Om manlig aggressivitet och politisk plikt

Det sägs ju att vi lever i världens mest jämställda land. I det landet har jag fått uppleva att få tusentals kronor lägre lön än en manlig kollega med samma kompetens, att bli diskriminerad på jobbet när jag väntade ett av mina barn, att bli förlöjligad och härskad av män inför andra. Jag öppnar dagstidningen varje dag och möter sida upp och sida ner med manliga perspektiv och berättelser. Jag har fått uppleva att bli tafsad på av okända, att se människor som står mig nära utsättas för manligt våld, fått inse att mina söner som just fyllt tvåsiffrigt har svårt att värja sig från porren på Internet.

Min upplevelse är inte viktigare eller mer intressant än någon annans. Tvärtom – varenda kvinna i hela världen har sin egen erfarenhet av att behandlas sämre bara av den enkla anledningen att vi är kvinnor. Jag tror för det mesta att det bästa sättet att nå förändring är att vara lugn, samarbetsorienterad och allmänt sansad. Men nu är det Internationella kvinnodagen 2017, jämställdhetsfrågan är i fokus, och jag är faktiskt ganska arg. Men samtidigt övertygad om att det ibland kan vara en viktig drivkraft när det som en vill ska hända inte händer.

Det gör mig galen att se oss kvinnor översköljas av skitfloder av hat och förakt när vi sticker ut, säger ifrån, sätter gränser och lyfter upp förtryck i ljuset. Och den manliga aggressiviteten står mig upp i halsen. Alldeles för många vill prata om nationaliteter, kultur och religion när vi pratar om våld och hat mot kvinnor. Jag vill istället att vi pratar om manlighet. Den manliga normen och aggressiviteten som vi måste avväpna och tillintetgöra. Det gör mig också oerhört sorgsen när jag tänker på alla pojkar och män som obönhörligt tvingas in i den manliga normen och inte tillåts att vara känslosamma, sårbara eller närhetstörstande på det sätt som vi alla människor behöver.

Att utmana den stereotypa mansrollen, en norm som belönar aggressivitet, är alltså viktigare än någonting annat. Och ska vi lyckas med det så måste vi börja med barnen. Utmaningen är att redan på förskolan bryta de tvingande normerna om hur pojkar och flickor ska bete sig, vilka möjligheter de har och vad de är värda.

Att det inte ser bättre ut än vad det gör idag beror på att vi politiker inte gjort tillräckligt. Vi skärper inte lagstiftningen tillräckligt snabbt, vi vågar inte omprioritera kommunala resurser och investeringar tydligare. Vi ställer heller inte tillräckligt höga krav på oss själva. Jag säger inte att det är lätt – det är många ingrodda beslutsmönster och normer som ska brytas. Till och med mitt eget feministiska parti misslyckas med att fullt ut ge kvinnor samma inflytande och positioner som männen.  Men det duger inte att låta orden om allas lika värde och jämställdhet eka så tomt som de gör idag. Vi har inte tid att vänta längre. Det är dags att prioritera, fatta beslut och agera. På riktigt.

Ja, jag är arg just nu. Men jag kommer inte låta ilskan förvandlas till bitterhet, utan lovar mig själv att prioritera jämställdhetsfrågorna ännu högre under året som kommer. Alla vi som är politiskt engagerade har den möjligheten – och en förbannad plikt att ta den!

/Sara