Ålder – bara en siffra

Åldern är en ständig källa till såväl glädje som problem och inte minst funderingar. Det är roliga födelsedagskalas, viktiga ”gränser” som uppnås och jämförelser typ ”jag ser ut som 17”. Eller som min 91-åriga mamma sa till min son på hans 29-årsdag förra veckan: ”Bli inte lika gammal som jag bara för det är inget roligt”.

Alltid följer den med oss, alltid har den betydelse på ett eller annat vis. Rent generellt tror jag att man upp till en viss ålder gärna vill vara äldre än man egentligen är. Någon slags statusuppdatering. Men efter en mellanperiod då man är ett med sin faktiska ålder, kommer tiden då man fruktar att bli just äldre.

Det talas om ”kriser”; 40-årskris och 50-årskris tror jag är vanligast. Lite fånigt kan jag tycka. Krisen inträder väl knappast för att man fyller jämnt decennium. Men okej, fyllandet ger väl upphov till reflektioner av slaget ”vad har jag egentligen gjort med mitt liv och hur ska jag hinna med det jag borde ha gjort?”

Själv är jag ganska nöjd med min ålder. Jag känner mig gammal och vis men samtidigt ung och hungrig. Någon gång kan det väl skymta förbi ett stråk av att det är betydligt kortare perspektiv framåt än bakåt. Men what the heck, jag kanske inte ens överlever morgondagen, så varför ska jag bekymra mig.

Jag har ett bra jobb, jag har massor med uppiggande sysselsättningar på fritiden. Jag har vuxna barn som har sina egna liv men ändå finns i min närhet. Jag har inga påtagliga krämpor (peppar, peppar). Märker att samtalsämnet ”pension” blir allt vanligare när jag umgås med jämnåriga, men ser det i så fall som en möjlighet att kunna göra ännu fler roliga saker. När det blir så dags.

I fredags kväll fick jag en riktig kick av att befinna mig på Solliden på Skansen och se och höra giganterna Björn Skifs och Tommy Körberg, 69 och 68 år unga, ”göra upp” efter 50 år. Det var inte bara bra för att 60-talsmusiken är min favoritgenre. Det var lika mycket känslan att känna att de här killarna var sig precis lika som för 10-20-30-40-50 år sedan. Visserligen fick det ett surt efterspel med Björn Skifs hälsa, men jag hoppas och tror att han kommer igen – han är ju inte gammal …

Och för att citera Albert Einstein: Tiden är bara en illusion, om än en efterhängsen sådan.

Publicerat av

Gunilla Pihlblad

Gunilla Pihlblad

Lekebergsbo som är engagerad i det mesta som känns angeläget. Vilket bland annat betyder Lekebergs Revysällskap och kultur- och nöjeslokalen Sparbanksbörsen i Fjugesta. Där har vi en verksamhet som förmodligen är ganska unik sett i förhållande till invånarantal i kommunen. Man stöter också på mig i lokal- och regionalpolitiska sammanhang samt inom länets samlande amatörteaterorganisation, ATSÖ. Jobbar som informationsansvarig i branschorganisationen Svensk Servicehandel & Fast Food, har tre vuxna barn en särbo och en katt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *