Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.

Tjejer, killar och idrott – gör om och gör rätt

Medvetenheten ökar när det gäller idrott och jämställdhet. Äntligen börjar politiker, tjänstemän och idrottsrörelsen själva förstå att vi i alla tider systematiskt har gynnat killar och män i fördelningen av det ekonomiska stödet, hur halltider fördelas och i anläggningarna som byggts. Nu är det dags att sluta med det. Det är positivt att läsa nyheter om idrottsföreningar som tar frågan på allvar och börjar jobba med jämställdhet i den egna organisationen. Det är också bra att kommunen yar ställning i det kommande idrottspolitiska programmet att investeringar i nya idrottsanläggningar ska göras jämställt.

Men det räcker inte. Under alla år som gått (och tyvärr fortfarande) har tjejer och kvinnor fått mindre resurser. Därför tycker jag att det vore ganska rimligt att de investeringar som kommunen gör i anläggningar framöver borde göras kompensatoriskt. Om vi gör en analys av tillgången till idrottsanläggningar idag är jag övertygad om att den inte är till tjejernas fördel. Därför borde en större del investeras i tjejers idrottsanläggningar för att jämna ut skillnaderna. Och en bra början är att kartlägga hur det faktiskt ser ut idag, vart decennier av ojämställda investeringar har tagit oss och hur det kan kompenseras.

Det måste bli ett slut på kalhyggen

En skogspromenad är nog en av de saker som vi värdesätter allra mest när vi vill göra något för att koppla av. Skogen är magisk. Det är svårt att sätta ord på det, men det händer något i själen hos många när man tar sig ut för att plocka svamp, blåbär eller bara vandra lite. Många känner nog också igen sorgen när man kommer tillbaka till en plats i skogen man älskar, och istället för att hitta stigen som slingrar sig mellan träden så hittar man bara en kal öken med stubbar och ris. Kalhyggen är ett kortsiktigt och otroligt dåligt sätt att exploatera naturen på.

Skogen är en viktig resurs för Sverige, och är en nyckel för att kunna ersätta mycket av den fossila oljan vi använder till drivmedel, betong vi bygger hus av osv. Men vårt industriella skogsbruk har fått förödande konsekvenser för miljön. Antalet hotade, rödlistade djur- och växtarter har ökat, och skogen är idag en biologisk öken med bara en sorts träd som är exakt lika stora. När jag går i en ”modern” produktionsskog så slås jag ofta av hur tyst den är. Jag hör nästan aldrig några fåglar i den. Moderna maskiner och effektivisering har dessutom lett till att massor av arbetstillfällen försvunnit.

Men det finns faktiskt andra sätt att bruka skogen på! En metod som används av vissa skogsägare kallas ”kontinuitetsskogsbruk” eller hyggesfritt skogsbruk. Det bygger på att skogen aldrig avverkas helt, utan att man tar ett antal träd då och då. På så sätt kommer det alltid finnas träd i olika storlekar, i olika åldrar och av olika sorter i en skog. Kalhyggen försvinner och skogen blir mer levande och mindre sårbar. Ett kontinuitetsskogsbruk ger möjlighet till värdeskapande ur tre perspektiv samtidigt, på samma yta: ekonomisk avkastning, bevarande av sociala rekreationsvärden och fortsatt livsrum för viktiga ekologiska processer.

Därför lämnade jag in en motion igår till kommunfullmäktige, där jag föreslog att Örebro kommun ska bruka sin skog enbart med metoden hyggesfritt skogsbruk. Vi äger idag ca 5500 hektar skog av olika typer, och det är ett viktigt ställningstagande att helt sluta med kalhyggen. Dessutom kan kommunen inspirera andra skogsägare att göra samma sak. Det tar lång tid att ställa om skogen och det är viktigt att arbetet börjar nu!

De som aldrig fick plats i #metoo

Jag jobbar just nu med planeringen av en samtalskväll på temat ”Efter #metoo – hur går vi från hashtag till verklig förändring?”. Det blir många samtal och tankar om jämställdhet, könsmaktsordning, machonormer och hur sjutton vi ska klara av att förändra detta. En viktig sak som hände i #metoo var att många kvinnor slutade känna skam och skuld för det de utsatts för, och äntligen vågade berätta och dela med sig och få stöd i att lägga skulden på förövaren. Det var otroligt viktigt. Men idag har jag tänkt mycket på de röster som vi aldrig fick höra i #metoo – de flickor och kvinnor som skulle straffas mångdubbelt om de berättade om de trakasserier och övergrepp de utsatts för. De flickor och kvinnor som lever i hederskulturer, och utsätts för hot, våld och förtryck om de på något sätt skadar familjens och släktens heder. De har säkert läst mycket av det som skrivits, många har säkert tänkt att de också skulle vilja skrika ut och berätta om förutsättningarna de lever under. Men riskerna är för stora. Riskerna för social uteslutning, utfrysning, tvångsgifte, hot, våld – kanske till och med dödligt sådant. Och det är inte bara tjejer som drabbas, även killar som lever i hederskulturer begränsas och förtrycks, både de som inte tillåts göra sina egna livsval, och de som tvingas in i den kontrollerande rollen.

Jag har just läst systerns berättelse om Pela Atroshi – en ung kvinna som bara ville vara fri, leva sitt eget liv, välja sina vänner och sin kärlek. Den viljan var stark, men ledde till att hon mördades av sina egna farbröder och sin pappa, framför ögonen på sin syster. En ung tjej som bodde i Sverige. Ett land där det sker ca 5 hedersmord varje år (mörkertalet är stort, det finns många s k ”balkongflickor” varje år som rubriceras som självmord). 70 000 svenska ungdomar mellan 16-25 uppger att föräldrarnas kultur och religion begränsar deras val av partner. Av dessa ungdomar är 8 500 i riskzonen att bli bortgifta mot sin vilja. Det finns också tusentals flickor som lever i riskzonen för att utsättas för könsstympning under resor till hemlandet. (Även om jag här måste avliva myten om att alla föräldrar från länder där könsstympning är vanligt alltid utsätter sina barn för det. Tvärtom verkar det gå mycket snabbt för många att bryta sedvänjan efter att man kommit hit)

Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck MÅSTE stå väldigt högt upp på agendan i jämställdhetsarbetet. Nu är det äntligen väldigt många som kunnat ta bladet från munnen och tala öppet. Men inte de här unga människorna. Därför är det viktigare än någonsin att vi inte glömmer dem. Att vi vågar prata om frågan utan att vara rädd för att göra eller säga ”fel”. Att vi lyckas hålla isär vår kamp mot rasism från vår kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Att vi klarar av att vända och vrida på olika politiska förslag, diskutera och utvärdera dem tillsammans.

Måste miljöpartister vara bäst i klassen?

Just nu pågår en debatt i sociala medier (igen) om politiska företrädares livsstil, och om miljöpartister måste vara särskilda föredömen för en hållbar livsstil.

Lite förenklat så finns det vissa som menar att politiska företrädare för Miljöpartiet måste leva som de lär, och ta ett personligt ansvar för sin livsstil för att vara trovärdiga. Andra menar att det huvudsakliga ansvaret inte ska läggas på individen, utan det är ekonomin och lagarna som måste ändras för att styra mer effektivt i rätt riktning. Ledande politiker inom Miljöpartiet gör ändå så mycket gott genom att ägna princip all sin vakna tid till att jobba för en bättre miljö.

Är det någon av sidorna som har rätt? Saken är den att vi behöver ju göra både och. Nu. Vi behöver både mer politik för att styra utvecklingen i rätt riktning och sätta rätt pris på det som förstör miljön. Men vi har faktiskt inte tid att vänta på det. Vi som kan – och som förbrukar 4,2 jordklot per person – måste samtidigt ta ett personligt ansvar att minska vårt fotavtryck. Att t ex flygresorna är billiga och borde bli dyrare är ju knappast ett argument för att inte sluta flyga redan idag. Det går alldeles utmärkt kan jag intyga.

Sedan är det ju det där med kommunikation. Som förälder så vet man ju att det är lite svårt att få barnen att förstå och respektera vissa saker som jag inte gör själv. Använd cykelhjälm, var utomhus och rör på dig, sitt inte med näsan i skärmen vid matbordet… Om jag inte gör så själv, hur ska jag då få barnen att ta till sig mitt budskap? Och lite så är det nog med politiken också. Politiska företrädare som åker en massa taxi och samtidigt uppmanar folk att ta bussen. Eller de som säger att flygandet måste minska samtidigt som de själva regelbundet åker på semesterresor till andra sidan jorden. Det blir dessutom ännu svårare med trovärdigheten när det faktiskt finns andra politiker som slutat flyga, tar tåget till Bryssel eller cyklar till jobbet. (Egentligen är det kanske politiker i andra partier än Miljöpartiet som borde skämmas. De som säger att vi borde visa mer miljöhänsyn men att staten inte ska bestämma, utan att medborgarna ska göra egna medvetna val. Att de politikerna då själva inte är goda individuella föredömen, det tycker jag nästan är värre…)

Men – jag dömer verkligen ingen. Att driva häxjakt på enskilda individer är destruktivt och poänglöst. Däremot så tror jag att vi kommer längre i vårt politiska arbete om vi lyckas vara goda föredömen. Och därför tror jag också på att fortsätta inspirera varandra, uppmuntra och inte komma med pekpinnar. Jag vill gärna förmedla den otroligt sköna känslan av att vara planetskötare till andra, och hur det faktiskt har gjort mitt liv ännu lite bättre.

På en vägg hemma sitter den här tavlan med inramade foton. Jag har satt upp den som en liten påminnelse om den underbara veckan jag hade i en segelbåt på Medelhavet med mina vänner, den allra sista gången jag flög. Nu är det snart tre år sedan. Jag kommer säkert att komma dit igen, fast nästa gång med tåg. Och det kommer bli lite mer sällan så länge det kostar så pass mycket att åka tåg, och tar så lång tid. Men det går.

Igår hade jag besök av NA som gjorde ett hemma-hos-reportage. Journalisten frågade mig om det fanns något i vårt hem som kunde visa min partitillhörighet. Jag svarade att det kanske var att varenda möbel i hela lägenheten utom soffgruppen var köpt second-hand. Blocket, Myrorna, Stadsmissionen, Linne&Lump, loppisar, arvegods och hemmabyggen i en salig blandning. Jag vill gärna ha det mysigt hemma, men inte på bekostnad av jordens resurser. Och det är faktiskt otroligt kul att leta begagnade fynd! Dessutom ofta mycket billigare och bättre hållbarhet än nyproducerade möbler. Känns smart. Det hoppas jag verkligen kan inspirera andra också!

Sluta tjafsa om hundralappar!

”Men seriöst, ni måste lägga av med att tjafsa om hundralappar i valrörelsen. Det är viktigaste att ni pratar om hur ni tänker göra det bra för våra barn och miljön”. Kunde inte sagt det bättre själv, men den här gången var det en pappa med ett litet barn som sa det till mig, apropå att det är valår.

Jag träffade honom igår, när Miljöpartiet var ute på Hindersmässan och pratade med örebroare om gröna framgångar med MP i regeringen, och vilka frågor de själva tycker är viktigast. Jag fick chans att berätta om den nya Klimatlagen, elcykelpremien och det förbättrade djurskyddet. Det blev många fina samtal med både gamla och unga, nysvenskar och småbarnsföräldrar.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta människor vill rösta på ett parti som de delar värderingar och visioner med, inte bara de som trumfar högst i plånbokspolitiken. Om vi politiker bekymrar oss för att människors intresse för politik minskar, och att politikerföraktet ökar, då kan vi faktiskt påverka genom att försöka vara mer relevanta för människor. Retoriken om hundralappar hit och dit – eller svartmålning av andra partier och politiker – gör att de politiska visionerna om samhällsutveckling och människors livskvalitet kommer helt i skymundan.

Jag ska göra mitt allra bästa för att bidra till ett politiskt samtal i valrörelsen som handlar om de långsiktiga frågorna, de som inte bara gör det bättre nästa år, utan även om 10, 20 och 50 år. När våra barn blivit vuxna, och kanske själva blivit föräldrar.

Klart Örebro ska satsa på ”superbussar”

Om man nu ska använda politikernas favoritord ”utmaningar” så kan man ju konstatera att det inte direkt råder någon brist på sådana. Vissa är akuta, andra ser vi mer i horisonten. En av dem är trafiken i Örebro. Varje år ökar kommunens befolkning med omkring 2000 människor som alla ska ta sig till skolan, jobbet och affären varje dag.

Vi vet ganska väl hur människor reser idag. En vanlig vardag tar 53% av örebroarna bilen, 24% cyklar, 8% tar bussen och 15% går. Om den här fördelningen fortsätter att se likadan ut så kan man lätt räkna ut att antalet bilar kommer att öka kraftigt i stan. Vissa tycker att det är svårt att ta sig fram med bil redan nu. Många fotgängare och cyklister känner sig otrygga i trafiken och är rädda att bli påkörda. Andra oroar sig för klimatförändringarna och inser att ökad biltrafik knappast kommer göra saken bättre.

Så – vi kan nog enas om att något behöver göras för att det inte ska bli totalt kaos om 5-10 år. Att bygga nya bilgator, t ex ringleder runt Örebro för att öka framkomligheten, är inte ett klokt alternativ. Nya bilvägar alstrar MER trafik på sikt och löser alltså inte problemet. Nyckeln ligger i att underlätta för människor att välja smartare, mer effektiva sätt att ta sig fram. Det är här kommer bussen kommer in i bilden. En buss rymmer väldigt många fler människor än en bil, och kan vi få en del av bilförarna att istället välja bussen så blir det möjligt för Örebro att växa på ett hållbart sätt. Dessutom minskar klimatutsläpp och andra luftföroreningar. Bussen är också en mötesplats, ett sätt att resa som bidrar till mänskliga möten och bättre social sammanhållning.

Igår var jag på ett seminarium om BRT – en förkortning för ”bus rapid transit”. En del kallar det hellre för ”jättesnabba bussar” eller ”superbussar”. Men de är egentligen något annat än bussar – mer som spårvagn eller tunnelbana på gummihjul. Grundprinciperna för BRT är att bussarna ska vara snabba och effektiva genom att ha företräde i trafiken. Inga väntetider vid trafikljus, eller på att komma ut i bilfilen från hållplatsen. Linjesträckningen ska vara rak utan för många svängar, de ska gå med täta avgångar och med tydlig information till resande för att det ska upplevas som enkelt och smidigt att ta bussen. Påstigning sker i alla dörrar, och inga biljetter köps på bussen. Korta stopp, på och av! Stora bussar med hög komfort, och framförallt pålitliga enligt tidtabell.

Idag kör bussarna genom Örebro i en medelhastighet på 14 km/h. I rusningstrafik får man ofta stå upp i bussen, och trafikinformationen är dålig. Jag kan förstå varför så pass få tycker att bussen är ett bra alternativ. Därför är det helt nödvändigt för kommunen och regionen att satsa på framtidens kollektivtrafik. Det är stora ekonomiska investeringar som måste göras – nya bussar ska köpas in, gatorna ska anpassas med nya bussfiler och hållplatser osv. Men det är investeringar som är helt nödvändiga för en växande stad. Det finns många exempel idag från europeiska städer som satsat på BRT, och de allra flesta har ökat resandet med buss rejält – mellan 30 och 80% ökning är inte ovanligt. De här bussarna går där det bor flest människor i staden, och planeringen av ny bebyggelse görs framförallt nära busstråken. BRT är mycket mer än ett nytt kollektivtrafiksystem – det är hållbar stadsutveckling!

Vissa är skeptiska till en satsning på superbussar. Jag tycker att de blir svaret skyldiga hur de tänker lösa den framtida trafiken i Örebro utan att börja riva hus för att dra nya bilfiler. Det är dags att på allvar främja de effektivaste, klimatsmartaste transporterna i Örebro!

Årets första arbetsvecka

Det händer att jag får frågan vad jag egentligen gör som politiker på dagarna. Jag förstår att det kan vara lite svårt att få grepp om. Vissa människor uttrycker en väldigt stor tacksamhet för att vi vill och orkar engagera oss på heltid för samhället, andra tror att vi mest dricker kaffe och drömmer verklighetsfrämmande drömmar. Nu har arbetsåret 2018 börjat, och för att ge en liten bild av vad en oppositionspolitiker sysslar med på dagarna så får ni en liten titt in i min kalender den här januariveckan (nu har ju det politiska arbetet inte riktigt tagit fart än så det är en ganska lugn vecka, men ändå…):

Måndag: Morgonjogg i mörkret. Storstädning av mailkorgen. Sen måndagsmöte på kansliet med politiska sekreterarna, valsamordnaren och min kommunalrådskollega Niclas. (Varannan måndag träffar vi våra miljöpartistiska regionråd för avstämning). Vi planerar kommande vecka och hela våren i stora drag. Hela eftermiddagen har vi utvecklingssamtal med våra anställda inför ett intensivt valår. Avslutar dagen med att läsa handlingarna (nåja, inte riktigt alla sidor) till morgondagens KS-sammanträde.

Tisdag: Hela förmiddagen beredningssammanträde med kommunstyrelsen inför besluten som ska fattas nästa tisdag. På lunchen springer jag ut till Naturens Hus och tillbaka. På eftermiddagen (helt tom i kalendern, ovanlig lyx) förbereder jag ett seminarium som Miljöpartiet ska ordna om #metoo, makt och manliga normer. Passar också på att skriva en önskelista på studiebesök som jag vill göra under våren. Kvinnohuset, Naturskolan för nyanlända, ReTuna, Hagaskolan, Elektroskandia, Fältgruppen, Centrum för våld i nära relationer, miljöforskare på universitetet, SFI-utbildningen, ett äldreboende… målet är ett studiebesök i veckan hela våren.

Onsdag: På morgonen avstämningsmöte med kommunstyrelsens ordförande. Sedan ett planeringsmöte inför Miljöpartiets ”utflytt” av kansliet som vi gör varje år för att öka våra kontaktytor. I februari lämnar vi Rådhuset några veckor… På eftermiddagen skriver jag klart en motion som ska lämnas in till kommunfullmäktige i januari, om hållbart skogsbruk. Hinner hem till barnen ett par timmar innan det är dags att åka tillbaka till Rådhuset för presentationskväll inför valet till vår fullmäktigelista. Håller ett kort anförande och berättar om varför jag vill fortsätta som kommunalråd och språkrör för MP.

Torsdag: Förmiddagen ägnar jag åt att förbereda ett föredrag jag ska hålla om miljökrav i upphandling på en konferens. Pratar med några tjänstemän om hur kommunen gör innovationsupphandlingar och hur våra samordnade varutransporter funkar. Cyklar ut och äter lunch på universitetet med VD:n för Alfred Nobel Science Park och diskuterar innovationer kring framtidens hållbara livsmedel med honom och hans medarbetare. Sen eftermiddag läser jag ett förslag på affärsplan för ett s k Grönt kluster i Örebro, skriver ett blogginlägg och svarar på mail som droppat in under dagen. Strax stänger jag datorn och åker till Tegelbruket med min äldsta son.

Fredag: Tänker jag vara med min yngsta son i skolan hela dagen. Förutom att det gör både honom och mig lyckliga så är det väldigt kul att träffa personal och barn i skolan, se hur undervisningen funkar, äta den fantastiska skolmaten… Balans i livet innebär till stor del att finnas med i barnens liv så mycket det bara går, och med Miljöpartiets delade ledarskap är det faktiskt möjligt!

2018 – valår eller träningsår?

Så blev det 2018 och valår. För de allra flesta så blir det nog inte riktigt påtagligt förrän efter sommaren. Men för oss i politiken så märks det redan nu. Det kommer bli en väldigt intensiv tid fram till andra helgen i september. Jag funderar mycket på hur livet fram till valet kommer bli. Hur ska jag göra för att få ihop tiden – och må bra samtidigt? Jag har nästan alltid ett eller flera barn hemma som behöver mig på kvällarna. Samtidigt har jag en väldigt stor lust att ta hand om min kropp och hålla den stark och pigg. Längtan efter att få springa mil efter mil i skogen finns där hela tiden… men är det överhuvudtaget möjligt att ha sådana ambitioner ett valår? När det nästan alltid finns ett möte, studiebesök, en debatt eller ett panelsamtal att vara med på?

Idag på Friskis bestämde jag mig för att det går! Jag insåg att det inte är en bonus jag kan ägna mig åt när det finns tid över, utan en förutsättning för att orka genom det här året. Hur ska jag annars fixa allt detta om jag inte tar hand om den fantastiska kroppen som ser till att det är möjligt? Så det är inte ett val mellan träningsår och valår – utan träning som måste få ta tid för att det ska bli ett riktigt bra valår. Det får bli träningspass på luncherna fler gånger i veckan, och de riktigt långa löpturerna får bli de helger som är barnfria. Kanske jag till och med ska anmäla mig till Bergslagen Ultra som går i Kilsbergen helgen innan valet? Då blir det två fina mål att sträva mot under 2018 – och förhoppningsvis en bra balans i livet.