Örebro behöver mer cykelpolitik – inte mindre

Få saker engagerar så mycket i debatten som trafiken. Och få människor låter så högt som arga bilförare som tycker att deras rätt att åka genom stan i 50 km/h är överordnat alla andras behov. Tack och lov är det allt fler politiker (men långt ifrån alla) som inser att vi måste börja ifrågasätta den gällande trafikmaktordningen där trafik- och stadsplaneringen utgår från bilarna, och övriga trafikslag och funktioner i staden fått anpassa sig. När staden växer med mer än 2000 nya invånare per år är det ganska givet att vi inte kan fortsätta med samma resvanor som tidigare. På några få år kommer våra gator vara igenkorkade, och buller och luftföroreningar kommer bli ännu större problem än idag. Knappast en attraktiv stad att leva i.

De senaste åren har en hel del investeringar gjorts i bättre cykelbanor i Örebro och omnejd för att öka andelen som tar cykeln istället för bilen. Nu har det kommit en resvaneundersökning, som visar hur örebroarna reser idag och hur våra resvanor har förändrats mellan 2011 och 2017. Den är ett kvitto på om vi är på rätt väg med cykelsatsningarna. Jag kastar mig över rapporten som ett barn på lördagsgodis.

Men det är tyvärr inte så uppmuntrande läsning. Vardagsresor med cykel har bara ökat med 1 procentenhet från 25 till 26%, i en stad som är som gjord för att cykla i – nästan utan backar och väl samlad runt stadskärnan. Bussresandet har minskat (!) från 9 till 8%. Andelen bilåkning har visserligen minskat från 54 till 50%, men sannolikt kommer inte målen i Örebros trafikprogram till 2020 att nås: max 40% resor med bil, och minst 60% med cykel, buss och gång. Dessutom vet vi att barnens cykling har fullständigt rasat sedan 90-talet och att de får alldeles för lite vardagsmotion.

Det är tydligt att Örebro behöver en bättre cykelpolitik och fler skarpa åtgärder, inte mindre som en del tycker. Utrymme behöver omprioriteras från bilgator till cykelbanor och bussfiler. Det behöver finnas ett ännu tätare och genare cykelnät med separerade gång- och cykelbanor, fler säkra cykelöverfarter och tryggare cykelmiljöer för barn. Det behövs mer sopsaltning och ännu tydligare prioriterad snöröjning för vintercykling. Det behövs också bättre möjligheter att parkera cykeln i låsbara och väderskyddade cykelställ. Och en massa annat. Bättre cykelpolitik för Örebro helt enkelt!

Om jag fick bestämma: visionen

Alla ska ha en spänstig vision. Företag, organisationer, kommuner – till och med individer. Utan det är man kanske helt vilse i pannkakan eller åtminstone en ganska idélös typ. Ibland undrar jag hur mycket de där visionerna faktiskt påverkar vad vi till slut gör. Men ok, jag finner mig i att kommunen behöver en vision. På något sätt är det ju viktigt att ha ett långsiktigt mål som alla har i horisonten när de planerar kommunens verksamhet. Så att vi drar åt samma håll.

Örebro kommuns nuvarande vision ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kanske har känts bra i munnen på de som styr idag. Men det har hänt mer än en gång att jag hört den häcklas. Kanske för att den staplar så många knöliga ord på varandra. Eller för att den är obegriplig. Varför just Skandinavien? Och vad betyder ”attraktiv”? Och för vem? För de som bor här, eller mest för de som vi vill ska flytta hit? Och är det verkligen så kul att ha ordet ”medelstor” med i en vision som ska förklara vilken framtid vi är på väg mot?

Själv undrar jag vilket liv för människorna den innebär? För mig är det ganska ointressant i vilken kategori Örebro tävlar i när kommunen ska vara ”attraktiv”. Om jag fick bestämma skulle visionen istället beskriva vilket liv som är möjligt att leva som människa i Örebro. Med ord som människor faktiskt kan förstå. Hur vi vill att människorna som bor i Örebro har det, och hur de upplever sina liv. En vision med känsla, och som syftar till mänskligt välbefinnande. Och visionen skulle också tydligt beskriva vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Att livet i Örebro ska levas utan att vi skadar och utarmar naturen, som vi gör idag.

Och sen skulle jag försöka se till att allt vi gör i kommunen genomsyrades av visionen. En vision för örebroarnas livskvalitet – inom ramen för de ekologiska gränserna. Där ekonomin är bara ett verktyg för att nå målet, aldrig ett mål i sig.

Chocksiffror – men vem orkar tar dem på allvar?

Då var det dags igen. En ny rapport har kommit från FN:s klimatorgan som visar att utvecklingen av den globala klimatpåverkan går åt helt fel håll. I fjol var ökningen av koldioxid i atmosfären 50 procent högre än snittökningen under senaste decenniet. Det är en nivå som inte setts på 800 000 år.

”Det här är chocksiffror. Det visar att något i naturen händer, som inte ska hända”, säger klimatforskaren Johan Rockström och fortsätter: ”Vi inom forskarvärlden har sett det här komma. Det är ett brev på posten, som visar vad som händer när planeten inte mår bra. Det här är en oerhört stark signal till makthavare inom politik och näringsliv om att påskynda utfasningen av utsläpp av koldioxid”.

Jag vägrar att bli bortförklarad som naiv eller tillväxtfientlig när jag kräver att vi politiker ska ta ansvar för klimatfrågan rakt igenom ALLT vi gör. Det går liksom inte att plocka russinen ur kakan. Det är till exempel helt omöjligt att argumentera mot en flygskatt i det här läget. Det är nämligen alldeles för lite jämfört med vad vi egentligen borde göra ur klimatsynpunkt. Jag är inte tillväxtfientlig. Jag är egentligen ingenting i förhållande till tillväxt. Men än så länge har ingen visat några vetenskapliga belägg för en samhällsutveckling där ekonomisk tillväxt går hand i hand med en minskad klimatpåverkan. Bara tvärtom.

Tills dess tänker jag fortsätta att driva på för att minskad klimatpåverkan ska genomsyra varenda beslut vi fattar i kommunen. För med en allt mer uppenbar klimatkatastrof på väg så spelar det ingen som helst roll vilken tillväxt vi har. Ökad tillväxt ger inte mer resurser till miljöarbetet. Det är en gammal myt som upprepats sedan 80-talet. Ökad tillväxt i ett utvecklat land som Sverige ger ökad resursförbrukning och ökade utsläpp. Punkt.

Jag har på samma sätt lika svårt att förstå att andra politiker argumenterar för att varenda nytt arbetstillfälle, varenda evenemang och varenda flygresa idag väger tyngre i vår kommun än att visa miljö- och klimathänsyn. Vi måste orka med att ha en vision och ett mål som är mer långsiktigt än att bara växa. Typ hejda klimatförändringarna på allvar innan de utplånar människan som art på jorden.

Helgen, sängen och döden

Så kom då den där underbara lördagsmorgonen. Den som jag har längtat efter i flera månader. Första delen av hösten är ofta ganska intensiv i politiken, i oktober ska budgeten för kommande år vara klar och debatteras i fullmäktige. Som oppositionsparti tar vi fram en skuggbudget som visar på våra prioriteringar som vi skulle vilja göra. Många timmars arbete har lagts ner på den. Samtidigt jobbar vi parallellt med att utveckla Miljöpartiets politik för nästa mandatperiod. Och samtidigt igen pågår allt det där andra – med studiebesök, inläsning, sammanträden, debattartiklar… Dessutom är det inte alltid ens privatliv går i takt med politikerlivet. Och det har det sannerligen inte gjort för mig den här hösten.

Så nu var jag trött. In-i-döden-trött. Men jag visste att den här helgen, efter budgetfullmäktige, var en helg utan barn. Och jag tillät inte en endaste liten skitsak smyga sig in i kalendern. Så när jag vaknade 06.30 i lördags morse (fast jag hade bett kroppen sova till minst 11) låg jag kvar i sängen och vilade. Och det var så skönt att jag blev kvar. Först vid 14-tiden kändes det rimligt att gå upp, en obeskrivlig lyx. Lugn promenad och en film i sängen på kvällen. Söndagsmorgon blev också en lång sovmorgon, efter en sen frukost åkte vi till Norra Kyrkogården och vandrade sakta runt mellan namnen på alla som vilar där. Det var väldigt vackert där i höstsolen.

Det är något med döden som kommer till en vid en viss punkt i livet. Kanske den dagen man blivit tillräckligt gammal för att sluta känna sig odödlig. Den börjar liksom prata med en lite, med låg röst för att inte störa för mycket. Men den påminner om att den finns därborta någonstans. Jag vill gärna att det samtalet ska bli ett fint samtal för min del. Jag kommer också få vara en del av andra människors samtal med döden framöver, eftersom fullmäktige i torsdags utsåg mig till borgerlig begravningsförrättare. Det innebär att jag kommer att hålla i borgerliga begravningar, och få vara med när människor tar ett slutligt farväl. Det känns stort och viktigt att få vara en del av det. På ett sätt kanske det största förtroende man kan få av andra.

Det blev en helg i vilans tecken. Min egen livsnödvändiga. Men också den eviga, slutgiltiga.

Måste vi politiker komma ut i verkligheten?

Det händer ibland att jag får höra just det – att vi politiker borde ”komma ut i verkligheten”. Folk skriver det i brev och insändare till mig, överförfriskade människor på stan hojtar det ibland när jag kliver ut från Rådhuset. Jag funderar på vad det där egentligen står för. Vad är det för overklighet de tror att jag och andra politiker befinner sig i?

Jag har respekt för att människor upplever att beslut som fattas inte går deras väg. Eller att de blivit bemötta på ett sätt av myndigheter som skadat deras förtroende och tillit. Jag är också plågsamt medveten om det allmänna politikerföraktet som verkar ha slagit rot hos vissa. Kanske är det sådana känslor och attityder som ges uttryck i uppfattningen att vi inte har någon koll på verkligheten?

Jag vill hävda att de flesta av oss kommunpolitiker har hyfsat god koll på ”verkligheten”, av tre skäl. Dels har de flesta av oss gjort något helt annat i livet innan vi blev politiker. Vi har jobbat med helt andra saker som lärare, undersköterskor, personalvetare, präster, elektriker, poliser och psykologer. Där har vi mött verkligheten i allra högsta grad. Och långt ifrån alla har sysslat med politiken halva livet. Jag själv kom in den för sex år sedan, lite av en slump.

Det andra skälet är att vi som politiker (särskilt vi som har förmånen att göra det på heltid) får ta del av väldigt mycket av verkligheten i vår roll. Ibland kanske mer än man önskar. Som ledamot i en socialnämnd får man möta människor som fallit igenom de flesta skyddsnät. Som kommunalråd besöker jag verksamheter av alla slag – Familjecentraler, skolor, äldreboenden, reningsverk, företag, ideella organisationer, flyktingförläggningar, idrottsklubbar… Jag har  aldrig någonsin förstått så mycket om så många delar av samhället, och lyssnat till så många olika människor som idag när jag är politiker.

Och det tredje skälet är kanske det tyngsta: Vi är ju faktiskt fortfarande vanliga örebroare och människor. Vi lämnar barn på förskolan, går till BVC och vårdcentralen, åker buss, handlar på Coop, springer i motionsspåret, källsorterar sopor, letar parkeringsplats och ringer till skolkuratorn.

Så vi lever i allra högsta grad i verkligheten. Vad vi sen gör av det rent politiskt, det är en helt annan sak. Eller rättare sagt, åtta andra saker.

Örebros framtid på sex minuter

Idag och imorgon är det budgetfullmäktige, när vi beslutar om budgeten för Örebro kommun nästa år. Det börjar med att varje partiföreträdare får sex minuter på sig att berätta om hur deras parti skulle vilja styra kommunen. Det är svårt, men väldigt roligt att på den korta tiden förklara vad Miljöpartiet vill. Är du intresserad? Det här var vad jag sa…

Människor hör ihop. Ett nyfött barns nästan starkaste instinkt är att söka ögonkontakt med vuxna för att skapa band till andra.

En stark social väv i samhället behövs för att stå emot allt från klimatförändringar till extremism. Därför är Miljöpartiets vision om Örebro inte en vision om tillväxt, attraktionskraft, konsumtion eller lönsamhet. Det är istället en vision om en plats där varje människa känner sig som en del i ett sammanhang, och värdefull för andra. När vi utvecklar vår kommun ska målet vara att minska avståndet mellan olika människor – både fysiskt, ekonomiskt och socialt.

Men politik handlar inte bara om visioner, det handlar också om att kunna ta ett ekonomiskt ansvar. Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att bromsa de stigande kostnaderna för välfärden. Men det gör vi inte genom att ställa människor utanför den, utan genom att investera förebyggande i de som är på väg in i den. Oavsett om man föds i Örebro eller om man kommer från andra sidan jorden.

När ett barn möter något okänt så upplever det två samtidiga känslor: nyfikenhet och rädsla. Hos ett barn tar nyfikenheten nästan alltid över, men i dagens samhälle är det många vuxna som förlorat den. De känner istället bara rädsla inför det främmande.

Sverige är ett av världens svåraste länder att etablera sig i, och det måste vi förändra. För att lyckas med det måste vi hitta ett nytt, gemensamt innanförskap. Det krävs att vi som är födda och etablerade här också förflyttar oss, och rör oss mot andra för att kunna mötas på allvar. Det krävs att vi river ner rädslor och fördomar och låter nyfikenheten på andra människor styra oss.

Det enklaste sättet att göra det på är att värna de egenskaperna hos våra barn. Om de får bo nära varandra, mötas på gården, gå i skolan med varandra och vara med i samma idrottsförening så kommer deras nyfikenhet föra dem närmare varandra.

Vi behöver också fler platser för oss alla att mötas på. Och de behöver vara fysiska, som temalekplatserna i stadsdelarna som vi föreslår i vår budget. Därför tycker vi att det är dags att öppna upp Medborgarhuset till att bli en inkluderande, icke-kommersiell mötesplats för alla örebroare. Nya möjligheter till möten uppstår också när vi gör det ännu enklare för människor att lämna bilen hemma och istället ta cykel, buss eller gå genom staden.

Mötesplatserna behöver också vara sociala, för att knyta band mellan människor. I vår budget ger vi därför ett ökat stöd till aktörer i civilsamhället som arbetar för social hållbarhet och integration. Vi ser också en stor potential i den tid för volontärarbete som vi föreslår att våra medarbetare ska erbjudas som en del av sin arbetstid.

Språket är kittet som håller människor samman. En av de största satsningarna i vår budget är därför en förstärkning av SFI-undervisningen, både för att öka kvalitén och för att göra den mer tillgänglig för olika grupper.

Barn som får verktyg att drömma och förverkliga sina drömmar kan bidra till ett inkluderande samhälle. I vår budget lägger vi därför stort fokus på att utjämna skillnader mellan skolorna i Örebro, så att alla barn får samma möjligheter.

Det ska bli fler lärare i klassrummet i de skolor som behöver det mest, och lärarna ska också vara bättre rustade för att möta elever med utmaningar. De skolor som har störst utmaningar och lägst måluppfyllelse ska få en större del av resurserna. Vi prioriterar också en kostnadsfri kollektivtrafik för barn och unga, för att minska de negativa effekterna av den skolsegregation vi ser idag.

För att stärka det förebyggande arbetet för barn och familjer vill vi utöka projektet El Sistema till fler skolor, och vi vill också fortsätta planeringen för fler stadsdelskontor för socialtjänsten som det i Vivalla.

Barnen som växer upp idag får allt mindre vardagsmotion, och blir allt mer överviktiga. Det är en konsekvens av att många föräldrar inte upplever trafikmiljöerna som tillräckligt säkra för att låta barnen cykla och gå till skolan. Det vill vi i Miljöpartiet ändra på. Vi vet också att högre kvalitet på barnens utemiljöer främjar lek och rörelse, och satsar därför på grönare skolgårdar, en naturverkstad och en central skolträdgård.

Det är också för barnens skull som Miljöpartiet satsar på ännu fler skarpa miljöåtgärder i vår budget. Läkemedelsrening, tuffare miljökrav vid upphandling och klimatneutrala förskolor. För menar vi allvar med att vår kommun ska vara ekologiskt hållbar måste det genomsyra allt vi gör.

Vi hör idag floder av vittnesmål i #metoo-rörelsen om sexuella övergrepp mot kvinnor, vi har stora oönskade löneskillnader mellan kvinnor och män inom kommunen, unga tjejer upplever sig otryggare utomhus, och pojkarnas skolresultat fortsätter att sjunka. Det visar tydligt att vi verkligen behöver ett bättre arbete kring normkritik och jämställdhet i förskolor och skolor. Därför riktar vi ett tydligt uppdrag till skolan kring detta, och ökar resurserna till arbetet.

Med en majoritet kvinnliga medarbetare i kommunen så är arbetsmiljö och arbetsvillkor också en fråga om jämställdhet. Sjukfrånvaron ökar bland våra medarbetare, och kvinnorna har ett mindre närvarande ledarskap än män. Det är en situation som vi inte kan acceptera. Miljöpartiet vill därför pröva en ny modell med delat ledarskap, så att vi direkt kan förstärka ledarskapet i de arbetsgrupper som har störst behov, utan att omorganisera.

Ett långsiktigt, envist arbete för att stärka den sociala hållbarheten i Örebro, och fler åtgärder för att skapa gröna, trygga och hälsosamma miljöer för våra barn – som är bra för oss alla. Det är vad vi i Miljöpartiet ser behövs för att bygga ett Örebro som håller ihop.

Nej, du behöver inte räcka till

”Man behöver inte räcka till – det räcker med att man finns till”.

De orden läste jag i en bok i somras, när jag låg i soffan i min lägenhet. Minns att det var en solig dag och gud och alla människor hade packat fikakorgar och åkte och badade med sina barn. Jag orkade inte röra mig en tum. Mina tre barn fick ligga kvar i pyjamas och glo på en tv-skärm med neddragen rullgardin den dagen. Det var första gången på många år som jag faktiskt låg i soffan och gjorde ingenting, och faktiskt njöt av det (det hade väl kanske hänt att jag i den intensivaste fasen av en influensa kanske legat i sängen ett par dagar, men då högst ofrivilligt)

De orden gick rakt in i mig då. Tillsammans med allt annat Tomas Sjödin skrev i den där fantastiska boken, ”Det händer när du vilar”. De gick rakt in i mig för jag förstod hur fast jag var i bilden, eller hela sättet att leva på, som handlar om att göra nytta. Att det inte går inte göra ingenting, för det skapar ju inget värde för någon. (Att det skulle skapa värde för mig själv, och därigenom andra människor omkring mig, den insikten saknade jag helt)

Hela vårt samhälle bygger idag på att vi ska fixa, skapa, göra och leverera. Är vi lediga då sätter vi gärna igång fixahemmaprojekt, eller planerar semesterresor eller bjuder in till middagar som bygger på minst en halv dags förberedelser. Eller som reklamen för ett stort byggvaruhus ropar ut: ”För det finns alltid något att göra!”

Jag kan inte säga säkert att det finns ett vetenskapligt samband, men sjukskrivningarna som beror på stress och psykisk ohälsa ökar, och jag tror en stor del av förklaringen finns i just detta. Vår oförmåga att släppa taget, stanna upp och bara finnas till.  Vi ska räcka till överallt – på jobbet som blir allt mer pressat, för barnen som behöver hjälp med skjutsar överallt, handla mat och städa, och så det där förrådet som behöver rensas ut, presenterna som måste köpas och… Och ständigt denna känsla av att inte räcka till ordentligt någonstans.

Jag är långt ifrån någon expert på det, men jag har fått insikten i alla fall. Den slog mig så hårt att jag numera aldrig använder den svarta tavlan i köket till att skriva veckomeny, inköpslista och kom-ihåg-noteringar. Numera står det bara en sak där, som jag aldrig suddar ut: ”Man behöver inte räcka till. Det räcker med att man finns till.” Och det enda jag behöver göra för det är att vila.

#metoo – en uppmaning till alla pojkföräldrar

Just nu snurrar det en uppmaning på sociala medier under hashtaggen #metoo. För att synliggöra hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp så uppmanas man skriva ett inlägg som ett vittnesmål att man själv har blivit utsatt för det. Jag gjorde själv ett inlägg igår. Som så otroligt många andra kvinnor har jag blivit utsatt för fysiska och verbala övergrepp från män. Okända män har tafsat på mig på dansgolv och i barer, män jag varit bekant med har tagit på min kropp utan att jag gett dem lov, eller försökt tjata till sig sex. Jag har fått kommentarer om min kropp och mitt beteende som i efterhand känts smutsiga och fel. Även i relationer har det hänt saker som jag långt i efterhand inser att jag egentligen inte ville vara med om.

Det värsta är att det har sjunkit in så långsamt att det faktiskt är övergrepp jag blivit utsatt för. Jag är 44 år gammal idag, och först nu har det blivit tydligt för mig vilken roll killar och män har gett mig, vilka gränser de gått över, och vad jag egentligen inte borde accepterat. Ända sedan jag var i början av tonåren. Min första känsla när jag insåg det här var ilska på mig själv. Ilska för att JAG inte sagt nej, gått iväg, lämnat eller puttat bort. Som att det vore mitt ansvar att hantera en mans grottmänniskobeteende. Men herregud, varför ska vi tjejer och kvinnor ta ansvar för det? Nu är jag istället helt uppfylld av känslan att det är dags att ställa krav på att männen ändrar beteende.

Jag är förälder till tre pojkar. Idag är de tio, elva och tretton år gamla. För mig är de såklart finast i världen. Jag tror mig ha gett dem bra värderingar, trygghet och en bra människosyn. Men nu undrar jag om de verkligen är vaccinerade? Vi är nog många föräldrar som tror att just våra söner inte skulle göra något mot en tjej som ens är i närheten av sexuella övergrepp eller trakasserier. Men kan vi verkligen vara så säkra på det? Pojkar i grupp, eller män i grupp, har en förmåga att påverka varandra på ett ganska destruktivt sätt när det gäller attityder till tjejer. Våra barn har också svårt att värja sig mot porren på Internet, och vilka signaler tror ni att det skickar till pojkar som är som vidöppna fönster kring kärlek, relationer och sex? Att tjejer är tillgängliga objekt som ställer upp på mäns helt skruvade sexuella behov och viljor? Och vilken bild ger det pojkarna kring hur de själva ska vara och bete sig?

Helt ärligt – hur många av er pojkföräldrar brukar på riktigt sitta ner och prata med dem om känslor, relationer, sex, respekt för andras vilja osv? Jag inser att jag gjort det alldeles för lite. Det är inte alltid enkla samtal, jag vet själv inte riktigt hur man gör eftersom mina föräldrar aldrig gjorde det på åttiotalet. Men jag inser att om det är NÅGON som kan förändra samhället och mäns beteende, så är det vi pojkföräldrar. Så kom igen nu – börja prata!

Den gröna färgen börjar flagna på Centern

Det här med att Centerpartiet vill framstå som det grönaste partiet. Jag hoppas innerligt att väljarna kommer att genomskåda det. Jag lovar att ge dem hjälp på traven.

Rösta gärna på C om det finns andra frågor som du tycker är viktiga och som deras politik ger ett bra svar på. Men om du tycker att klimatet och miljön är en av de viktigaste framtidsfrågorna, då är din röst så bortkastad om den läggs där. Varför?

– För att C kallar sig gröna men vill skära bort 11,3 miljarder från miljöbudgeten. Då blir det rejält ökade utsläpp.

– De vill skära bort hela Klimatklivet, som sänker utsläppen med 20 miljoner ton koldioxid till 2020.

– I somras hotade C fälla ministrar pga flygskatt. Nu vill de slakta miljöbudgeten.

– Flygets utsläpp har ökat 77% sedan 1990. Men C lovar i sin budget att ta bort flygskatten.

– C skär kraftigt på stödet till att skydda skog. Enorma arealer värdefull skog skövlas med C.

– De skär också kraftigt på miljösanering. Många läckande vrak och industritomter får fortsätta läcka om C får bestämma.

Det är inte det minsta trovärdigt att hävda att man tar miljöfrågorna på allvar när man samtidigt vill stoppa förslag och stöd som på riktigt kan göra skillnad för klimatet och framtiden. Vill man kalla sig grönt parti så är det mycket mer än färgen på ytan som räknas.

Mångfald eller enfald i Örebro kommun?

”Vi strävar efter mångfald i vår organisation” är det många som säger. Men inte lika många lyckas med det. Mångfald handlar om att en grupp av människor som  t ex ska samarbeta är lite olika varandra. De kanske har olika kön, olika ålder eller kanske kommer från olika länder. Det gör att de har med sig olika erfarenheter, värderingar, perspektiv eller sätt att se på saker. Och det är i sig någonting bra! Och det är det inte bara jag som tycker i största allmänhet. Nej, det vet man genom forskningen – att organisationer med större mångfald blir mer framgångsrika än de där alla medarbetare tänker lika. Ganska självklart egentligen. Med fler perspektiv och fler sätt att se på saker så är det troligt att man kan hitta nya lösningar på gamla problem, och förstå och möta sina kunder eller medborgare på ett bättre sätt.

Det finns också en annan aspekt av mångfald. Om du t ex bara rekryterar kvinnor, eller människor under 50, eller de som har vanliga svennenamn – då får du ju väldigt många färre människor att välja på. Och i tider när det är svårt att hitta tillräckligt med nya medarbetare, då är det ju väldigt dumt att begränsa urvalet genom att inte aktivt eftersträva mångfald.

Med det här i bakhuvudet har jag gjort en spaning. Efter några år i Rådhuset har det slagit mig vilken otrolig brist på mångfald det är i huset. Med ytterst få undantag är det bara vanliga svenskklingande namn på skyltarna i korridorerna. När mer än 20% av örebroarna har utländsk bakgrund, och en hel del av dem har högre utbildning med sig från sitt hemland eller skaffat sig i Sverige. ”Det är ingen av dem som söker våra jobb” skulle jag säkert få höra om jag frågade varför.  Men jag tror att vi kan bättre än så. Jag tror att vi kan agera själva, t ex genom att öka antalet praktikplatser, traineetjänster och uppsökande rekrytering för att öka mångfalden på kommunstyrelseförvaltningen och även i andra förvaltningsledningar. Vi har brist på ekonomer, IT-strateger, miljö- och näringslivsexperter… Jag har svårt att tro att det inte finns en hel del med den kompetensen bland våra nya svenskar. Kanske finns det några hinder att överbrygga på vägen, som språket eller exakt rätt erfarenhet. Men det har jag själv sett fantastiska exempel på hur man enkelt kan överbrygga dem, om man vågar prova.

Innan jag blev kommunalråd så jobbade jag i regionen (landstinget som det hette då) och det var precis samma sak där. Maken till brist på mångfald på ett ledningskontor har jag aldrig sett (kanske har det blivit bättre nu). Under mina fjorton år i näringslivet tror jag att alla företag jag jobbade i eller tillsammans med hade en större mångfald än kommunen och regionen i Örebro. Vi kan bättre än så!

Det är också (delvis) därför vi i Miljöpartiet driver frågan om att jobba aktivt för att öka andelen män i förskolan. Vi har brist på medarbetare i förskolan, men som det ser ut nu så kan vi bara rekrytera ur halva Sveriges befolkning (kvinnorna) eftersom männen väljer bort utbildning och jobb i förskolan. Det måste vi ändra på, och då krävs det en ansträngning. Det kommer inte hända av sig självt.

Det finns anledning att fundera över varför det är så här. Finns det ett ”glastak” för människor med invandrarbakgrund? Och vad kan vi göra aktivt, mer än att bara konstatera att de inte söker lediga tjänster? Vi behöver mer mångfald, både för att göra vårt uppdrag på ett bättre och mer nytänkande sätt. Men också för att vi behöver fler medarbetare. Och då är det ju dumt att inte ha tillgång till alla människor på arbetsmarknaden, oavsett kön, ålder eller i vilket land man är född.