I tid och otid

Tittar på de fina tulpanerna som jag fick förra helgen och funderar på detta med att allt ska vara tillgängligt jämt. Det är väl i och för sig bra? Eller?

Förr i världen hade en butik vanligen fasta öppettider, till exempel 09.00 till 18.00. Vidare var den inte öppen alla dagar, utan kanske bara måndag till lördag. Det var inget konstigt med det, alla accepterade det, och anpassade sina inköp därefter, och handlade kanske också lite extra i reserv. Det krävdes förstås lite planering, men i de allra flesta fall var det inga problem. Funkar ju fortfarande på Systemet …

Vi kan se en liknande utveckling med till exempel kräftsäsongen. Före 1994 var kräftpremiären, den första onsdagen i augusti speciell. Innan dess fick man inte fiska några kräftor. Numera kan man köpa importerade kräftor året runt. Liknande fenomen kan man se vad gäller surströmmingspremiären, den tredje torsdagen i augusti. Den var lagstadgad fram till 1998. Numera kan man skaka fram en surströmmingsburk nästan när som helst på året. Det finns fler exempel. Man kan köpa älgkött, svamp, jordgubbar, tulpaner, blåsippor etc nästan när som helst. En del tycker att detta är en ökad service till konsumenten, men kanske finns det också en baksida? Förväntningarna, och därmed också efterfrågan, kan kanske totalt sett bli mindre? Låt mig ta några exempel:

Julskyltningen förefaller börja tidigare och tidigare år från år. Tänk om man kunde köpa julklappar hela året, i fina, lackade paket med tomtar och renar. Eller om man kunde köpa julgran i maj? Och dricka varm julglögg i juli (sic)? Julskinka i augusti? Skulle det då bli någon julrush, med ständigt nya försäljningsrekord?

Eller födelsedag. Pippi Långstrump påstår sig fylla år två gånger om året, för att det är så kul med kalas. (Själv skulle jag nöja mig med att fylla vartannat år, inte för jag har något emot kalas). Men om man kunde fylla år när man ville under hela året? Hur kul skulle det vara?

Nej, vi är ju på något sätt ändå vanemänniskor, och förväntar oss att vissa saker bara ska göras vid vissa tidpunkter på året, i månaden, i veckan, eller under dygnet. Det är ju då själva förväntningen som vi ser fram emot. Om allt kan göras jämt, tappar vi kanske drivkraften och allt blir en typiskt svenskt, lagom medelgrå mellanmjölksdimma?

Det är inte bara förväntningar utan kanske också tillgänglighet som påverkar vårt köpbeteende? Om något är lättillgängligt, och kan köpas utan ansträngning, är det inte lika intressant som om det är sällsynt och lite svårt att få tag i. Eller varför köper man färskpotatis för 1000 kronor kilot, när den några veckor senare kostar 20? Auktioner är också intressanta, folk kan betala tusentals kronor för en gammal stol som kanske är värd en hundring? Själv tycker jag auktioner är ett tidsödande sätt att inte köpa något.

Nej, nu ska vi skotta undan lite snö och sätta upp midsommarstången som vi pyntar med liljekonvaljer och julstjärnor. Barrar mindre än en julgran. Har också fått tag i lite smultron till julskinkan, som vi ska avnjuta under kräftlampornas sken.

Glad Påsk!

 

Lekebergs stora stödgala unik i länet?

Projektet ”Lekeberg hjälper” med en stor stödgala och en konsert i kyrkan nästa söndag, är unikt i länet. Det påstår jag så länge ingen överbevisar mig. Fast det handlar naturligtvis inte om att vara länsbäst. Det handlar om den enorma uppställningen från alla håll och kanter samt om målet att samla in minst 100 000 kronor till människor på flykt.

Det började som ett spontant  facebookinlägg kring bilden som vi aldrig kommer att glömma – den drunknade pojken på stranden – och mynnar nu ut i en stödgala som engagerar människor, företag och organisationer i hela Västernärke. Ja, utanför kommungränserna också. Alla verkar vilja hjälpa till.

Rent praktiskt går det till så att massor av lokala artister ställer upp och underhåller under fyra timmar. Underhållningen varvas med auktion på skänkta saker och under tiden säljs det lotter och serveras det fika. Allt överskott går till behövande och målet är som sagt 100 000 kronor. Fast jag tror att det kommer att bli betydligt mer.

Projektet har så lite kostnader som är möjligt. Att bygga upp scen och teknik i bollhallen i Fjugesta är i princip den enda utgiften. Och då är detta ändå rejält sponsrat av företaget som står för arbetet. Jag tänker inte här räkna upp alla som är med och bidrar, det kan man läsa sig till på bilden nedan eller på www.facebook.com/LekebergHjälper.

En enda person tänker jag framhålla och det är motorn i projektet, Alexandra Zoffman. Jag vet att hon inte gillar det, men jag vet också att vi inte hade varit där vi är den 15:e utan henne.

Vi i Lekeberg hjälper har valt att låta pengarna gå via Lions till organisationens internationella Syrienfond som hjälper folk i flyktinglägren. Det finns flera olika ”säkra” hjälporganisationer men eftersom Lions i Fjugesta tar ett stort ansvar för genomförandet av galan, så känns det helt rätt att pengarna går vidare genom den upparbetade kanalen.

Nu hoppas vi bara att alla de 600 stolarna (för övrigt utlånade av Peter Flack och Johan Wiberg på Trystorps slott) i bollhallen har rumpor som sitter på dem när det hela drar i gång. Och som sagt, något liknande i omfattning har vi hitintills inte sett i närheten, även om många drar sina strån till stacken.

Lekeberg hjälper. Gör ni?

Lekeberg-hjalper-webBild med hjärtan