”Ishockey. Och så tjejen. Sen finns det inte tid för mycket annat.”

3862707799
Bildtext, den mindre bilden: Ett liv i ishockeyns tecken. Det är det liv som Anders Eldebrink lever. Men här och där finns det plats för lite natur, lite fiske och lite jakt. Fotografier tillhörande artikel: Arne Adler Faktarutan: Anders Eldebrink, 21 år, ishockeyproffs., Det hände att han drack alkohol men var icke-rökare. Hobby var jakt, fiske och natur. Inkomsten var 50 000-60 000 kronor. Familj: Flickvännen Eva Pettersson, 21 år.

Anders Eldebrink berättar om sig själv. Och egentligen kunde det räcka med det. Men en framtid väntar. En framtid i Vancouver Canucks i Kanada.
– Man är väl inte nervös, precis. Men inte blir det lätt inte där borta, säger han och ler lite tveksamt.

Text: Elisabet Rudhe
Publicerad i LT: 27 augusti 1981

Anders Eldebrink sitter i den egna soffan i det egna hemmet. Det hem han snart ska lämna för en helt ny tillvaro.

– Det var inte mycket att tveka på, säger han. Hade jag inte skrivit på proffskontraktet med Vancouver Canucks då hade jag nog funderat resten av livet. En sån chans kommer aldrig tillbaka.

Den femte september är det dags. Då lyfter flygplanet med Anders Eldebrink och hans flickvän. Destination är Vancouver. Långt borta på andra sidan Kanada.

”Man är väl hyfsad”
I tre år gäller proffskontraktet. Tre år som kan betyda framgång eller misslyckanden för Anders Eldebrink som ishockeyproffs.

– Målet är att inte misslyckas. Jag hoppas nog på något mittemellan, säger han blygsamt.

Han tillhör inte de skrytsamma, Anders Eldebrink. Tittar ner i soffan och grymtar något om att man är väl hyfsad på frågan om han inte måste vara ett stjärnskott.

– Första året blir väl hårdast, säger han. Då gäller det att platsa in i laget. Visa vad man går för under träningen.

Han verkar väl förberedd på vad som väntar. Idrottsadvokaten Björn Wagnsson har talat klartext.

Starkt psyke
– Det är hårdare än här. Det får jag vara beredd på. Där åker man bara ner i farmarlagen om man inte visar vad man kan på träningen. Sen får man träna och träna tills man kommer upp i det stora laget igen. Där pratar inte tränarna med spelarna. Det finns ingen som sätter sig ner och går igenom vad som går dåligt.

Men Anders Eldebrink tror på sig själv.

– Jag har ett starkt psyke. Jag hetsar inte upp mig och blir arg och inte blir jag så nervös heller. Men jag tycker inte om att slåss och de gör de mycket mer i proffsmatcherna där borta. Men de köper in särskilda spelare, så kallade poliser, som är stora och starka och kan slåss. Men inte spela hockey. Det är oftast dom som pucklar på varandra.

Förbjuden åka skidor
Fyra matcher i veckan. Matcher över hela Nordamerika. Flygresor och hotellvistelser. Bara ledigt på julafton. Förbjuden att åka skidor och motorcykel. Kan säljas till ett annat lag över en natt. Så ser villkoren ut.

– Men det är ett äventyr. Och går det bra med ishockeyn då trivs jag.

Men de ekonomiska motiven då? Kommer han att bli miljonär?

1,5 miljoner kronor har det ryktas om att han kommer tjäna. Men han förnekar att han kommer bli miljonär. Hur mycket han tjänar beror på hur mycket han får spela och hur bra det går.

Trivs med naturen
Vancouver Canucks var inte den enda klubben som erbjöd proffskontrakt. En klubb i New York hörde också av sig.

– Men jag tror Vancouver är en bra stad för mig. Där finns det natur. Precis som här.

Och precis som i Morjärv i Norrbotten. Där det hela började en gång för 21 år sen då lilla Anders kom till världen.

– Dit vill jag nog flytta tillbaka. Bara det gick att få jobb där. Jag trivs med naturen där.

Han har faktiskt några andra intressen än flickvännen och ishockey visar det sig. Jakt och fiske båda bedrivna i den omtalande naturen är något han försöker få tid med mellan träningspassen. En fjällvandring per år och en tid i familjens sommarstuga i Morjärv tillhör det nödvändiga.

Men det var i Morjärv det började. Fast i början längdlöpning mer än ishockey. När han var sju år flyttade familjen till Hudiksvall.

– När jag kom hem efter skolan gick jag ut och spelade hockey. Sen gick jag in och åt. Och så gick jag ut och spelade hockey igen. Så var det varje dag. Det blev mest hockey. Skolan kom i andra hand.

När Anders fyllde nio flyttade familjen vidare söderut. Den här gången till Södertälje.

– Jag kom med i ett pojklag i SSK. Sen har jag hållit på och kört i tolv år. Fast det var roligare när man var yngre. Nu är det ett sånt blodigt allvar.

SSK åkte ur Elitserien i år. Det har varit psykiskt jobbig för spelarna.

– När det går dåligt grubblar och grubblar man över vad de kan bero på. Men går det bra. Då är det drömmen. Som Börje Salming har det, tror jag.

Jobbigt inte träna
Det är det som drar. Drömmen om att det ska gå bra. Anders funderar om hockeyn och vad det är som gör att han håller på.

– Det är roligt att spela helt enkelt. Det är roligt att få vara vältränad.

Men sen hänger det på inställningen hur det går. Man måste vilja vara bäst. Det är dom som tränar mest som kommer längst. I fredags muckade Anders från 227 dagar på Ing 1. 227 dagar har medfört svårigheter att hinna träna ordentligt. Något som han inte tyckt om.

– Det är så jobbigt att inte kunna träna.

De två veckorna mellan muck och avresa ska Anders ägna åt träning. Två pass om dagen. Ett pass styrketräning och ett pass på isen.

– Och så ska vi packa. Mats Hallin, som ska till New York och jag har beställt lådor som vi ska packa i. För mig och tjejen blir det att vi tar med vinterkläderna och lite julpynt. Julpyntet som de inte har där borta. Men var vi ska bo det vet vi inte än.

Nervös är han inte. Det säger han Men förväntansfull. Det låter gladare och positivare.

– Men jag kommer sakna SSK Jag har mitt hjärta hos dom. Mamma och pappa kommer nog att fortsätta titta på matcherna fast jag inte är med. De kikade speciellt på mig när jag spelade. Det visste jag. Nu får de titta på min kusin istället. Han har just värvats till SSK.

Till jul kan inte Anders åka hem. Han har ju bara ledigt på julafton. Men till våren kommer spjutkastande brorsan över på ett träningsläger. Och när säsongen är över då åker han tillbaka till Södertälje och till den svenska sommaren.

I september bär det av till Vancouver igen. Till ishockeyn. För det är ju inte mycket annat?

Publicerat av

Peter Karlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *