Minns du din första pizza?

På förekommen anledning frågade jag häromdagen en person om han mindes sin första pizza. Det gjorde han dessvärre inte, utan sa att det måste ha varit någon som serverades hemma när han var barn. Hick! Då insåg jag att det nog var en icke föraktlig åldersskillnad mellan oss. För jag är övertygad om att de som var unga när den nya svenska husmanskosten gjorde entré i folkhemmet i början av 70-talet, minns sin första pizza. Om inte i detalj så kanske ändå själva upplevelsen.

Det var hösten 1972 och i min dåvarande hemstad Norrköping hade det öppnats en pizzeria i centrum. Jag och mina gelikar var inte direkt vana att gå på restaurang. Skulle vi ”äta ute” så var det på någon mjölkbar eller vid något av de klassiska gatuköken; Wallmans, Leons eller Kungsgrillen.

Nu hade man helt plötsligt råd att sitta ner och bli serverad. Jag ska inte säga att det var rödvitrutiga dukar, men det känns som att det kunde ha varit så. Pizza var fantastiskt gott! För att inte tala om salladen man fick innan. Jag åt nästan uteslutande Quattro Stagioni eftersom jag inte kunde välja. Och det var definitivt den första pizzan jag åt i mitt liv. Frågan är om det inte nu, i nostalgins varma ljus, också var den godaste jag någonsin ätit.

Nästa steg i min utveckling till uteätare var den första kinaresturangen. Vi befinner oss fortfarande i Norrköping och det har gått något år eller två. Restaurangen hette Peking (extra passande eftersom det ju är Norrköpings ”smeknamn” slår det mig nu som först) och där åt jag då och då lunch. Alltid trerätters (med påföljande paltkoma) och alltid soppa, biff med bambuskott och friterade bananer med glass. Det var hur exotiskt som helst och fortfarande mycket prisvärt. I alla fall i min värld.

Första riktiga hamburgaren minns jag inte riktigt lika tydligt. Förmodligen för att det fanns en flytande övergång från pannbiff i bröd från mojjen till Big Mac & Co. Men jag tror det var i Örebro dit jag kom 1976. Och det var inte McDonald’s utan gamla hederliga svenska Clock! Köpte man en viss portion så fick man skitsnygga Coca Cola-glas. Det gjorde man och fick dras med länge i sin köksutrustning.

Idag bor jag i Fjugesta tillsammans med cirka 2 000 själar till. Här finns två pizzerior, en thaivagn och en mack som säljer korv och hamburgare. Som tur är!

Om show och om succé

På Sparbanksbörsen i Fjugesta har vi olika grupper som sätter upp olika produktioner. Initiativtagarna säljer in sina idéer till styrelsen som bedömer om det är möjligt/rimligt/bra/nödvändigt osv. Tror nästan aldrig att det blivit ett nej. Ibland kanske man inser att det inte blir en ekonomisk succé, men att det finns många andra goda skäl att satsa på konserten eller föreställningen.

För tredje gången på fyra år har nu Rebecka Elliot kommit med just en idé om en föreställning. Det har samtliga gånger handlat om ”show” i ordets rätta bemärkelse. Om slagkraftiga sång- och dansnummer och om duktiga, förhållandevis unga, människor som mer eller mindre trollbinder publiken med sin scennärvaro och smittande energi.

Förra helgen hade vi premiär på ”Mama’s blues and a lot of Hairspray” som Rebecka tillsammans med den dansande och sjungande koreografen Ida Svansbo satt ihop. Totalt är de 17 personer på scenen och medelåldern räknade jag just fram till 19,2 år. Det är med andra ord en ung ensemble.

Med det är inte åldern enbart som gör succén. Det är energin och glädjen. De älskar verkligen det de gör och det känner man som publik. Bra låtar och dito musikbakgrunder, snygga kostymer, frisyrer och koreografier, fantastiska sångröster, stämsånger, humoristiska grepp och en lust så stor att man bara knockas av det de framför. Jag lovar att man skulle kunna skriva recept på den här showen. Är man deprimerad och nedstämd, eller kanske bara trött, så blir man garanterat pigg och glad när man ser den.

Men inte ens denna fenomenala uppsättning skulle klara sig utan det som Lekebergs Revysällskap och Sparbanksbörsen har att erbjuda i form av kompetens och service. Som att Lotten syr fantastiska klänningar, att Dag och Bosse sköter om ljud och ljus och att Gill och hennes servicegäng tar hand om publiken. Helheten gör succén.

Vad ville jag egentligen säga med detta inlägg? Jo att vi kör kommande helg också. Att det i skrivande stund fortfarande finns en möjlighet att boka en plats tack vare att vi utökat antalet stolar i salongen samtidigt som vi säljer platser på läktaren. Att det är en succé!

You can’t stop the beat!

Från New Delhi till Lekeberg

Denna veckas kreativa tankar nedtecknas från en plats långt ifrån Lekeberg, från en helt annan världsdel. I skrivande stund tillbringar jag mina sista skälvande semestertimmar i New Delhi, en stad som är så olik Fjugesta som ett olikhetsmått över huvud taget kan bli.

Det officiella invånarantalet i kommunen Delhi är cirka 16 miljoner. En uppgift om yta i förhållande till folkmängd säger att det går drygt 11 000 människor på en kvadratkilometer. Fattigdom och allmänt elände, dålig luft och trafiken ska vi bara inte tala om. Det är svårt att förstå hur staden över huvud taget kan fungera. Naturligtvis upplever man i lika stor omfattning kontrasterna (möjligtvis inte när det gäller luften) men det finns rikedom och välstånd och vänliga människor och inte minst min bästa vän Anne och hennes man Kent. De bor här sedan drygt tre år och det är tredje gången jag hälsar på dem. Kent jobbar på svenska ambassaden.

Jag skulle aldrig åka till New Delhi om det inte vore för att de finns här, det ska villigt erkännas. Men jag får en underbart avkopplande semester varje gång jag är här. Gör absolut ingenting utom att ligga vid ambassadens fina pool och läsa, shoppa loss på de många marknaderna, ta en dagstur till ett av världens sju underverk och dessutom flyga ner till Goakusten och tillbringa några nätter och dagar i en “stugby” där.

Hur konstigt det än låter så är det just i Goa som jag får hemkänsla när jag är i Indien. Mycket för att jag är där när säsongen är på upphällningen – hela området stänger snart på grund av monsunperioden. Det är nämligen en underbar naturupplevelse, inte alls mycket folk och utrymme för att vara just kreativ. Från min bamboo-cottage vid Indiska oceanen planerar jag i huvudet för kommunens 20-årsfirande och revysällskapets Guldkväll den 9 maj. Jag chattar med folk när wifi finns tillgängligt och jag bara ligger där och tittar på havet och himlen och får nya insikter och idéer som jag ser fram emot att få omsätta hemma i kulturkkommunen Lekeberg.

So watch out, jag är tillbaka och full av ny energi!