Vi har inte varit bättre

Plötsligt blev jag till en agitator, eller möjligen en levande reklampelare för det företag jag jobbar på.

Men så här är det.

Märker av en del sura kommentarer på olika medier om att ÖP och andra dagstidningar kommer att höja prenumerationsavgiften från januari.

Jag förstår frustrationen.

Men jag förstår inte argumentationen som går ut på att vi ändå aldrig kommer med några nyheter, eller att tidningen skulle bestå av ointressant skvaller.

Tvärtom, jag har jobbat med det här i drygt 30 år och jag har aldrig varit med om att vi levererat så mycket relevant information och nyheter i vårt dagliga arbete.

Vi har en webbsajt som är igång i stort sett dygnet runt där vi varje dag, varje timme publicerar nyheter och reportage. Vi gör webb-tv och vi gör bildspel, livechattar (under stormen hade en sådan omkring 60 000 besökare), och vi är ständigt med där det händer.

Den som enbart läser papperstidningen märker naturligtvis inte av allt detta jobb, utan gör sina egna mätningar och spekulationer kring den.

Jag ber, titta på helheten. Se ÖP som ett företag, eller nav, i den jämtländska nyhetsfloran som finns i flera medier. Vi producerar främst nyheter, och dessa distribuerar vi i olika kanaler där papperet är en, nätet en annan. Tillsammans utgör detta ÖP.

Vi gör mycket spännande nu och utvecklingen kommer att rasa framåt, till läsarnas fördel på alla sätt. Vi har aldrig gjort bättre journalistik, och vi blir bara bättre och bättre.

🙂

 

 

Är jag en ful gubbe?

Jag fick ett underbart brev efter att mitt porträtt varit i tidningen i dag:

Bäste ”testpilot”,
Min mamma sa alltid att man skulle vara hel och ren. Tyvärr går inte det budskapet fram i din bild. Jag vill inte vara elak, men det ser ut som om de som tog bilden först hade rullat dig i någon sorts kolhög. Smutsig skjorta och smutsig hals. Annars ser du ju glad och vänlig ut. Tvål och vatten samt en ren skjorta och gärna ett strykjärn på kragen så blir bilden genast bättre. Eller – minska bilden, så syns ju inte skavankerna….

God fortsättning
May Lorentz

Ja, vad ska jag svara , May? Jo, vänta bara tills den sitter uppförstorad, mycket, mycket större på en busskur nära dig 😉

Webben är så stor, så stor …

20130914-182937.jpg
Rotar bland minnena som ligger i ett brunt kuvert.
Ler.
Ser mig själv och mina arbetskamrater på en svartvit bild. Året var 1991.
Vi firar en liten upplageframgång med tårta.
Det var i en tid när vi hade en tydlig och mätbar konkurrent, LT.
Så mycket enklare allt var då. ÖP och LT kämpade om läsarmarknaden, och kampen böljade fram och tillbaka.
I dag.
Så annorlunda. LT är inte längre vår konkurrent, nu finns ”fienden” på så många andra ställen. Papperstidningen är bara en publiceringskanal. Vi säljer nyheter, inte papperstidningar enbart.
Det är bland annat därför jag sitter här och bloggar. För att få ut en röst. Möjligheterna är oändliga.
Webben är så stor, så stor ÖP liten!

Regel att journalister kränks

Jag har varit med i en enkät från Göteborgs universitet (Journalistpanelen) om hat och hot mot journalister. De har frågat en tredjedel av journalistkåren. Nu har rapporten kommit och det är ingen rolig läsning.
Den visar att hot och kränkningar är en del av journalisters vardag.
Var tredje svensk journalist har utsatts för hot och fyra av fem journalister har en eller flera gånger blivit kränkt eller blivit utsatt för nedvärderande behandling de senaste tolv månaderna.

Värst drabbade är krönikörer, sportjournalister och ledarskribenter för vilka kränkningar är mer regel än undantag. Minst drabbade är frilansare och facktidningsjournalister.

Som väntat är frågor som invandring och integration sådant som väcker människors hat och som utlöser kränkningar. Oftast genom mejl, men också i form av anonyma artikelkommentarer eller sms.

Jag hatar näthat. Jag hatar hot. Det är som en mental våldtäkt varje gång det sker och det påverkar både jobb och privatliv.

Den humorlöse ringde

ÖP:s förre chefredaktör Nils Röhne är död. Det var han som anställde mig på tidningen 1984, ett rejält risktagande egentligen då den enda utbildning jag hade var yrkesofficerens.
ÖP hade anställt en 25-årig fanjunkare kort och gott.
Men oj, vilken respekt man hade av Nils Röhne. Han var stor och bullrande och kunde spänna ögonen i en så man helst skulle vilja försvinna. Jag var nästan rädd för att möta honom i korridoren. Därför fick jag heller aldrig någon riktigt personlig kontakt med honom. För mig som var ung var han en allvarlig, humorlös gubbe som skrev tråkiga seriösa ledare.
Så slutade han och åren gick.
Några år senare ringde det på min jobbtelefon. Det var Nils Röhne. Jag darrade! Vad hade jag gjort?!
Min oro var obefogad. Tvärtom ville han ringa och ge beröm. Han sade sig ha hittat en glimt och en humor i mina texter som beredde honom stort nöje. Inte ens en liten olycksnotis jag lyckats knåpa ihop lämnade honom oberörd, sa han.
Så bullrade hans skratt igen.
– Jag ville bara säga det, och att jag tycker du ska fortsätta med den personliga stilen, sa han.
Det var fantastiskt stärkande för mig, och har betytt mycket för mig sedan dess eftersom jag kände att jag hade hittat en stil.
Den bästa feedback jag kunde få.
Den ”humorlöse” hade visat sig innehålla både värme och humor.
Tack Nils!