Kan vi bli lyckliga tillsammans med robotarna?

Det är mycket prat om ny teknik, innovationer, digitalisering och robotisering. Det vi vet är att mycket av samhällsutvecklingen just nu är extremt teknikdriven. Varför utvecklar vi robotar, 3D-printing, självkörande bilar osv? Mest för att vi kan, skulle jag säga. Och för att vi har spännande men ganska vaga idéer om vad de kan skapa för nytta för oss människor. De ska göra våra liv smidigare, effektivare, och kanske resurssnålare. Men jag tror att vi pratar alldeles för lite om hur det kan påverka oss människor. Och HUR vi ska använda tekniken för att den ska göra bra saker för oss – inte dåliga. Ett bra exempel är just självkörande bilen, som vissa höjer till skyarna som lösningen på både klimatförändringar och trängsel i städerna. Sanningen är den att de faktiskt kan förvärra problemen i städerna beroende på hur systemet för självkörande bilar utformas. Utvärderingen av försök i vissa städer har visat att fri och flexibel tillgång på självkörande bilar har ÖKAT resandet med 70-80%. Inte riktigt så det var tänkt. Så vi måste fokusera minst lika mycket på hur systemen i ett större perspektiv ska utformas, vilka mänskliga behov som faktiskt behöver mötas. Inte bara förblindas av de tekniska framstegen.

Robotar i t ex äldreomsorgen är en annan intressant aspekt. Jag hör många som hyllar vinsterna för den personliga integriteten. Men inte alls lika många som oroar sig för de som faktiskt vill ha en mänsklig hand på sin kind eller en riktig röst att prata med. Risken är att vi i framtiden ser att robotarna är så effektiva och billiga i jämförelse med människor att de gamlas behov av mänsklig kontakt inte sätts allra högst på listan. Men den tekniska utvecklingen kring robotisering går så oerhört snabbt att jag oroar mig för att vårt samtal kring de mänskliga aspekterna inte hinner hålla jämna steg. Eller att behoven av förändringar på arbetsmarknaden och det ekonomiska systemet (t ex hur vi beskattar arbete resp naturresurser eller bolagsvinster) inte alls hinner med.

När smartphonen gjorde sitt intåg i våra liv var den inte svaret på ett behov vi hade. Snarare har den skapat ett behov hos oss som blivit oerhört starkt. Och den har fört med sig både stora vinster – men också stora problem. Jag läser att barn och ungas psykiska ohälsa har ökat med 100% de senaste tio åren. Samma period som de flyttat en stor del av sitt sociala liv till internet och sociala medier. En värld som kan vara skoningslös, och ofta helt utan insyn för vuxenvärlden. Allt fler tror precis som jag, att en hel del svar på varför barnen mår sämre finns att hitta i deras användning av skärmarna.

Det tänker jag mycket på just nu. Var finns samtalet om oss människor någonstans mitt i den rusande teknikutvecklingen? Får våra grundläggande behov av närhet, tillhörighet, tillit och återhämtning plats i detta? Ser vi inte till att förstå och försvara dem, då kan vi vara ganska illa ute.

Årets första arbetsvecka

Det händer att jag får frågan vad jag egentligen gör som politiker på dagarna. Jag förstår att det kan vara lite svårt att få grepp om. Vissa människor uttrycker en väldigt stor tacksamhet för att vi vill och orkar engagera oss på heltid för samhället, andra tror att vi mest dricker kaffe och drömmer verklighetsfrämmande drömmar. Nu har arbetsåret 2018 börjat, och för att ge en liten bild av vad en oppositionspolitiker sysslar med på dagarna så får ni en liten titt in i min kalender den här januariveckan (nu har ju det politiska arbetet inte riktigt tagit fart än så det är en ganska lugn vecka, men ändå…):

Måndag: Morgonjogg i mörkret. Storstädning av mailkorgen. Sen måndagsmöte på kansliet med politiska sekreterarna, valsamordnaren och min kommunalrådskollega Niclas. (Varannan måndag träffar vi våra miljöpartistiska regionråd för avstämning). Vi planerar kommande vecka och hela våren i stora drag. Hela eftermiddagen har vi utvecklingssamtal med våra anställda inför ett intensivt valår. Avslutar dagen med att läsa handlingarna (nåja, inte riktigt alla sidor) till morgondagens KS-sammanträde.

Tisdag: Hela förmiddagen beredningssammanträde med kommunstyrelsen inför besluten som ska fattas nästa tisdag. På lunchen springer jag ut till Naturens Hus och tillbaka. På eftermiddagen (helt tom i kalendern, ovanlig lyx) förbereder jag ett seminarium som Miljöpartiet ska ordna om #metoo, makt och manliga normer. Passar också på att skriva en önskelista på studiebesök som jag vill göra under våren. Kvinnohuset, Naturskolan för nyanlända, ReTuna, Hagaskolan, Elektroskandia, Fältgruppen, Centrum för våld i nära relationer, miljöforskare på universitetet, SFI-utbildningen, ett äldreboende… målet är ett studiebesök i veckan hela våren.

Onsdag: På morgonen avstämningsmöte med kommunstyrelsens ordförande. Sedan ett planeringsmöte inför Miljöpartiets ”utflytt” av kansliet som vi gör varje år för att öka våra kontaktytor. I februari lämnar vi Rådhuset några veckor… På eftermiddagen skriver jag klart en motion som ska lämnas in till kommunfullmäktige i januari, om hållbart skogsbruk. Hinner hem till barnen ett par timmar innan det är dags att åka tillbaka till Rådhuset för presentationskväll inför valet till vår fullmäktigelista. Håller ett kort anförande och berättar om varför jag vill fortsätta som kommunalråd och språkrör för MP.

Torsdag: Förmiddagen ägnar jag åt att förbereda ett föredrag jag ska hålla om miljökrav i upphandling på en konferens. Pratar med några tjänstemän om hur kommunen gör innovationsupphandlingar och hur våra samordnade varutransporter funkar. Cyklar ut och äter lunch på universitetet med VD:n för Alfred Nobel Science Park och diskuterar innovationer kring framtidens hållbara livsmedel med honom och hans medarbetare. Sen eftermiddag läser jag ett förslag på affärsplan för ett s k Grönt kluster i Örebro, skriver ett blogginlägg och svarar på mail som droppat in under dagen. Strax stänger jag datorn och åker till Tegelbruket med min äldsta son.

Fredag: Tänker jag vara med min yngsta son i skolan hela dagen. Förutom att det gör både honom och mig lyckliga så är det väldigt kul att träffa personal och barn i skolan, se hur undervisningen funkar, äta den fantastiska skolmaten… Balans i livet innebär till stor del att finnas med i barnens liv så mycket det bara går, och med Miljöpartiets delade ledarskap är det faktiskt möjligt!

2018 – valår eller träningsår?

Så blev det 2018 och valår. För de allra flesta så blir det nog inte riktigt påtagligt förrän efter sommaren. Men för oss i politiken så märks det redan nu. Det kommer bli en väldigt intensiv tid fram till andra helgen i september. Jag funderar mycket på hur livet fram till valet kommer bli. Hur ska jag göra för att få ihop tiden – och må bra samtidigt? Jag har nästan alltid ett eller flera barn hemma som behöver mig på kvällarna. Samtidigt har jag en väldigt stor lust att ta hand om min kropp och hålla den stark och pigg. Längtan efter att få springa mil efter mil i skogen finns där hela tiden… men är det överhuvudtaget möjligt att ha sådana ambitioner ett valår? När det nästan alltid finns ett möte, studiebesök, en debatt eller ett panelsamtal att vara med på?

Idag på Friskis bestämde jag mig för att det går! Jag insåg att det inte är en bonus jag kan ägna mig åt när det finns tid över, utan en förutsättning för att orka genom det här året. Hur ska jag annars fixa allt detta om jag inte tar hand om den fantastiska kroppen som ser till att det är möjligt? Så det är inte ett val mellan träningsår och valår – utan träning som måste få ta tid för att det ska bli ett riktigt bra valår. Det får bli träningspass på luncherna fler gånger i veckan, och de riktigt långa löpturerna får bli de helger som är barnfria. Kanske jag till och med ska anmäla mig till Bergslagen Ultra som går i Kilsbergen helgen innan valet? Då blir det två fina mål att sträva mot under 2018 – och förhoppningsvis en bra balans i livet.

En flygplats var tionde mil – en konkurrens som bränner upp skattepengar

I veckan beslutade en majoritet i kommunstyrelsen i Örebro att skjuta till 12 extra miljoner till flygplatsen som vi äger tillsammans med regionen och Karlskoga kommun. Detta utöver de 13 miljoner bolaget får som årligt driftsbidrag av Örebro kommun (det kommer ju ännu mer från de andra ägarna) År efter år. Det handlar alltså om väldigt många miljoner varje år som tas direkt från skattepengarna, de som även ska finansiera skola, vård, omsorg, cykelbanor, parker och en massa annat.

Flygplatsbolaget kommer aldrig gå med vinst, det kan vi konstatera. Men andra partier än mitt eget anser att det är värt det för arbetstillfällen som skapas och för att det ska skapa goda förutsättningar för näringslivet (som tyvärr verkar ganska ointresserade av den nya flyglinjen till Köpenhamn som vi nu täcker förlusterna för).

Det är nog rimligt att ha några regionala flygplatser i Sverige, det kommer fortsatt att finnas ett visst behov av transporter av både människor och varor (som givetvis ska stå för den fulla kostnaden själva). Men just nu pågår något i Mellansverige som inte kan beskrivas som annat än ren idioti. Det är nämligen inte bara Örebro kommun som ger konstgjord andning med skattepengar till sin flygplats. Exakt samma situation råder i Karlstad. Och i Västerås. Och i  Linköping. Och snart kanske även i Eskilstuna (!) som anser att de behöver en egen flygplats.

Flera av de här kommunerna ger till och med ännu mer pengar än vi gör i Örebro. Konkurrensen blir stenhård mellan flygplatserna – både kring charter, reguljär persontrafik och godstransporter. Den hårda konkurrensen gör att ingen av de här flygplatserna går runt ekonomiskt. Istället förutsätter det en årlig miljonrullning av skattepengar till driftsbidrag. Så medborgarna i de här kommunerna med bara 10-15 mil mellan varandra får stå för notan, för att vi ska kunna fortsätta ett helt absurdt konkurrensrace med varandra.

Detta i kommuner som redan idag är hårt ansträngda för att klara av sitt välfärdsuppdrag. För att inte tala om de statliga investeringarna i infrastruktur som görs. Nya vägar och trafiklösningar till alla de här flygplatserna finansieras med statliga pengar och bidrar till att upprätthålla konkurrensen. Mer skattepengar ut.

Nu behöver staten ta ett helhetsansvar för de regionala flygplatserna och peka med hela handen kring vilka vi ska satsa på, så kan vi sluta finansiera de andra med kommunala skattemedel. Och istället ta ett större regionalt grepp och stärka de flygplatser som finns med effektiv kollektivtrafik. För det är inte rimligt att ha så många flygplatser inom en radie på ca 20 mil, när flera av dem dessutom konkurrerar med Arlanda. Det här flygplatsracet måste slå något sorts rekord i dåligt använda skattepengar.

12 nya skattemiljoner till en flyglinje som få behöver

26 miljoner kronor. Så mycket begär nu flygplatsbolaget i extra driftsbidrag från ägarna Örebro kommun, Karlskoga kommun och Region Örebro län för att täcka de röda siffrorna. För Örebro kommuns del innebär det att vi ska ge ytterligare 12 miljoner kronor utöver de många miljoner vi redan ger till bolaget varje år. För det går inte runt av sig självt. En ny, längre landningsbana och en upphandlad flyglinje till Köpenhamn är den egna förklaringen till det aktuella underskottet. Detta trots att man nyligen gjorde en intern fastighetsaffär och sålde byggnaderna på flygplatsen till ett annat kommunägt bolag, Örebroporten. En rejäl reavinst skulle stärka bolagets ekonomi och minska behovet av driftsbidrag hette det.

Den nya flyglinjen till Köpenhamn har krävt många miljoner av skattebetalarnas pengar hittills, och argumentet har varit att flyglinjen behövs för Örebros näringsliv.  Ok, men om behovet är så stort så borde rimligtvis flyglinjen ganska snabbt ha blivit lönsam. Nu pratar istället ansvariga politiker som Irene Lejegren (S) i regionen om att de inte är nöjda med hur de lyckats sälja in flyglinjen, och hur de ska få fler att välja den. Ska behovet skapas nu helt plötsligt?

Samtidigt fortsätter man att argumentera för att vi ska använda skattepengar till att subventionera en flyglinje för att näringslivet verkligen behöver det. Jag tycker att det här cirkelresonemanget blir allt ihåligare. När sätter någon stopp för det här vansinniga användandet av skattemedel?

Lejegren säger i en intervju i NA att hon inte tycker att det lägre antalet resande påverkar så mycket, ”det är marginellt”. Men att kommunen och regionen går in med 26 miljoner skattekronor kan väl knappast anses som marginellt? Ett litet exempel som jämförelse: Programnämnd Samhällsbyggnad (där jag är ledamot) beslutade i torsdags om en budget för 2018. I den fördelades lite extra satsningar på verksamheter man tycker är viktiga. Fritidsgårdarna får sammanlagt 200 000 kronor extra under nästa år för att kunna ha extraöppet på helgerna, så att barn och unga som behöver det kan ha ett ställe att vara på där de kan träffa andra och göra något meningsfullt av sin fritid. 200 000 kronor får de. Flygplatsen får 12 miljoner. Ni inser säkert vilken nytta de här pengarna skulle kunna göra istället för att plöjas ner i ett blödande flygplatsbolag?

Om näringslivet behöver en flyglinje till vilket ställe som helst så får de väl öppna den på flygplatsen (sen är det en annan sak att flyget måste börja bära sina egna miljökostnader, vilket det inte alls gör idag). Men är det verkligen rimligt att vi använder kommunala skattepengar till att subventionera en verksamhet som både är helt ohållbar ur klimatperspektiv, och som det verkar att näringslivet självt inte ens behöver? Jag tycker inte det. De pengarna behövs till helt andra saker i vår kommun.

Vit måndag istället för svart fredag!

Nu på fredag firar svenskarna ”Black Friday”, en dag uppfunnen av handeln för att piska upp vår prylkonsumtion till nya höjder. Vi vet ju ganska väl nu att vår materiella konsumtion belastar en redan ansträngd planet, och att den måste minska om vi ska kunna hålla nere den globala uppvärmningen eller plastsoppan i haven. Tyvärr syns inte klimatbelastningen från vår konsumtion i statistiken eftersom prylarna ofta är importerade från andra länder. Så när vi förfasas över Kinas stora klimatutsläpp ska vi komma ihåg att det till stor del är tillverkningen av våra prylar som orsakar dem.

Men nu har det startats en motreaktion – White Monday. Några företag som är mer inriktade på hållbara lösningar har gått ihop för att lyfta fram alternativ till konsumtion inför shoppinghögtiden Black Friday. Och det finns så många smarta vägar undan konsumtionshetsen! Jag har själv upptäckt dem, undan för undan. Det började för några år sedan när jag läste en tidningsartikel om hur många ton nästan oanvända kläder vi svenskar slänger varje år, och hur mycket tillverkningen av dem skadar miljön. Enorma mängder vatten som går åt i redan torra länder, och många ton giftiga bekämpningsmedel som används på bomullsfälten… Det gick rakt in i magen, så jag gav ett klädlöfte – inga köp av nya kläder på ett helt år. Trodde det skulle bli svårt, men hej vad lätt det var!

Efter ett år så hittade jag inga skäl att gå tillbaka till mina gamla köpvanor. Nu hittar jag allt behöver bland kläder och möbler som andra redan använt. Nya möbler? Köper jag på Blocket, auktion eller på favoritloppisen i Laxå. Festklänning? Hittar jag på Tradera, eller lånar av en kompis. Regnkläder eller skidbyxor till barnen? Finns hur mycket som helst på t ex Myrorna. Ny topp eller kappa? Finns massor av ställen i Örebro, Stadsmissionen, Erikshjälpen eller Röda Korsets Kupan. Finns flera bra second hand-grupper på Facebook också där jag både sålt och köpt grejer. Har fyndat finporslin och bestick på second hand, hittat underbara tavlor och mattor på loppisar i Skåne… Det är kul, det är enkelt och jag kommer ganska billigt undan.

Alltså en liten uppmaning från mig inför Black Friday: Om du vill bidra till en friskare miljö och mindre klimatpåverkan, testa lite mer second hand. Var en planetskötare, och spara pengar på det samtidigt. Och börja redan gärna idag – på White Monday!

Om jag fick bestämma: visionen

Alla ska ha en spänstig vision. Företag, organisationer, kommuner – till och med individer. Utan det är man kanske helt vilse i pannkakan eller åtminstone en ganska idélös typ. Ibland undrar jag hur mycket de där visionerna faktiskt påverkar vad vi till slut gör. Men ok, jag finner mig i att kommunen behöver en vision. På något sätt är det ju viktigt att ha ett långsiktigt mål som alla har i horisonten när de planerar kommunens verksamhet. Så att vi drar åt samma håll.

Örebro kommuns nuvarande vision ”Skandinaviens mest attraktiva medelstora stad” kanske har känts bra i munnen på de som styr idag. Men det har hänt mer än en gång att jag hört den häcklas. Kanske för att den staplar så många knöliga ord på varandra. Eller för att den är obegriplig. Varför just Skandinavien? Och vad betyder ”attraktiv”? Och för vem? För de som bor här, eller mest för de som vi vill ska flytta hit? Och är det verkligen så kul att ha ordet ”medelstor” med i en vision som ska förklara vilken framtid vi är på väg mot?

Själv undrar jag vilket liv för människorna den innebär? För mig är det ganska ointressant i vilken kategori Örebro tävlar i när kommunen ska vara ”attraktiv”. Om jag fick bestämma skulle visionen istället beskriva vilket liv som är möjligt att leva som människa i Örebro. Med ord som människor faktiskt kan förstå. Hur vi vill att människorna som bor i Örebro har det, och hur de upplever sina liv. En vision med känsla, och som syftar till mänskligt välbefinnande. Och visionen skulle också tydligt beskriva vårt förhållningssätt till jorden vi lever på. Att livet i Örebro ska levas utan att vi skadar och utarmar naturen, som vi gör idag.

Och sen skulle jag försöka se till att allt vi gör i kommunen genomsyrades av visionen. En vision för örebroarnas livskvalitet – inom ramen för de ekologiska gränserna. Där ekonomin är bara ett verktyg för att nå målet, aldrig ett mål i sig.

Chocksiffror – men vem orkar tar dem på allvar?

Då var det dags igen. En ny rapport har kommit från FN:s klimatorgan som visar att utvecklingen av den globala klimatpåverkan går åt helt fel håll. I fjol var ökningen av koldioxid i atmosfären 50 procent högre än snittökningen under senaste decenniet. Det är en nivå som inte setts på 800 000 år.

”Det här är chocksiffror. Det visar att något i naturen händer, som inte ska hända”, säger klimatforskaren Johan Rockström och fortsätter: ”Vi inom forskarvärlden har sett det här komma. Det är ett brev på posten, som visar vad som händer när planeten inte mår bra. Det här är en oerhört stark signal till makthavare inom politik och näringsliv om att påskynda utfasningen av utsläpp av koldioxid”.

Jag vägrar att bli bortförklarad som naiv eller tillväxtfientlig när jag kräver att vi politiker ska ta ansvar för klimatfrågan rakt igenom ALLT vi gör. Det går liksom inte att plocka russinen ur kakan. Det är till exempel helt omöjligt att argumentera mot en flygskatt i det här läget. Det är nämligen alldeles för lite jämfört med vad vi egentligen borde göra ur klimatsynpunkt. Jag är inte tillväxtfientlig. Jag är egentligen ingenting i förhållande till tillväxt. Men än så länge har ingen visat några vetenskapliga belägg för en samhällsutveckling där ekonomisk tillväxt går hand i hand med en minskad klimatpåverkan. Bara tvärtom.

Tills dess tänker jag fortsätta att driva på för att minskad klimatpåverkan ska genomsyra varenda beslut vi fattar i kommunen. För med en allt mer uppenbar klimatkatastrof på väg så spelar det ingen som helst roll vilken tillväxt vi har. Ökad tillväxt ger inte mer resurser till miljöarbetet. Det är en gammal myt som upprepats sedan 80-talet. Ökad tillväxt i ett utvecklat land som Sverige ger ökad resursförbrukning och ökade utsläpp. Punkt.

Jag har på samma sätt lika svårt att förstå att andra politiker argumenterar för att varenda nytt arbetstillfälle, varenda evenemang och varenda flygresa idag väger tyngre i vår kommun än att visa miljö- och klimathänsyn. Vi måste orka med att ha en vision och ett mål som är mer långsiktigt än att bara växa. Typ hejda klimatförändringarna på allvar innan de utplånar människan som art på jorden.

Örebros framtid på sex minuter

Idag och imorgon är det budgetfullmäktige, när vi beslutar om budgeten för Örebro kommun nästa år. Det börjar med att varje partiföreträdare får sex minuter på sig att berätta om hur deras parti skulle vilja styra kommunen. Det är svårt, men väldigt roligt att på den korta tiden förklara vad Miljöpartiet vill. Är du intresserad? Det här var vad jag sa…

Människor hör ihop. Ett nyfött barns nästan starkaste instinkt är att söka ögonkontakt med vuxna för att skapa band till andra.

En stark social väv i samhället behövs för att stå emot allt från klimatförändringar till extremism. Därför är Miljöpartiets vision om Örebro inte en vision om tillväxt, attraktionskraft, konsumtion eller lönsamhet. Det är istället en vision om en plats där varje människa känner sig som en del i ett sammanhang, och värdefull för andra. När vi utvecklar vår kommun ska målet vara att minska avståndet mellan olika människor – både fysiskt, ekonomiskt och socialt.

Men politik handlar inte bara om visioner, det handlar också om att kunna ta ett ekonomiskt ansvar. Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att bromsa de stigande kostnaderna för välfärden. Men det gör vi inte genom att ställa människor utanför den, utan genom att investera förebyggande i de som är på väg in i den. Oavsett om man föds i Örebro eller om man kommer från andra sidan jorden.

När ett barn möter något okänt så upplever det två samtidiga känslor: nyfikenhet och rädsla. Hos ett barn tar nyfikenheten nästan alltid över, men i dagens samhälle är det många vuxna som förlorat den. De känner istället bara rädsla inför det främmande.

Sverige är ett av världens svåraste länder att etablera sig i, och det måste vi förändra. För att lyckas med det måste vi hitta ett nytt, gemensamt innanförskap. Det krävs att vi som är födda och etablerade här också förflyttar oss, och rör oss mot andra för att kunna mötas på allvar. Det krävs att vi river ner rädslor och fördomar och låter nyfikenheten på andra människor styra oss.

Det enklaste sättet att göra det på är att värna de egenskaperna hos våra barn. Om de får bo nära varandra, mötas på gården, gå i skolan med varandra och vara med i samma idrottsförening så kommer deras nyfikenhet föra dem närmare varandra.

Vi behöver också fler platser för oss alla att mötas på. Och de behöver vara fysiska, som temalekplatserna i stadsdelarna som vi föreslår i vår budget. Därför tycker vi att det är dags att öppna upp Medborgarhuset till att bli en inkluderande, icke-kommersiell mötesplats för alla örebroare. Nya möjligheter till möten uppstår också när vi gör det ännu enklare för människor att lämna bilen hemma och istället ta cykel, buss eller gå genom staden.

Mötesplatserna behöver också vara sociala, för att knyta band mellan människor. I vår budget ger vi därför ett ökat stöd till aktörer i civilsamhället som arbetar för social hållbarhet och integration. Vi ser också en stor potential i den tid för volontärarbete som vi föreslår att våra medarbetare ska erbjudas som en del av sin arbetstid.

Språket är kittet som håller människor samman. En av de största satsningarna i vår budget är därför en förstärkning av SFI-undervisningen, både för att öka kvalitén och för att göra den mer tillgänglig för olika grupper.

Barn som får verktyg att drömma och förverkliga sina drömmar kan bidra till ett inkluderande samhälle. I vår budget lägger vi därför stort fokus på att utjämna skillnader mellan skolorna i Örebro, så att alla barn får samma möjligheter.

Det ska bli fler lärare i klassrummet i de skolor som behöver det mest, och lärarna ska också vara bättre rustade för att möta elever med utmaningar. De skolor som har störst utmaningar och lägst måluppfyllelse ska få en större del av resurserna. Vi prioriterar också en kostnadsfri kollektivtrafik för barn och unga, för att minska de negativa effekterna av den skolsegregation vi ser idag.

För att stärka det förebyggande arbetet för barn och familjer vill vi utöka projektet El Sistema till fler skolor, och vi vill också fortsätta planeringen för fler stadsdelskontor för socialtjänsten som det i Vivalla.

Barnen som växer upp idag får allt mindre vardagsmotion, och blir allt mer överviktiga. Det är en konsekvens av att många föräldrar inte upplever trafikmiljöerna som tillräckligt säkra för att låta barnen cykla och gå till skolan. Det vill vi i Miljöpartiet ändra på. Vi vet också att högre kvalitet på barnens utemiljöer främjar lek och rörelse, och satsar därför på grönare skolgårdar, en naturverkstad och en central skolträdgård.

Det är också för barnens skull som Miljöpartiet satsar på ännu fler skarpa miljöåtgärder i vår budget. Läkemedelsrening, tuffare miljökrav vid upphandling och klimatneutrala förskolor. För menar vi allvar med att vår kommun ska vara ekologiskt hållbar måste det genomsyra allt vi gör.

Vi hör idag floder av vittnesmål i #metoo-rörelsen om sexuella övergrepp mot kvinnor, vi har stora oönskade löneskillnader mellan kvinnor och män inom kommunen, unga tjejer upplever sig otryggare utomhus, och pojkarnas skolresultat fortsätter att sjunka. Det visar tydligt att vi verkligen behöver ett bättre arbete kring normkritik och jämställdhet i förskolor och skolor. Därför riktar vi ett tydligt uppdrag till skolan kring detta, och ökar resurserna till arbetet.

Med en majoritet kvinnliga medarbetare i kommunen så är arbetsmiljö och arbetsvillkor också en fråga om jämställdhet. Sjukfrånvaron ökar bland våra medarbetare, och kvinnorna har ett mindre närvarande ledarskap än män. Det är en situation som vi inte kan acceptera. Miljöpartiet vill därför pröva en ny modell med delat ledarskap, så att vi direkt kan förstärka ledarskapet i de arbetsgrupper som har störst behov, utan att omorganisera.

Ett långsiktigt, envist arbete för att stärka den sociala hållbarheten i Örebro, och fler åtgärder för att skapa gröna, trygga och hälsosamma miljöer för våra barn – som är bra för oss alla. Det är vad vi i Miljöpartiet ser behövs för att bygga ett Örebro som håller ihop.