Passionen utanför politiken

Att få arbeta heltid som politiker är lätt det roligaste jobbet jag haft under mina snart 20 år i arbetslivet. Det är omväxlande, utmanande, fritt, lärorikt, svårt, inspirerande och väldigt socialt. Men det är också ganska tufft eftersom man aldrig någonsin blir klar. Det finns alltid mer man skulle kunna göra – skriva en debattartikel eller motion till, göra ett studiebesök till, tacka ja till fler inbjudningar, träffa fler väljare och partimedlemmar, läsa fler rapporter… Kombinera det med tre barn och ett hem att ta hand om, då blir det ibland lite svårt att få ihop livet. Även om det är roligt så innebär det mycket energi UT. Och då behövs det ju också en hel del energi IN också. För den där balansen är livsviktig. Vi har alla olika sätt att hämta in den där energin på. För sju år sedan hittade jag min stora energikälla – jag upptäckte att jag kunde springa.

Jag hade levt 37 år i övertygelsen att min kropp inte kunde springa, att den inte var gjord för det. Jag hatade ju vartenda steg! Blodsmak i munnen, svårt att andas och kroppen kändes som ett kylskåp. Jag gav upp efter några kilometer de gånger jag försökte. Men så en dag drog en kollega med mig på Bellmanstafetten, laget hade blivit en person kort och de behövde en ersättare. Eftersom jag är den lojala typen så ställde jag ju upp, men trodde inte jag skulle orka springa alla de 5 kilometrarna. Och att springa inför folk – vilken skräck! Men när det var min tur att ta det där varvet så var det så många som sprang, och så många som tittade på, att jag hittade någon sorts kraftkälla inom mig. (Det hade varit så oerhört förnedrande att börja gå när alla andra sprang) Jag orkade plötsligt springa hela vägen, och hade till och med lite ork kvar till en spurt på slutet. JAG!? Den dagen var det en mental spärr som släppte inom mig – jag insåg att jag visst kunde springa. Det nya självförtroendet gjorde att jag vågade prova igen, och jag insåg att om jag bara sprang långsamt och gav kroppen några kilometer på sig att komma igång, då orkade jag ju ännu längre.

Och på den vägen är det. Jag sprang längre och längre, och en dag sprängde jag den magiska milgränsen. Jag har aldrig känt mig så stark och lycklig som då, trots att jag sprungit många gånger längre sen dess. Efter två år sprang jag mitt första maraton, sen fortsatte jag att springa ännu längre än så. Allra helst i skogen, det är det bästa. Att få tassa på stigar, uppför och nerför, hitta rätt ställe att sätta fötterna på och få njuta av naturen. Det är ren magi. I skogen rensar jag huvudet och hjärtat, och fyller på med den där viktiga energin. Mina ryggproblem har helt försvunnit sen jag började springa, och jag orkar med så otroligt mycket mer i livet i övrigt. Löpningen har också fört ihop mig med många fina människor jag aldrig skulle träffat annars, genom löparklubben Örebro AIK.

Det sista året har inte lämnat så mycket tid för löpningen av olika skäl. Det har blivit lite turer på luncherna, någon mil i Rynningeviken, och bara ibland en längre tur i skogen. Men längtan finns där, och jag är på gång att komma tillbaka. För löpningen har ingen ålder, så länge kroppen är hel. När jag springer så gör jag det vi alla är gjorda för. Våra gener är i stort sett desamma som när vi var jägare och samlare på Afrikas savanner. Där kunde vi springa många timmar, till och med dagar i sträck för att jaga våra byten. Vårt stillasittande liv idag är det galna, inte att frivilligt springa mil efter mil i skogen.

När jag har varit med på löpartävlingar här i Örebro så har det varit en äldre kvinna med flera gånger, jag minns hennes långa gråa fläta guppa på ryggen när hon långsamt men starkt tog sig runt hela vägen. Hon tävlade i klassen K80. Utan att veta om det är hon min stora förebild. När jag är 80 år vill jag också ha en lång fläta och känna glädjen av att kunna springa på en skogsstig! ​

 

Jag nobbade flyget – ni kan aldrig gissa vad som hände sen!

Ungefär det här hände, kl 06.15 på morgonen:

Ett tåg från Örebro till Mjölby.

Fast sen fortsatte det med ett annat tåg till Köpenhamn, och ett tredje till Kolding i Danmark. Ett fjärde till Hamburg och det femte och sista samma dag rullade in i Frankfurt sen kväll. Jag var ganska mosig när jag trillade av tåget på hauptbahnhof och träsmaken var påtaglig. Men jag var påfylld och utvilad på ett annat sätt, under alla timmarna på tåget hann jag läsa en bok, lyssna på några poddar, skriva en debattartikel, rensa och svara på gamla mail, titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra. Det är inte ofta det händer i vardagen. Det kändes extremt lyxigt och jag har hunnit reflektera kring om det är bra eller dåligt att resan är så tidsödande. Egentligen ”ödslar” jag ju ingen tid alls, jag bara tillbringar den på tåg. Att resa långsamt gör något med mig, när jag kommer fram så känns det verkligen att jag rest någonstans. Som att själen och hjärtat faktiskt har hunnit med kroppen, vilket jag inte brukade känna när jag flög till en annan världsdel på några timmar.

Det fanns ett bra skäl till den här ganska långa och omständliga tågresan. Ett 20-tal politiker och tjänstemän från kommunen och regionen har varit på studieresa till Frankrike för att lära mer om de kapacitetsstarka, effektiva bussar (kallas BRT) som vi planerar att skaffa i Örebro. Resan gick med flyg från Arlanda till Frankfurt och sedan tåg den sista biten till Metz, Nancy och Strasbourg.

Men jag har slutat flyga. Det är ett personligt beslut som handlar om att jag inte vill vara med och släppa ut mer koldioxid till atmosfären. Klimatförändringarna på jorden står precis på randen till att inte stanna under 2 grader, utan istället skena upp till 3-4, kanske 5 grader. Jag anstränger mig ganska hårt i vardagen för att leva på ett sätt som ger minsta möjliga klimatavtryck. Att flyga skulle mångdubbla mina utsläpp och placera mig i den där gruppen vars livsstil skulle behöva 3-4 jordklot. Och där vill jag inte vara. Så jag bestämde mig för snart två år sen att det får bli tåg istället för flyg. Och att jag får anpassa vart jag åker utifrån om det går tåg dit eller inte.

Den här studieresan kändes väldigt viktig att vara med på, så jag bokade tåg istället. Och ingen kan påstå att det är enkelt och bekvämt att resa med tåg i Europa idag. Jag fick starta tidig fredagmorgon och mötte upp de andra i Frankfurt på söndag förmiddag. När de andra kommer hem sent på tisdag kväll har jag fortfarande ett dygn kvar innan jag är hemma.

Under två intensiva dygn har vi varit i tre olika städer och träffat representanter för kollektivtrafiken, provåkt bussar och promenerat runt och tittat på hållplatser och separerade bussfiler. Idag lämnade vi Strasbourg med tåg efter lunch och började hemresan. Här skildes vi åt när de klev av tåget för att flyga hem:

Jag fortsatte tillbaka till Frankfurt och sex timmars väntan innan tåget mot Hamburg går vid midnatt. Eftersom det var fantastiskt sommarväder så bytte jag om på stationen, låste in väskorna och stack ut och sprang. Efter 9 kilometer kroknade jag helt i sommarvärmen och landade i gräset i en fin liten park. Promenerade tillbaka till stationen, där de hade duschar så jag kunde bli människa igen. Några timmars jobb och middag på en thairestaurang i närheten, och strax går tåget. Om 20 timmar får jag träffa mina barn igen som jag längtar så efter. Många timmar att tänka, läsa, skriva och vila…

Så – om jag ska försöka summera den här resan med några ord? Klimatsmart, långsam, rolig, omständig, social. Är det värt det? Absolut! Det känns skönt att vara planetskötare, och det finns massor av andra värden än att komma fram snabbt.

Kommunledningen struntar i en av de viktigaste klimatåtgärderna

Det går inte många dagar nuförtiden mellan dystra nyheter om klimatet. I Arktis har det varit 20 grader varmare än normalt i vinter och isarna krymper i ett katastrofalt tempo. Klimatutsläppen måste minska NU – på alla områden.

Byggsektorn står för mellan 30-50% av den totala globala klimatpåverkan, och mycket beror på vilket byggnadsmaterial man väljer. Betong ger väldigt stora klimatutsläpp, medan trä kan ha 50-80% lägre klimatpåverkan i jämförelse. Och idag är det både tekniskt möjligt och fullt tillåtet att bygga höga kontors- och flerbostadshus med trästomme istället för betong (och med träfasad så klart om man vill det).

Om vi byggde fler hus med trästomme skulle vi alltså kunna minska klimatpåverkan från byggandet enormt mycket. Med tanke på hur mycket som byggs just nu så borde träbyggande stå högt upp på agendan för en klimatmedveten kommun. Så då borde väl Örebro ligga långt framme kring träbyggande med tanke på den miljöprofil som kommunledningen gärna marknadsför Örebro med? Men så är inte fallet. Väldigt lite har gjorts från kommunledningens håll för att verkligen få fart på träbyggandet i Örebro. De senaste åren har bara en handfull trähus byggs, och då på eget initiativ från byggherren.

Några privata aktörer har planerat att bygga bostadshus i trä, t ex i Örnsro och Södra Ladugårdsängen. Men eftersom kommunen inte längre kan ställa miljökrav vid markförsäljning (tack vare alliansen och Stefan Attefall) så behöver vi driva på träbyggandet på annat sätt. Till exempel genom en träbyggnadsstrategi (kommunledningen biföll inte min motion om det i fullmäktige) eller genom att låta de egna bolagen gå före och visa vägen och börjar bygga i trä. Men så är det inte i Örebro. De kommunala bolagen Futurum, Örebroporten och ÖBO bygger i princip ingenting med trästomme. Och styrningen av bolagen i den här frågan verkar vara obefintlig. I de bästa kommunerna (bl a Luleå, Falun, Botkyrka och Växjö) har de kommunala bolagen tvärtom gått före. Parkeringshus, idrottshallar, bibliotek, broar, bostadshus, kommunhus, förskolor och skolor. Vackra, funktionella och klimatsmarta byggnader. Allt går att bygga i trä!

Utan ökat träbyggande kan vi inte kalla Örebro en klimatsmart stad. Vi är bäst i klassen i Örebro och bygger nya bostäder i ett rasande tempo. Men vill vi verkligen göra om samma misstag som när miljonprogrammet byggdes, eller ska vi bygga hållbart den här gången? Det är på väg att bli försent…

Den låga klimatpåverkan är bara en av fördelarna med att bygga med trä. Det är ett lätt byggnadsmaterial och bra att använda när befintliga hus ska kompletteras med fler våningar på höjden. Det går snabbare att bygga än vanliga betongkonstruktioner, och det behöver definitivt inte vara dyrare. Så de argumenten biter inte på mig. Bristande kunskap och ovilja att tänka nytt är i så fall större hinder i vägen för mer träbygg.

Vi måste också bygga för framtidens boende. Det blir allt färre som passar in i normen ”den beständiga kärnfamiljen med två vuxna och två barn”. Istället får vi allt fler singelhushåll, fler hushåll med olika antal barn i familjen olika veckor, kollektivboenden och generationsboenden. Och trähusen är överlägsna när det gäller flexibilitet, det är lätt att flytta väggar och ändra planlösningar.

Jag läste en klok insändare i tidningen för ett tag sedan. En örebroare som undrade varför kommunen bygger så lite i trä, och rubriken var ”Sluta slösa skattepengar på hus i betong!”. Jag tycker att den byggda miljön – bostäder, kontor, arenor och kulturhus – måste bli en viktig del av kommunens klimatarbete, och vi måste öka takten på träbyggandet i Örebro från det nästan obefintliga idag.

För klimatets skull!

Vad Örebro kan lära av Berlin

Jag tog tåget till Berlin den här påsken. Har aldrig varit där förut, och åkte med ganska låga (om ens några) förväntningar. Klimatsmart och mysig resa ner med Snälltåget, vaknade på tågstationen i Berlin klockan sju på morgonen och tillbringade sen fyra dagar till fots, i löparskorna, på spårvagn och lite i tunnelbanan. Det blev ganska många mil till slut – och så mycket vi hann se! Berlin är en speciell stad på flera sätt. Minnen från kriget är fortfarande smärtsamt närvarande, och det var mer än en gång som jag kunde spegla dagens samhällsutveckling i de år som föregick nazisternas maktövertagande. Arbetslösheten är hög och medelinkomsten låg, och stadens ekonomiska skuld har vuxit kraftigt eftersom man lånat till nödvändiga investeringar (även om jag kan ifrågasätta den nya flygplatsen).

Men det som överraskade mig var den spännande stadsbilden, stadsmiljön och sättet som konst och kultur har fått utrymme. Överallt har konsten tagit plats – på murar, broar, husfasader, i parker och på taken. Ofta är den organiserad och planerad, ibland mer anarkistisk. Oavsett så har människorna satt sitt avtryck på staden och får den att kännas så mycket mer levande än de allra flesta städer jag varit i.

Dessutom är Berlin en av de grönaste storstäderna jag varit i. Träden finns överallt, på varenda gata, och parkerna är många. Dessutom har man lyckats med att få en stor andel av stadens befolkning att cykla och åka kollektivt, vilket bidrar till ett lugnt tempo och en trevligare stadsmiljö. Spårvagnar, bussar, pendeltåg, tunnelbana, cykelbanor och laddstolpar för elbilar präglar trafikmiljön. Inte bilar på samma sätt som i andra städer.

 

Jag åkte hem med en stark känsla av att vilja möjliggöra något liknande i Örebro. Vi måste våga släppa kontrollen lite, inte vara sådana stilpoliser. Kreativitet och mänsklig skaparkraft behöver lite frihet. Jag vill se ett Örebro där konsten får mycket större utrymme än idag – och där fler örebroare får chansen att vara medskapare. Jag vill att vi börjar samtala mer om det här – politiker, fastighetsägare, medborgare och konstnärer. Hur kan vi skapa bättre förutsättningar för en spännande, levande, kreativ stad?

 

Den senaste lyxvaran – rent vatten i kranen?

Rent vatten i kranen – är det vår nya lyxvara? Kanske har det blivit så. Det var i alla fall många örebroare som blev ganska överraskade av att dricksvattnet riskerar att ta slut. Att vi inte längre får fylla pooler, vattna gräsmattor och tvätta bilar med slang. Det verkar som det är ganska många som förstår allvaret i frågan nu.

Men en sak som vi har pratat alldeles för lite om, det är hur vi skyddar det vatten vi faktiskt har mot föroreningar. Svartån rinner ju flera mil utanför Örebro, och längs med hela vägen bedrivs det verksamhet intill ån som använder kemiska bekämpningsmedel, diesel, motoroljor och annat. Saker som faktiskt kan göra jättestor skada på vårt dricksvatten om det blir ett utsläpp.

Eftersom vi bara har en enda vattentäkt (vatten från Vättern dröjer nog minst 10 år till, och då kommer vi ändå behöva Svartån som reservvatten) så måste vi skydda den mot sådana här olyckor. Vilket vatten ska vi annars dricka? Därför har kommunen nu tagit fram ett förslag till ett s k ”vattenskyddsområde” som sätter regler för vad man får göra och inte göra intill Svartån. Nu har kommunen jobbat med förslaget i många år, och under den här tiden har Svartån varit helt utan skydd mot föroreningar.

Det har varit många som haft synpunkter på förslaget och det har gjorts en hel del kompromisser utifrån det ursprungliga förslaget. Och det är tyvärr kompromisser som jag tror gör att den styrande minoritetens förslag till skydd av Svartån inte blir tillräckligt starkt. Riskerna för föroreningar skulle kunna bli mindre med tuffare regler för vattenskyddsområdet.

Men eftersom det allra viktigaste är att vi kommer framåt i frågan om att skydda Svartån så tycker jag att det är bäst att skicka vidare förslaget till Länsstyrelsen som är de som slutligen avgör om skyddet är tillräckligt. Kanske blir det hårdare regler än de som kommunen föreslår.

Det är nog dags för oss alla att vakna upp och inse att friskt vatten inte är något vi kan ta för givet framöver. Vi behöver vara rädda om det viktigaste vi har!

Jag förklarar varför jag tror att förslaget till vattenskyddsområde inte är tillräckligt starkt lite utförligare här: https://www.youtube.com/watch?v=egKBKQXztSE&feature=youtu.be

Helt olika syn på trafiken inom oppositionen – MP tror på minskad biltrafik

Fokus på den framtida trafiken i NA idag – bra att de försöker förklara för läsarna att det finns planer som är politiskt beslutade i fullmäktige, och inte är ogenomtänkta infall från ett enskilt kommunalråd. Men att den samlade oppositionen skulle tycka att det är praktiskt och teoretiskt omöjligt att minska biltrafiken, det är helt fel! M och L kanske tror det, men vi i Miljöpartiet är övertygade både om att det är nyckeln till en trivsam och hållbar stad OCH att det är fullt möjligt. Så Miljöpartiet är snarare i opposition från andra hållet – vi vill att förändringen ska gå fortare än idag! Bilen har en plats även i den framtida staden – men den platsen ser inte ut som idag. Vi behöver en effektiv mobilitet (framkomlighet), men inte självklart en varsin bil.

Minskad biltrafik har massor av vinster. Utöver den självklara – att miljön faktiskt mår bättre – så är det samhällsekonomiskt klokt. Det är dyrt att underhålla och bygga nya bilvägar jämfört med cykelvägar. Och att vi människor behöver röra på oss mer, det är ju inte direkt någon nyhet. Om vi skulle må bättre behövs också mindre pengar till vården. Jag kan hitta på hundra andra saker vi borde använda våra skattepengar till än nya bilvägar, parkeringsplatser och vård för sjukdomar som beror på ohälsa och stillasittande.

Orkar vi politiker fatta långsiktiga beslut för miljön?

Av allt som fyller mina dagar som kommunalråd så är det här nog bland det roligaste. Att i två timmar få samtala med universitetsstudenter om politikens roll för en ekologiskt hållbar utveckling. Jag fick så många kloka frågor och reflektioner från det här gänget att jag egentligen inte ville åka därifrån. När jag tänker tanken på att de här människorna kommer ta plats i samhället och vara delaktiga i utvecklingen av det – då känner jag framtidshopp och inspiration i mitt eget uppdrag!

 

Studenterna var intresserade av vilka utmaningar och dilemman vi politiker har när det kommer till kloka beslut för miljön och en hållbar utveckling. Orkar vi politiker verkligen fatta långsiktiga beslut för miljön? Eller är det bara närmaste valresultatet som styr oss i slutändan? När jag funderade på det så insåg jag hur viktigt det är att vi verkligen ser det tydligt – att vi pratar om vilka krockar och målkonflikter som vi politiker känner att vi möter. Att ha strategier för att hantera motstridiga intressen är minst lika viktigt som att ha bra mål för miljöarbete, stadsutveckling eller jämställdhet. För jag upplever att de flesta beslut som fattas idag bara gynnar miljön när det inte finns några större svårigheter i vägen, som exempelvis ekonomiska intressen från näringslivet, politiska målsättningar om ett visst antal bostäder som ska byggas, eller motstånd från medborgare som upplever att deras bekvämlighet blir inskränkt eller deras normer ifrågasätts.

Vi vet att Örebro skulle bli säkrare, tryggare, trevligare och att vi skulle kunna bygga fler bostäder om vi sänkte hastigheten för bilarna i hela staden. Men det görs inte. Vi vet också att vi kommer att behöva värna mark för lokal livsmedelsproduktion i framtiden. Ändå prioriteras byggen av lager- och industrilokaler på bördig, ekologiskt odlad mark precis intill Örebro. Mer lager och logistik, trots att vi vet att framtidens hållbara samhälle kommer ha mycket mindre flöden av material och naturresurser, och istället vara mer tjänsteintensivt. Vi vet att vi borde äta mindre kött av både hälso- och klimatskäl. Ändå vågar man inte ens göra vegetarisk mat till förstahandsalternativ, och kött till extra tillval i kommunen. Vi vet att flygets klimatpåverkan ökar på ett oroande sätt. Ändå fortsätter kommunen att ge miljoner varje år för att inte bara upprätthålla flygtrafiken i Örebro, utan dessutom utöka den med nya flyglinjer. Vi använder skattemedel till marknadsföring av flyget. Hur galet är inte det?

Idag verkar det vara en naturlag för många politiker att varenda enskilt jobb och varenda enskild företagsetablering ska prioriteras, oavsett andra negativa effekter. (Att det inte alltid är ”nya” jobb det handlar om, utan ofta jobb som försvunnit från en annan plats, det är inget man reflekterar över) Det är ändå värt att förstöra gamla ekhagar och bördig jordbruksmark. Jag skulle önska att vi pratade mer om hållbara jobb och hur tillväxten av dem kan öka i kommunen. Jobb som ger människor sysselsättning men som inte samtidigt urholkar naturresurser och biologisk mångfald.

Ett väl använt ord från politiker är ”hållbar tillväxt”. Högt på min önskelista står en diskussion om vad det innebär – på riktigt. När vi även tar hänsyn till de ekologiska systemen och vår gemensamma framtid. Var vill kommunen vara om 30 år och hur kommer vi dit? Och hur gör vi det till en fråga som inte snubblar på nästa valresultat?

Om manlig aggressivitet och politisk plikt

Det sägs ju att vi lever i världens mest jämställda land. I det landet har jag fått uppleva att få tusentals kronor lägre lön än en manlig kollega med samma kompetens, att bli diskriminerad på jobbet när jag väntade ett av mina barn, att bli förlöjligad och härskad av män inför andra. Jag öppnar dagstidningen varje dag och möter sida upp och sida ner med manliga perspektiv och berättelser. Jag har fått uppleva att bli tafsad på av okända, att se människor som står mig nära utsättas för manligt våld, fått inse att mina söner som just fyllt tvåsiffrigt har svårt att värja sig från porren på Internet.

Min upplevelse är inte viktigare eller mer intressant än någon annans. Tvärtom – varenda kvinna i hela världen har sin egen erfarenhet av att behandlas sämre bara av den enkla anledningen att vi är kvinnor. Jag tror för det mesta att det bästa sättet att nå förändring är att vara lugn, samarbetsorienterad och allmänt sansad. Men nu är det Internationella kvinnodagen 2017, jämställdhetsfrågan är i fokus, och jag är faktiskt ganska arg. Men samtidigt övertygad om att det ibland kan vara en viktig drivkraft när det som en vill ska hända inte händer.

Det gör mig galen att se oss kvinnor översköljas av skitfloder av hat och förakt när vi sticker ut, säger ifrån, sätter gränser och lyfter upp förtryck i ljuset. Och den manliga aggressiviteten står mig upp i halsen. Alldeles för många vill prata om nationaliteter, kultur och religion när vi pratar om våld och hat mot kvinnor. Jag vill istället att vi pratar om manlighet. Den manliga normen och aggressiviteten som vi måste avväpna och tillintetgöra. Det gör mig också oerhört sorgsen när jag tänker på alla pojkar och män som obönhörligt tvingas in i den manliga normen och inte tillåts att vara känslosamma, sårbara eller närhetstörstande på det sätt som vi alla människor behöver.

Att utmana den stereotypa mansrollen, en norm som belönar aggressivitet, är alltså viktigare än någonting annat. Och ska vi lyckas med det så måste vi börja med barnen. Utmaningen är att redan på förskolan bryta de tvingande normerna om hur pojkar och flickor ska bete sig, vilka möjligheter de har och vad de är värda.

Att det inte ser bättre ut än vad det gör idag beror på att vi politiker inte gjort tillräckligt. Vi skärper inte lagstiftningen tillräckligt snabbt, vi vågar inte omprioritera kommunala resurser och investeringar tydligare. Vi ställer heller inte tillräckligt höga krav på oss själva. Jag säger inte att det är lätt – det är många ingrodda beslutsmönster och normer som ska brytas. Till och med mitt eget feministiska parti misslyckas med att fullt ut ge kvinnor samma inflytande och positioner som männen.  Men det duger inte att låta orden om allas lika värde och jämställdhet eka så tomt som de gör idag. Vi har inte tid att vänta längre. Det är dags att prioritera, fatta beslut och agera. På riktigt.

Ja, jag är arg just nu. Men jag kommer inte låta ilskan förvandlas till bitterhet, utan lovar mig själv att prioritera jämställdhetsfrågorna ännu högre under året som kommer. Alla vi som är politiskt engagerade har den möjligheten – och en förbannad plikt att ta den!

/Sara

4 miljarder kronor som kan göra skillnad på riktigt

Det är inte alla örebroare som vet att kommunen har nästan 4 miljarder kronor placerade på finansmarknaden. Pengar som ska användas för framtida pensionsutbetalningar och som reserv om kommunen får ett ekonomiskt underskott. Pengarna placeras i fonder för att de inte ska minska i värde genom inflationen, och för att de i bästa fall ska öka i värde på sikt.

Fonderna köper aktier i olika bolag som man tror ska öka i värde och ge aktieutdelning. För bolagen är det viktigt att det kommer in kapital utifrån som hjälper till att finansiera en utveckling av verksamheten. Så – pengarna som kommunen placerar i fonder hjälper i slutänden till att stärka och utveckla de olika bolagen vi köper aktier i. Vilket också betyder att vi har ett val – vill vi vara med och finansiera företag som åstadkommer bra eller dåliga saker för människor och miljön?

Efter ett förslag från Miljöpartiet har Örebro kommun beslutat att på sikt utesluta alla investeringar i krigsmateriel, pornografi, alkohol, tobak och droger. Idag är investeringar i bolag som har upp till 5% av omsättningen från sådana saker tillåtet i våra fonder.

Pengar är makt, oavsett vad vi tycker om det. Så länge finansmarknaden bidrar till att pumpa in pengar i ohållbara företag så kommer det bli väldigt svårt att nå en hållbar utveckling. Men om allt fler aktörer börjar säga ”placera gärna våra pengar på ett sätt som får dem att växa, men absolut inte på bekostnad av människor eller miljö” – då kan det faktiskt göra skillnad. Redan idag ser vi en (om än försiktig) framväxt av etiska och fossilfria fonder och gröna obligationer. Miljönyttan med gröna obligationer är fortfarande tveksam – men det är viktiga signaler till finansmarknaden om åt vilket håll vindarna blåser.

Kommunens övergripande mål är att vara klimatneutral till år 2030.  Vi lyfter också fram Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen i vår placeringspolicy. Fina ord – men kommunledningen verkar inte vara beredd att göra verkstad av det. Eftersom finansmarknaden styr så mycket av utvecklingen så måste kommunen höja ambitionerna ännu mer än idag! För mig känns det självklart att kommunens pengar inte bara ska hållas bort från oljeutvinning, krigsmateriel och porrindustri. De ska placeras i företag som på riktigt BIDRAR till en hållbar utveckling, inte bara låter bli att motverka den. Det kommer troligtvis vara företag som sysslar med lösningar på framtidens stora globala utmaningar – förnybar energi, digitalisering, hållbar livsmedelsproduktion, cirkulär ekonomi och materialåtervinning, förebyggande hälsovård osv. Idag äger kommunen bland annat aktier i stora multinationella företag och amerikanska investmentbanker, verksamheter som kanske inte faller för våra etiska kriterier men som har ljusår kvar till verklig hållbarhet.

Dessutom är jag övertygad om att verkligt hållbara investeringar kommer vara de klokaste rent ekonomisk, om man ser det på sikt. När vattenbristen ökar, lagstiftningen skärps för utsläpp, mat och naturresurser sinar osv – då kommer företagen som har lösningarna på de här problemen att växa och bli lönsamma. De gamla ”dinosaurieföretagen” kommer samtidigt att vara exponerade för stora affärsmässiga risker som gör dem till dåliga investeringar.

Vi måste våga tänka nytt och gå i spetsen för en omställning i samhället. Inte fastna i gamla föreställningar och förväntningar om ”säkra investeringar” och kortsiktiga avkastningskrav. Jag är övertygad om att de allra flesta örebroarna tycker att våra skattepengar borde användas på ett sätt som blir en hävstång för hållbar utveckling, och som visar vägen för andra.

(Ps. Jag föreslog kommunstyrelsen att vi borde besluta om en sådan här inrikting på investeringarna, men det var inget annat parti som tyckte det var viktigt.)

Gör Medborgarhuset till örebroarnas eget hus igen!

Medborgarhuset på söder är onekligen en av de mest unika och älskade byggnaderna i Örebro. Kanske finns det också några som avskyr den. Så brukar det ju vara med arkitektur som sticker ut. Varenda gång jag är inne i huset blir jag helt fascinerad – formerna, materialen, ljussättningen – det är vackert, men utan att vara otillgängligt. Men Medborgarhuset är mycket mer än bara en vacker byggnad, den ursprungliga tanken med huset var att det skulle vara en plats för alla örebroare att mötas, organisera sig, dansa, uppleva kultur och äta gott. Även besökare till staden skulle få ta del av huset genom en hotellverksamhet.

img_0064

Och det slarvades inte när man byggde Medborgarhuset i slutet på 60-talet. Det finns en tanke bakom varenda detalj. Arkitekter och konstnärer samarbetade, form och funktion gick hand i hand. Möbler och textilier var specialdesignade, och det togs till och med fram en helt unik servis för restaurangen – det sägs att den fortfarande finns kvar, nerpackad i lådor i källaren.

Ganska mycket av det ursprungliga finns bevarat i huset. En del är sönderrenoverat under åren, men går att återställa. Huset är i stort behov av renovering, och det är hög tid att fundera på hur vi vill se Medborgarhusets framtid.

Idag är Medborgarhuset tyvärr långt ifrån alla örebroares. Halva huset är uthyrt som kontor, och den andra halvan används till (betalande) konferensgäster. Och i restaurangdelen huserar just nu Arbetsförmedlingen.

img_0062

Miljöpartiet tycker att det är dags att damma av den gamla intentionen med Medborgarhuset – det borde återigen bli ett hus för alla medborgare. Det skulle vara bra på så många sätt. Dels är det synd att ett sådant vackert hus inte är öppet för alla att ta del av. När stadsbiblioteket (sannolikt) flyttar från Olof Palmes torg kommer det inte längre finnas en naturlig icke-kommersiell mötesplats på södercity. Ett öppnare, mer inkluderande Medborgarhus skulle kunna bli en ny plats som bidrar till en mer levande innerstad.

Det är viktigt att vi värnar de offentliga icke-kommersiella rum vi har, och utvecklar nya. Platser där människor från hela Örebro kan mötas, oavsett bakgrund, ålder eller ekonomiska resurser.

Vi vill börja utvecklingen av Medborgarhuset med en bred medborgardialog, för att göra örebroarna delaktiga i att fundera på möjligheterna i vad huset skulle kunna bli. Jag hoppas att det är fler partier i örebropolitiken som håller med oss om det!

img_0063