Klart Örebro ska satsa på ”superbussar”

Om man nu ska använda politikernas favoritord ”utmaningar” så kan man ju konstatera att det inte direkt råder någon brist på sådana. Vissa är akuta, andra ser vi mer i horisonten. En av dem är trafiken i Örebro. Varje år ökar kommunens befolkning med omkring 2000 människor som alla ska ta sig till skolan, jobbet och affären varje dag.

Vi vet ganska väl hur människor reser idag. En vanlig vardag tar 53% av örebroarna bilen, 24% cyklar, 8% tar bussen och 15% går. Om den här fördelningen fortsätter att se likadan ut så kan man lätt räkna ut att antalet bilar kommer att öka kraftigt i stan. Vissa tycker att det är svårt att ta sig fram med bil redan nu. Många fotgängare och cyklister känner sig otrygga i trafiken och är rädda att bli påkörda. Andra oroar sig för klimatförändringarna och inser att ökad biltrafik knappast kommer göra saken bättre.

Så – vi kan nog enas om att något behöver göras för att det inte ska bli totalt kaos om 5-10 år. Att bygga nya bilgator, t ex ringleder runt Örebro för att öka framkomligheten, är inte ett klokt alternativ. Nya bilvägar alstrar MER trafik på sikt och löser alltså inte problemet. Nyckeln ligger i att underlätta för människor att välja smartare, mer effektiva sätt att ta sig fram. Det är här kommer bussen kommer in i bilden. En buss rymmer väldigt många fler människor än en bil, och kan vi få en del av bilförarna att istället välja bussen så blir det möjligt för Örebro att växa på ett hållbart sätt. Dessutom minskar klimatutsläpp och andra luftföroreningar. Bussen är också en mötesplats, ett sätt att resa som bidrar till mänskliga möten och bättre social sammanhållning.

Igår var jag på ett seminarium om BRT – en förkortning för ”bus rapid transit”. En del kallar det hellre för ”jättesnabba bussar” eller ”superbussar”. Men de är egentligen något annat än bussar – mer som spårvagn eller tunnelbana på gummihjul. Grundprinciperna för BRT är att bussarna ska vara snabba och effektiva genom att ha företräde i trafiken. Inga väntetider vid trafikljus, eller på att komma ut i bilfilen från hållplatsen. Linjesträckningen ska vara rak utan för många svängar, de ska gå med täta avgångar och med tydlig information till resande för att det ska upplevas som enkelt och smidigt att ta bussen. Påstigning sker i alla dörrar, och inga biljetter köps på bussen. Korta stopp, på och av! Stora bussar med hög komfort, och framförallt pålitliga enligt tidtabell.

Idag kör bussarna genom Örebro i en medelhastighet på 14 km/h. I rusningstrafik får man ofta stå upp i bussen, och trafikinformationen är dålig. Jag kan förstå varför så pass få tycker att bussen är ett bra alternativ. Därför är det helt nödvändigt för kommunen och regionen att satsa på framtidens kollektivtrafik. Det är stora ekonomiska investeringar som måste göras – nya bussar ska köpas in, gatorna ska anpassas med nya bussfiler och hållplatser osv. Men det är investeringar som är helt nödvändiga för en växande stad. Det finns många exempel idag från europeiska städer som satsat på BRT, och de allra flesta har ökat resandet med buss rejält – mellan 30 och 80% ökning är inte ovanligt. De här bussarna går där det bor flest människor i staden, och planeringen av ny bebyggelse görs framförallt nära busstråken. BRT är mycket mer än ett nytt kollektivtrafiksystem – det är hållbar stadsutveckling!

Vissa är skeptiska till en satsning på superbussar. Jag tycker att de blir svaret skyldiga hur de tänker lösa den framtida trafiken i Örebro utan att börja riva hus för att dra nya bilfiler. Det är dags att på allvar främja de effektivaste, klimatsmartaste transporterna i Örebro!

Årets första arbetsvecka

Det händer att jag får frågan vad jag egentligen gör som politiker på dagarna. Jag förstår att det kan vara lite svårt att få grepp om. Vissa människor uttrycker en väldigt stor tacksamhet för att vi vill och orkar engagera oss på heltid för samhället, andra tror att vi mest dricker kaffe och drömmer verklighetsfrämmande drömmar. Nu har arbetsåret 2018 börjat, och för att ge en liten bild av vad en oppositionspolitiker sysslar med på dagarna så får ni en liten titt in i min kalender den här januariveckan (nu har ju det politiska arbetet inte riktigt tagit fart än så det är en ganska lugn vecka, men ändå…):

Måndag: Morgonjogg i mörkret. Storstädning av mailkorgen. Sen måndagsmöte på kansliet med politiska sekreterarna, valsamordnaren och min kommunalrådskollega Niclas. (Varannan måndag träffar vi våra miljöpartistiska regionråd för avstämning). Vi planerar kommande vecka och hela våren i stora drag. Hela eftermiddagen har vi utvecklingssamtal med våra anställda inför ett intensivt valår. Avslutar dagen med att läsa handlingarna (nåja, inte riktigt alla sidor) till morgondagens KS-sammanträde.

Tisdag: Hela förmiddagen beredningssammanträde med kommunstyrelsen inför besluten som ska fattas nästa tisdag. På lunchen springer jag ut till Naturens Hus och tillbaka. På eftermiddagen (helt tom i kalendern, ovanlig lyx) förbereder jag ett seminarium som Miljöpartiet ska ordna om #metoo, makt och manliga normer. Passar också på att skriva en önskelista på studiebesök som jag vill göra under våren. Kvinnohuset, Naturskolan för nyanlända, ReTuna, Hagaskolan, Elektroskandia, Fältgruppen, Centrum för våld i nära relationer, miljöforskare på universitetet, SFI-utbildningen, ett äldreboende… målet är ett studiebesök i veckan hela våren.

Onsdag: På morgonen avstämningsmöte med kommunstyrelsens ordförande. Sedan ett planeringsmöte inför Miljöpartiets ”utflytt” av kansliet som vi gör varje år för att öka våra kontaktytor. I februari lämnar vi Rådhuset några veckor… På eftermiddagen skriver jag klart en motion som ska lämnas in till kommunfullmäktige i januari, om hållbart skogsbruk. Hinner hem till barnen ett par timmar innan det är dags att åka tillbaka till Rådhuset för presentationskväll inför valet till vår fullmäktigelista. Håller ett kort anförande och berättar om varför jag vill fortsätta som kommunalråd och språkrör för MP.

Torsdag: Förmiddagen ägnar jag åt att förbereda ett föredrag jag ska hålla om miljökrav i upphandling på en konferens. Pratar med några tjänstemän om hur kommunen gör innovationsupphandlingar och hur våra samordnade varutransporter funkar. Cyklar ut och äter lunch på universitetet med VD:n för Alfred Nobel Science Park och diskuterar innovationer kring framtidens hållbara livsmedel med honom och hans medarbetare. Sen eftermiddag läser jag ett förslag på affärsplan för ett s k Grönt kluster i Örebro, skriver ett blogginlägg och svarar på mail som droppat in under dagen. Strax stänger jag datorn och åker till Tegelbruket med min äldsta son.

Fredag: Tänker jag vara med min yngsta son i skolan hela dagen. Förutom att det gör både honom och mig lyckliga så är det väldigt kul att träffa personal och barn i skolan, se hur undervisningen funkar, äta den fantastiska skolmaten… Balans i livet innebär till stor del att finnas med i barnens liv så mycket det bara går, och med Miljöpartiets delade ledarskap är det faktiskt möjligt!

2018 – valår eller träningsår?

Så blev det 2018 och valår. För de allra flesta så blir det nog inte riktigt påtagligt förrän efter sommaren. Men för oss i politiken så märks det redan nu. Det kommer bli en väldigt intensiv tid fram till andra helgen i september. Jag funderar mycket på hur livet fram till valet kommer bli. Hur ska jag göra för att få ihop tiden – och må bra samtidigt? Jag har nästan alltid ett eller flera barn hemma som behöver mig på kvällarna. Samtidigt har jag en väldigt stor lust att ta hand om min kropp och hålla den stark och pigg. Längtan efter att få springa mil efter mil i skogen finns där hela tiden… men är det överhuvudtaget möjligt att ha sådana ambitioner ett valår? När det nästan alltid finns ett möte, studiebesök, en debatt eller ett panelsamtal att vara med på?

Idag på Friskis bestämde jag mig för att det går! Jag insåg att det inte är en bonus jag kan ägna mig åt när det finns tid över, utan en förutsättning för att orka genom det här året. Hur ska jag annars fixa allt detta om jag inte tar hand om den fantastiska kroppen som ser till att det är möjligt? Så det är inte ett val mellan träningsår och valår – utan träning som måste få ta tid för att det ska bli ett riktigt bra valår. Det får bli träningspass på luncherna fler gånger i veckan, och de riktigt långa löpturerna får bli de helger som är barnfria. Kanske jag till och med ska anmäla mig till Bergslagen Ultra som går i Kilsbergen helgen innan valet? Då blir det två fina mål att sträva mot under 2018 – och förhoppningsvis en bra balans i livet.

En flygplats var tionde mil – en konkurrens som bränner upp skattepengar

I veckan beslutade en majoritet i kommunstyrelsen i Örebro att skjuta till 12 extra miljoner till flygplatsen som vi äger tillsammans med regionen och Karlskoga kommun. Detta utöver de 13 miljoner bolaget får som årligt driftsbidrag av Örebro kommun (det kommer ju ännu mer från de andra ägarna) År efter år. Det handlar alltså om väldigt många miljoner varje år som tas direkt från skattepengarna, de som även ska finansiera skola, vård, omsorg, cykelbanor, parker och en massa annat.

Flygplatsbolaget kommer aldrig gå med vinst, det kan vi konstatera. Men andra partier än mitt eget anser att det är värt det för arbetstillfällen som skapas och för att det ska skapa goda förutsättningar för näringslivet (som tyvärr verkar ganska ointresserade av den nya flyglinjen till Köpenhamn som vi nu täcker förlusterna för).

Det är nog rimligt att ha några regionala flygplatser i Sverige, det kommer fortsatt att finnas ett visst behov av transporter av både människor och varor (som givetvis ska stå för den fulla kostnaden själva). Men just nu pågår något i Mellansverige som inte kan beskrivas som annat än ren idioti. Det är nämligen inte bara Örebro kommun som ger konstgjord andning med skattepengar till sin flygplats. Exakt samma situation råder i Karlstad. Och i Västerås. Och i  Linköping. Och snart kanske även i Eskilstuna (!) som anser att de behöver en egen flygplats.

Flera av de här kommunerna ger till och med ännu mer pengar än vi gör i Örebro. Konkurrensen blir stenhård mellan flygplatserna – både kring charter, reguljär persontrafik och godstransporter. Den hårda konkurrensen gör att ingen av de här flygplatserna går runt ekonomiskt. Istället förutsätter det en årlig miljonrullning av skattepengar till driftsbidrag. Så medborgarna i de här kommunerna med bara 10-15 mil mellan varandra får stå för notan, för att vi ska kunna fortsätta ett helt absurdt konkurrensrace med varandra.

Detta i kommuner som redan idag är hårt ansträngda för att klara av sitt välfärdsuppdrag. För att inte tala om de statliga investeringarna i infrastruktur som görs. Nya vägar och trafiklösningar till alla de här flygplatserna finansieras med statliga pengar och bidrar till att upprätthålla konkurrensen. Mer skattepengar ut.

Nu behöver staten ta ett helhetsansvar för de regionala flygplatserna och peka med hela handen kring vilka vi ska satsa på, så kan vi sluta finansiera de andra med kommunala skattemedel. Och istället ta ett större regionalt grepp och stärka de flygplatser som finns med effektiv kollektivtrafik. För det är inte rimligt att ha så många flygplatser inom en radie på ca 20 mil, när flera av dem dessutom konkurrerar med Arlanda. Det här flygplatsracet måste slå något sorts rekord i dåligt använda skattepengar.

12 nya skattemiljoner till en flyglinje som få behöver

26 miljoner kronor. Så mycket begär nu flygplatsbolaget i extra driftsbidrag från ägarna Örebro kommun, Karlskoga kommun och Region Örebro län för att täcka de röda siffrorna. För Örebro kommuns del innebär det att vi ska ge ytterligare 12 miljoner kronor utöver de många miljoner vi redan ger till bolaget varje år. För det går inte runt av sig självt. En ny, längre landningsbana och en upphandlad flyglinje till Köpenhamn är den egna förklaringen till det aktuella underskottet. Detta trots att man nyligen gjorde en intern fastighetsaffär och sålde byggnaderna på flygplatsen till ett annat kommunägt bolag, Örebroporten. En rejäl reavinst skulle stärka bolagets ekonomi och minska behovet av driftsbidrag hette det.

Den nya flyglinjen till Köpenhamn har krävt många miljoner av skattebetalarnas pengar hittills, och argumentet har varit att flyglinjen behövs för Örebros näringsliv.  Ok, men om behovet är så stort så borde rimligtvis flyglinjen ganska snabbt ha blivit lönsam. Nu pratar istället ansvariga politiker som Irene Lejegren (S) i regionen om att de inte är nöjda med hur de lyckats sälja in flyglinjen, och hur de ska få fler att välja den. Ska behovet skapas nu helt plötsligt?

Samtidigt fortsätter man att argumentera för att vi ska använda skattepengar till att subventionera en flyglinje för att näringslivet verkligen behöver det. Jag tycker att det här cirkelresonemanget blir allt ihåligare. När sätter någon stopp för det här vansinniga användandet av skattemedel?

Lejegren säger i en intervju i NA att hon inte tycker att det lägre antalet resande påverkar så mycket, ”det är marginellt”. Men att kommunen och regionen går in med 26 miljoner skattekronor kan väl knappast anses som marginellt? Ett litet exempel som jämförelse: Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ledamot) beslutade i torsdags om en budget för 2018. I den fördelades lite extra satsningar på verksamheter man tycker är viktiga. Fritidsgårdarna får sammanlagt 200 000 kronor extra under nästa år för att kunna ha extraöppet på helgerna, så att barn och unga som behöver det kan ha ett ställe att vara på där de kan träffa andra och göra något meningsfullt av sin fritid. 200 000 kronor får de. Flygplatsen får 12 miljoner. Ni inser säkert vilken nytta de här pengarna skulle kunna göra istället för att plöjas ner i ett blödande flygplatsbolag?

Om näringslivet behöver en flyglinje till vilket ställe som helst så får de väl öppna den på flygplatsen (sen är det en annan sak att flyget måste börja bära sina egna miljökostnader, vilket det inte alls gör idag). Men är det verkligen rimligt att vi använder kommunala skattepengar till att subventionera en verksamhet som både är helt ohållbar ur klimatperspektiv, och som det verkar att näringslivet självt inte ens behöver? Jag tycker inte det. De pengarna behövs till helt andra saker i vår kommun.

Tack någon däruppe för vinterkräksjukan

Ok, jag tycker väl kanske inte att kräksjuka barn är det allra roligaste en grå, fullbokad novembertisdag. Den första tanken är ”NEJ! Idag kan jag ju inte vara hemma”. Men sen när man inser att det inte finns något val, när barnet till sist utmattat har somnat under ett täcke på badrumsgolvet, då slappnar jag av.

Den här dagen kanske hade en mening ändå. När alla möten ställs in, och jag blir sittande i soffan i en tyst lägenhet med sovande barn. Då stannar tiden upp lite, och det blir utrymme att låta tankarna ta sina helt egna vägar.

Vart tog de vägen idag då? Jag kommer på mig själv med att fundera över politikens fula sidor. De där som jag önskar inte fanns. Som igår när Miljöpartiet kunde fira att vi äntligen fått igenom våra krav att låta ensamkommande barn få en ny asylprövning, en ny möjlighet till ett tryggt liv i Sverige och inte i ett krigshärjat Afghanistan de aldrig varit i. Bara några timmar efter presskonferensen briserar nyheten att en högt uppsatt MP-politiker tagit timeout efter att ett antal kvinnor berättat att han trakasserat dem sexuellt, och att det pågått i många år. En luttrad kommunalrådskollega i partiet påpekar att det knappast var en slump att nyheten kom just då, och svärtade våra framgångar. Jag känner mig lite naiv. Är politiken så ful att vi planerar sådana saker för att sänka andra? Är det så spelet ser ut?

Jag tänker också på samtalsklimatet i den lokala politiken. Många säger att det blivit så mycket bättre de senaste åren, gott så. Trots det fortsätter en del politiker med svepande – ofta påhittade – anklagelser om vad de andra partierna vill och inte vill. Och när anförandena i kommunfullmäktiges talarstol blir vassa, raljerande och fientliga – då blir man oftare citerad i lokalmedia och många skrockar nöjt åt svingarna. Det verkar ha ett större underhållsvärde ju mer fientlig man är.

Jag har lite svårt att spela det spelet. Har fått tips några gånger om att jag borde ta ut svängarna mer i fullmäktige, vara lite aggressivare. Men jag vill ju inte det. Jag vill ju att det är de andra som ska sansa sig och börja lyssna mer på varandra. Prata om åsiktsskillnader i sakfrågorna på ett respektfullt sätt. Låta politiken bli en plats för samarbete, utveckling och långsiktighet. Då kanske fler människor också skulle tycka att kommunfullmäktige kan vara en plats även för dem? Det finns många sansade och kloka politiker i Örebro. De borde få blir normen istället, och få de bästa citaten i tidningen. En sista reflektion: det finns en tydlig skillnad mellan män och kvinnors beteende. Även här.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla

Idag är det Orange Day – en internationell manifestation mot våld mot kvinnor. Jag blev inbjuden att hålla tal på Stortorget – i novemberkylan men också i värmen av många örebroare som kom dit för att lyssna på mig och flera andra. Få saker känns så viktiga att formulera tankar och ord kring. Det här sade jag:

Kära medsystrar och män!

Av det starka och goda blev ingenting kvar
när han hade tatuerat sitt namn på hennes bröst
förött och svett av eldar, alla dom eldar som han hade tänt på den tiden då kärlek var en lyckokänsla
hade brunnit så intensivt att hennes kropp hade blivit ett brännmärke
skar han bort namnet med en vass lappkniv
hon bet ihop fortfarande kaxig men nu visste hon vad han var kapabel att göra
han ville se livet släckas i hennes ögon där i skogsdungen
rädslan tog över, kärleken blev ett besinningslöst tvång att krossa henne
och hans hat var så starkt, till och med starkare än hans skräck

(Ingela Svenson, ur ”Mannen har hatten”)

Våldet mot kvinnor har många ansikten. Det kan vara fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller verbalt. Och ofta utsätts kvinnor för en blandning av dem. Tretton gånger varje år blir det så brutalt att en kvinna dör av det.

Var börjar då allt det här våldet? Jag tror att det börjar redan hos det nyfödda barnet. En pojke som föds idag trycks omedelbart in i den begränsade roll som vår machokultur ger honom. En roll där han ska dominera, vara stark, vara den som har makten. Och han förväntas inte heller visa respekt för kvinnor.

Våldet och förtrycket har blivit männens sätt att behålla makten över oss kvinnor. Men hör ni ljudet? Det smäller och brakar varenda dag nu.

Det vi hör är ljudet från patriarkatet som börjar falla – i politiken, på teaterscenen, i idrotten, på universiteten, i kyrkan, på tidningsredaktioner och till och med i Svenska Akademien. Varenda dag de senaste veckorna har nya grupper av kvinnor stigit fram och berättat om övergrepp av ynkliga män, stärkta av vad deras medsystrar vågat göra.

Och nu börjar äntligen tystnadskulturen att falla. Nu börjar vi kvinnor äntligen släppa skammen och skulden vi känner över att vi har blivit utsatta för männens våld och kränkningar.

Nu börjar vi kvinnor resa oss upp och säga “nu jävlar räcker det” – inte en gång till tänker vi acceptera att bli osynliggjorda, förnedrade, tafsade på eller våldtagna.

Det fantastiska som händer nu är att vi kvinnor börjar orientera oss mot varandra, istället för att orientera oss mot männen. Och det måste vi göra. Det är en förutsättning för att vi ska kunna bryta oss loss ur könsmaktsordningen som begränsar oss, marginaliserar oss och utsätter oss för våld och förtryck. Vi söker styrkan hos varandra nu. Vi definierar oss mot varandra, inte bara mot män.

Men mitt i det här oljudet finns samtidigt också en väldigt stor tystnad. Tystnaden från kvinnor i Sverige som varje dag utsätts för slag, sparkar och hot i sina hem, av sina män. Och en tystnad hos alla de barn som tvingas bevittna det här våldet, och som kommer att bära med sig ärren resten av sina liv. Och från alla kvinnor och barn i hela världen som betalar med sina liv, men som aldrig kommer kunna höja sin röst.

Vi måste våga och orka tro på ett samhälle som är helt fritt från våld. Att leva i frihet från våld och förtryck är en grundläggande mänsklig rättighet som idag förvägras hälften av jorden befolkning bara utifrån vårt kön. Nu är det dags att vi kvinnor får tillbaka makten och friheten som tillhör oss.

Vi är många kvinnor som frågar oss nu: Hur går vi vidare efter #metoo? Hur stoppar vi våldet och de sexuella övergreppen?

Jag har själv fått ett uppvaknande den här hösten, trots att jag tyckt jag varit en ganska insiktsfull feminist. Men som kvinna har jag börjat minnas, börjat förstå och börjat se händelser jag inte gjort tidigare. Som mamma till tre söner har jag fått en ännu starkare insikt om mitt ansvar som förälder. Som politiker ser jag tydligt att det vi gör för kvinnor och mot machokulturen inte alls är tillräckligt idag.

Men just nu står jag stilla. Nu väntar jag på att männen tar nästa steg.

Noam Chomsky sa en gång att “Samhällets största utmaning är att civilisera unga män”. Men det är inte vi kvinnor som ska göra det jobbet. Det är nog främst ni män. Och nu är det dags för er att börja riva ner den här destruktiva, våldsamma machokulturen som är källan till våldet mot kvinnor.

Och ni behöver inte vara rädda. För det finns en värld där framme som är fri från våld. En värld där kvinnor och män lever som jämlikar, och där ni kan få ännu mer respekt och kärlek än vad ni någonsin kan få idag.

Vit måndag istället för svart fredag!

Nu på fredag firar svenskarna ”Black Friday”, en dag uppfunnen av handeln för att piska upp vår prylkonsumtion till nya höjder. Vi vet ju ganska väl nu att vår materiella konsumtion belastar en redan ansträngd planet, och att den måste minska om vi ska kunna hålla nere den globala uppvärmningen eller plastsoppan i haven. Tyvärr syns inte klimatbelastningen från vår konsumtion i statistiken eftersom prylarna ofta är importerade från andra länder. Så när vi förfasas över Kinas stora klimatutsläpp ska vi komma ihåg att det till stor del är tillverkningen av våra prylar som orsakar dem.

Men nu har det startats en motreaktion – White Monday. Några företag som är mer inriktade på hållbara lösningar har gått ihop för att lyfta fram alternativ till konsumtion inför shoppinghögtiden Black Friday. Och det finns så många smarta vägar undan konsumtionshetsen! Jag har själv upptäckt dem, undan för undan. Det började för några år sedan när jag läste en tidningsartikel om hur många ton nästan oanvända kläder vi svenskar slänger varje år, och hur mycket tillverkningen av dem skadar miljön. Enorma mängder vatten som går åt i redan torra länder, och många ton giftiga bekämpningsmedel som används på bomullsfälten… Det gick rakt in i magen, så jag gav ett klädlöfte – inga köp av nya kläder på ett helt år. Trodde det skulle bli svårt, men hej vad lätt det var!

Efter ett år så hittade jag inga skäl att gå tillbaka till mina gamla köpvanor. Nu hittar jag allt behöver bland kläder och möbler som andra redan använt. Nya möbler? Köper jag på Blocket, auktion eller på favoritloppisen i Laxå. Festklänning? Hittar jag på Tradera, eller lånar av en kompis. Regnkläder eller skidbyxor till barnen? Finns hur mycket som helst på t ex Myrorna. Ny topp eller kappa? Finns massor av ställen i Örebro, Stadsmissionen, Erikshjälpen eller Röda Korsets Kupan. Finns flera bra second hand-grupper på Facebook också där jag både sålt och köpt grejer. Har fyndat finporslin och bestick på second hand, hittat underbara tavlor och mattor på loppisar i Skåne… Det är kul, det är enkelt och jag kommer ganska billigt undan.

Alltså en liten uppmaning från mig inför Black Friday: Om du vill bidra till en friskare miljö och mindre klimatpåverkan, testa lite mer second hand. Var en planetskötare, och spara pengar på det samtidigt. Och börja redan gärna idag – på White Monday!

Örebro behöver mer cykelpolitik – inte mindre

Få saker engagerar så mycket i debatten som trafiken. Och få människor låter så högt som arga bilförare som tycker att deras rätt att åka genom stan i 50 km/h är överordnat alla andras behov. Tack och lov är det allt fler politiker (men långt ifrån alla) som inser att vi måste börja ifrågasätta den gällande trafikmaktordningen där trafik- och stadsplaneringen utgår från bilarna, och övriga trafikslag och funktioner i staden fått anpassa sig. När staden växer med mer än 2000 nya invånare per år är det ganska givet att vi inte kan fortsätta med samma resvanor som tidigare. På några få år kommer våra gator vara igenkorkade, och buller och luftföroreningar kommer bli ännu större problem än idag. Knappast en attraktiv stad att leva i.

De senaste åren har en hel del investeringar gjorts i bättre cykelbanor i Örebro och omnejd för att öka andelen som tar cykeln istället för bilen. Nu har det kommit en resvaneundersökning, som visar hur örebroarna reser idag och hur våra resvanor har förändrats mellan 2011 och 2017. Den är ett kvitto på om vi är på rätt väg med cykelsatsningarna. Jag kastar mig över rapporten som ett barn på lördagsgodis.

Men det är tyvärr inte så uppmuntrande läsning. Vardagsresor med cykel har bara ökat med 1 procentenhet från 25 till 26%, i en stad som är som gjord för att cykla i – nästan utan backar och väl samlad runt stadskärnan. Bussresandet har minskat (!) från 9 till 8%. Andelen bilåkning har visserligen minskat från 54 till 50%, men sannolikt kommer inte målen i Örebros trafikprogram till 2020 att nås: max 40% resor med bil, och minst 60% med cykel, buss och gång. Dessutom vet vi att barnens cykling har fullständigt rasat sedan 90-talet och att de får alldeles för lite vardagsmotion.

Det är tydligt att Örebro behöver en bättre cykelpolitik och fler skarpa åtgärder, inte mindre som en del tycker. Utrymme behöver omprioriteras från bilgator till cykelbanor och bussfiler. Det behöver finnas ett ännu tätare och genare cykelnät med separerade gång- och cykelbanor, fler säkra cykelöverfarter och tryggare cykelmiljöer för barn. Det behövs mer sopsaltning och ännu tydligare prioriterad snöröjning för vintercykling. Det behövs också bättre möjligheter att parkera cykeln i låsbara och väderskyddade cykelställ. Och en massa annat. Bättre cykelpolitik för Örebro helt enkelt!

Om jag fick bestämma: visionen

Alla ska ha en spänstig vision. Företag, organisationer, kommuner – till och med individer. Utan det är man kanske helt vilse i pannkakan eller åtminstone en ganska idélös typ. Ibland undrar jag hur mycket de där visionerna faktiskt påverkar vad vi till slut gör. Men ok, jag finner mig i att kommunen behöver en vision. På något sätt är det ju viktigt att ha ett långsiktigt mål som alla har i horisonten när de planerar kommunens verksamhet. Så att vi drar åt samma håll.

Örebro kommuns nuvarande vision ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kanske har känts bra i munnen på de som styr idag. Men det har hänt mer än en gång att jag hört den häcklas. Kanske för att den staplar så många knöliga ord på varandra. Eller för att den är obegriplig. Varför just Skandinavien? Och vad betyder ”attraktiv”? Och för vem? För de som bor här, eller mest för de som vi vill ska flytta hit? Och är det verkligen så kul att ha ordet ”medelstor” med i en vision som ska förklara vilken framtid vi är på väg mot?

Själv undrar jag vilket liv för människorna den innebär? För mig är det ganska ointressant i vilken kategori Örebro tävlar i när kommunen ska vara ”attraktiv”. Om jag fick bestämma skulle visionen istället beskriva vilket liv som är möjligt att leva som människa i Örebro. Med ord som människor faktiskt kan förstå. Hur vi vill att människorna som bor i Örebro har det, och hur de upplever sina liv. En vision med känsla, och som syftar till mänskligt välbefinnande. Och visionen skulle också tydligt beskriva vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Att livet i Örebro ska levas utan att vi skadar och utarmar naturen, som vi gör idag.

Och sen skulle jag försöka se till att allt vi gör i kommunen genomsyrades av visionen. En vision för örebroarnas livskvalitet – inom ramen för de ekologiska gränserna. Där ekonomin är bara ett verktyg för att nå målet, aldrig ett mål i sig.