Både bra och dåligt besked

Hon var inhoppare på Onkologen och hon skulle ge mig ett livsavgörande besked.
Så vi tog i hand och hon sa:
– Varsågod och sitt!
Och så satt vi där på hennes onkologrum och klockan var några minuter över elva.
Och vi tittade tillsammans på
mina röntgenbilder och jag hade några svarta fläckar och jag frågade:
– Är det där …
Och hon svarade:
– Ja, det är tumörer, tyvärr.
Den strålningsbehandling jag fått i maj hade visserligen helt tagit död på de förra tumörerna, men så hade de kommit tillbaka på ett nytt ställe.
Lömsk sjukdom det här. Men både positivt och negativt. Bra att tumörerna hade svarat så bra på strålningen.
Så satt vi tysta en stund tills jag sa:
– Vad gör vi nu då?
Och så kom vi överens om att vänta på att min ordinarie onkolog skulle komma tillbaka.
Hon får bestämma.
Och det kan bli vad som helst av operation, strålning eller cellgiftsbehandling.
Hon frågade hur det kändes och jag svarade:
– Det är väl bara att ta det som bjuds. Och till dessa är det väl bara att leva på som vanligt.
Och vi tog i hand och hon sa adjö och jag tog bilen och körde de 40 milen hem.
Och så klippte jag gräsmattan.
Sånt gör en frisk. Hjälper kroppen läka sig själv.

Han räddade mitt liv

På väg ner på stan efter en dag i väntan.
Mitt på torget i Umeå möter jag mannen som en gång räddat mitt liv.
Jag känner igen honom direkt, han ser inte mig, men om han gjorde skulle han troligen inte reagera.
Han opererade mig när ingen annan vågade. Han tog bort det onda som hade parkerat under stora kroppspulsådern på mig och som potentiellt skulle kunna ta mitt liv.
Nu möter jag den mannen på en gata i Umeå och jag vill kasta mig om hans hals och tacka honom, men jag vågar inte. Fega jag.
Men jag glömmer aldrig.

20130704-211136.jpg

På resa med Discovery

Goddag, mitt namn är Nolan och jag har precis klivit ur Discovery.
Det är farkosten på bilden. Där jag under en halvtimmes tid legat fastspänd, orörlig, som passagerare. Jakten på malignta celler har gått genom min kropp men jag har vare sig känt eller sett nåt.
Nu har jag landat kroppsligen, men ännu inte mentalt. Det dröjer några dagar.

20130704-114334.jpg

Mot Umeå igen

I semestertider. Åker genom ett grått norrländskt inland på väg till Umeå. För vilken gång i ordningen det senaste halvåret vet jag inte.
Kanske sjunde, åttonde.
Det jag vet är att det är viktigt för mig. Då har de koll på mig, och jag vet att de gör allt för att hjälpa mig.
Malignt melanom är ett jäkla skit, och nu har jag baxat det enda hit.
Mentalt förbereder jag mig på någon form av efterbehandling. Det är bara att sitta stilla i båten och ta vad som bjuds.
Närmar mig Föllinge mitt i en regnskur!

Vad får jag för betyg?

Det rullar på.
Fyra veckor har gått sedan strålbehandlingen i Umeå. Allt känns som vanligt.
Den malignta körtel som är mitt stora orosmoment i livet just nu och som strålbombades intensivt under flera veckor ger sig inte till känna. Inget tecken.
Finns den kvar?
Har den hejdats?
Eller ännu värre, växer den?
Ingen vet. Det enda som är säkert är att jag ska på grundlig kontroll och röntgen om några veckor. Då får jag svar. Min examen. Vad får jag för betyg?
Det enda jag egentligen vet är att det blir ännu en ängslig sommar.
Men man biter ihop! Lever på.
I morgon är det skolavslutning för dotra, sådant som jag ser fram emot.

Rapport från friskfabriken

20130514-222412.jpg

Rapport från Friskfabriken, fjärde veckan.
Det är 1,03 kilometer från norra entrén till min strålbehandlingsmaskin. Det har min run keeper räknat ut. Jag gör av med 59 kcal under marschen dit som tar lite drygt nio minuter.
Det är alltså en kilometer korridorer i vinklar åt alla väderstreck innan jag är framme. Och hela vägen en strid ström av människor, det är ungefär som att gå längs gågatan i Östersund vid lunchtid en fredag strax före skolavslutningarna. Då förstår du. Som den kultiverade människa man är undviker man snyggt varje kroppslig konfrontation och rutinerat parerar man alla möten i korridoren. Få säger något, bara blickar och funderingar. Alla med sina stora sorger och bekymmer.
Det är inte samma lätta steg som på gågatan, inte samma leenden, tvärtom är allt lite mer grått och tungt här. Hela byggnaden, förresten en riktig rymdbyggnad, som reser sig mot skyn, är ju till för att laga människor. Vi kommer hit trasiga med allehanda skavanker, och många lämnar efter reparation hyfsat restaurerade och färdiga för det andra livet.
Redo att ge sig ut och vara nyttig igen och inte vara samhället till last.
I morgon går jag min kilometer för näst sista gången, och konstigt nog kommer det att kännas lite vemodigt!

Inte bara malingt …

20130510-202214.jpg

Sänder en hälsning från Umeå för att berätta hur jag mår.
Jag mår bara fint.
Den här veckan har jag strålats fyra gånger och känner inget speciellt. Hoppas bara att de onda får vad de tål. Eller onda och onda, de är ju en del av mig sedan många år tillbaka. Men jag är ju inte bara malingt melanom-Stefan utan så mycket annat också. Fembarnspappa, skribent, fotograferare, dokumenterare, spankulerare, funderare och fotbollsspelare (före detta) och så är jag nostalgisk, vemodig och humorist.
För att nämna något.
En sak som jag tänkt på är ju alla dessa dom drabbats av cancer och som sedan berättar hur de börjat leva ett nytt liv, att de värdesätter livet på ett annat sätt. De tycker de har blivit bättre på att leva i nuet. Jag har känt efter noga, men känner inget sådant direkt, tvärtom har jag samma behov och krav som tidigare och lever bra mycket i framtiden. Ser fram emot att få köpa saker, ser fram emot att äta gott, längtar efter skitsaker helt enkelt.
Då blir jag lite frustrerad eftersom jag ju inte borde känna då. Jag har cancer, alltså borde jag vara nöjd och glad med det lilla! Över fåglarnas sång i skogen!!!
Ja, ja, jag är väl det också, men människan är i grunden funtad så att man drivs framåt, man drivs av att få det lite bättre, och lite till, och lite till, och aldrig blir man riktigt nöjd.
Därför jag jag, förlåt mig, lite svårt att tro alla som säger att sjukdomen har fått dem att omvärdera sina liv.

Hälsningar Stefan

Strålad och helad

20130508-091236.jpg

Här sitter jag o äter grahamsgröt. Med lingonsylt.
De e gött de.
Nystrålad och nyhelad. Det senare av en kvinna från Vilhelmina som satte sig vid mitt bord och bad. Och sedan åt hon sin gröt. Och då kom vi i samspråk, ja, du vet. Och hon var utbränd och jag strålad, så hon tog min hand och välsignade mig.
Så nu känner jag mig dubbelt strålad, om du förstår hur jag menar.
Och hon lovade att be för mig framöver också, från Vilhelmina. Det är snällt, tycker jag. Omtänksamt.
Hälsning
Stefan

Nedräkningen har börjat

20130506-182257.jpg

Nej, någon flygare är man inte. Törs knappt sätta mig i ett flygplan, än mindre i en helikopter. Men fascinerande är det att de kan hålla sig i luften.

Den här snurrar över plattan på universitetssjukhuset i Umeå. Den kommer med jämna mellanrum, hämtar folk utifrån skogarna, småorterna och myrarna, ibland även från avlägsna fjällbyar för transport in till friskfabriken.

Själv gjorde jag i dag ett stort vågspel, kanske var det mod, men troligen ännu mer styrka, att inte ta någon tablett mot illamående före strålningen. Som att sätta sig i ett plan och vara flygrädd utan att ha intagit… hmm… något stärkande.
Men det har gått bra!
Nu har jag landat efter min åttonde dos i det här kriget och fortfarande inget illamående, grattis till mig själv!!!

Det tar sig. Nu har jag dessutom passerat hälften. Nedräkningen har börjat …