Mångfald eller enfald i Örebro kommun?

”Vi strävar efter mångfald i vår organisation” är det många som säger. Men inte lika många lyckas med det. Mångfald handlar om att en grupp av människor som  t ex ska samarbeta är lite olika varandra. De kanske har olika kön, olika ålder eller kanske kommer från olika länder. Det gör att de har med sig olika erfarenheter, värderingar, perspektiv eller sätt att se på saker. Och det är i sig någonting bra! Och det är det inte bara jag som tycker i största allmänhet. Nej, det vet man genom forskningen – att organisationer med större mångfald blir mer framgångsrika än de där alla medarbetare tänker lika. Ganska självklart egentligen. Med fler perspektiv och fler sätt att se på saker så är det troligt att man kan hitta nya lösningar på gamla problem, och förstå och möta sina kunder eller medborgare på ett bättre sätt.

Det finns också en annan aspekt av mångfald. Om du t ex bara rekryterar kvinnor, eller människor under 50, eller de som har vanliga svennenamn – då får du ju väldigt många färre människor att välja på. Och i tider när det är svårt att hitta tillräckligt med nya medarbetare, då är det ju väldigt dumt att begränsa urvalet genom att inte aktivt eftersträva mångfald.

Med det här i bakhuvudet har jag gjort en spaning. Efter några år i Rådhuset har det slagit mig vilken otrolig brist på mångfald det är i huset. Med ytterst få undantag är det bara vanliga svenskklingande namn på skyltarna i korridorerna. När mer än 20% av örebroarna har utländsk bakgrund, och en hel del av dem har högre utbildning med sig från sitt hemland eller skaffat sig i Sverige. ”Det är ingen av dem som söker våra jobb” skulle jag säkert få höra om jag frågade varför.  Men jag tror att vi kan bättre än så. Jag tror att vi kan agera själva, t ex genom att öka antalet praktikplatser, traineetjänster och uppsökande rekrytering för att öka mångfalden på kommunstyrelseförvaltningen och även i andra förvaltningsledningar. Vi har brist på ekonomer, IT-strateger, miljö- och näringslivsexperter… Jag har svårt att tro att det inte finns en hel del med den kompetensen bland våra nya svenskar. Kanske finns det några hinder att överbrygga på vägen, som språket eller exakt rätt erfarenhet. Men det har jag själv sett fantastiska exempel på hur man enkelt kan överbrygga dem, om man vågar prova.

Innan jag blev kommunalråd så jobbade jag i regionen (landstinget som det hette då) och det var precis samma sak där. Maken till brist på mångfald på ett ledningskontor har jag aldrig sett (kanske har det blivit bättre nu). Under mina fjorton år i näringslivet tror jag att alla företag jag jobbade i eller tillsammans med hade en större mångfald än kommunen och regionen i Örebro. Vi kan bättre än så!

Det är också (delvis) därför vi i Miljöpartiet driver frågan om att jobba aktivt för att öka andelen män i förskolan. Vi har brist på medarbetare i förskolan, men som det ser ut nu så kan vi bara rekrytera ur halva Sveriges befolkning (kvinnorna) eftersom männen väljer bort utbildning och jobb i förskolan. Det måste vi ändra på, och då krävs det en ansträngning. Det kommer inte hända av sig självt.

Det finns anledning att fundera över varför det är så här. Finns det ett ”glastak” för människor med invandrarbakgrund? Och vad kan vi göra aktivt, mer än att bara konstatera att de inte söker lediga tjänster? Vi behöver mer mångfald, både för att göra vårt uppdrag på ett bättre och mer nytänkande sätt. Men också för att vi behöver fler medarbetare. Och då är det ju dumt att inte ha tillgång till alla människor på arbetsmarknaden, oavsett kön, ålder eller i vilket land man är född.

Mer hemester åt örebroarna!

Oavsett om vi älskar vårt jobb eller inte så tycker de flesta av oss att det är ganska underbart med semester. Det blir äntligen mer tid att sova, läsa, vara med sin familj och sina vänner. Många reser också utomlands för att få sol och värme, miljöombyte, äventyr och något annat än vardagen hemma. Samtidigt så vet nästan alla av oss att det inte är bra för klimatet att flyga. En lång flygresa ökar dina utsläpp med flera ton, och raderar snabbt alla klimatvinster som du gör när du källsorterar förpackningar och cyklar till mataffären. Jag tror att vi alltid kommer att behöva ta oss utanför Sverige ibland, hälsa på släkt och vänner, uppleva andra kulturer eller få bada i ett hav som är turkost och 28 grader varmt. Men för klimatets skull så borde de där resorna bli lite färre, inte fler som idag. Kanske att vi kan flyga mer sällan, men vara borta lite längre när vi väl åker. Vi örebroare har en livsstil som skulle kräva 4,2 jordklot om alla i världen levde som vi. Det är dags att vi ändrar på det nu.

Jag tror inte på att tvinga människor att ändra beteende. Däremot så tror jag att vi kan göra väldigt mycket för att göra det enkelt och lustfyllt för människor att själva välja att ändra sina vanor. Till exempel att förbättra möjligheterna till att ha semester på hemmaplan – en hemester. Att välja bort en utlandsresa till förmån för hemester ska kännas bra, inte som en nitlott. Därför behöver vi politiker göra det både attraktivare och enklare att tillbringa semestern på hemmaplan. Det ska vara möjligt att uppleva äventyr, miljöombyte, bad och lite vardagsflykt utan att flyga hundratals mil varje gång.

Jag tycker att det är rimligare för en kommun som Örebro, som vill vara en miljökommun i framkant, att lägga pengar på att utveckla möjligheterna till riktigt bra hemester, än att till exempel spendera dem på att marknadsföra nya flyglinjer från Örebro. Vi borde satsa på att utveckla fler badmöjligheter både inne i Örebro och ute i kommunen och resten av länet, ställen där du både kan njuta av naturen och samtidigt få lite semesterlyx. Tänk en sandstrand i centrala Örebro med en badbassäng i Svartån. Lägg bussturer till badsjöar, investera i bättre cykelvägar och övernattningsställen. Underlätta för människor och företagare som har bra idéer kring turism och kultur på hemmaplan. Och framförallt, se till att marknadsföra dem riktigt effektivt så att alla örebroare förstår vilka möjligheter som finns. Både de som annars skulle flyga utomlands, och de som aldrig haft råd att göra det.

Redan idag finns det massor av fina ställen att hemestra på bara några mil från Örebro. Några av mina favoriter är en heldag på stranden i Vitsand efter att ha vandrat några kilometer i Tivedens trollskog. Om man vill ha lite mer äventyr så passar man på att hyra häst och rida ett par timmar i skogen runtom. Jag har tagit bussen mot Karlskoga och hoppat av vid Leken, vandrat upp till Ånnaboda och avslutat med en middag på restaurangen. Det går fint att hyra stuga med bastu intill och stanna några dagar. En annan pärla är att hyra storstugan i Gårdsjötorp, elda i kaminen, sova över och gå ner och bada i sjön på morgonen. Eller ta in på hotell mitt i stan några nätter och gör Örebro – njut av Open Art, gå på en restaurang ni aldrig varit på, ta del av det ganska unika utbudet av livemusik vi har, strosa i Rynningeviken. Köp, hyr eller låna en riktigt bra cykel och trampa runt i länet mellan badsjöar och hotell eller vandrarhem. Vandra och tälta någonstans efter vackra Munkastigen eller Bergslagsleden. Eller ta in några nätter på ett lyxigt värdshus eller spa om du har lust och möjlighet till det.

Bilden här nedanför är tagen i Kloten en solig sensommarkväll. Jag låg i en badtunna och drack ett glas vin efter att ha promenerat i skogen. Det kändes som jag var i himlen. Eller åtminstone på ett hotell på Mallis.

Cupido Café, Kulturkvarteret och vikten av att lyssna på unga

För 30 år sedan var jag ung i Örebro. Gick i sjuan eller åttan på Engelbrektsskolan som då låg i Oskarsparken. De åren var ganska stökiga, jag hade inget större intresse av att prestera i skolan och var knappast någon mönsterelev. Tilltron till det egna värdet sviktade – som det gör för många tonåringar – och gränser testades. Men det fanns en fast punkt, och det var föreståndaren på fritidsgården. Alla älskade henne. Hon fångade in, och mötte alla unga som likar. Hon ordnade en tjejgrupp för några av oss som behövde komma in i någon sorts cirkulationsbana. Vi pratade, tänkte och tyckte tillsammans, det var värt allt då. Jag minns inte om det var hon som uppmuntrade oss, men vårt missnöje med sakernas tillstånd utmynnade i en insändare i NA. Jag minns inte heller exakt vad vi skrev, men det handlade främst om att vi hade tröttnat på att det enda vettiga som fanns att göra för oss unga tjejer var att sitta och titta på när killarna spelade i replokalen i skolans källare.

Några dagar efter insändaren blev vi kontaktade av en person som jobbade på kommunen. De hade ett förslag. Om vi ville så kunde vi med deras hjälp få starta upp något som var till för oss, och sådana som vi. Det blev ett ungdomscafé i stan. Kommunen hyrde en lokal vid Våghustorget, hade personal som kunde jobba där och vi fick en budget för inredning. Vi (en ganska brokig samling ungdomar från alla håll i stan) fick nästan fria händer. Vi fick hitta på namnet på stället, vilka möbler vi skulle köpa, aktiviteter, vad vi skulle sälja i cafét, göra scheman för när vi skulle jobba där och vilka uppgifter som behövde fördelas. Det var ganska fantastiskt. Vi fick makten och inflytandet över det som angick oss. De visade att de trodde på vår förmåga, och lämnade över beslut och väldigt mycket ansvar.

För min egen del blev Cupido Café en vändpunkt. Då insåg jag nog inte det, men så här i efterhand så förstår jag bättre varför. Vi blev lyssnade på. Vuxenvärlden frågade ”Vad tycker ni?”, ”Vad behöver ni” och ”Hur vill ni göra det?”. Istället för att komma med färdiga lösningar, uttänkta av någon som troligtvis glömt hur det var att vara femton år, så var det vi som fick bestämma vad vi behövde och hur det skulle göras. Vi fick ansvar, och de flesta av oss tog det och växte enormt med uppgiften.

Den här insikten har jag med mig så starkt i mitt politiska uppdrag. Vikten av att involvera barn och unga i det som är tänkt för dem. Och inte bara på ytan, utan på riktigt. Att göra dem till medbestämmande, att involvera dem tidigt i processerna och våga släppa kontrollen kring att slutresultatet kanske inte blir exakt som det vi vuxna tänkte oss. Just därför blir jag också ganska beklämd över hur lite de unga har involverats i planeringen av det nya Kulturkvarteret, där Kulturskolan, Stadsbiblioteket och Länsmusiken ska smältas samman och erbjuda något ännu mer för barn och unga i Örebro. Ingen medborgardialog har gjorts, och de unga har inte fått vara med från början i planeringen. Man sträcker sig till att dela ut en mailadress dit de kan skicka förslag. När politikerna istället skulle kunnat bestämma sig för att låta dem vara med på allvar från första början. Man skulle ha kunnat involvera skolorna i arbetet, låtit Kulturkvarteret bli en utgångspunkt för diskussioner och lärande kring demokrati, kultur och stadsutveckling. Man skulle kunnat ge ganska många unga känslan som jag själv fick som femtonåring, att vara värd att bli lyssnad på.

Miljöpartiet försökte, vi föreslog att en omfattande medborgardialog skulle göras innan projektet drog igång, men det tyckte inte de styrande partierna. Hade det blivit för besvärligt? Hade det tagit dyrbar tid av en pressad tidsplan, där bygget absolut ska starta innan nästa val? Kommunen ska investera över en halv miljard i ett hus som främst är till för barn och unga, och de är knappt tillfrågade om vad de vill ha. Hur medeltida är inte det?

Passionen utanför politiken

Att få arbeta heltid som politiker är lätt det roligaste jobbet jag haft under mina snart 20 år i arbetslivet. Det är omväxlande, utmanande, fritt, lärorikt, svårt, inspirerande och väldigt socialt. Men det är också ganska tufft eftersom man aldrig någonsin blir klar. Det finns alltid mer man skulle kunna göra – skriva en debattartikel eller motion till, göra ett studiebesök till, tacka ja till fler inbjudningar, träffa fler väljare och partimedlemmar, läsa fler rapporter… Kombinera det med tre barn och ett hem att ta hand om, då blir det ibland lite svårt att få ihop livet. Även om det är roligt så innebär det mycket energi UT. Och då behövs det ju också en hel del energi IN också. För den där balansen är livsviktig. Vi har alla olika sätt att hämta in den där energin på. För sju år sedan hittade jag min stora energikälla – jag upptäckte att jag kunde springa.

Jag hade levt 37 år i övertygelsen att min kropp inte kunde springa, att den inte var gjord för det. Jag hatade ju vartenda steg! Blodsmak i munnen, svårt att andas och kroppen kändes som ett kylskåp. Jag gav upp efter några kilometer de gånger jag försökte. Men så en dag drog en kollega med mig på Bellmanstafetten, laget hade blivit en person kort och de behövde en ersättare. Eftersom jag är den lojala typen så ställde jag ju upp, men trodde inte jag skulle orka springa alla de 5 kilometrarna. Och att springa inför folk – vilken skräck! Men när det var min tur att ta det där varvet så var det så många som sprang, och så många som tittade på, att jag hittade någon sorts kraftkälla inom mig. (Det hade varit så oerhört förnedrande att börja gå när alla andra sprang) Jag orkade plötsligt springa hela vägen, och hade till och med lite ork kvar till en spurt på slutet. JAG!? Den dagen var det en mental spärr som släppte inom mig – jag insåg att jag visst kunde springa. Det nya självförtroendet gjorde att jag vågade prova igen, och jag insåg att om jag bara sprang långsamt och gav kroppen några kilometer på sig att komma igång, då orkade jag ju ännu längre.

Och på den vägen är det. Jag sprang längre och längre, och en dag sprängde jag den magiska milgränsen. Jag har aldrig känt mig så stark och lycklig som då, trots att jag sprungit många gånger längre sen dess. Efter två år sprang jag mitt första maraton, sen fortsatte jag att springa ännu längre än så. Allra helst i skogen, det är det bästa. Att få tassa på stigar, uppför och nerför, hitta rätt ställe att sätta fötterna på och få njuta av naturen. Det är ren magi. I skogen rensar jag huvudet och hjärtat, och fyller på med den där viktiga energin. Mina ryggproblem har helt försvunnit sen jag började springa, och jag orkar med så otroligt mycket mer i livet i övrigt. Löpningen har också fört ihop mig med många fina människor jag aldrig skulle träffat annars, genom löparklubben Örebro AIK.

Det sista året har inte lämnat så mycket tid för löpningen av olika skäl. Det har blivit lite turer på luncherna, någon mil i Rynningeviken, och bara ibland en längre tur i skogen. Men längtan finns där, och jag är på gång att komma tillbaka. För löpningen har ingen ålder, så länge kroppen är hel. När jag springer så gör jag det vi alla är gjorda för. Våra gener är i stort sett desamma som när vi var jägare och samlare på Afrikas savanner. Där kunde vi springa många timmar, till och med dagar i sträck för att jaga våra byten. Vårt stillasittande liv idag är det galna, inte att frivilligt springa mil efter mil i skogen.

När jag har varit med på löpartävlingar här i Örebro så har det varit en äldre kvinna med flera gånger, jag minns hennes långa gråa fläta guppa på ryggen när hon långsamt men starkt tog sig runt hela vägen. Hon tävlade i klassen K80. Utan att veta om det är hon min stora förebild. När jag är 80 år vill jag också ha en lång fläta och känna glädjen av att kunna springa på en skogsstig! ​

 

Jag nobbade flyget – ni kan aldrig gissa vad som hände sen!

Ungefär det här hände, kl 06.15 på morgonen:

Ett tåg från Örebro till Mjölby.

Fast sen fortsatte det med ett annat tåg till Köpenhamn, och ett tredje till Kolding i Danmark. Ett fjärde till Hamburg och det femte och sista samma dag rullade in i Frankfurt sen kväll. Jag var ganska mosig när jag trillade av tåget på hauptbahnhof och träsmaken var påtaglig. Men jag var påfylld och utvilad på ett annat sätt, under alla timmarna på tåget hann jag läsa en bok, lyssna på några poddar, skriva en debattartikel, rensa och svara på gamla mail, titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra. Det är inte ofta det händer i vardagen. Det kändes extremt lyxigt och jag har hunnit reflektera kring om det är bra eller dåligt att resan är så tidsödande. Egentligen ”ödslar” jag ju ingen tid alls, jag bara tillbringar den på tåg. Att resa långsamt gör något med mig, när jag kommer fram så känns det verkligen att jag rest någonstans. Som att själen och hjärtat faktiskt har hunnit med kroppen, vilket jag inte brukade känna när jag flög till en annan världsdel på några timmar.

Det fanns ett bra skäl till den här ganska långa och omständliga tågresan. Ett 20-tal politiker och tjänstemän från kommunen och regionen har varit på studieresa till Frankrike för att lära mer om de kapacitetsstarka, effektiva bussar (kallas BRT) som vi planerar att skaffa i Örebro. Resan gick med flyg från Arlanda till Frankfurt och sedan tåg den sista biten till Metz, Nancy och Strasbourg.

Men jag har slutat flyga. Det är ett personligt beslut som handlar om att jag inte vill vara med och släppa ut mer koldioxid till atmosfären. Klimatförändringarna på jorden står precis på randen till att inte stanna under 2 grader, utan istället skena upp till 3-4, kanske 5 grader. Jag anstränger mig ganska hårt i vardagen för att leva på ett sätt som ger minsta möjliga klimatavtryck. Att flyga skulle mångdubbla mina utsläpp och placera mig i den där gruppen vars livsstil skulle behöva 3-4 jordklot. Och där vill jag inte vara. Så jag bestämde mig för snart två år sen att det får bli tåg istället för flyg. Och att jag får anpassa vart jag åker utifrån om det går tåg dit eller inte.

Den här studieresan kändes väldigt viktig att vara med på, så jag bokade tåg istället. Och ingen kan påstå att det är enkelt och bekvämt att resa med tåg i Europa idag. Jag fick starta tidig fredagmorgon och mötte upp de andra i Frankfurt på söndag förmiddag. När de andra kommer hem sent på tisdag kväll har jag fortfarande ett dygn kvar innan jag är hemma.

Under två intensiva dygn har vi varit i tre olika städer och träffat representanter för kollektivtrafiken, provåkt bussar och promenerat runt och tittat på hållplatser och separerade bussfiler. Idag lämnade vi Strasbourg med tåg efter lunch och började hemresan. Här skildes vi åt när de klev av tåget för att flyga hem:

Jag fortsatte tillbaka till Frankfurt och sex timmars väntan innan tåget mot Hamburg går vid midnatt. Eftersom det var fantastiskt sommarväder så bytte jag om på stationen, låste in väskorna och stack ut och sprang. Efter 9 kilometer kroknade jag helt i sommarvärmen och landade i gräset i en fin liten park. Promenerade tillbaka till stationen, där de hade duschar så jag kunde bli människa igen. Några timmars jobb och middag på en thairestaurang i närheten, och strax går tåget. Om 20 timmar får jag träffa mina barn igen som jag längtar så efter. Många timmar att tänka, läsa, skriva och vila…

Så – om jag ska försöka summera den här resan med några ord? Klimatsmart, långsam, rolig, omständig, social. Är det värt det? Absolut! Det känns skönt att vara planetskötare, och det finns massor av andra värden än att komma fram snabbt.

Kommunledningen struntar i en av de viktigaste klimatåtgärderna

Det går inte många dagar nuförtiden mellan dystra nyheter om klimatet. I Arktis har det varit 20 grader varmare än normalt i vinter och isarna krymper i ett katastrofalt tempo. Klimatutsläppen måste minska NU – på alla områden.

Byggsektorn står för mellan 30-50% av den totala globala klimatpåverkan, och mycket beror på vilket byggnadsmaterial man väljer. Betong ger väldigt stora klimatutsläpp, medan trä kan ha 50-80% lägre klimatpåverkan i jämförelse. Och idag är det både tekniskt möjligt och fullt tillåtet att bygga höga kontors- och flerbostadshus med trästomme istället för betong (och med träfasad så klart om man vill det).

Om vi byggde fler hus med trästomme skulle vi alltså kunna minska klimatpåverkan från byggandet enormt mycket. Med tanke på hur mycket som byggs just nu så borde träbyggande stå högt upp på agendan för en klimatmedveten kommun. Så då borde väl Örebro ligga långt framme kring träbyggande med tanke på den miljöprofil som kommunledningen gärna marknadsför Örebro med? Men så är inte fallet. Väldigt lite har gjorts från kommunledningens håll för att verkligen få fart på träbyggandet i Örebro. De senaste åren har bara en handfull trähus byggs, och då på eget initiativ från byggherren.

Några privata aktörer har planerat att bygga bostadshus i trä, t ex i Örnsro och Södra Ladugårdsängen. Men eftersom kommunen inte längre kan ställa miljökrav vid markförsäljning (tack vare alliansen och Stefan Attefall) så behöver vi driva på träbyggandet på annat sätt. Till exempel genom en träbyggnadsstrategi (kommunledningen biföll inte min motion om det i fullmäktige) eller genom att låta de egna bolagen gå före och visa vägen och börjar bygga i trä. Men så är det inte i Örebro. De kommunala bolagen Futurum, Örebroporten och ÖBO bygger i princip ingenting med trästomme. Och styrningen av bolagen i den här frågan verkar vara obefintlig. I de bästa kommunerna (bl a Luleå, Falun, Botkyrka och Växjö) har de kommunala bolagen tvärtom gått före. Parkeringshus, idrottshallar, bibliotek, broar, bostadshus, kommunhus, förskolor och skolor. Vackra, funktionella och klimatsmarta byggnader. Allt går att bygga i trä!

Utan ökat träbyggande kan vi inte kalla Örebro en klimatsmart stad. Vi är bäst i klassen i Örebro och bygger nya bostäder i ett rasande tempo. Men vill vi verkligen göra om samma misstag som när miljonprogrammet byggdes, eller ska vi bygga hållbart den här gången? Det är på väg att bli försent…

Den låga klimatpåverkan är bara en av fördelarna med att bygga med trä. Det är ett lätt byggnadsmaterial och bra att använda när befintliga hus ska kompletteras med fler våningar på höjden. Det går snabbare att bygga än vanliga betongkonstruktioner, och det behöver definitivt inte vara dyrare. Så de argumenten biter inte på mig. Bristande kunskap och ovilja att tänka nytt är i så fall större hinder i vägen för mer träbygg.

Vi måste också bygga för framtidens boende. Det blir allt färre som passar in i normen ”den beständiga kärnfamiljen med två vuxna och två barn”. Istället får vi allt fler singelhushåll, fler hushåll med olika antal barn i familjen olika veckor, kollektivboenden och generationsboenden. Och trähusen är överlägsna när det gäller flexibilitet, det är lätt att flytta väggar och ändra planlösningar.

Jag läste en klok insändare i tidningen för ett tag sedan. En örebroare som undrade varför kommunen bygger så lite i trä, och rubriken var ”Sluta slösa skattepengar på hus i betong!”. Jag tycker att den byggda miljön – bostäder, kontor, arenor och kulturhus – måste bli en viktig del av kommunens klimatarbete, och vi måste öka takten på träbyggandet i Örebro från det nästan obefintliga idag.

För klimatets skull!

Vad Örebro kan lära av Berlin

Jag tog tåget till Berlin den här påsken. Har aldrig varit där förut, och åkte med ganska låga (om ens några) förväntningar. Klimatsmart och mysig resa ner med Snälltåget, vaknade på tågstationen i Berlin klockan sju på morgonen och tillbringade sen fyra dagar till fots, i löparskorna, på spårvagn och lite i tunnelbanan. Det blev ganska många mil till slut – och så mycket vi hann se! Berlin är en speciell stad på flera sätt. Minnen från kriget är fortfarande smärtsamt närvarande, och det var mer än en gång som jag kunde spegla dagens samhällsutveckling i de år som föregick nazisternas maktövertagande. Arbetslösheten är hög och medelinkomsten låg, och stadens ekonomiska skuld har vuxit kraftigt eftersom man lånat till nödvändiga investeringar (även om jag kan ifrågasätta den nya flygplatsen).

Men det som överraskade mig var den spännande stadsbilden, stadsmiljön och sättet som konst och kultur har fått utrymme. Överallt har konsten tagit plats – på murar, broar, husfasader, i parker och på taken. Ofta är den organiserad och planerad, ibland mer anarkistisk. Oavsett så har människorna satt sitt avtryck på staden och får den att kännas så mycket mer levande än de allra flesta städer jag varit i.

Dessutom är Berlin en av de grönaste storstäderna jag varit i. Träden finns överallt, på varenda gata, och parkerna är många. Dessutom har man lyckats med att få en stor andel av stadens befolkning att cykla och åka kollektivt, vilket bidrar till ett lugnt tempo och en trevligare stadsmiljö. Spårvagnar, bussar, pendeltåg, tunnelbana, cykelbanor och laddstolpar för elbilar präglar trafikmiljön. Inte bilar på samma sätt som i andra städer.

 

Jag åkte hem med en stark känsla av att vilja möjliggöra något liknande i Örebro. Vi måste våga släppa kontrollen lite, inte vara sådana stilpoliser. Kreativitet och mänsklig skaparkraft behöver lite frihet. Jag vill se ett Örebro där konsten får mycket större utrymme än idag – och där fler örebroare får chansen att vara medskapare. Jag vill att vi börjar samtala mer om det här – politiker, fastighetsägare, medborgare och konstnärer. Hur kan vi skapa bättre förutsättningar för en spännande, levande, kreativ stad?

 

Den senaste lyxvaran – rent vatten i kranen?

Rent vatten i kranen – är det vår nya lyxvara? Kanske har det blivit så. Det var i alla fall många örebroare som blev ganska överraskade av att dricksvattnet riskerar att ta slut. Att vi inte längre får fylla pooler, vattna gräsmattor och tvätta bilar med slang. Det verkar som det är ganska många som förstår allvaret i frågan nu.

Men en sak som vi har pratat alldeles för lite om, det är hur vi skyddar det vatten vi faktiskt har mot föroreningar. Svartån rinner ju flera mil utanför Örebro, och längs med hela vägen bedrivs det verksamhet intill ån som använder kemiska bekämpningsmedel, diesel, motoroljor och annat. Saker som faktiskt kan göra jättestor skada på vårt dricksvatten om det blir ett utsläpp.

Eftersom vi bara har en enda vattentäkt (vatten från Vättern dröjer nog minst 10 år till, och då kommer vi ändå behöva Svartån som reservvatten) så måste vi skydda den mot sådana här olyckor. Vilket vatten ska vi annars dricka? Därför har kommunen nu tagit fram ett förslag till ett s k ”vattenskyddsområde” som sätter regler för vad man får göra och inte göra intill Svartån. Nu har kommunen jobbat med förslaget i många år, och under den här tiden har Svartån varit helt utan skydd mot föroreningar.

Det har varit många som haft synpunkter på förslaget och det har gjorts en hel del kompromisser utifrån det ursprungliga förslaget. Och det är tyvärr kompromisser som jag tror gör att den styrande minoritetens förslag till skydd av Svartån inte blir tillräckligt starkt. Riskerna för föroreningar skulle kunna bli mindre med tuffare regler för vattenskyddsområdet.

Men eftersom det allra viktigaste är att vi kommer framåt i frågan om att skydda Svartån så tycker jag att det är bäst att skicka vidare förslaget till Länsstyrelsen som är de som slutligen avgör om skyddet är tillräckligt. Kanske blir det hårdare regler än de som kommunen föreslår.

Det är nog dags för oss alla att vakna upp och inse att friskt vatten inte är något vi kan ta för givet framöver. Vi behöver vara rädda om det viktigaste vi har!

Jag förklarar varför jag tror att förslaget till vattenskyddsområde inte är tillräckligt starkt lite utförligare här: https://www.youtube.com/watch?v=egKBKQXztSE&feature=youtu.be

Helt olika syn på trafiken inom oppositionen – MP tror på minskad biltrafik

Fokus på den framtida trafiken i NA idag – bra att de försöker förklara för läsarna att det finns planer som är politiskt beslutade i fullmäktige, och inte är ogenomtänkta infall från ett enskilt kommunalråd. Men att den samlade oppositionen skulle tycka att det är praktiskt och teoretiskt omöjligt att minska biltrafiken, det är helt fel! M och L kanske tror det, men vi i Miljöpartiet är övertygade både om att det är nyckeln till en trivsam och hållbar stad OCH att det är fullt möjligt. Så Miljöpartiet är snarare i opposition från andra hållet – vi vill att förändringen ska gå fortare än idag! Bilen har en plats även i den framtida staden – men den platsen ser inte ut som idag. Vi behöver en effektiv mobilitet (framkomlighet), men inte självklart en varsin bil.

Minskad biltrafik har massor av vinster. Utöver den självklara – att miljön faktiskt mår bättre – så är det samhällsekonomiskt klokt. Det är dyrt att underhålla och bygga nya bilvägar jämfört med cykelvägar. Och att vi människor behöver röra på oss mer, det är ju inte direkt någon nyhet. Om vi skulle må bättre behövs också mindre pengar till vården. Jag kan hitta på hundra andra saker vi borde använda våra skattepengar till än nya bilvägar, parkeringsplatser och vård för sjukdomar som beror på ohälsa och stillasittande.

Orkar vi politiker fatta långsiktiga beslut för miljön?

Av allt som fyller mina dagar som kommunalråd så är det här nog bland det roligaste. Att i två timmar få samtala med universitetsstudenter om politikens roll för en ekologiskt hållbar utveckling. Jag fick så många kloka frågor och reflektioner från det här gänget att jag egentligen inte ville åka därifrån. När jag tänker tanken på att de här människorna kommer ta plats i samhället och vara delaktiga i utvecklingen av det – då känner jag framtidshopp och inspiration i mitt eget uppdrag!

 

Studenterna var intresserade av vilka utmaningar och dilemman vi politiker har när det kommer till kloka beslut för miljön och en hållbar utveckling. Orkar vi politiker verkligen fatta långsiktiga beslut för miljön? Eller är det bara närmaste valresultatet som styr oss i slutändan? När jag funderade på det så insåg jag hur viktigt det är att vi verkligen ser det tydligt – att vi pratar om vilka krockar och målkonflikter som vi politiker känner att vi möter. Att ha strategier för att hantera motstridiga intressen är minst lika viktigt som att ha bra mål för miljöarbete, stadsutveckling eller jämställdhet. För jag upplever att de flesta beslut som fattas idag bara gynnar miljön när det inte finns några större svårigheter i vägen, som exempelvis ekonomiska intressen från näringslivet, politiska målsättningar om ett visst antal bostäder som ska byggas, eller motstånd från medborgare som upplever att deras bekvämlighet blir inskränkt eller deras normer ifrågasätts.

Vi vet att Örebro skulle bli säkrare, tryggare, trevligare och att vi skulle kunna bygga fler bostäder om vi sänkte hastigheten för bilarna i hela staden. Men det görs inte. Vi vet också att vi kommer att behöva värna mark för lokal livsmedelsproduktion i framtiden. Ändå prioriteras byggen av lager- och industrilokaler på bördig, ekologiskt odlad mark precis intill Örebro. Mer lager och logistik, trots att vi vet att framtidens hållbara samhälle kommer ha mycket mindre flöden av material och naturresurser, och istället vara mer tjänsteintensivt. Vi vet att vi borde äta mindre kött av både hälso- och klimatskäl. Ändå vågar man inte ens göra vegetarisk mat till förstahandsalternativ, och kött till extra tillval i kommunen. Vi vet att flygets klimatpåverkan ökar på ett oroande sätt. Ändå fortsätter kommunen att ge miljoner varje år för att inte bara upprätthålla flygtrafiken i Örebro, utan dessutom utöka den med nya flyglinjer. Vi använder skattemedel till marknadsföring av flyget. Hur galet är inte det?

Idag verkar det vara en naturlag för många politiker att varenda enskilt jobb och varenda enskild företagsetablering ska prioriteras, oavsett andra negativa effekter. (Att det inte alltid är ”nya” jobb det handlar om, utan ofta jobb som försvunnit från en annan plats, det är inget man reflekterar över) Det är ändå värt att förstöra gamla ekhagar och bördig jordbruksmark. Jag skulle önska att vi pratade mer om hållbara jobb och hur tillväxten av dem kan öka i kommunen. Jobb som ger människor sysselsättning men som inte samtidigt urholkar naturresurser och biologisk mångfald.

Ett väl använt ord från politiker är ”hållbar tillväxt”. Högt på min önskelista står en diskussion om vad det innebär – på riktigt. När vi även tar hänsyn till de ekologiska systemen och vår gemensamma framtid. Var vill kommunen vara om 30 år och hur kommer vi dit? Och hur gör vi det till en fråga som inte snubblar på nästa valresultat?