Povelsk yra med prickig champagne

Jag befinner mig i efterdyningarna av ett avslutat drömprojekt. I lördags spelades sista föreställningen av ”En uppknäppt hyllning till Povel” på Sparbanksbörsen i Fjugesta. Publikens gensvar har varit minst lika häftigt som den egna upplevelsen att få omge sig med musik och texter av svenskt nöjeslivs gigant.

Vad är det då som gör att nummer som skrevs för 50-60 år sedan håller än idag? Att människor som var långt ifrån påtänkta när Povel verkade, tar till sig hans toner och ord?

Många som är mera analytiska än undertecknad, har funderat på vad som är storheten med Povel Ramel. Inte minst Johanna Broman Åkesson, filosofie doktor i musikvetenskap. Hon kallar honom ”Den karnevaliska glädjens filosof” och  menar att kombinationen musik och texter är unik. Att han tog skrattet på allvar och att han hyllade glädjen genom musiken.

Att vi som växt upp med det och alltid gillat det, går i gång, är inte så konstigt. Svaret stavas: Geni. Och jag lovar er – att få explodera i ”De sista entusiasterna” som finalnummer gör en hög i flera timmar.

Så låt oss bilda ett nytt parti!

Till vårt program bad jag ensemblen att med tre ord beskriva Povel Ramel sedd ur deras synvinkel. Inte oväntat var det några ord som återkom. Men jag såg också hela tiden nya. Något som tyder på att man uppfattat en mångsidighet som ju också var Povel Ramels signum: Underfundig. Ordekvilibrist. Musikgeni. Komplex. Musikberikande. Tidslös. Vitsig.

Ni vet väl att det finns ett Povel Ramel-sällskap? Är ni intresserade så finns här mycket att titta på: http://www.povelramelsallskapet.se/index.php. På www.lekebergsrevyn.se finns också lite text och bilder om föreställningen, så småningom kan man se mera av den där.

Slutligen: Povel finns inte med i Swedish Music Hall of Fame vilket är helt obegripligt. För att inte säga skandal. Ingen passar bättre in på deras kriterier och många tror att han redan finns där. Men det går att påverka. Mejla till info@smhof.se och lägg en röst för Povel.

”Vi är för få som tror på sångerna, som följer vinden med ballongerna.
Låt inte oss förbli dom sista entusiasterna!”

 

 

 

 

Katarina, Katarina, Katitzi …

Vad är det som berör oss så mycket att berättelsen om Katitzi känns lika aktuell idag som när den började skrivas för snart femtio år sedan? Vad är det som gör att såväl Tyra 6 år som Egon 82, efter föreställningen vill prata om vad de just har upplevt? Vad är det som gör att folk mer eller mindre vallfärdar till Hallagården i Lekhyttan för att se länets samlade amatörteater spela upp en pjäs om hur en romsk flicka och hennes familj hade det i Sverige på 1940-talet?

”Hon kunde dansa som en gudinna, skälla som en bandhund och hennes skratt var som en porlande vårbäck. Det var ett skratt som fick en att hoppas.”

Så inleds pjäsen Katitzi – berättelsen om en viljestark flicka – som bygger på Katarina Taikons böcker och som idag har en aktualitet man egentligen skulle önska att den inte hade. Den är nämligen tillräckligt intressant ur det historiska perspektivet. Det hur romerna i Sverige behandlades och hur en liten kavat flicka så småningom kom att bli deras röst. En röst som också åstadkom förändringar. Även om hon själv aldrig blev riktigt nöjd.

Men samtidigt har Katarina och manusförfattaren Johan Huldt lyckats att spinna in så mycket positivt i allt det hemska. Utanförskap, utsatthet, misshandel och traditioner sammanvävs med kärleksfulla familjeband, vänliga människor och komiska inslag så att publiken får skratta lite mellan suckarna och ”stenen i magen” som Katitzis vän Lump-Nicke uttrycker en känsla.

Amatörteatersamverkan Örebro län har med sin uppsättning lyckats fånga in just det som sommarteater-besökarna behöver: en fin plats, ett familjevänligt ämne och en helhetsupplevelse som stannar kvar. Man har också lyckats engagera ett fyrtiotal människor som ideellt arbetat för att nå ett resultat som hitintills lockat nästan 1500 personer att se föreställningen som nu går in på upploppet. Vi spelar även i kväll och i morgon och fortfarande finns det biljetter kvar. Klicka här för att läsa mer och boka.

Kanske är det ljusa avslutande budskapet det allra bästa:

”Hon klarade det. Hon gjorde sig fri. Fri från bröllopet, fri från tanten, fri från alla som ville slå henne och göra henne illa. Fri att leva sitt eget liv. Fri att dansa, fri att skriva och berätta om allt hon varit med om. Och äntligen fick romerna en egen röst i kungariket Sverige: Katarina, Katarina, Katitzi …

En buss kommer lastad med … Mellofest!

I Askersund har man ett nytt och fantastiskt fint kulturhus. I Lekeberg har man en aktiv kulturförening som gillar det här med melodifestival. Matchningen är därmed perfekt och på lördag kväll underhåller Lekebergs Revysällskap i Sjöängens kulturcentrum. Som grädde på mellomoset rullar en fullsatt gratisbuss från Fjugesta till Askersund. Sydnärkingst samarbete när det är som bäst.

Revysällskapet satte förra året upp sin Mellofest i den egna lokalen Sparbanksbörsen. En högtidsstund för att alla melloälskare där svenska vinnare genom åren framfördes tidstypiskt av våra egna artister och där publiken fick fram rösta fram sin egen vinnare. Det blev lyckat och vi hade bara möjlighet att göra tre föreställningar. Därför känns det extra kul att kunna sätta upp den igen och dessutom få prova på en ny lokal och en ny publik. Men – vi vill ju ha med oss lekebergare, det känns både tryggt och kul. Därför har vi hyrt en buss och bjuder på skjuts till dem som bokar biljetter. Nu är dock bussen full men det går ju hur bra som helst att åka bil också …

Vi framför 17 härliga vinnarlåtar och gör häftiga ensemblenummer i start och paus och en särskild hyllning till årets svenska vinnare. Förutom ”gamla” säkra kort som Sara Örtgård, Wendla Thorstensson, Moa Elliot, Joanna Lysén, Ingalill Ekström, Cecilia Ekström, Stefan Ekström, Johan Deile, Anders Wallbom, Lennart Bernström, Elisabeth Brånsgård, Anneli Brånsgård och Mikael Strömberg, får vi även se och höra nya fräscha som Rasmus Håkansson, Erik Pålerud Johansson och Kajsa Söderberg.

Självklart är vår Mellofest också den perfekta uppladdningen inför nästa veckas Eurovision-final i Kiev. Och som en lagom cliffhanger kan jag avslöja att det i vårt interkommunala evenemang kommer att finnas likheter med viss gränsproblematik österut …

Se ett sammandrag från förra året här:
https://www.youtube.com/watch?v=MFk6r_IY34k

www.lekebergsrevyn.se
www.visitaskersund.se

 

 

 

Vetenskap med rymd, öl och korv

I Lekebergs Revysällskap har vi sett som vår uppgift att glädja vår publik med revy, fars, teater, musik, dans, r, mat och radioprogram. Till detta kommer våra ansträngningar i folkbildningens tecken, våra vetenskapspubar.

I husorganet Wikipedia kan man läsa följande:
”Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är vanligt förekommande. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, studieförbund och föreläsningsföreningar. Syftet med folkbildning är att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få medborgarna i samhället att ta till sig ny kunskap och nya värderingar genom exempelvis studiecirklar, bibliotek, konferenser och föreläsningar utanför den traditionella skolvärlden.”

Den första föreläsningsföreningen i Norden sägs vara Stockholms arbetareinstitut (1880). Den startades i positivismens tecken av Anton Nyström. En av positivismens grundidéer var att ”leva för andra”, och grunda sitt tänkande på vetenskapliga fakta.

Syftet med våra vetenskapspubar, som vi började med 2009, är just folkbildning i en avspänd miljö, där man också kan skölja ner sina nyvunna kunskaper med en öl och en korv i trevlig samvaro. Söker man på Wikipedia på ”vetenskapspub” får man inga träffar. På Google däremot ett femtiotal träffar, de flesta till Sparbanksbörsen i Fjugesta!

På onsdag den 22 februari är det dags för årets första. Föreläsaren är dock inte här för första gången eftersom hans ämne är stort och allmänt intressant. Rubriken är ”Tidsresan – från Big Bang till idag” och Kjell Olausson från Örebro Astronomi kommer att ge oss ett perspektiv på vår tillvaro här på jorden. Han guidar oss helt enkelt genom historien från Big Bang fram till dagens rymdålder.

På ett sätt som alla kan förstå får vi därmed följa universums utveckling, jordens och solens tillkomst, livets utveckling och människans historia. Det blir därmed en 13,8 miljarder år lång resa. Och den vill du väl inte missa!

Så, ta dig tid för en vetenskapspub i Fjugesta. Positivismen gör nytta i Närke.

En senior start på kulturåret i Lekeberg

Gammal är äldst. Och först. Det kan man konstatera när man scannar av kulturarrangemangen i Lekeberg under årets första månader. Seniorgruppens folklustspel på Sparbanksbörsen och Little Gerhards framträdande i Edsbergs bygdegård lär dra mycket folk upp från sofforna.

En trogen gäst  bokade idag biljetter till Om tycke uppstår den 3 februari och berättade att hon dagen därpå skulle till Edsbergs bygdegård och lyssna på The Cadillac Band. Där ingår ingen mindre än Karl-Gerhard Lundkvist, född 1934. Mera känd som Little Gerhard och med megahits som Bouna sera och De siste mohikanen från 50- och 60-talen. 82 år på det 83.e rockar han loss med ungdomar som till exempel Janne Lucas Persson.

Oerhört imponerande. Förmodligen också vitaliserande. När jag var liten brukade jag ofta tänka att, det där ska jag göra när jag blir stor. När jag hör talas om sådana som Little Gerhard, kan jag tänka tvärtom: Det där ska jag göra när jag blir gammal …

När vi startade Lekebergs Revysällskap 1998 var Lennart Jinnestrand nybliven pensionär och uppfyllde därmed en av sina drömmar – att få spela revy. Det har han gjort oavbrutet sedan dess och den 27 januari är det premiär igen. Nu är han ungefär i Little Gerhards ålder. Hans fru Ulla är några år yngre och övriga ensemblen i fallande skala ner mot cirka 60 år.

Visst är det härligt att man inte avstår från saker som är roliga på grund av sin ålder. Att man i stället tack vare sin ålder och tillgång på tid kan ägna sig åt det som känns kul och meningsfullt. Min egen personliga teori är också att såväl knoppen som kroppen hålls i gång om man är aktiv på ett självvalt sätt. Att träna in massor med repliker och lära sig alla turer in och ut på scenen är tufft även för en 20-åring. Det blir inte lättare med åren. Men precis som med korsord, så håller det ”systemet” i gång.

Vad jag egentligen vill säga är att jag hoppas ni tar tillfället i akt och ser någon av de åtta föreställningarna av Gideon Wahlbergs Om tycke uppstår som spelas på mellan 27 januari och 11 februari. Och att ni styr kosan mot Edsbergs bygdegård och rockar loss tillsammans med Little Gerhard den 4 februari.

Jag citerar den kloke Winston Churchill:
Att förstå sin ålder är att förstå dess glädje.

 

 

 

 

Det svåra spraket

Ibland hör man signaler att nyanlända har problem att lära sig det svenska språket. Svenskan är kanske inget lätt språk, men det blir ju inte lättare när svenskarna själva inte pratar svenska.

Vad jag syftar på är alla de främmande, konstiga och oftast anglosaxiska uttryck som ”svenskificeras” till något som vissa människor tycker är elegant och tufft, men som många andra tycker är vidrigt och onödigt. Det finns ofta ”riktiga” svenska ord som fungerar alldeles utmärkt. Varför trassla till det? Nu är det naturligtvis så att språket inte är statiskt, utan förändras med tiden, men man bör ha i minnet att förändring inte automatiskt innebär förbättring …

Låt mig presentera några av mina irritationsobjekt av löjliga ”svenskificeringar”: ”koncept” betyder i sin ursprungliga svenska form ungefär manuskript, kladd eller utkast. Ofta förväxlas detta med engelskans ”concept” som översätts med det svenska ordet begrepp. Så en restaurang med ett nytt ”koncept” för kundtillfredsställe har alltså gjort en kladd? Klart vi ska gå dit.

Sen har vi schampot med en ny ”formula” (suck). Det engelska ordet formula heter på svenska formel eller möjligen recept. Vad är det för fel på det? Man får ju inget seriöst intryck av någon som säljer en ny ”formula”. Åtminstone tycker man att de som påstår sig jobba professionellt med reklam borde begripa bättre.

Sen har vi kanske det värsta av alla: ”funktionalitet”. Detta ord finns inte i svenska språket (SAOB), och är totalt onödigt, eftersom svenskarna har använt ordet ”funktion” i hundratals år med stor framgång. Men tar man engelskans functionality och misshandlar det lite så… Tyvärr förekommer detta onödiga (och fula) ord ofta på nätet, men vi ska komma ihåg att särskrivningar och andra tveksamheter också florerar där. Ingen kvalitetskontroll.

Att tänka ”utanför boxen” är också en dålig översättning från engelskan. I Sverige brukar vi tänka utanför ramarna. Sen kanske något ska implementeras, varför inte bara införa det? Vidare: ”paradigmskifte” hette på svenska paradigmbyte, och lanserades i boken De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thomas Kuhn, 1962. Det handlade om byte av vetenskapliga tankemönster, något ganska stort och avgörande enligt min bedömning. Nu kan det vara ett ”paradigmskifte” att byta färg på lakanen. Kanske inte språkligt helt fel, men en monumental överdrift, där man tror att vackra ord ska imponera på allmogen, och öka försäljningen. Kom med nåt nytt och seriöst istället.

Det kanske uslaste jag råkat ut för användningen av begreppet ”verktyg”. För mig, som är en mogen kvinna, är verktyg en spade, en hammare eller en rörtång. Numera kan ett datorprogram vara ett verktyg, det kan jag acceptera. Men för några månader sedan, när en ung spoling med för stor kostym och ful slips höll kurs, och skulle lära oss ett nytt verktyg, envisades han med att kalla det ”tool”. Sen finns det heller inga datorprogram längre fick vi lära oss, det är ”appar” (applications på engelska) numera, fast de gör samma sak. Sedan kom han till pluralformen ”toolsar”, då kände jag att kräkreflexen började göra sig påmind… En herre i gruppen påpekade försynt att eftersom alla i gruppen pratade flytande svenska, så var det helt okej om han höll lektionen på svenska. Kursledarens blick var lika tom som en tentamensbok – Det var ingen hemma där.

Jag dryftade fenomenet med en engelsman för ett tag sedan – När vi ska göra något märkvärdigt och elegant i Sverige så använder vi engelska, men hur gör ni? ”Vi använder franska, med många q”.

Botten på isberget

På Sparbanksbörsen i Fjugesta spelar vi just nu en föreställning i vilken det står 12 personer på scenen. De får ta emot välförtjänta applåder varje kväll men det som kanske är allra mest fascinerande med amatörproduktioner som denna, är det stora antal människor som jobbar bakom kulisserna. Kväll efter kväll och helt ideellt. På scenen ser vi toppen av isberget – det som kan sticka upp och gnistra för att alla andra möjliggör det.

För att kunna spela en föreställning som Spanska flugan går det, utöver de 12 på scenen, åt följande antal personer: 3 tekniker, 2 sminkörer, cirka 10 i entré/bar/servering, cirka 6 i kök/matuppläggning/disk. Lägg till detta också 1 producent, 1 regissör, 3 snickeriarbetare, 3 till scenografi/rekvisita och 2 kostymörer samt 1 dokumentatör och 1 städare. Eftersom inte samma människor jobbar varje gång så kan jag säga att summan av denna kardemumma är att isbergets botten består av ett femtiotal människor som kommer och jobbar med olika saker utan någon som helst ersättning.

Frågar man dem varför så får man svaret: ”för att det är så kul”. Och just däri ligger hela hemligheten. Lekebergs Revysällskap har en affärsidé, en vision som lyder: ”Vi har kul. Har ni?” Med detta menar vi att vi i första hand håller på för att vi själva tycker att det är roligt och att vi håller tummarna för att publiken tycker detsamma. Hitintills har det funkat. I 18 år har vi varit i gång, de senaste tio åren på Sparbanksbörsen dit det kommer cirka 5000 personer om året och ”har kul”.

I samband med våra applådtack brukar vi alltid låta ”kringarbetarna” paradera framför scenen vilket också gör att många i publiken får en aha-upplevelse. Just det, vi blev väldigt väl omhändertagna när vi kom. Mat plockades in och ut och dessutom var den förbaskat god. Förresten vilken genomtänkt scenografi och kostym det är.

Vi är stolta och glada över vårt ”isberg” och när Spanska flugan surrat över scenen för sista gången nästa lördag, då händer det direkt andra saker. Scenen börjar byggas om för i början av december blir det en julshow och i januari-februari spelar vår seniorgrupp ett folklustspel. Vi ska också hinna med två vetenskapspubar och en Guldsponsorkväll innan årets slut. Samt att planera för den stora revymusikal som vi spelar i vår för att fira våra tio år på Sparbanksbörsen.

Kort sagt – vi har kul! Har ni?

12494952_1195507787145035_4154020480452873802_n

 

 

 

 

En kul tur under en kul vecka i en kul kommun …

Traditionen med kulturvecka i Lekeberg varje höst är en markering att vår förhållandevis lilla kommun verkligen har en sprudlande kulturliv. Samtidigt slår det mig att så här är det ju nästan jämt. Kulturår typ. Kanske dags att vi snart blir året kulturkommun?

Jag kunde hålla på i varje blogg att räkna upp vad som händer på kulturfronten i Lekeberg. Att jag avstår beror inte på att jag tycker det blir tjatigt, utan snarare på att jag då och då vill utnyttja utrymmet till något annat 😉

Kultur är ju bra på det viset att man både kan vara utövare och åskådare. Själv konsumerar jag så mycket jag hinner. Men ibland känns det som att själva utövandet tar så mycket tid att jag inte hinner göra och se allt jag vill.

Nu råkar jag vara på resande fot denna vecka. Annars hade jag utan tvekan varit i Kräcklingegården i kväll och lyssnat på vår landshövding Maria Larsson när hon pratar om just ämnet för denna blogg; Hur viktig kulturen är för en levande landsbygd.

Själva Kräcklingegården är ett mycket bra exempel hur människorna skapar sina egna samlingsplatser och möten. Sedan ”infödingarna” tog över den av kyrkan, har aktiviteter och program av hög kvalitet avlöst varandra i en häpnadsväckande omfattning.

Man är inte så mycket sämre i andra delar av kommunen. Bygdeföreningar och byalag ser till att människor möts och att kulturen får dem att växa. För det är ju just vad det handlar om – att ”kultivera”.

I slutet av veckan ska jag vara ”kulturperson” i ordets rätta bemärkelse. Det är föreställningar av Spanska flugan på Sparbanksbörsen både fredag, lördag och söndag och på söndagskvällen blir det musikalisk 60-talsnostalgi med Lekebergs Revysällskap i Ordenshuset i Mullhyttan. Det sistnämnda avslutar kommunens kulturvecka liksom detta inlägg.

Just nu befinner jag mig för övrigt på en kul tur. Skriver detta på ett plan till Amsterdam för vidare befordran till Atlanta, USA. Men där ska jag inte enbart roa mig. Tur man har ett kul jobb!

 

 

Uppfylld av musik och mat

Vissa saker är viktiga för att man överhuvudtaget ska överleva. Andra för att man ska må bra i själen. Ibland sammanfaller det och i skrivande stund inser jag att ”kreativa Lekeberg” bjuder på både mat och musik inom den närmaste veckan.

Det börjar på lördag när den lokalt sammansatta gruppen Brothers in arms gör sin Dire Staits-hyllning på Sparbanksbörsen i Fjugesta. Ett projekt som verkligen får alla musikälskare att må bra. Inte bara de duktiga musikerna i tributebandet, utan också alla som kommer och lyssnar. Smaken är naturligtvis i vanlig ordning som baken men den här musiken ÄR banne mig bra. Det är instrument som ”gifter sig med varandra”, det är ett pärlband av låtar som vi mer eller mindre känner igen och det är ibland enskilda stycken som nästan blir till konserter i sig.

Visste ni förresten att namnet Dire Straits i vanliga fall betyder ”stora ekonomiska problem” och sägs syfta på bandets problem att finansiera sin första skivinspelning. Mark Knopfler har (enligt Wikipedia) själv beskrivit uttrycket som ”in the shit”. Men shit, vad jag är glad att få uppleva den här hyllningen på hemmaplan på lördag!

Så var det maten. Den som mer och mer framstår som en viktig del av vad som händer med vår planet. Jag fascineras av sambandet och inser att vi inte kan fortsätta att äta som vi alltid har gjort. Att vi måste tänka på att maten bidrar till den globala uppvärmningen och till att förvärra de stora globala miljöproblem som vi behöver lösa.

Så där insiktsfullt uttrycker jag mig kanske inte i vanliga fall. Men jag lånade en mening från docent Johanna Björklund som kommer och föreläser på vår vetenskapspub nästa onsdag, den 21 september. Hon säger vidare att vi genom att välja vad vi äter trots allt kan bidra till att vända detta. Att dagens livsmedelssystem är komplext och många myter och ogrundade åsikter presenteras som fakta.

– För att göra kloka val krävs fakta, fastslår hon och då är jag ju naturligtvis jätteglad över att hon kommer till oss och pratar om det här. Fri entré och öppen bar som vanligt. Men en ovanlig sak – som kanske kan bli vanligare: Vi serverar inte vår vanliga kokta med bröd utan det blir ekologiskt och närproducerat rakt igenom. Vad sägs om lammchorizo med surdegsbröd och senap och ketchup enligt ovan?

Mumma för kropp och själ!

 

 

 

Ålder – bara en siffra

Åldern är en ständig källa till såväl glädje som problem och inte minst funderingar. Det är roliga födelsedagskalas, viktiga ”gränser” som uppnås och jämförelser typ ”jag ser ut som 17”. Eller som min 91-åriga mamma sa till min son på hans 29-årsdag förra veckan: ”Bli inte lika gammal som jag bara för det är inget roligt”.

Alltid följer den med oss, alltid har den betydelse på ett eller annat vis. Rent generellt tror jag att man upp till en viss ålder gärna vill vara äldre än man egentligen är. Någon slags statusuppdatering. Men efter en mellanperiod då man är ett med sin faktiska ålder, kommer tiden då man fruktar att bli just äldre.

Det talas om ”kriser”; 40-årskris och 50-årskris tror jag är vanligast. Lite fånigt kan jag tycka. Krisen inträder väl knappast för att man fyller jämnt decennium. Men okej, fyllandet ger väl upphov till reflektioner av slaget ”vad har jag egentligen gjort med mitt liv och hur ska jag hinna med det jag borde ha gjort?”

Själv är jag ganska nöjd med min ålder. Jag känner mig gammal och vis men samtidigt ung och hungrig. Någon gång kan det väl skymta förbi ett stråk av att det är betydligt kortare perspektiv framåt än bakåt. Men what the heck, jag kanske inte ens överlever morgondagen, så varför ska jag bekymra mig.

Jag har ett bra jobb, jag har massor med uppiggande sysselsättningar på fritiden. Jag har vuxna barn som har sina egna liv men ändå finns i min närhet. Jag har inga påtagliga krämpor (peppar, peppar). Märker att samtalsämnet ”pension” blir allt vanligare när jag umgås med jämnåriga, men ser det i så fall som en möjlighet att kunna göra ännu fler roliga saker. När det blir så dags.

I fredags kväll fick jag en riktig kick av att befinna mig på Solliden på Skansen och se och höra giganterna Björn Skifs och Tommy Körberg, 69 och 68 år unga, ”göra upp” efter 50 år. Det var inte bara bra för att 60-talsmusiken är min favoritgenre. Det var lika mycket känslan att känna att de här killarna var sig precis lika som för 10-20-30-40-50 år sedan. Visserligen fick det ett surt efterspel med Björn Skifs hälsa, men jag hoppas och tror att han kommer igen – han är ju inte gammal …

Och för att citera Albert Einstein: Tiden är bara en illusion, om än en efterhängsen sådan.