpluckorna, kakeldekoren från 1970-talet och den grå telefonen, 0640-37035, Långforsen.
Så många gånger Fredrik eller Rut hade stått med luren intill örat och lyssnat, pratat, med vänner och bekanta fram på byn, eller med kraftbolaget i stan.
Nu var linan klippt och jacket urdraget.
Och när jag hade stått där och funderat hade jag hört ett ljud, som från en boddörr som slagit igen.
Och jag vände mig om.

20130721-221857.jpg
Jag gick med bultande hjärta mot den lilla kombinerade vedboden, snickarverkstan och ladugården.
Kunde det vara någon fler här?
När jag kommit närmare tyckte jag mig genom det lilla fönstret ha sett en skugga som fladdrat till. Jag var otroligt spänd och, ja, rädd förstås. Men jag kände mig tvingad att gå in.
Så öppnade jag och tittade in…

20130721-222649.jpg
Men allt var mycket lugnt. Inte ett ljud, bara en dörr på baksidan som stod lite på glänt och gungade i nordvästan …
Till höger fanns en dörr på vilken det hängde ett stort hänglås. Där kunde ingen ta sig in. Så jag gick ut och tittade in genom fönstret.
Det jag såg gjorde mig förbryllad.

20130721-223525.jpg
Där inne syntes en pinnstol över vilken det hade hängt en blåbussaron och på en snickarbänk vid fönstret låg delar och mallar till fioler. Och en färdig. Den verkade ha varit alldeles nytillverkad och färskt hyvelspån låg över golv och bänk. Allt som hade det varit lämnat i all hast,
Nån hade varit här!
Jag tittade i gräset och hittade färska spår som jag genast följde.

20130721-224203.jpg
De ledde mig förbi en gammal övergiven motordriven slipsten och mot en jordkällare i skogsbrynet.
Där var en dörr öppen.

20130721-224416.jpg
Jag gick in …

20130721-224542.jpg

På hemväg i bilen tänkte jag mycket på vad jag hade varit med om. En upplevelse utöver det normala.
Men skulle jag berätta för någon?
Hahaha, nej, naturligtvis inte, gör vem skulle tro mig?
Men om du som läser detta tittar noga på de fotografier som följer här så kanske du ser samma sak som jag gjorde.

20130721-224926.jpg

20130721-225005.jpg

20130721-225107.jpg

20130721-225142.jpg

20130721-225243.jpg

20130721-225336.jpg

20130721-225416.jpg

20130721-225454.jpg

20130721-225541.jpg

20130721-225615.jpg
Nå?
Såg du något?
Inget? Men du kanske hörde det ekande skrattet?
Hahahahahahahahaha…
Titta igen, nog ser du fiolspelaren i forsen …