Mitt föräldramötesmaraton snart över

20130917-205952.jpg
Ahhh… så sitter man här igen. För vilken gång i ordningen?
Schemagenomgång. Obegripliga bokstavskombinationer. Block. Klockslag. Sjukanmälan.
När börjar Champions League?
Min blick flackar mellan klockan och den dimmiga overheadbilden.
Nån ställer en fråga om schemat. Jag försöker lyssna.
Ögontjänaren Stefan.
Försöker se intresserad ut. Någon frågar om skolresa.
Ska dom få gå på Ica på rasten? Rungande nja.
Är det PSG i kväll?
Det började redan 1987. Mitt första föräldramöte, då som en av de yngsta föräldrarna. Nu 26 år och 1 297 föräldramöten senare konstaterar jag att jag är äldst. Jag gör ett snabbt överslag, det mesta talar för att jag har ett par föräldramöten kvar.
Hjälp!!!
Vad gör man sen då?
Slut på mötet. Det 1 298:e i ordningen blev, ärligt talat, ett av de bästa. Mentorerna var lugna och rutinerade, inte teknikfientliga, och allt andades harmoni.
Det här blir bra.
Men nu vill jag hem och titta på Zlatan.

Ljudet av en olycka

Efter matchen på väg hem och möts av den här synen. En olycka på 339:an mellan Hissmovallen och Aspås. Inte mycket kvar av bilen. Bara skrot.
Tänker då, denna underbara fina dag, lugnet, balansen, och plötsligt bryts lugnet av skrikande däck mot asfalten, plåt som skrynklas, glas som splittras och så tystnaden som följer. Från harmoni till kaos på någon sekund.
Inget är så jobbigt som ljudet av en olycka.
Man kan bara hoppas att allt gick bra för alla inblandade.

20130727-192716.jpg

Överväger klänning…

Byter om för att även jag bege mig till Stråket. Men, om man som jag behöver Large över huvud och nacke, small över axlar och bröst, XL över mage och midja, medium över ena benet, XXL över det andra, ja kort sagt om man är byggd som en traditionell läskedrycksflaska, är det då man ska överväga klänning?

För övrigt måste jag få visa min illa tilltygade högerarm. Det var den som jag landade på när jag föll från altantaket. Ont? Inte det minsta, men blå är den.
Och gul.
Och grön.

20130725-180335.jpg

Jag föll nästan tre meter!

Det här altanbygget höll på att bli min död.
Det var när jag hade rest stegen mot den hitre takåsen och skulle skruva fast takplattorna som jag blev oförsiktig. Jag stod på en av de övre stegpinnarna och sträckte mig ut över taket när stegen fick övervikt och gled undan.
Stor dramatik när jag själv for handlöst bakåt och under taket landade med ryggen före på en golvbjälke och ett lecablock.
Som tur var fick jag en hopfällbar trappstege emellan mig och underlaget. Det dämpade troligen fallet, som var på cirka två och en halv meter.
Men lika snabbt som jag föll lika snabbt var jag uppe och borstade av mig. Det gäller att hålla stilen.
Inget brutet, men några skrubbsår blev det, och ett par rejäla blåmärken.
Hela detta cirkusnummer inför en häpen publik (familjen).

20130722-102751.jpg

Monstret bakom ratten

20130628-134807.jpg

Min arbetskamrat säger när vi åker bil:
– Du borde skriva ett blogginlägg om vilket monster du blir bakom ratten.
– Vad är det du säger, ett monster? Jag som kör så bra!
– Det är inte det, det är mer hur du tycker andra kör. Alla andra är tydligen idioter i trafiken, enligt dig …
Och så ler han.
– Jamen dom är ju det, titta bara, varför i hela friden blinkar han inte!!!

Min arbetskamrat har rätt.
I verkliga livet är jag en relativt lugn och timid dr Jekyll, bakom ratten förvandlas jag till en mr Hyde. Hornen växer och jag tuggar fradga. Ingen annan kan köra, bara jag. Trafiken är en tävling, ett rally där det gäller att komma först. Med bultande hjärta och svettiga tinningar sluggar jag mig fram. Och jag blir förbannad och svär och är otrevlig.
Ja, jag blir ett monster.
Och jag överdriver inte.

Mmmm… malignt melanom …

Malignt melanom  låter vackert. Det ligger så fint i munnen och känns som poesi och det skulle nästan kunna vara en blomma. Smaka på namnet: m-a-l-i-g-n-t m-e-l-a-n-o-m…

Som ljuvaste musik.

Men malignt melanom är inget man ens önskar sin värsta fiende. Malignt melanom är farligt och livsförändrande.

(Texten, som jag skrev 2004, har jag haft liggande på min hemmadator i nio år.)

1.

Den gröna undersökningsbänken är iskall. Jag sitter på sjukhusets kirurgmottagning i lysrörets blåvita sken med byxorna nerdragna och väntar på att läkaren ska komma. Ensam med mina tankar, spänd inför vad han kommer att säga tittar jag mig oroligt omkring. På väggen framför mig hänger en plansch som visar prostatacancers utveckling och olika faser. En bild visar hur en körtel därinne i kroppen angripits av något svart – en tumör. Det är ingen uppbygglig väntrumsläsning. Jag fryser. Jag hade velat se något annat, något med värme, något som får mig att känna att jag lever, inte att jag är en presumtiv död.

Allt i rummet är inplastat och sterilt. Allt utom veckotidningarna från 1999. De är slitna och tummade av ångest. Hur många oroliga fingrar har bläddrat igenom dessa i väntan på besked? 

I besked på vad? Cancer? ”Du har en sjukdom som kan ta ditt liv.”

I den här miljön känns tidningarna ändå mänskliga och inger hopp. Det finns en värld utanför. Tack och lov.

 

2.

Men det var ju inte så den här sommaren skulle bli. Jag ska inte sitta här nu, vi ska ju åka till Skåne på den där semesterveckan och vi ska meta abborre och göra allt det där vi längtat så efter. Jag ska inte sitta här på en kall bänk och vänta på en läkare.  Har inte tid. Vill inte. Kan inte. Jag är en pappa som ska vara hemma med mina barn. Därute väntar livet. Hallå! Gör allt som vanligt igen! Jag lovar att sluta klaga över tidiga morgnar, slentrianmässig leverens av barn till dagis, konflikter på jobbet och trista tevekvällar i november. Det är ju det som faktiskt ÄR livet. Livets krydda.

Det är lätt att känna sig som ett offer, varför just jag? Men hade det varit bättre om någon annan drabbats? Jag inser det fullständigt idiotiska i frågeställningen och tänker: Varför inte jag?

Någon ångerknapp infinner sig inte. Det går inte att trycka control zäta och ändra på tingens ordning.

Jag sitter där jag sitter när det knackar på dörren.

Är det jag som är hemma här? Är det jag som ska säga varsågod och kliv på?

Jag säger kom in. Men bara litet tyst. Som en mus. Jag är rädd.

 

3.

Det är läkaren. En man i min egen ålder, litet gråsprängd med dov och mörk stämma, som kommer djupt ur den seniga resonanslådan till kropp. Han ser ut som jag tänker mig en maratonlöpare. Mil efter mil på asfalt och grus. Grönsallad och paprika till frukost. Broccoli till lunch. Sportbröd till kvällen. Motverkar cancer. Kanske vet han något som vi inte vet, något som gör honom immun?

Han rynkar ögonbrynen, lägger pannan i veck och känner på operationsärret i ljumsken. Sedan möter han min blick. Fortfarande med pannan i veck.

Han säger:

”Provsvaret har kommit”.

”Jaha?”

”Du har malignt melanom”.

Där hade han kunnat sätta stopp. Men så kom det ändå, det där lilla avgörande ordet, som en negativ knorr på slutet:

”Tyvärr.”

Där rök livet.

Vad som helst, men inte det. Han hade kunnat säga att situationen är allvarlig, att sjukdomen kan vara dödlig men att den är botbar och att chansen till överlevnad är relativt stor, bara inte det där lilla ordet. Tyvärr. Det ger mig en känsla av att vara ett offer, att nu går allt utför, tyvärr.

 4.

Blickarna möts. Som om vi väntar ut varandra för att se vem som först ska reagera. Han flackar litet, förväntar sig att jag ska svara, ge ifrån mig en reaktion. Jag försöker vänta ut honom, kanske ska han säga något i stil med ”Nej, det var fel. Det är inte malignt melanom utan något mycket lindrigare.” Men det kommer aldrig.

Jag kan inte slingra mig längre utan säger:

”Det känns ändå skönt med ett besked. Nu vet jag vad som härjar i min kropp och vad jag har att vänta mig.”

Han är tyst.

Och jag ljuger. Jag visste ju redan. Hela mitt liv har jag gått omkring med tankar på att drabbas av ”det”, det värsta som kan hända. Det här är bara det definitiva beviset. Min kropp har en tumör. Jag är fylld av cancer. Något som kan ta mitt liv. Jag har många frågor men ställer inte en enda. Vill inte veta. Rädd för svaren. Försöker verka cool, men det är det minsta jag är just nu.

 

 5.

Nu ligger jag naken på britsen. Läkaren klämmer i armhålorna, i ljumskarna och på halsen. Han letar tumörer, känner efter där stationerna med lymfkörtlar sitter. Han klämmer på buken och letar med granskande blick efter fläckar på min hud.

”Det är viktigt att hitta primärtumören. Det underlättar den fortsatta behandlingen”, säger han.

Jag vänder mig på magen. På sidan. Och han lyfter ett knä i taget upp mot min haka.

Han hittar inget och verkar ge upp. Det blir tyst en stund. Uppgivet. Som om han helst skulle vilja lämna rummet och gå till sin broccoli.

Jag funderar: Ska jag, eller ska jag inte? Men så bestämmer jag mig och säger: Jo, jag har haft ett mörkt sår på min fot. Det var svart och blödde och ville aldrig läka. Men nu är det nästan borta. Kan det vara det?

Han tittar på mig med ny glöd i ögonen. Borta är broccoli och böngroddar – här ska tas prover!

6.

Han går. När han kommer igen tar han fram ett verktyg – det ser ut som en kärnhusbortplockare fast mycket mindre – som han borrar in i min fot där den mörka fläcken satt. ”Det här kommer att göra ont. På ett sådant här ställe är bedövandet förenat med mer smärta än själva ingreppet”, säger han.

Och det gör ont. Fruktansvärt ont. Jag skruvar mig på bänken med ansiktet förvridet i plågor. Men gråta? Inte en karl. Jag gråter inombords. Jag vill hem.

Med beskedet att det tar tio dagar innan provsvaret kommer och att jag kommer att bli kallad till ögonläkare (för att kontrollera om sjukdomen  fått fäste i mina ögon) och till skiktröntgen (för att kontrollera om sjukdomen spridit sig till hela kroppen) med åtföljande väntetid på provsvar tackar han för sig och går vidare. Dörren stängs bakom honom. Han går till nästa patient, jag drar på mig byxorna och plockar åt mig plånbok och mobiltelefon och går iväg med mina tankar.

 

7.

Jag går ut i regnet. Jag tänker att det skulle ha varit skönt att få prata med någon, men det var aldrig aktuellt. Jag sätter mig i bilen och kör hemåt. Det märklig inträffar att jag inte reagerar som jag trodde jag skulle göra. Jag känner ingen avgrund under mig. Jag ser inga gravstenar, ingen kista, och inga sörjande. Jag känner mig högst levande, allt är som vanligt. Kanske beror det på att jag ju egentligen visste och därför redan bearbetat allt.

 

Dragläge

Kommer åkande som vanligt hemåt efter ÖFK:s match. Nöjda och glada över segern.
Äntligen!
Kälomsvägen, när solen plötsligt tar över och det artar sig till en fin kväll på den jämtländska landsbygden.
Viktor, yngste sonen, nybliven student, sitter bredvid. Vi är stolta som har säsongskort till ÖFK:s matcher.
Han säger:
– Pappa, får jag köra?
Jag hickar till, men säger:
– Absolut, ska bara sätta på övningsskylten.
Och så kör han. Efter lite mankemang med att hitta dragläget så kör han. Som en grusvägskung genom skogen, över Jänsmässbränna, förbi Lavape-vallen, Jonke-vallen och över Lillåbron.
Stolt dag.
Ett minnesmärke i livet.
Att hitta dragläget.
Frihet.

20130615-193731.jpg

Hektisk dag till enda

Efter regnet. Diset som bäddar in byn.
En hektisk dag är över.
Klockan närmar sig halv elva när jag ger mig ut för att få syre. Det är mycket syre efter regnet. Fågelsången bortom byn, bofinken i trädtoppen. Myggorna, mina tramp mot grusvägen. Vandrar i jämtländska sommarkvällen.

20130605-223553.jpg

Vilken dag det varit. Började med jobbet och mötet med Andreas, den tuffe killen som låst till sin permobil, klarar sig hur bra som helst i livet.
I dag tog han studenten efter fyra år.
Jag frågade, känns det vemodigt att sluta?
Han svarade:
– Man måste vidare i livet.
Vi har följt honom under våren. Snart reportage i ÖP.

20130605-224430.jpg

Och sedan Viktor. Min egen son, den lille, snälle och empatiske Viktor. Nu stor student, flakåkare genom stan, ut på trappan på Storsjöteatern. Sedan studentfirande hemma i byn. Nu på klassfest i stan.
Han tar dagen lite som den kommer, och tänk, det känns också bra.

20130605-230345.jpg

20130605-230521.jpg

20130605-230732.jpg

Börjar närma mig byn igen. Dyngan från Götes lägda får mig att vakna ur dagdrömmeriet, och en storspov får i det närmaste psykbryt när jag passerar.
Fem kilometer har runnit fram under tiden som jag tänkt på annat. Världen har snurrat på och jag har varit någon annanstans.
En rapport från livet när ingenting särskilt händer.

20130605-231628.jpg

20130605-231651.jpg

20130605-231709.jpg

20130605-231806.jpg