Mångfald eller enfald i Örebro kommun?

”Vi strävar efter mångfald i vår organisation” är det många som säger. Men inte lika många lyckas med det. Mångfald handlar om att en grupp av människor som  t ex ska samarbeta är lite olika varandra. De kanske har olika kön, olika ålder eller kanske kommer från olika länder. Det gör att de har med sig olika erfarenheter, värderingar, perspektiv eller sätt att se på saker. Och det är i sig någonting bra! Och det är det inte bara jag som tycker i största allmänhet. Nej, det vet man genom forskningen – att organisationer med större mångfald blir mer framgångsrika än de där alla medarbetare tänker lika. Ganska självklart egentligen. Med fler perspektiv och fler sätt att se på saker så är det troligt att man kan hitta nya lösningar på gamla problem, och förstå och möta sina kunder eller medborgare på ett bättre sätt.

Det finns också en annan aspekt av mångfald. Om du t ex bara rekryterar kvinnor, eller människor under 50, eller de som har vanliga svennenamn – då får du ju väldigt många färre människor att välja på. Och i tider när det är svårt att hitta tillräckligt med nya medarbetare, då är det ju väldigt dumt att begränsa urvalet genom att inte aktivt eftersträva mångfald.

Med det här i bakhuvudet har jag gjort en spaning. Efter några år i Rådhuset har det slagit mig vilken otrolig brist på mångfald det är i huset. Med ytterst få undantag är det bara vanliga svenskklingande namn på skyltarna i korridorerna. När mer än 20% av örebroarna har utländsk bakgrund, och en hel del av dem har högre utbildning med sig från sitt hemland eller skaffat sig i Sverige. ”Det är ingen av dem som söker våra jobb” skulle jag säkert få höra om jag frågade varför.  Men jag tror att vi kan bättre än så. Jag tror att vi kan agera själva, t ex genom att öka antalet praktikplatser, traineetjänster och uppsökande rekrytering för att öka mångfalden på kommunstyrelseförvaltningen och även i andra förvaltningsledningar. Vi har brist på ekonomer, IT-strateger, miljö- och näringslivsexperter… Jag har svårt att tro att det inte finns en hel del med den kompetensen bland våra nya svenskar. Kanske finns det några hinder att överbrygga på vägen, som språket eller exakt rätt erfarenhet. Men det har jag själv sett fantastiska exempel på hur man enkelt kan överbrygga dem, om man vågar prova.

Innan jag blev kommunalråd så jobbade jag i regionen (landstinget som det hette då) och det var precis samma sak där. Maken till brist på mångfald på ett ledningskontor har jag aldrig sett (kanske har det blivit bättre nu). Under mina fjorton år i näringslivet tror jag att alla företag jag jobbade i eller tillsammans med hade en större mångfald än kommunen och regionen i Örebro. Vi kan bättre än så!

Det är också (delvis) därför vi i Miljöpartiet driver frågan om att jobba aktivt för att öka andelen män i förskolan. Vi har brist på medarbetare i förskolan, men som det ser ut nu så kan vi bara rekrytera ur halva Sveriges befolkning (kvinnorna) eftersom männen väljer bort utbildning och jobb i förskolan. Det måste vi ändra på, och då krävs det en ansträngning. Det kommer inte hända av sig självt.

Det finns anledning att fundera över varför det är så här. Finns det ett ”glastak” för människor med invandrarbakgrund? Och vad kan vi göra aktivt, mer än att bara konstatera att de inte söker lediga tjänster? Vi behöver mer mångfald, både för att göra vårt uppdrag på ett bättre och mer nytänkande sätt. Men också för att vi behöver fler medarbetare. Och då är det ju dumt att inte ha tillgång till alla människor på arbetsmarknaden, oavsett kön, ålder eller i vilket land man är född.

Om manlig aggressivitet och politisk plikt

Det sägs ju att vi lever i världens mest jämställda land. I det landet har jag fått uppleva att få tusentals kronor lägre lön än en manlig kollega med samma kompetens, att bli diskriminerad på jobbet när jag väntade ett av mina barn, att bli förlöjligad och härskad av män inför andra. Jag öppnar dagstidningen varje dag och möter sida upp och sida ner med manliga perspektiv och berättelser. Jag har fått uppleva att bli tafsad på av okända, att se människor som står mig nära utsättas för manligt våld, fått inse att mina söner som just fyllt tvåsiffrigt har svårt att värja sig från porren på Internet.

Min upplevelse är inte viktigare eller mer intressant än någon annans. Tvärtom – varenda kvinna i hela världen har sin egen erfarenhet av att behandlas sämre bara av den enkla anledningen att vi är kvinnor. Jag tror för det mesta att det bästa sättet att nå förändring är att vara lugn, samarbetsorienterad och allmänt sansad. Men nu är det Internationella kvinnodagen 2017, jämställdhetsfrågan är i fokus, och jag är faktiskt ganska arg. Men samtidigt övertygad om att det ibland kan vara en viktig drivkraft när det som en vill ska hända inte händer.

Det gör mig galen att se oss kvinnor översköljas av skitfloder av hat och förakt när vi sticker ut, säger ifrån, sätter gränser och lyfter upp förtryck i ljuset. Och den manliga aggressiviteten står mig upp i halsen. Alldeles för många vill prata om nationaliteter, kultur och religion när vi pratar om våld och hat mot kvinnor. Jag vill istället att vi pratar om manlighet. Den manliga normen och aggressiviteten som vi måste avväpna och tillintetgöra. Det gör mig också oerhört sorgsen när jag tänker på alla pojkar och män som obönhörligt tvingas in i den manliga normen och inte tillåts att vara känslosamma, sårbara eller närhetstörstande på det sätt som vi alla människor behöver.

Att utmana den stereotypa mansrollen, en norm som belönar aggressivitet, är alltså viktigare än någonting annat. Och ska vi lyckas med det så måste vi börja med barnen. Utmaningen är att redan på förskolan bryta de tvingande normerna om hur pojkar och flickor ska bete sig, vilka möjligheter de har och vad de är värda.

Att det inte ser bättre ut än vad det gör idag beror på att vi politiker inte gjort tillräckligt. Vi skärper inte lagstiftningen tillräckligt snabbt, vi vågar inte omprioritera kommunala resurser och investeringar tydligare. Vi ställer heller inte tillräckligt höga krav på oss själva. Jag säger inte att det är lätt – det är många ingrodda beslutsmönster och normer som ska brytas. Till och med mitt eget feministiska parti misslyckas med att fullt ut ge kvinnor samma inflytande och positioner som männen.  Men det duger inte att låta orden om allas lika värde och jämställdhet eka så tomt som de gör idag. Vi har inte tid att vänta längre. Det är dags att prioritera, fatta beslut och agera. På riktigt.

Ja, jag är arg just nu. Men jag kommer inte låta ilskan förvandlas till bitterhet, utan lovar mig själv att prioritera jämställdhetsfrågorna ännu högre under året som kommer. Alla vi som är politiskt engagerade har den möjligheten – och en förbannad plikt att ta den!

/Sara