Det måste bli ett slut på kalhyggen

En skogspromenad är nog en av de saker som vi värdesätter allra mest när vi vill göra något för att koppla av. Skogen är magisk. Det är svårt att sätta ord på det, men det händer något i själen hos många när man tar sig ut för att plocka svamp, blåbär eller bara vandra lite. Många känner nog också igen sorgen när man kommer tillbaka till en plats i skogen man älskar, och istället för att hitta stigen som slingrar sig mellan träden så hittar man bara en kal öken med stubbar och ris. Kalhyggen är ett kortsiktigt och otroligt dåligt sätt att exploatera naturen på.

Skogen är en viktig resurs för Sverige, och är en nyckel för att kunna ersätta mycket av den fossila oljan vi använder till drivmedel, betong vi bygger hus av osv. Men vårt industriella skogsbruk har fått förödande konsekvenser för miljön. Antalet hotade, rödlistade djur- och växtarter har ökat, och skogen är idag en biologisk öken med bara en sorts träd som är exakt lika stora. När jag går i en ”modern” produktionsskog så slås jag ofta av hur tyst den är. Jag hör nästan aldrig några fåglar i den. Moderna maskiner och effektivisering har dessutom lett till att massor av arbetstillfällen försvunnit.

Men det finns faktiskt andra sätt att bruka skogen på! En metod som används av vissa skogsägare kallas ”kontinuitetsskogsbruk” eller hyggesfritt skogsbruk. Det bygger på att skogen aldrig avverkas helt, utan att man tar ett antal träd då och då. På så sätt kommer det alltid finnas träd i olika storlekar, i olika åldrar och av olika sorter i en skog. Kalhyggen försvinner och skogen blir mer levande och mindre sårbar. Ett kontinuitetsskogsbruk ger möjlighet till värdeskapande ur tre perspektiv samtidigt, på samma yta: ekonomisk avkastning, bevarande av sociala rekreationsvärden och fortsatt livsrum för viktiga ekologiska processer.

Därför lämnade jag in en motion igår till kommunfullmäktige, där jag föreslog att Örebro kommun ska bruka sin skog enbart med metoden hyggesfritt skogsbruk. Vi äger idag ca 5500 hektar skog av olika typer, och det är ett viktigt ställningstagande att helt sluta med kalhyggen. Dessutom kan kommunen inspirera andra skogsägare att göra samma sak. Det tar lång tid att ställa om skogen och det är viktigt att arbetet börjar nu!

De som aldrig fick plats i #metoo

Jag jobbar just nu med planeringen av en samtalskväll på temat ”Efter #metoo – hur går vi från hashtag till verklig förändring?”. Det blir många samtal och tankar om jämställdhet, könsmaktsordning, machonormer och hur sjutton vi ska klara av att förändra detta. En viktig sak som hände i #metoo var att många kvinnor slutade känna skam och skuld för det de utsatts för, och äntligen vågade berätta och dela med sig och få stöd i att lägga skulden på förövaren. Det var otroligt viktigt. Men idag har jag tänkt mycket på de röster som vi aldrig fick höra i #metoo – de flickor och kvinnor som skulle straffas mångdubbelt om de berättade om de trakasserier och övergrepp de utsatts för. De flickor och kvinnor som lever i hederskulturer, och utsätts för hot, våld och förtryck om de på något sätt skadar familjens och släktens heder. De har säkert läst mycket av det som skrivits, många har säkert tänkt att de också skulle vilja skrika ut och berätta om förutsättningarna de lever under. Men riskerna är för stora. Riskerna för social uteslutning, utfrysning, tvångsgifte, hot, våld – kanske till och med dödligt sådant. Och det är inte bara tjejer som drabbas, även killar som lever i hederskulturer begränsas och förtrycks, både de som inte tillåts göra sina egna livsval, och de som tvingas in i den kontrollerande rollen.

Jag har just läst systerns berättelse om Pela Atroshi – en ung kvinna som bara ville vara fri, leva sitt eget liv, välja sina vänner och sin kärlek. Den viljan var stark, men ledde till att hon mördades av sina egna farbröder och sin pappa, framför ögonen på sin syster. En ung tjej som bodde i Sverige. Ett land där det sker ca 5 hedersmord varje år (mörkertalet är stort, det finns många s k ”balkongflickor” varje år som rubriceras som självmord). 70 000 svenska ungdomar mellan 16-25 uppger att föräldrarnas kultur och religion begränsar deras val av partner. Av dessa ungdomar är 8 500 i riskzonen att bli bortgifta mot sin vilja. Det finns också tusentals flickor som lever i riskzonen för att utsättas för könsstympning under resor till hemlandet. (Även om jag här måste avliva myten om att alla föräldrar från länder där könsstympning är vanligt alltid utsätter sina barn för det. Tvärtom verkar det gå mycket snabbt för många att bryta sedvänjan efter att man kommit hit)

Frågan om hedersrelaterat våld och förtryck MÅSTE stå väldigt högt upp på agendan i jämställdhetsarbetet. Nu är det äntligen väldigt många som kunnat ta bladet från munnen och tala öppet. Men inte de här unga människorna. Därför är det viktigare än någonsin att vi inte glömmer dem. Att vi vågar prata om frågan utan att vara rädd för att göra eller säga ”fel”. Att vi lyckas hålla isär vår kamp mot rasism från vår kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Att vi klarar av att vända och vrida på olika politiska förslag, diskutera och utvärdera dem tillsammans.

Måste miljöpartister vara bäst i klassen?

Just nu pågår en debatt i sociala medier (igen) om politiska företrädares livsstil, och om miljöpartister måste vara särskilda föredömen för en hållbar livsstil.

Lite förenklat så finns det vissa som menar att politiska företrädare för Miljöpartiet måste leva som de lär, och ta ett personligt ansvar för sin livsstil för att vara trovärdiga. Andra menar att det huvudsakliga ansvaret inte ska läggas på individen, utan det är ekonomin och lagarna som måste ändras för att styra mer effektivt i rätt riktning. Ledande politiker inom Miljöpartiet gör ändå så mycket gott genom att ägna princip all sin vakna tid till att jobba för en bättre miljö.

Är det någon av sidorna som har rätt? Saken är den att vi behöver ju göra både och. Nu. Vi behöver både mer politik för att styra utvecklingen i rätt riktning och sätta rätt pris på det som förstör miljön. Men vi har faktiskt inte tid att vänta på det. Vi som kan – och som förbrukar 4,2 jordklot per person – måste samtidigt ta ett personligt ansvar att minska vårt fotavtryck. Att t ex flygresorna är billiga och borde bli dyrare är ju knappast ett argument för att inte sluta flyga redan idag. Det går alldeles utmärkt kan jag intyga.

Sedan är det ju det där med kommunikation. Som förälder så vet man ju att det är lite svårt att få barnen att förstå och respektera vissa saker som jag inte gör själv. Använd cykelhjälm, var utomhus och rör på dig, sitt inte med näsan i skärmen vid matbordet… Om jag inte gör så själv, hur ska jag då få barnen att ta till sig mitt budskap? Och lite så är det nog med politiken också. Politiska företrädare som åker en massa taxi och samtidigt uppmanar folk att ta bussen. Eller de som säger att flygandet måste minska samtidigt som de själva regelbundet åker på semesterresor till andra sidan jorden. Det blir dessutom ännu svårare med trovärdigheten när det faktiskt finns andra politiker som slutat flyga, tar tåget till Bryssel eller cyklar till jobbet. (Egentligen är det kanske politiker i andra partier än Miljöpartiet som borde skämmas. De som säger att vi borde visa mer miljöhänsyn men att staten inte ska bestämma, utan att medborgarna ska göra egna medvetna val. Att de politikerna då själva inte är goda individuella föredömen, det tycker jag nästan är värre…)

Men – jag dömer verkligen ingen. Att driva häxjakt på enskilda individer är destruktivt och poänglöst. Däremot så tror jag att vi kommer längre i vårt politiska arbete om vi lyckas vara goda föredömen. Och därför tror jag också på att fortsätta inspirera varandra, uppmuntra och inte komma med pekpinnar. Jag vill gärna förmedla den otroligt sköna känslan av att vara planetskötare till andra, och hur det faktiskt har gjort mitt liv ännu lite bättre.

På en vägg hemma sitter den här tavlan med inramade foton. Jag har satt upp den som en liten påminnelse om den underbara veckan jag hade i en segelbåt på Medelhavet med mina vänner, den allra sista gången jag flög. Nu är det snart tre år sedan. Jag kommer säkert att komma dit igen, fast nästa gång med tåg. Och det kommer bli lite mer sällan så länge det kostar så pass mycket att åka tåg, och tar så lång tid. Men det går.

Igår hade jag besök av NA som gjorde ett hemma-hos-reportage. Journalisten frågade mig om det fanns något i vårt hem som kunde visa min partitillhörighet. Jag svarade att det kanske var att varenda möbel i hela lägenheten utom soffgruppen var köpt second-hand. Blocket, Myrorna, Stadsmissionen, Linne&Lump, loppisar, arvegods och hemmabyggen i en salig blandning. Jag vill gärna ha det mysigt hemma, men inte på bekostnad av jordens resurser. Och det är faktiskt otroligt kul att leta begagnade fynd! Dessutom ofta mycket billigare och bättre hållbarhet än nyproducerade möbler. Känns smart. Det hoppas jag verkligen kan inspirera andra också!

Helgen, sängen och döden

Så kom då den där underbara lördagsmorgonen. Den som jag har längtat efter i flera månader. Första delen av hösten är ofta ganska intensiv i politiken, i oktober ska budgeten för kommande år vara klar och debatteras i fullmäktige. Som oppositionsparti tar vi fram en skuggbudget som visar på våra prioriteringar som vi skulle vilja göra. Många timmars arbete har lagts ner på den. Samtidigt jobbar vi parallellt med att utveckla Miljöpartiets politik för nästa mandatperiod. Och samtidigt igen pågår allt det där andra – med studiebesök, inläsning, sammanträden, debattartiklar… Dessutom är det inte alltid ens privatliv går i takt med politikerlivet. Och det har det sannerligen inte gjort för mig den här hösten.

Så nu var jag trött. In-i-döden-trött. Men jag visste att den här helgen, efter budgetfullmäktige, var en helg utan barn. Och jag tillät inte en endaste liten skitsak smyga sig in i kalendern. Så när jag vaknade 06.30 i lördags morse (fast jag hade bett kroppen sova till minst 11) låg jag kvar i sängen och vilade. Och det var så skönt att jag blev kvar. Först vid 14-tiden kändes det rimligt att gå upp, en obeskrivlig lyx. Lugn promenad och en film i sängen på kvällen. Söndagsmorgon blev också en lång sovmorgon, efter en sen frukost åkte vi till Norra Kyrkogården och vandrade sakta runt mellan namnen på alla som vilar där. Det var väldigt vackert där i höstsolen.

Det är något med döden som kommer till en vid en viss punkt i livet. Kanske den dagen man blivit tillräckligt gammal för att sluta känna sig odödlig. Den börjar liksom prata med en lite, med låg röst för att inte störa för mycket. Men den påminner om att den finns därborta någonstans. Jag vill gärna att det samtalet ska bli ett fint samtal för min del. Jag kommer också få vara en del av andra människors samtal med döden framöver, eftersom fullmäktige i torsdags utsåg mig till borgerlig begravningsförrättare. Det innebär att jag kommer att hålla i borgerliga begravningar, och få vara med när människor tar ett slutligt farväl. Det känns stort och viktigt att få vara en del av det. På ett sätt kanske det största förtroende man kan få av andra.

Det blev en helg i vilans tecken. Min egen livsnödvändiga. Men också den eviga, slutgiltiga.

Passionen utanför politiken

Att få arbeta heltid som politiker är lätt det roligaste jobbet jag haft under mina snart 20 år i arbetslivet. Det är omväxlande, utmanande, fritt, lärorikt, svårt, inspirerande och väldigt socialt. Men det är också ganska tufft eftersom man aldrig någonsin blir klar. Det finns alltid mer man skulle kunna göra – skriva en debattartikel eller motion till, göra ett studiebesök till, tacka ja till fler inbjudningar, träffa fler väljare och partimedlemmar, läsa fler rapporter… Kombinera det med tre barn och ett hem att ta hand om, då blir det ibland lite svårt att få ihop livet. Även om det är roligt så innebär det mycket energi UT. Och då behövs det ju också en hel del energi IN också. För den där balansen är livsviktig. Vi har alla olika sätt att hämta in den där energin på. För sju år sedan hittade jag min stora energikälla – jag upptäckte att jag kunde springa.

Jag hade levt 37 år i övertygelsen att min kropp inte kunde springa, att den inte var gjord för det. Jag hatade ju vartenda steg! Blodsmak i munnen, svårt att andas och kroppen kändes som ett kylskåp. Jag gav upp efter några kilometer de gånger jag försökte. Men så en dag drog en kollega med mig på Bellmanstafetten, laget hade blivit en person kort och de behövde en ersättare. Eftersom jag är den lojala typen så ställde jag ju upp, men trodde inte jag skulle orka springa alla de 5 kilometrarna. Och att springa inför folk – vilken skräck! Men när det var min tur att ta det där varvet så var det så många som sprang, och så många som tittade på, att jag hittade någon sorts kraftkälla inom mig. (Det hade varit så oerhört förnedrande att börja gå när alla andra sprang) Jag orkade plötsligt springa hela vägen, och hade till och med lite ork kvar till en spurt på slutet. JAG!? Den dagen var det en mental spärr som släppte inom mig – jag insåg att jag visst kunde springa. Det nya självförtroendet gjorde att jag vågade prova igen, och jag insåg att om jag bara sprang långsamt och gav kroppen några kilometer på sig att komma igång, då orkade jag ju ännu längre.

Och på den vägen är det. Jag sprang längre och längre, och en dag sprängde jag den magiska milgränsen. Jag har aldrig känt mig så stark och lycklig som då, trots att jag sprungit många gånger längre sen dess. Efter två år sprang jag mitt första maraton, sen fortsatte jag att springa ännu längre än så. Allra helst i skogen, det är det bästa. Att få tassa på stigar, uppför och nerför, hitta rätt ställe att sätta fötterna på och få njuta av naturen. Det är ren magi. I skogen rensar jag huvudet och hjärtat, och fyller på med den där viktiga energin. Mina ryggproblem har helt försvunnit sen jag började springa, och jag orkar med så otroligt mycket mer i livet i övrigt. Löpningen har också fört ihop mig med många fina människor jag aldrig skulle träffat annars, genom löparklubben Örebro AIK.

Det sista året har inte lämnat så mycket tid för löpningen av olika skäl. Det har blivit lite turer på luncherna, någon mil i Rynningeviken, och bara ibland en längre tur i skogen. Men längtan finns där, och jag är på gång att komma tillbaka. För löpningen har ingen ålder, så länge kroppen är hel. När jag springer så gör jag det vi alla är gjorda för. Våra gener är i stort sett desamma som när vi var jägare och samlare på Afrikas savanner. Där kunde vi springa många timmar, till och med dagar i sträck för att jaga våra byten. Vårt stillasittande liv idag är det galna, inte att frivilligt springa mil efter mil i skogen.

När jag har varit med på löpartävlingar här i Örebro så har det varit en äldre kvinna med flera gånger, jag minns hennes långa gråa fläta guppa på ryggen när hon långsamt men starkt tog sig runt hela vägen. Hon tävlade i klassen K80. Utan att veta om det är hon min stora förebild. När jag är 80 år vill jag också ha en lång fläta och känna glädjen av att kunna springa på en skogsstig! ​

 

Kommunledningen struntar i en av de viktigaste klimatåtgärderna

Det går inte många dagar nuförtiden mellan dystra nyheter om klimatet. I Arktis har det varit 20 grader varmare än normalt i vinter och isarna krymper i ett katastrofalt tempo. Klimatutsläppen måste minska NU – på alla områden.

Byggsektorn står för mellan 30-50% av den totala globala klimatpåverkan, och mycket beror på vilket byggnadsmaterial man väljer. Betong ger väldigt stora klimatutsläpp, medan trä kan ha 50-80% lägre klimatpåverkan i jämförelse. Och idag är det både tekniskt möjligt och fullt tillåtet att bygga höga kontors- och flerbostadshus med trästomme istället för betong (och med träfasad så klart om man vill det).

Om vi byggde fler hus med trästomme skulle vi alltså kunna minska klimatpåverkan från byggandet enormt mycket. Med tanke på hur mycket som byggs just nu så borde träbyggande stå högt upp på agendan för en klimatmedveten kommun. Så då borde väl Örebro ligga långt framme kring träbyggande med tanke på den miljöprofil som kommunledningen gärna marknadsför Örebro med? Men så är inte fallet. Väldigt lite har gjorts från kommunledningens håll för att verkligen få fart på träbyggandet i Örebro. De senaste åren har bara en handfull trähus byggs, och då på eget initiativ från byggherren.

Några privata aktörer har planerat att bygga bostadshus i trä, t ex i Örnsro och Södra Ladugårdsängen. Men eftersom kommunen inte längre kan ställa miljökrav vid markförsäljning (tack vare alliansen och Stefan Attefall) så behöver vi driva på träbyggandet på annat sätt. Till exempel genom en träbyggnadsstrategi (kommunledningen biföll inte min motion om det i fullmäktige) eller genom att låta de egna bolagen gå före och visa vägen och börjar bygga i trä. Men så är det inte i Örebro. De kommunala bolagen Futurum, Örebroporten och ÖBO bygger i princip ingenting med trästomme. Och styrningen av bolagen i den här frågan verkar vara obefintlig. I de bästa kommunerna (bl a Luleå, Falun, Botkyrka och Växjö) har de kommunala bolagen tvärtom gått före. Parkeringshus, idrottshallar, bibliotek, broar, bostadshus, kommunhus, förskolor och skolor. Vackra, funktionella och klimatsmarta byggnader. Allt går att bygga i trä!

Utan ökat träbyggande kan vi inte kalla Örebro en klimatsmart stad. Vi är bäst i klassen i Örebro och bygger nya bostäder i ett rasande tempo. Men vill vi verkligen göra om samma misstag som när miljonprogrammet byggdes, eller ska vi bygga hållbart den här gången? Det är på väg att bli försent…

Den låga klimatpåverkan är bara en av fördelarna med att bygga med trä. Det är ett lätt byggnadsmaterial och bra att använda när befintliga hus ska kompletteras med fler våningar på höjden. Det går snabbare att bygga än vanliga betongkonstruktioner, och det behöver definitivt inte vara dyrare. Så de argumenten biter inte på mig. Bristande kunskap och ovilja att tänka nytt är i så fall större hinder i vägen för mer träbygg.

Vi måste också bygga för framtidens boende. Det blir allt färre som passar in i normen ”den beständiga kärnfamiljen med två vuxna och två barn”. Istället får vi allt fler singelhushåll, fler hushåll med olika antal barn i familjen olika veckor, kollektivboenden och generationsboenden. Och trähusen är överlägsna när det gäller flexibilitet, det är lätt att flytta väggar och ändra planlösningar.

Jag läste en klok insändare i tidningen för ett tag sedan. En örebroare som undrade varför kommunen bygger så lite i trä, och rubriken var ”Sluta slösa skattepengar på hus i betong!”. Jag tycker att den byggda miljön – bostäder, kontor, arenor och kulturhus – måste bli en viktig del av kommunens klimatarbete, och vi måste öka takten på träbyggandet i Örebro från det nästan obefintliga idag.

För klimatets skull!

Biltrafik på Vallgatan – var är barnperspektivet?

Boende i Almby oroar sig för konsekvenserna av att öppna Vallgatan för trafik. Och jag förstår dem. En lång, rak gata som går från Hjälmarvägen till universitetet förbi Almbyskolan. En gata som väldigt många barn korsar varje dag på väg till och från skolan. Nya bostäder ska byggas och universitetet växer, därför tycker kommunledningen att det är en bra idé att släppa fram bilarna där så det avlastar större gator som Universitetsallén. Jag har hört en del klagomål från bilister som tvingats sitta i kö i rusningstrafiken på väg till universitetet. (De som ÄR bilkön…) För dem blir det säkert bättre och enklare att ta sig fram om Vallgatan öppnas. Men är det någon som har frågat barnen på vilket sätt det blir bättre för dem?

Miljöpartiet har varit emot den här gatuöppningen hela tiden. Och nu överklagar de boende i Almby beslutet till Miljödomstolen. Jag hoppas de får rätt.

http://www.na.se/orebro-lan/orebro/fara-for-barns-sakerhet-boende-protesterar-mot-kommunens-beslut-att-oppna-vallgatan-for-biltrafik

Låt cyklarna ta bilarnas plats i Örebro

Ett ämne som kan röra upp så mycket känslor. Bilens plats i staden. Och innan jag fortsätter så måste jag först citera trafikforskaren som var och föreläste i Örebro för ett tag sedan: ”Jag säger inte det här om bilar för att reta upp folk. Hade jag velat göra det så hade jag kallat bilen för den 1000-kilos snuttefilt den faktiskt är”. Bilnormen är fortfarande stark idag – i alla fall hos vissa grupper i samhället. Där är den kanske mer en statussymbol eller något man unnar sig, snarare än det mest rationella sättet att transportera sig på. I andra grupper verkar bilen alltmer spela ut sin roll. För många unga är inte körkortet längre den ultimata frihetssymbolen. Allt fler barnfamiljer vill bo centralt i städerna för att få ett enklare vardagsliv, helst utan bil. Och jag skulle säga att snudd på alla som arbetar med eller forskar kring trafik och stadsutveckling idag är eniga – bilen är ett stort problem i våra växande städer. Och vi måste göra någonting ordentligt åt det.

Örebropolitiker (M, L och SD) som hävdar att de ”gärna förbättrar cykelbanorna så länge det inte påverkar biltrafiken negativt” har missat ganska mycket. Antingen så har de för låg kunskap om hur vi bygger städer som människor kommer trivas och må bra i. Eller så väljer de helt enkelt att fortsätta låta bilen dominera staden, och försvarar rättigheterna hos en ganska liten grupp av medborgare. Och en sak är säker – det är knappast barnens intressen eller rättigheter de försvarar.

Jag tycker att det är dags att sluta tjafsa om en viss gata är rätt eller fel att bygga om. Låt oss istället prata om hur vi gör Örebro till en stad som är helt dominerad av cyklar och människor som går. För vinsterna med det är väldigt, väldigt stora. Vi kommer få bättre hälsa. Vi kommer få mer mark att bygga bostäder och parker på. Vi minskar klimatpåverkan. Det kommer bli tystare och trevligare i staden. Det kommer gynna cityhandeln när det blir mer attraktiva miljöer att vistas i utan bilar överallt. Och det är onekligen lättare att möta andra människor när man går eller cyklar, jämfört med om man sitter ensam i en plåtlåda.

Varje dag när jag cyklar så slår det mig så tydligt hur bilarna äger staden. Cykelbanor som försvinner ut i tomma intet, där bilfiler fortsätter. Eller så saknas de helt och jag antas ta omvägar med cykeln medans biltrafiken ska flyta på så rakt det bara går. Torg mitt i staden som skulle kunna vara fulla av människor är istället fyllda med bilar. Bilister som använder den lilla yta som finns för mina cyklande barn som parkering.

20160524_163645

bil_cykelbana

Det finns vissa som tycker att ansvarigt kommunalråd Björn Sundin (S) förstör Örebro ”med alla sina tokigheter för att göra livet surt för bilisterna”. Det finns en hel del där jag inte tycker lika som honom och hans parti – men en sak gör han bra. Han har förstått vilken väg vi måste gå med trafiken för att bygga ett Örebro som blir bra för alla att bo i. Att cykeln är framtiden.

(Och jag inser att jag måste förtydliga som vanligt: tanken är inte att förbjuda all biltrafik. Det kommer alltid finnas vissa bilresor och transporter som måste göras. Tänk vad smidigt de kommer gå när de inte sitter fast i en bilkö!)

Den ofrivilliga politikern

För sex år sedan satt jag på en klippa i Stockholms skärgård, tittade på båtarna som seglade förbi och undrade vad jag skulle göra av min klimatångest. Jag kände faktiskt riktig ångest över att jag satt tre barn till världen – mina tre små söner – när det kändes som om allt var på väg åt fel håll. De skulle växa upp och tillsammans med alla andra barn bli tvungna att hantera de problem som vi lämnar efter oss idag. Klimatflyktingar, väpnade konflikter, ökenutbredning, vattenbrist, döende hav, kvinnoförtryck, förorenad luft…

Fram till den stunden hade jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att jobba med miljöfrågor, som konsult i näringslivet och som tjänsteman på landstinget. Men det hjälpte inte ändå. Jag hade en så stark känsla av att det inte räckte, att jag inte gjorde tillräckligt stor skillnad för att det skulle lindra min känsla inför framtiden. Så slog mig plötsligt insikten – jag måste in på arenan där vi kan påverka samhället i grunden. Politiken.

Ett år senare fick jag mitt första politiska uppdrag i Örebro kommun, och idag är jag kommunalråd. Jag som alltid sagt att jag ville prova allt i livet, utom att bli politiker. Hade innerst inne en bild av politiken som tråkig, tandlös och mansdominerad. Men jag har inte ångrat en sekund! Jag är långt ifrån ett politiskt proffs. Jag kämpar varje dag med att försöka förstå hur kommunen fungerar, vad jag kan påverka, hur andra politiker tänker, att vara tillräckligt påläst och kunnig. Det är inte alltid lätt. Men jag har bestämt mig för att göra skillnad för barnen som växer upp i Örebro och i hela världen. Och det känns väldigt, väldigt bra. Det finns en meningsfullhet i att engagera sig i samhället som faktiskt gör att jag ganska sällan känner någon klimatångest nuförtiden.

Miljöpartiet är ett oppositionsparti i Örebro just nu, makten ligger hos några andra. Men jag känner ändå att jag gör skillnad. Vi lägger förslag som de styrande partierna ibland tar till sig. Jag pratar om klimat, miljö och jämställdhet i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag försöker få med andra politiker på båten. Jag vill vara en inspiratör och en samarbetare i politiken. För rädda världen gör ingen människa ensam, det klarar vi bara om vi gör det tillsammans.

I den här bloggen kommer du kunna läsa om mitt politiska liv i Rådhuset, om aktuella frågor i Örebro och en del betraktelser om vad livet egentligen borde handla mer om.

image