Helt olika syn på trafiken inom oppositionen – MP tror på minskad biltrafik

Fokus på den framtida trafiken i NA idag – bra att de försöker förklara för läsarna att det finns planer som är politiskt beslutade i fullmäktige, och inte är ogenomtänkta infall från ett enskilt kommunalråd. Men att den samlade oppositionen skulle tycka att det är praktiskt och teoretiskt omöjligt att minska biltrafiken, det är helt fel! M och L kanske tror det, men vi i Miljöpartiet är övertygade både om att det är nyckeln till en trivsam och hållbar stad OCH att det är fullt möjligt. Så Miljöpartiet är snarare i opposition från andra hållet – vi vill att förändringen ska gå fortare än idag! Bilen har en plats även i den framtida staden – men den platsen ser inte ut som idag. Vi behöver en effektiv mobilitet (framkomlighet), men inte självklart en varsin bil.

Minskad biltrafik har massor av vinster. Utöver den självklara – att miljön faktiskt mår bättre – så är det samhällsekonomiskt klokt. Det är dyrt att underhålla och bygga nya bilvägar jämfört med cykelvägar. Och att vi människor behöver röra på oss mer, det är ju inte direkt någon nyhet. Om vi skulle må bättre behövs också mindre pengar till vården. Jag kan hitta på hundra andra saker vi borde använda våra skattepengar till än nya bilvägar, parkeringsplatser och vård för sjukdomar som beror på ohälsa och stillasittande.

Orkar vi politiker fatta långsiktiga beslut för miljön?

Av allt som fyller mina dagar som kommunalråd så är det här nog bland det roligaste. Att i två timmar få samtala med universitetsstudenter om politikens roll för en ekologiskt hållbar utveckling. Jag fick så många kloka frågor och reflektioner från det här gänget att jag egentligen inte ville åka därifrån. När jag tänker tanken på att de här människorna kommer ta plats i samhället och vara delaktiga i utvecklingen av det – då känner jag framtidshopp och inspiration i mitt eget uppdrag!

 

Studenterna var intresserade av vilka utmaningar och dilemman vi politiker har när det kommer till kloka beslut för miljön och en hållbar utveckling. Orkar vi politiker verkligen fatta långsiktiga beslut för miljön? Eller är det bara närmaste valresultatet som styr oss i slutändan? När jag funderade på det så insåg jag hur viktigt det är att vi verkligen ser det tydligt – att vi pratar om vilka krockar och målkonflikter som vi politiker känner att vi möter. Att ha strategier för att hantera motstridiga intressen är minst lika viktigt som att ha bra mål för miljöarbete, stadsutveckling eller jämställdhet. För jag upplever att de flesta beslut som fattas idag bara gynnar miljön när det inte finns några större svårigheter i vägen, som exempelvis ekonomiska intressen från näringslivet, politiska målsättningar om ett visst antal bostäder som ska byggas, eller motstånd från medborgare som upplever att deras bekvämlighet blir inskränkt eller deras normer ifrågasätts.

Vi vet att Örebro skulle bli säkrare, tryggare, trevligare och att vi skulle kunna bygga fler bostäder om vi sänkte hastigheten för bilarna i hela staden. Men det görs inte. Vi vet också att vi kommer att behöva värna mark för lokal livsmedelsproduktion i framtiden. Ändå prioriteras byggen av lager- och industrilokaler på bördig, ekologiskt odlad mark precis intill Örebro. Mer lager och logistik, trots att vi vet att framtidens hållbara samhälle kommer ha mycket mindre flöden av material och naturresurser, och istället vara mer tjänsteintensivt. Vi vet att vi borde äta mindre kött av både hälso- och klimatskäl. Ändå vågar man inte ens göra vegetarisk mat till förstahandsalternativ, och kött till extra tillval i kommunen. Vi vet att flygets klimatpåverkan ökar på ett oroande sätt. Ändå fortsätter kommunen att ge miljoner varje år för att inte bara upprätthålla flygtrafiken i Örebro, utan dessutom utöka den med nya flyglinjer. Vi använder skattemedel till marknadsföring av flyget. Hur galet är inte det?

Idag verkar det vara en naturlag för många politiker att varenda enskilt jobb och varenda enskild företagsetablering ska prioriteras, oavsett andra negativa effekter. (Att det inte alltid är ”nya” jobb det handlar om, utan ofta jobb som försvunnit från en annan plats, det är inget man reflekterar över) Det är ändå värt att förstöra gamla ekhagar och bördig jordbruksmark. Jag skulle önska att vi pratade mer om hållbara jobb och hur tillväxten av dem kan öka i kommunen. Jobb som ger människor sysselsättning men som inte samtidigt urholkar naturresurser och biologisk mångfald.

Ett väl använt ord från politiker är ”hållbar tillväxt”. Högt på min önskelista står en diskussion om vad det innebär – på riktigt. När vi även tar hänsyn till de ekologiska systemen och vår gemensamma framtid. Var vill kommunen vara om 30 år och hur kommer vi dit? Och hur gör vi det till en fråga som inte snubblar på nästa valresultat?

Om manlig aggressivitet och politisk plikt

Det sägs ju att vi lever i världens mest jämställda land. I det landet har jag fått uppleva att få tusentals kronor lägre lön än en manlig kollega med samma kompetens, att bli diskriminerad på jobbet när jag väntade ett av mina barn, att bli förlöjligad och härskad av män inför andra. Jag öppnar dagstidningen varje dag och möter sida upp och sida ner med manliga perspektiv och berättelser. Jag har fått uppleva att bli tafsad på av okända, att se människor som står mig nära utsättas för manligt våld, fått inse att mina söner som just fyllt tvåsiffrigt har svårt att värja sig från porren på Internet.

Min upplevelse är inte viktigare eller mer intressant än någon annans. Tvärtom – varenda kvinna i hela världen har sin egen erfarenhet av att behandlas sämre bara av den enkla anledningen att vi är kvinnor. Jag tror för det mesta att det bästa sättet att nå förändring är att vara lugn, samarbetsorienterad och allmänt sansad. Men nu är det Internationella kvinnodagen 2017, jämställdhetsfrågan är i fokus, och jag är faktiskt ganska arg. Men samtidigt övertygad om att det ibland kan vara en viktig drivkraft när det som en vill ska hända inte händer.

Det gör mig galen att se oss kvinnor översköljas av skitfloder av hat och förakt när vi sticker ut, säger ifrån, sätter gränser och lyfter upp förtryck i ljuset. Och den manliga aggressiviteten står mig upp i halsen. Alldeles för många vill prata om nationaliteter, kultur och religion när vi pratar om våld och hat mot kvinnor. Jag vill istället att vi pratar om manlighet. Den manliga normen och aggressiviteten som vi måste avväpna och tillintetgöra. Det gör mig också oerhört sorgsen när jag tänker på alla pojkar och män som obönhörligt tvingas in i den manliga normen och inte tillåts att vara känslosamma, sårbara eller närhetstörstande på det sätt som vi alla människor behöver.

Att utmana den stereotypa mansrollen, en norm som belönar aggressivitet, är alltså viktigare än någonting annat. Och ska vi lyckas med det så måste vi börja med barnen. Utmaningen är att redan på förskolan bryta de tvingande normerna om hur pojkar och flickor ska bete sig, vilka möjligheter de har och vad de är värda.

Att det inte ser bättre ut än vad det gör idag beror på att vi politiker inte gjort tillräckligt. Vi skärper inte lagstiftningen tillräckligt snabbt, vi vågar inte omprioritera kommunala resurser och investeringar tydligare. Vi ställer heller inte tillräckligt höga krav på oss själva. Jag säger inte att det är lätt – det är många ingrodda beslutsmönster och normer som ska brytas. Till och med mitt eget feministiska parti misslyckas med att fullt ut ge kvinnor samma inflytande och positioner som männen.  Men det duger inte att låta orden om allas lika värde och jämställdhet eka så tomt som de gör idag. Vi har inte tid att vänta längre. Det är dags att prioritera, fatta beslut och agera. På riktigt.

Ja, jag är arg just nu. Men jag kommer inte låta ilskan förvandlas till bitterhet, utan lovar mig själv att prioritera jämställdhetsfrågorna ännu högre under året som kommer. Alla vi som är politiskt engagerade har den möjligheten – och en förbannad plikt att ta den!

/Sara