Det hånfulla trädet

Jag har faktiskt inte tänkt på det förut. Tallen har bara varit där bredvid postlådan. Men i dag tittade jag närmare och såg att trädet verkade hånle mot mig. Med ett öga öppet och vassa tänder i munnen. Jag log tillbaka och tog en bild.

Kråksjön sjuder av fågelliv

Jag tog mig en sväng runt Kråksjön på förmiddagen. Jag hade fått tips om att storlommen var på besök. Och det var den. Men alldeles för långt från stranden för att få till en bra bild. Spanade vidare och såg en rad andra fågelarter som jag fotade. Kråksjön sjuder av liv, bara en tar sig tid att titta.

 

Jag är större än dig!

Jag har gjort ett återbesök hos de mesiga trastarna som bor ovanpå blåmesarnas holk. Trastungarna växer verkligen fort och skillnaden mot den lilla blåmesen är verkligen slående. Under en kort stund fick jag se björktrasten komma med mask åt sina ungar, se hur ungarna genast krävde mer och höra deras protester när hon kastade sig ut ur boet för att hämta mer mask. Det verkar vara ett tufft jobb att vara trastförälder.

När dagdrömmar slår in

Ni har alla sett dem. De där kala träden som lämnats kvar på ett kalhygge. Jag tittar alltid intensivt på dem och fantiserar om att se en spanande duvhök sitta där. Eller kanske en korp.

Hittills har träden varit tomma. Men en vet aldrig. Så jag har fortsatt spanat.

I dag en regngrå dag så blev det faktiskt sant. Högst upp på ett träd på ett hygge längst med 87:an såg vi en stor fågel. Vi stannade och vände. Och visst var det en korp som satt där.

Nu önskar jag bara sol till nästa gång jag får se korpen igen.

 

 

När långbeningen kostade en tv

Ibland kan åsynen av en insekt ta en skogstokig 19 år tillbaka i tiden. Den här historien utspelar sig sommaren 1994. Ni vet den där varma sommaren med fotbolls-VM i USA som ytterligare skruvade upp temperaturen? Familjen hade flyttat till Malmö och jag skulle till att börja gymnasiet på hösten. Men det är en annan historia.

Vår lägenhet vette mot söder och det var olidligt varmt. På fullaste allvar ruskigt och vedervärdigt varmt. Stearinljus som stod i solljuset smälte och bara vek ner sig. Vi tog alla chanser att ha balkongdörren öppen och det hände sig att en långbening tog sig in i vardagsrummet. Kanske inte så dramatiskt. Men min kära mor fick för sig att just den här långbeningen skulle tas av daga. Hon förföljde den och de båda hamnade till sist bredvid vår vita tv. Min mor fick efter en stunds förföljande ett gyllene läge för att slutföra sitt mordiska uppdrag. I sitt lyckorus så slog hon huvudet i en högtalare som satt upphängd på väggen med en liten spik.

Högtalaren tog ett skutt av smällen  och föll ner och landade rakt på vår tv. En liten smäll, en liten färgbubbla som imploderade på skärmen och så var tv:n död. Alldeles stendöd. Precis som långbeningen.