Korsfarare på rödingjakt

Ni skulle bara veta.

Jag ror. Jag korsar och tvärsar hela den väldiga fjällsjön i jakt på röding, samtidigt som två ättelägg sitter slappa i båten med spöna pekande mot fjällen.

Totalt hittills (för jag har räknat) cirka 5 000 årtag har jag tagit under de tre timmarna som förflutit. I motvind. Och sidvind.

Ja, jag har händerna fulla av blåsor. Och jag har nu ont i hela kroppen. Och jag är helt slut.

För två fiskar.

Två små silvriga rödingfiskar som av en slump råkade kasta sig på draget som spann genom vattnet.

Fast!

Och sen i håven. Upp i båten. Ett knivstick bakom nacken.

Och så livlös på durken.

Två små liv, nu så livlösa.

Och jag ror så det gnekar och frustar om båten, vattnet som kluckar och forsar om vartannat, den rangliga farkosten på de sydostliga vågorna, gungande.

Och …

Bottennapp!!!

Backa!!! För tusan! Snabbt!

Nej, inte åt det hållet, åt det andra …

Jäklar, det var den spinnaren det.

Och så en lös sladdrig lina som vinden tar tag i linan utan spinnare. Fladder fladder.

69 spänn åt helvete.

Finns det fler?

Vad?

Drag?

Fram med fiskväskan med ena handen, ena åran mellan knäna, den andra i den andra handen. Riktningen ändras. Får slå runt ett varv.

Passa, korsa inte linorna!

Nu har jag napp!!!! Fram med håven!! Snabbt!!!

Men är det en fisk? Nä, det måste vara botten. Okej, det är botten. Backa, pappa!!!

Och jag backar, och vinden skjuter på och hjälper mig snabbt tillbaka till en plats där jag var för tio minuter sedan. Det går sakta mot vinden, fort med.

Snälla, inga fler bottennapp nu! Jag är helt slut.

Pappa, kan vi inte dricka kaffe nu?

Jo, vi gör det, skynda dig att ro i land, här ska drickas kaffe.

Ja, lugn, jag försöker, men det är motvind.

En halvtimme senare. I lä. I en liten vik. Båten uppdragen på en liten sandstrand. De två fiskarna lyser silvriga i motljuset.

Vi dricker kaffe, jag i blåsiga trasiga händer. De huttrar lite. Ostmacka. Ägg. Banan. Bulle.

Det är fan så gött!

Lyxdag med pöjkan.

En tönt som jag i Stockholm

20130809-225815.jpg

Stockholmssemestern dag 5
Hej!
Sänder en hälsning från huvudstaden för att berätta att allt är bra.
Barnen, f’låt, ungdomarna, har nog börjat ledsna på mig, men jag tar det som en man.
De ser mig som en tönt.
Jag vet, de plägar göra det. Ungdomarna. Skillnaden är att jag är en sån. En tönt.
Som i går när jag trodde jag hade köpt en skön och svalkande niveaolja för min torra hud och satt där efter frukost och smorde in kropp och ben.
– Åh, så skönt att få smörja in sig lite, sa jag.
De sa:
-Va?! Smörjer du in dig med det där, det är ju tvål!!!
🙁
Och så i dag. Besök på Stockholm Quality Outlet där den fattige skulle ha lite roligt, ja, då tog jag och gick på toaletten på Pizzarestaurangen och gick fel. Upptäckte inte att det var damernas förrän det var för sent. När jag mötte fnissande och gapande fågelholkar på väg ut anade jag att allt inte stod rätt till. Som om det egentligen spelade roll.
Och Viktor då:
– Du är så jävla pinsam, pappa!
Men när vi åkte hem och jag till synes hur coolt som helst snirklade genom centrala Stockholm i rusningstrafik med vår bil, ja då satt de med stor ögon och imponerades. De små liven.
De sa:
– Pappa, vad bra du är på att köra bil i Stockholm.
Jag sa: – Tack!
Men jag tänkte:
– Färddatorn, guds gåva till bonnläppen från Jämtland…
Vi hörs och störs!
Stefan

Lika kändistätt som hemma i byn

Gröna Lund.
Sitter på café classic och ser alla kändisporträtten som hänger på väggarna. Lars Lönndahl, Charlie Norman, Hjördis Pettersson, George Rydeberg …
Listan kan göras lång.
Jag tänker att det är nästan som på bygdegården i Kälom. Men bara nästan.
Är det nånstans det är nära tillhands att bli starstrucked så är det i byn.

20130807-163208.jpg

Mitt pinsamma loppisminne

En sensommardag.
En man i 55-årsåldern kom åkandes på landsvägen mellan Mossbystrand och Beddinge i Skåne.
Plötsligt såg han en skylt, ”Gårdsloppis”, och han tänkte att det skulle kunna vara trevligt att se vad som erbjöds på ett riktigt lantligt loppis i Skåne, han själv kom ju från Offerdal i Jämtland.

Så han svängde av, full av förväntan. Föga anade han att det skulle bli ett av de mest pinsamma ögonblicken i hans loppishistoria.
Men han kom fram till gården, som visade sig vara en villa i flermiljonersklassen, byggd något av de senaste åren.
Något som han, med sin erfarenhet från jämtländska loppisar, skulle kunna ta för ett loppis kunde han dock inte upptäcka.
Han tänkte att det kanske ändå var fel ställe, några andra loppisbesökare kunde han inte heller se.

Plötsligt dök en kvinna upp. Hon kom från villan och sa:
– Välkommen, jag förstår att ni vill se på loppiset, ett ögonblick, jag ska bara hämta nyckeln.
Så mannen och hans familj klev ur. Kvinnan kom tillbaka och låste upp dörren till garaget och där inne var det några gamla saker från förr. Ett regnställ, några gamla skor och. Några andra prylar, kort sagt, det var skit. Det var absolut ingenting.

Hon följde med in. Och stod hon där och väntade på deras reaktioner med spänning. Hon följde dem med blicken iakttog dem, och de kände sig som presumtiva brottslingar, redan fängslade.
Vad skulle de säga?
Det var tystnad. Tjock, kvalmig tystnad. Finsk stämning.
Bara genom att komma in genom dörren, och snabbt skanna av innehållet hade de gjort en bedömning, nej, detta var absolut ingenting, bara att dra.
Men det gick inte.
Kvinnan följde dem.

De ville varken såra, eller förstöra stämningen, så till slut sade mannen:
– Fin det va.
– Tack, sa kvinnan.
Tystnad.
De gick runt och låtsades titta, och kvinnan följde dem med blicken.
De kallsvettades.
Sen sa mannen:
– Jaja, vi kanske ska åka vidare vi.
Kvinnan sa:
– Men ni ska se min betongkonst också. Rabarberblad.
– Nja, vi har en tid att passa … ljög mannen.
Rivstarten sedan rispade djupa repor i gårdsgruset.