Med vilken rätt skiter jag i andra?

Jag brukar tänka på vilket ansvar jag har som enskild människa och person.

Jag kan ofta vara både tramsig och lekfull och inte helt seriös i alla situationer, men jag har mina djupa stunder. Man får ta sig själv med en stor nypa salt, men inte andra.

Med vilken rätt sårar jag andra?

Med vilken rätt kan jag avfärda en tiggare på gatan? En flykting från Somalia? Hur kan jag motsätta mig att ta emot flyktingar från krigets Syrien?

Varje tänkande människa har ett ansvar att sätta sig in i andra människors situation.

Som journalist har jag också ett ansvar att se min egen maktposition i samhället, och att agera därefter. Att lyfta andra, inte mig själv. Om jag någon gång ska sparka, så sparka uppåt. Aldrig på den som redan ligger.

Vi har alla ett ansvar. Vi har ett ansvar att sätta oss in i hur andra har det. Att se sin egen 13-åring utan föräldrar i ett annat land när man ser den ensamkommande flyktingpojken. Att se sig själv som förälder i ett annat land och inte våga gå till ambassaden för att söka uppehållstillstånd i Sverige. Med sina barn hundratals mil bort.

I dag har jag varit med när fyra ungdomar, 24, 20, 18 och 13 år gamla, från Syrien, efter två månader i ett trångt rum på ett flyktingläger i skogen fick praktisk hjälp med att ta ett första steg mot återförenande med sina föräldrar. De skildes åt när de blev beskjutna under flykt från sitt hem. Föräldrarna är nu i Egypten och vill naturligtvis hit.

Det blir inte helt lätt. Byråkratin är ett stort och nästan oöverstigligt hinder.

Jag ser barnen framför mig och ser mina egna barn i samma ålder och jag tänker i min enkla enfaldighet: Alla flyktingbarn i Sverige borde få svensk hjälp att få hit sina föräldrar. Deras situation är oerhört bräcklig .

Ungefär som när en cancersjuk tvingas kämpa mot svensk byråkrati hand i hand med sin cellgiftsbehandling.

20131104-205145.jpg

Vid vägs ände

Samhällen förändras. Nya tider ställer nya krav, utvecklingens vindar blåser, kartor ritas om.
Och om man ägnar en kort stund till att betrakta det hela från sidan finns det fog för att ställa sig frågan, vad hände?

Reflektion från Krokom.

20130716-122937.jpg

När porren kom till byn

20130627-133421.jpg

Tänk, det fanns en tid när ÖP recenserade porrfilmer och höga politiker använde slagord som ”släpp porren fri!” i sina valkampanjer.
Och så började porrklubbar dyka upp lite varstans, även på landsbygden.
Här är den som Erik ”Porr-Erik” Andersson öppnade i Ånn i början på 1970-talet.
Det tog hus i helvete.
Prästen dundrade från predikstolen:
– Huset är en skamfläck för vårt samhälle. Striptease och liknande är emot kristen tro och väcker orena lustar! Den som sår i andens åker skall skörda evigt liv, men den som sår i köttets åker skall skörda evigt fördärv!

I dag har jag och Per Lindh varit på en annorlunda gubbtäcksfärd och rotat i lite mer skamliga arkiv i Jämtlands historia. Inslaget kommer snart på op.se

Gör lekpark av torget!

Gågatan är unik. Här kan jag än i dag ströva fram i ett brus av människor på jakt efter ting och förströelse.
Det jag är orolig för är att eventuella nya köpcentrum utanför staden tar död på centrumkulturen.
Men handlar det bara om handel?
Nej, jag tror inte det. Ska människor fortsätta söka sig till stadens centrum krävs aktiviteter.
Jag upptäcker det när jag ser de utplacerade Storsjöodjuren och barnen leker och klänger i dem.
Varför inte göra en stor lek- och äventyrspark av Stortorget?
Då tror jag att barnfamiljer skulle vallfärda dit. Det skulle också generera mer handel då folk skulle passa på när de ändå är där.
Alltså inte i första hand mer handel, utan lockande aktiviteter som drar människor till centrum.
Tycker jag!

20130619-124221.jpg

20130619-124247.jpg

20130619-124322.jpg

20130619-124341.jpg

Rondellodjuren på plats

 

Tisdag morgon. Det är en ganska vanlig gråmulen försommarmorgon i Östersund. Folk pendlar som vanligt i strid ström in till staden för att arbeta. Stressade bilister styr sina kärror längs rådhusgatan.

Men den här morgonen är inte allt som det brukar vara.

Vid Hofvallsrondellen är det stopp. Trafiken leds om och tvingas in på små gator i det inre av staden, för att sedan komma ut på Rådhusgatan längre fram.

Varför denna mönsterbrytande situation?

Jo, för om man smyger sig in på Jamtlis parkering vid gamla museet och går mot den nybyggda rondellen ska man finna svaret. Jag gör det.

Där finns några gulvästade parkarbetare, en grävmaskin och en stor lastbil fylld med matjord.

Men vad gör de?

De gör rondellen till konst, tycks det som. De bringar ordning i kaoset. De bygger raka stenlinjer som går ut från centrum och mot själva asfalten, och däremellan bildas trianglar som nu fylls med matjord. Där kommer det säkert att prunka av sommarblommor snart.

Men så själva pricken över i.

Mitt i rondellen, flera meter höga, reser sig två figurer mot skyn.

De är fortfarande i sina täckelser och jag kan bara ana innehållet. Det ser ut som uthuggna träfigurer hämtade från Överhogdalstapeten. Men jag blir osäker, för ur en av figurernas täckelse sticker enbrinnande fackla fram, eller om det är en drakes eld? Storsjöodjuret?

Spänningen stiger. Västmännen ler finurliga leenden och jag får ge mig till tåls. Täckelset lär inte falla förrän alla bitar är på plats.

En bild av vår strävan att göra fint.

Vi nöjer oss icke med bara funktion, snyggt ska det vara också.

 

 

Where have all the (arbetar-) papers gone?

20130503-154014.jpg

Fikar i Sollefteå.
Ser tidningsdöden i vitögat.
Blir nostalgisk och lite förbannad.

Första gången jag hörde talas om Nya Norrland var jag nio år. Det var på Hissmovallen i Krokom. Match i trean mellan K/D 55 och IF Älgarna från Härnösand. 5-1 till oss.
Där fanns en fotograf bakom ena målet som ingen kände igen, och när de andra fotograferna var bakom Älgarnas mål, ja, då var han bakom K/D:s. Innan domaren blåste av matchen packade han ihop sina grejer och började gå mot utgången, men förbi alla oss som stod och lutade sig mot staketet vid sidlinjen.
Då ropade någon humorist:
”Nu har du något att rapportera hem om i Nya Norrland!”
Gemensamt publikskratt.
Jag var mest förvånad.
Jag sa:
”Pappa, vad är Nya Norrland?”
” Det är en arbetartidning från Ångermanland”, svarade han med ett tonfall i rösten som gjorde att jag förstod att det var något bra, något att stå upp för, att vara stolt över.
Men det var ju när en arbetartidning var en arbetartidning. Inte som nu när de få arbetartidningar som finns kvar har lämnat sina rötter och ska försöka vara nåt annat, bli likformiga med sina konkurrenter, borgartidningarna.
Men det går nog inte.
Då slutar det kanske som för Nya Norrland, vars lokalredaktion ett tag till lever kvar som skuggbokstäver av neonskyltens lysande dagar på 1960-talet.
I dag kan jag inte säga namnet på en enda arbetartidning värd namnet. Vart tog stoltheten och det upproriska vägen?

Hungrar för sina liv

20130501-113915.jpg

Tänker på de sex unga männen från Afghanistan. De bor här inne på Mäster Erik, ett asylboende i Holmsund utanför Umeå.
Två av dem har precis blivit transporterade till sjukhus i Umeå eftersom de utsatt dig själva för svält.
Det är vad de gör, hungerstrejkar i protest mot utvisningsbeslut.
Sex unga män som offrar allt, som under stor fara och strapatser lämnat krig och förföljelse för att ta sig till en bättre framtid. Och så drivs de till hungerstrejk i det land de kommer till.
”Vi kan lika gärna dö här, som att skickas tillbaka till en säker död i Afghanistan”, säger de.
Det är nåt fel med mänskligheten när det måste vara så. Och allt handlar i botten om pengar, och nästan ingenting om medmänsklighet och humanism.
Varför är det ingen som bryr sig, på riktigt?