Jagad av minnena – Anna kämpade för statsministerns liv

Återpublicering av artikel ur LT den 28 februari 1989

Mordnatten förändrade Anna Hages liv. I tre år har nu jagats av massmedia och nyfikna människor. Foto: Roland Thunholm
Mordnatten förändrade Anna Hages liv. I tre år har nu jagats av massmedia och nyfikna människor. Arkivfoto: Roland Thunholm

För tre år sedan förändrades Anna Hages liv. Hon var den som försökte rädda livet på Olof Palme. Sedan dess är ingenting sig likt.
– Jag hade tur i oturen som var så ung att jag inte tänkte. Hade jag varit äldre, hade jag blivit knäckt.


Text: Sabine Röme


Anna Hage är i dag 20 år. På dagarna arbetar on som demonstratris. Med förkläde på magen står hon i olika affärer och försöker truga kunderna.
– Det värsta är att man i åtta timmar i sträck måste låtsas att kunden framför en är det mest betydelsefulla som finns, säger hon med ett skratt, och de blå ögonen glittrar.
Framför henne ligger en konstbok uppslagen. Sedan januari studerar hon konsthistoria och egyptologi. På nätterna jobbar hon extra på sjukhuset.
Många gånger har hon önskat att hon aldrig var på Sveavägen den 28 februari 1986. Att hon hade fått fortsätta att vara en vanlig skolflicka från Södertälje.
Varje förändring i mordutredningen leder till telefonsamtal från tidningarna. När 41-åringen greps, gick telefonerna varma. Och inför årsdagen hör nya tidningar av sig.
– Man blir påmind hela tiden. Det kommer en massa människor fram och frågar. Har det hänt något nytt? Det händer tre till fyra gånger per dag.

KLICHÈER
Anna suckar. För två år sedan berättade hon i LT om ångesten på mordnatten och massmedias sensationshunger. I dag är hon fortfarande ett jagat villebråd. Ibland känner hon sig så trött att hon kan kräkas. Hon har så många gånger berättat om mordnatten att orden blivit tomma klichéer. Men den här gången går det lättare. Och med orden kommer minnena från mordnatten.
Anna sitter tillsammans med några väninnor i en bil. De har precis varit och sett Morrhår och Ärtor på Filmstaden. Efteråt får de skjuts hem av en vän.
När bilen stannar för rödljus vid korningen Sveavägen-Tunnelgatan, får Anna syn på något.
– Vi satt och pratade. Vad har ni gjort i kväll? och sånt där. Jag satt ytterst och tittade ut genom fönstret.
– Det gick fruktansvärt snabbt. Först trodde jag att det var någon som hade fått hjärtinfarkt. Sedan såg jag att mannen ramlade ihop så brutalt. Han slogs till marken, och bredvid stod en annan man. Kanske var det en knarkuppgörelse?
Anna funderade inte längre. Hon går på vårdlinjen vid Täljegymnasiet och ser att mannen på marken behöver hjälp.
– När jag öppnar bildörren, sprang mördaren. Jag såg honom bara bakifrån.
– Nu skulle jag aldrig kunna säga hur han såg ut. Jag såg bara ryggen och springsättet. Jag kommer aldrig kunna peka ut någon och säga att det är han.
Anna struntar i den flyende mannen. Hon koncentrerar sig på den skadade mannen och börjar undersöka honom. Att det är Olof Palme, tänkte hon inte på.
– Jag visste inte hur skadad han var. Men jag förstod att lungan var punkterad. Det värste blodskum runt munnen. Jag lade honom först i framstupa sidoläge och kände på pulsen. När jag inte kände någon puls lade jag honom på rygg.
Anna förstår att hon måste få i gång hjärtat och andningen. Bredvid henne står hennes väninna och försöker hålla i den chockade och skadade Lisbeth Palme.

GROTESKT
– Karin försöker hålla undan henne. Hon var fruktansvärt chockad. Hon gick hela tiden fram och knuffade på mig. Hon förstod inte vad som hänt.
– Hon tyckte att vi skulle kalla på läkare. Jag försökte förklara att vi var tvungna att få i gång pulsen först.
Anna försökte förtvilat genom hjärtmassage få i gång hjärtat på mannen. Hur länge hon håller på har hon inget minne av. Däremot kan hon tydligt se bilden av den döde mannen framför sig. En bild som skrämmer.
– Det såg så fruktansvärt groteskt ut. Det är skillnad på människor som dör i cancer eller gamla människor. De där fridfullt med nästan ett leende på läpparna.
– En människa som dör i panik, i ångest, ser helt annorlunda ut. De blir rädda. Ångesten får musklerna att styvna i kramp. Ögonen blir stirrande och munnen öppen. Man ser rädslan. Det är groteskt.
En rysning går genom henne och hon tystnar.
Tjutande polisbilar och ambulanser kommer till platsen. Först när en av poliserna frågar, förstår Anna vem mannen på gatan är.
– Polisen ville veta vem mannen var, och så sa kvinnan att det var Olof Palme. Det trodde vi inte på, hon var ju så chockad.
Först när Anna på nytt tittar på mannen, känner hon igen honom. Allt börjar snurra. Framför henne ligger Sveriges statsminister. Mördad.
– Det blev lite för mycket. Det är nog hemskt med att se en människa bli skjuten. Men när det dessutom är statsministern. Det är för mycket.

PANGGREJ
På några minuter förändras Annas liv. Innan hon själv hinner fatta det. Polisen tar hennes vittnesuppgifter. Platsen spärras av. Och Expressen dyker upp. Frågor och fotoblixtar som kommer att förfölja Anna i tre års tid fyras av.
– Det första reportern kläcker ur sig är: Oh vilken panggrej! Sedan kommer erbjudandet om pengar.
Hon förs till polishuset och ringer därifrån till sin pappa. Han ligger och sover när samtalet kommer.
– Pappa, jag kommer inte hem i natt, sa jag. Sedan berättade jag vad som hänt. Han visste inte om han drömde eller det var sant och la på luren. En kriminalare fick ringa upp honom igen, minns Anna.
– När han sedan köpte kvällstidningen dagen därpå fick han nästan hjärtinfarkt. Där var hans lilla Anna på framsidan.
Den natten får Anna gång på gång berätta vad hon sett. När några poliser kommer in och berättar att Olof Palme är dödförklarad, tittar Anna ned på sina händer och kläder. Hon får en intensiv äckelkänsla. Kläderna är mörka av blod. Och på händerna, under naglarna och på armbandet finns ännu mer blod.

"Hade jag vetat hur det skulle bli, skulle jag aldrig klivit ur bilen" säger Anna Hage. Foto: Roland Thunholm
”Hade jag vetat hur det skulle bli, skulle jag aldrig klivit ur bilen” säger Anna Hage. Arkivfoto: Roland Thunholm

FLÄCKAR
– När jag duschade, upptäckte att jag hade blod över hela kroppen. Men hur mycket jag än försökte gick det inte att få bort.
– En vecka efteråt hittade jag fortfarande blodfläckar. Det var fruktansvärt. En död mans blod på mina kläder. Och det var blod jag inte fick bort. Paniken grep mig.
Anna slängde kläderna. Hon ville inte se dem. Inte känna lukten av blod eller se bilderna från mordnatten framför sig igen.
Men Anna fick ingen chans att glömma. Telefonen ringde gång på gång. Reportrar från tidningar över hela världen ställde frågor. Aktuellt, Rapport och Ekot väntade. I Expressen var hon den lilla halvt ihjälskrämda flickan.
– När jag åkte till tv-huset dagen därpå, var hela samhället grått. Knappt några människor var ute och allt var stängt. De som stod vid busshållplatserna pratade inte med varandra. Alla var berörda, minns Anna.
Hon blev mot sin vilja känd, och hennes liv blev kaotiskt. Polisen ringde till skolan och kallade henne till nya förhör. Massmedia jagade henne överallt. Genom brevlådan kom hotelsebrev. Och på stan kom människor fram och ställde frågor.

AVUNDSJUKA
De som var mina närmaste vänner väntade fyra till fem dagar med att ringa. De förstod att det var så mycket som hände, att jag var chokad och inte kunde sova.
– Andra blev avundsjuka på att man stod i centrum. De reagerade konstigt.
– Någon sa att jag skulle ta av armbandet som blivit blodigt och lägga det i en plastpåse. Det skulle säkert bli värt pengar eftersom det var Olof Palmes blod. Folk är inte kloka.
Annas blå ögon mörknar av ilska. Hon kände sig kränkt, desillusionerad och utnyttjad. Vad hon spelade ingen roll. Pressen skrev vad de ville. Och många valde att tro på vad som stod i tidningen i stället för på henne.
– Jag blev förändrad. Jag kände att det inte var roligt med samma saker. Jag pratade på ett annat sätt. Och jag sov inte. Det var en massa illusioner som sprack.
Anna skakar på huvudet. Hon minns tomheten och rädslan efter mordet. Sömnlösheten och de efterhängsna frågorna. Människor som gång på gång undrade varför hon inte var helt förstörd.

SKRÄMD
Mordet förändrade hennes liv också på andra sätt. Hon vågar inte längre gå ensam hem i mörkret. Där lurar rädslan
– Man kallar fram fantasifoster. Man vet inte om någon har koll på en eller vet vem man är. Jag skrämmer upp mig själv så mycket att jag springer den sista biten. Jag har ju anledning att känna mig rädd.
– Men det är ingen fara så länge den rätte inte är gripen. Men kommer polisen på rätt spår, så kan det hända att den skyldige eller hans vänner vill undanröja spåren … vittnena, säger Anna lågt och sveper med handen över bordet.
Hon är inte säker på att 41-åringen är den rätte och riktigt lugn blir hon inte förrän hennes vittnesmål är preskriberat. Det sker först om 22 år. Fram till dess kan hon när som helst bli kallad till rättegång mot Olof Palmes mördare.