Mer nytt i september!

I september introducerades en mängd nya viner i Systembolagets sortiment. Sådär alldeles överväldigande var nu inte ”släppet”, som det heter, tvärtom var det tätt mellan men- och meningslösa viner. Jag skall här inte moralisera över detta, istället plockar jag några av de få russinen i denna höstliga kaka.

MOUSSERANDE

JP Ice Chenet Sparkling, nr 70765, 69 kr. Neutral doft, halvtorr (i mitt tycke alldeles för söt), korrekt smak. En smickrare som nog har sin publik. Dock icke mig.

La Robinia Valdobbiadene Extra Dry 2013, nr 2102, 109 kr. Årgångsbetecknad lyxprosecco i föredömligt torr stil. Trevlig, vinös doft utan den påträngande karaktär av läsk som annars hemsöker prosecco. Fin mousse. Torr, ren fruktsmak. Läcker!

Champagne Colin-Guillaume Millesime 2008, nr 2265, 359 kr. Nyanserad, redan smått mogen doft med inslag av bl a nybakad smördeg, vanilj, nötter, en korg blandade äpplen och citrusfrukter samt mineral. Smak i harmoni med doften, fin, krämig mousse. Utomordentlig ung champagne från stor årgång.

VITA VINER

Vienna Organic Grüner Veltliner 2014, nr 2945 199 kr BOX 2000 ml. Aromatisk, druvtypiskt småkryddig doft. Frisk upplyftande syra, riktigt bra smakintensitet och längd.

Oro de Castilla Verdejo 2014, nr 2753, 87 kr. Ett svagt sött, fruktigt drag i ett fång av kryddgrönt. Något jordig, vaxig, med dov frukt. Smakrik, bra längd. Mycket karaktär för den ringa slanten.

Ruppertsberger Imperial Riesling 2014, nr 72038, 99 kr. Fin, ung, ”skiffrig” rieslingdoft (imponerande med så tydlig terroirprägel på ett så ungt, lågt prissatt vin). Något jordig smak med bärsötma. Ren fin frukt, frisk syra. Stilenligt vin från Pfalz.

Solosole Vermentino 2014, nr 4323, 119 kr. Något vaxig (!) doft dominerad av citrus och kryddgrönt. Alldeles utmärkt, ren, friskt klingande, läskande, jättegod smak – fick mig faktiskt att le förnöjt! Och vem dricker annars vin av druvan vermentino?

Wachenheimer Riesling Trocken 2013, nr 81912, 155 kr. Samma ursprung som föreg. vin men flera nummer större. Nu snackar vi riesling! Klingande ren frukt med en myckenhet lime och gröna äpplen mot en fond av petroleum. Utsökt, elegant, komplex, lång. Toppklass.

RÖDA VINER

Copertino Riserva 2007, nr 2077, 39 kr (375 ml). Karaktärsfull klassiker på halvbutelj – ett så’nt bra tilltag! (helbutelj à 79 kr finns sedan tidigare på systemhyllorna). Mognadspräglad doft med inslag av piptobak, läder, torkade frukter, körsbär och en anstrykning av möbelpolityr (detta sagt i positiv bemärkelse). Smak i samklang med doftbuketten. Ett särpräglat, komplext och äkta vin. Djupt sympatiskt i denna värld av billiga kopior.

Clos de Carthage 2012, nr 2181, 89 kr. Hör och häpna – ett tunisiskt vin! Bara det gör det värt att köpa och smaka, medans det går. Helt ok, lite syrlig frukt. Närmast sydfranskt i stilen. Bra struktur och längd för slanten.

Unravelled Pinot Noir 2013, nr 6441, 129 kr. Fruktdriven pinot noir från New Zeeland. Fint exempel på stilen här. Viss mognad med diskret fatbehandling och intensiv söt frukt. Mycket vin för pengarna!

De Bortoli Yarra Estate Grown Pinot Noir, nr 6678, 149 kr. Strikt o-bourgogne’sk australisk pinot noir. Särskilt vacker, transparent, rubinröd färg. Välrostade ekfat vilket ger en anstrykning av espresso åt doften. Klar kaffeton även i smaken, under vilken klockren pinocitet – med bl a jordgubbar, hallon – kämpar för att komma till uttryck. Ett mycket bra men i mitt tycke för hårt fatat vin.

Langhe Nebbiolo 2013, nr 72386, 149 kr. Ytterligt stram leverans från lysande Produttori del Barbaresco, ett av världens bästa vinkooperativ. Detta är riktigt bra grejer men rimligen blir det alltför mycket ursprungskaraktär för de flesta konsumenter här. Vinet bör få mogna åtminstone ett par år i källaren, det är med sina massor av tanniner och fruktsyra avvisande i nuläget.

Domaine Santa Duc Gigondas 2011, nr 74048, 219 kr. Kraftfull sydfransos med massor av frukt, provençalska kryddor och ekfat. Toppklass i den maffiga stilen.

Riserva Ducale Oro Gran Selezione 2011, nr 2385, 249 kr.  Fin, mogen frukt i doften. Måttlig fatprägel. Välstrukturerad, smakrik, intensiv, lång. Toppklass chianti!

Chateauneut-du-Pape Domaine Grand Veneur 2012, nr 2845, 255 kr. Mycket doftrik, med slösande rika fång av mörka och syrliga bär, gröna och peppriga kryddaromer, fina ekfat samt inslag av tobak och lakrits. Här var’e verkligen nå’n hemma! Superrikt i smaken, med kraftfull attack av bär, kryddor, ekfat och ännu rätt strama tanniner. Lååång eftersmak. Från en verklig topproducent, Alain Jaume. I sammanhanget mycket modest prislapp.

1 september. Varuprover.

Den 1 september lanseras ett betydande antal nyheter på Systembolaget. En del av dem kommer jag att skriva om lite senare i veckan på denna blogg, som härmed förvandlats till Hälsingetidningarnas digitala Vinspalt – nu inte bara på lördagar!

Förra veckan damp det ned hos mig ett antal varuprover, en del av dem nyheter fr o m idag, produkter vilka står att finna i butikshyllorna eller enkelt går att beställa. Andra lanserades under våren/försommaren. Mina intryck är som följer.

Bergs Lars Hansson

Famille Excellor Biologique 2014, nr 5566 81 kr. EKO Inte bara produktionsmetoden är grön vad beträffar detta ekologiska vin. Doften har en markant prägel av druvan sauvignon blanc, som dominerar druvblandningen (61 %, resten är semillon): de där liksom gröna doftassociationerna, såsom nässlor, fläder, tillsammans med ”grön”, syrlig citrusfrukt, alltså lime. Väl inne i munnen känns vinet lätt i anslaget men med hyfsad pondus. En dominant friskhet som kantrar åt syrlig limefrukt och en slags gräsighet som inte alls är oangenäm. Fatkaraktären är knappt märkbar, vi befinner oss här låååångt från nya världens ekchipsmarinerade produkter… Bra syrakick i slutet också. Detta är inget vin att ägna någon djupare analys åt, sådant räcker det inte till för, men jag gillar stilen. Chosefritt, rättframt, ger raka besked: ”Drick mig i svala, generösa klunkar till skaldjur eller getost”

3 Frappato Excellor

Tommasi Baciorosa Appassimento, nr 72433, 89 kr. Ett av ytterst få roséviner jag smakat denna blöta, grå, svala sommar. Jag tog med vinet till lyskvällen på Stenegård häromsisten, en picknick i Örtagården med närmaste icke vin-nördiga vännerna. Människor av Folket. Jag har varit med om det här förr: just detta vin landade som en smäck! Mycket lyckat till min ihopsnodda, smakrika caesarsallad. T om Bosse, som dagen före efter ett antal försök uppgivet konstaterat att rosévin, se det gillar han inte, sade: det här är ju gott ju! Min egen, enkla organoleptiska analys: superfruktigt (prod.metoden…) men med en förlåtande torr- och friskhet. Inte alls flytande lösgodis! Faktiskt väldigt gott ihop med den mytiske senor Caesars sallad (se blogg 12 maj 2014, http://blogg.mittmedia.se/smakbloggen/2014/05/12/kejserlig-sallad-folklig-sardell/)

Santa Tresa Frappato Organic, nr 2425, 81 kr. Ett mycket lätt, friskt rött vin från Siciliens ”röda” jordar. Välgjort. lätt (12,5 % alkohol), mjukt, friskt och med körsbär som dominerande tema. Så långt man kan komma från nya världens turbomatade, alkoholrika, hårt extraherade monsterviner (eller för den delen norditaliens amaroneviner…). Inget vin man faller i trance över, snarare tvärtom: när måltiden är över och samtalet verkligen kommit igång säger en av gästerna förbluffat: men… men… har du serverat svalt RÖTT vin till den grillade fisken???! Det märkte jag inte!

1 Tommasi Appassionato

Le Verdier Côtes du Rhône Cairanne, nr 2440, 89 kr Rubinröd, transparent färg. En diskret ton av smörkola (från ekfaten) och kryddörter, kanske också lite lakrits och piptobak av typen latakia svävar över en fond av bär – både mörka, mogna och pigga, omogna. Inte överdrivet maffig, såsom så ofta hos viner från de medelhavsinfluerade delarna av södra Frankrike. I munnen är vinet oväntat lätt för sin latitud – medelfylligt – vilket förstärks av att det är påtagligt friskt/syrligt. Skulle nästan kunna maskerada som någon obskyr italienare! Detta är i min värld inget vin att servera till kökets rosastekta eller blodiga storheter såsom biff, entrecôte, filé, ej heller till vilt. Nej, duka istället fram kyckling eller möjligen lamm à la provençale (tomat, kryddörter, vitlök, citron, oliver och liknande ingredienser/tillbehör) och gör en virtuell smakresa till söderns nejder!

3 Lirac & Cairanne

Alain Jaume Clos De Sixte Lirac, nr 736101, 159 kr Från en av södra Frankrikes riktigt vassa producenter, Alain Jaume. En nyans mörkare än Cairanne, flera nyanser rikare i doften där man finner både syrligt friska och moget söta bär, kakao, kryddörter (salvia, mynta), eneträ, lakrits igen… Fylligt och med en smak som bokstavligen breder ut sig i munnen, expanderar och håller sig kvar i en lång stund sedan du svalt. Allt signalerar att detta är ett vin på en helt annan nivå än de föregående, enklare, vilket prislappen också rättvist anger. Frukten i vinet domineras av  tunga aromer av mogna söta bär, en yppighet som tyglas av den muskulösa syra- och tanninstrukturen. Mina tankar går omedelbart till Hälsingestintans köttbod intill älvbron här i Järvsö, hit går jag för att finna en värdig partner på tallriken till vinet i glaset. Varligt tillagat och mycket försiktigt kryddat för att inte överrösta aromerna av finaste nötkött. Mmmmm…

Den mogna skönheten och den unga besten

Hmm… Den rubriken har en lätt erotisk underton, fast det inte var men’t så. Men sådan var verkligen min upplevelse av de två viner som föranledde den. Kompletta motsatser, båda med sina kvaliteter men sååå aparta.

Vin 1: Kompakt mörkröd färg, i centrum tenderande åt blåsvart. En doft av kaffe, kakao, söta övermogna körsbär och plommon, därtill lakrits och undervegetation, vältrar sig med viss möda ur glaset. Vinet är fysiskt mycket ungt, kompakt, primärt. I smaken är det förvånansvärt tillgängligt, främst beroende på att den vanvettiga fruktkoncentrationen övermannar den stadiga tanninstrukturen och matchas av en frisk syra. Fanns inte den sistnämnda så skulle vinet implodera, men det gör det inte ty detta är vinmakeri på hög nivå, om än inte i min smak. Jag menar, vad ska man dricka det till??? Det är mer ett fenomen än en måltidsdryck. Konklusion: en ung best i den ”moderna” stilen! Facit: kultvinmakaren Jonathan Malthus’ Chateau Laforge 2010, St Emilion, Bordeaux. Vinets namn kommer sig av att Malthus förvärvade de spridda markbitar, som råvaran kommer ifrån (mestadels merlot från gamla lågavkastande stockar), av en smed (fr. la forge = ”smeden”). Denne hade tagit markbitarna som ersättning för obetalda räkningar och sålt skörden till andra. I händerna på Malthus förvandlas råvaran från detta lapptäcke av jordbitar till ett vin i tidens anda: högröstat och yvigt gestikulerande och i detta stadium egentligen rätt enfaldigt, trots (eller stilenligt med) höga Parker points (Robert Parker, inflytelserik amerikansk vinskribent).

Chateau Laforge

Camp Gros 2003

Vin 2: Briljant, ljusrubinrött centrum, tonande ut i ett tegelfärgat bräm. Eterisk, liksom uppåtsträvande doft med inslag av nypon, körsbär och torkade frukter såsom fikon, russin och aprikos; därtill mandel, tobak, kåda och rosor. Aningen ”volatila” drag – läder, stall, t o m en allra lättaste föraning av kommande vinäger-stick… Jag älskar komplexa doftbuketter som dessa!!! Texturen är medelfyllig, tanninerna (till lekmannen: det som ger den sträva munkänslan) är märkbara men finsandiga och ger tillsammans med den friska syran resning och gestalt åt vinet. Smakpaletten är i samklang med doften, jag bockar av inslag efter inslag och lägger till ”en liten tryffelton”. Grundtonen i vinet är syrlig, med förnämt söta körsbärsdrag plus en svärm av animaliska och balsamiska inslag. Betydande längd. Konklusion: ett förnämligt, komplext, moget och mycket vackert vin att uppmärksamt lyssna till och varligt kombinera med välhängt, knappt rosastekt, mycket försiktigt kryddat nötkött (fast jag njöt istället av en välhängd – 24 månader – prosciutto di parma och en skiva rustik paté). Facit: markisen di Gresy’s Barbaresco Camp Gros Martinenga 2003, ett vin framställt endast år när förutsättningarna är särskilt gynnsamma. Råvaran är (förstås) 100 % nebbiolo, från en 2,5 hektar ”stor” del av vingården Martinenga, som ägs helt av markisen och hans familj och en av de finaste i hela Piemonte. Det kan tilläggas att denna mogna skönhet lever farligt, vinet i den första buteljen jag öppnade hade helt säckat ihop. Oxiderat, brunt och fult.

Båda vinerna ligger i prisläge cirka 500 kr.  Inget av dem finns att köpa på Systembolaget. De har ändå sitt allmänintresse som ämne för en krönika som denna. Sagan om skönheten och odjuret, än en gång. Ni vet själva hur den går.

Bergs Lars Hansson

Sjukhusmat och multinationella matjättar

Den där knappa veckan på Hjärtintensiven i mitten av förra månaden gjorde mig mycket gott. Det var allvar då, med (o)hälsan, och när så inträffar så tas det tydligen på allvar av Vårdsverige. Det var fullt pådrag fr o m entrén till Järvsö Hälsocentral, där doktor Kassem slog till alla behövliga larmreglage. Efter konstaterandet av att hjärtflimmer förelåg kom ett bildlikt talat ”Schas iväg med dig till HIA!”, under det att ett meddelande samtidigt skickades till Hudiksvall att det var en patient på ingående.

Vi for med egen bil far mot den stolta hamnstaden. I Delsbo bad jag chauffören, min käresta, om att – trots viss brådska – få inhandla en glass. Nej, min begäran var inte nå’t i stil med den dödsdömdes sista önskemåltid, innan exekutionen, jag fick bara en plötslig längtan efter nå’t som denna sommar hittills inte gett anledning att sukta efter. Svalka. På Käringgrillen i Delsbo, som rattas av färgstarka och humoristiska kvinnfolk, inhandlades en Dajmglass (jag envisas med att använda den korrekta, gamla stavningen, med ”j”). Dajm är verkligen en ovanligt lyckad godisbit, inte bara kulinariskt, den är nämligen också en av Sveriges största exportprodukter. 1990 ville multinationella livsmedelsjätten Kraft International Foods (numera Mondeléz) köpa varumärket/produktionen av ägaren Marabou, men nekades. Då slukade multijätten istället hela företaget, för så går det till i rovdjurens värld. Glassen tryfferad med Dajmsplitter lanserades innan dess, redan 1987. Den tillverkas (som de flesta vet) av GB, Glacebolaget som (vilket de flesta nog inte vet) i sin tur ägs av en ännu större multinationell livsmedelsjätte, Unilever. Så nu samarbetar alltså två multijättar i samma produkt, och så var det med den helsvenska produkten. Business, biiiig business.

1 Ebolaskylt

Framkommen till akuten möts jag av två plakat, ett om att jag som potentiell rökare inte får utöva min eventuella last i anslutning till entrén och ett om Ebola, vilket ju kändes lite alarmerande. Där stod att läsa ”Om du de senaste 3 veckorna har besökt ett land i Västafrika…” etc. Nej jag har överhuvudtaget inte besökt Västafrika och det tänker jag inte heller göra, trots den svängiga musiken. Och jag röker inte. Vi går in och jag tas snabbt om hand av engagerad och vänlig personal. Bland det första som sker är att ”vätskedrivande” injiceras, jag har ju till följd av hjärtsvikt samlat på mig närmare tio kilo osunda kroppsvätskor, vilket förklarar min andnöd. Furix, som medikamentet heter, är snabbverkande, toa förvandlas omedelbart till en efterlängtad plats vilken jag alltid vill ha nära mig…

Men nu är det inte output som är ämnet för denna blogg utan input. Vilket det till en början blev klent med, eftersom jag skulle hållas i beredskap för s k elkonvertering, d v s en elstöt som sänds genom hjärtat för att kicka det i rätt rytm. Något som sker under sövning och då får man inte ha mat i magen. För den som till äventyrs inte har fastat kan rapporteras att det har sina förtjänster, ja faktiskt en lustfaktor. Sinnesupplevelserna förstärks kraftigt. Dofter och smaker upplevs starkare, renare. När så den första maträtten på en tid serveras – i mitt fall en champinjonsoppa, 36 timmar efter senaste tuggan jag tog – så blir den en stor smakupplevelse. Det kan emellertid inte bara ha varit fastan, soppan hade hela skivade champinjoner i sig och var gräddig och med fin svampsmak. Gott! Mannagrynspudding till efterrätt, med en rätt smaktunn saftsås. Dagen därpå var det helfasta igen.

Champinjonsoppa

På sjukhusavdelningarna har man ett system där en USK (undersköterska) går runt med ett litet anteckningsblock och tar upp beställningar på maten. Ungefär som en servitris på ett Stadshotell, på den tiden sådana fanns (kanske en retro-nisch att exploatera för entreprenöriellt lagda personer?). Man kan välja mellan dagens fisk-, kött- eller veggrätt, samt informera om frukostvanor. Mycket sympatiskt! Sjukhusmaten wobblade en del, upplevelsemässigt, under den tid jag låg inne. Generellt var brödet helt enkelt inte kul alls (svampig, vit/brun formfranska, alldeles för lite fibrer för att inte tala om smak) och den där falukorven som serverades den tredje dagen (den valde jag inte själv, då jag vid den tidpunkten för beställningarnas upptagande ”elektrifierades” i annan lokal) – ja den kôrven var inte i klass med champinjonsoppan. En stekyta går liksom inte att hålla fräsch under relativt lång varmhållning. Sista dagens lunchfisk var, rimligen av kostnadsskäl, av en enkel, grovfibrig, gråvit art, därtill något torr, medan såsen var smaklig.

Food (?) at hospital

Och nu till det som icke synes i första hand: också sjukhusmaten levereras av ännu en multinationell livsmedelsjätte! Nämligen Amica, som är en del av Fazer Food Services, en del av Fazer-koncernen som äger bl a Skogaholms Bröd och en hel liten bukett godismärken som Dumle, Geisha och naturligtvis Karl Fazer, ”originalmärket” i koncernen. Ursprunget till denna mäktiga koncern med 15.000 anställda är den finsk-schweiziske konditorn Karl Fazer’s fransk-ryska konditori, öppnat den 17 september 1891 på Glogatan i Helsinki och fortfarande beläget på samma adress. Som sann caféentusiast har jag naturligtvis frekventerat det legendariska konditoriet. Detta skedde vid ett par tillfällen åren 1979-1981, under upplevelserika ensamresor i vårt Sveriges rikshalva, sedermera ryska storfurstendömet och slutligen självständiga republiken Finland. Miljö och utbud var absolut förstklassigt och säkert håller man ännu kvalitén högt, där i koncernens historiska kärna.

karlfazercafe_kupoli_870x390

I våras annonserade Fazer Food Services efter verksamhetschef och av den framgår att jag av allt att döma drogs in på avdelningen i en sjukhussäng precis i lagom tid för att erfara varmkörningen inför den aviserade starten: I augusti startar Fazer sin nya verksamhet vid köket på Hudiksvalls sjukhus. Verksamheten kommer att bestå av att servera välsmakande och näringsriktiga måltider till sjukhusets cirka 135 patienter samt att ge restaurang Pulsens runt 250 gäster smakupplevelser utöver det vanliga. Man kan ju resonera kring varför gästerna på Pulsen ska få någonting utöver det vanliga med sjukhusets patienter kan förväntas nöja sig med välsmakande (tack!) och näringsriktiga (förstås) måltider när källan rimligen är densamma… I vart fall, här är min bedömning av Amicas prestationer: Matkvalitén får i snitt betyget godkänt medan matsalsmiljön får klassificeras som… eh, klinisk. Vilket ju på sitt sätt, just i detta sammanhang, är i sin ordning, dock innebärande obefintlig mysfaktor. Utsikten från just mitt fönster var dock formidabel!

4 Utsikt

Servicenivån var toppklass. Personalen besvärade sig verkligen om att undertecknad skulle ha det bra, t ex få hett vatten till sitt pås-té (använder man ljummet termosvatten så lakas ju inte de goda och stimulerande ämnena ur). Just det att de brydde sig om. Jag har mött mången matsalsarbetande inom restaurangnäringen som borde gå i lära på HIA Hudiksvall.

Bergs Lars Hansson

Taxar, jättespindlar och Galna Vetenskapsmän

Första halvdelen av år 1968 – alltså för snart ett halvsekel sedan – var jag inlagd på Reumatologen vid Lunds Lasarett. Fem månader är en lång tidsrymd för ett barn att vara ensam hemifrån, i synnerhet då avståndet är 58 mil och föräldrarna varken har bil eller ekonomiska resurser att ta tåget till sin lilla sjukling (min far textilarbetaren Einar Hansson var ensam inkomstbringare till familjen: hustrun Anne-Marie, fyra barn och en fet katt). Min vid den tiden lilla kropp var dessutom hårt ansatt av en ovanligt aggressiv reumatoid inflammation, så jag mådde verkligen inte bra.

Författaren såsom valp.
Författaren såsom valp.

Idag betecknas sjukdomen JIA (Juvenil Idiopatisk Artrit). Den hjälpsamma Wikipedia upplyser lite kryptiskt Idiopatisk betyder att en viss sjukdom inte kan förklaras av olika orsaker, vilket dock inte innebär att det inte finns en förklaring (ja, det står faktiskt så! ”kan inte förklaras men det finns ändå en förklaring…” – min kommentar). En sjukdom som klassificeras som idiopatisk kan vara ett resultat av okänd faktor. Ett exempel är juvenil idiopatisk artrit som är reumatism hos barn, där man å ena sidan ser den som en auto-immun sjukdom men också vet att det krävs en okänd faktor i miljön för att utlösa den.”

Vilken denna okända faktor var, det undrade läkarna redan vid denna tid, med påföljd att de sövde ner mig och skar sig in till den ena av mina höftleder, dit inflammationen var koncentrerad. Jag ser dem stå där, böjda över sitt livlösa studieobjekt, undrande och hummande, pillande med sina blanka, vassa redskap här, skrapande där, säkrande prover för odling i något laboratorium för att måhända kunna foga ytterligare en liten sten till vetenskapens sisyfosbygge. Visionen av detta vilar, så här i efterhand, i ett skräckromantiskt ljus, ungefär som i de där amerikanska svartvita skräckfilmerna vilka med enkla medel skrämde skiten ur en när man såg dem på Skandiabiografen i Sågmyra. Arketypen för The Mad Scientist. Minnet av uppvaknandet efter ingreppet är outplånligt. I en stor sal låg tio, kanske tjugo mestadels äldre personer, hulkade, spydde, yrade, vrålade av smärta, endast åtskilda av tygskärmar. Krimkriget 1853-1856, fast utan någon änglalik Florence Nightingale. Ingen lindring åt de plågade.

Dock är det icke själva åkomman och ohälsan jag vill dröja mig vid, utan de verkligt tuffa villkor som en sjukhusvistelse utsätter en liten finsmakare för (dvs jag, redan vid den tiden). Efter mina föräldrars hädanfärd på 1980-talet fann jag att de samlat ett helt litet arkiv av… dokument, vilka jag producerat alltsedan barnaåren. En fantasivärld gestaltad i myllrande detaljerade teckningar, poesiförsök, sångtexter, reflexioner kring livet, handgjorda ”skrifter” – seriehäften, embryonala ”böcker” som hölls samman med stygn av vanlig sytråd… Och där fanns brev till föräldrahemmet, ett av dem från just Lasarettet i Lund.

Man kan i efterhand konstatera att förhållandena där var rätt betungande för det barn som var jag. Den starka medicinering som provades ut för att hejda den galopperande inflammationen kraschade min matsmältningsfunktion, därtill blev det knas med de överbelastade njurarna, varför jag utsattes för ”plågsamma njurförsök” på Urologen. Bortsett från detta ska läggas frånvaron av jämnåriga kamrater och den kulturellt främmande miljön. Jag hade svårt att tolka Skånska språket och personalen var rätt så… eh, robust i sitt förhållningssätt till patienterna.

Men vad skrev jag då hem om??? Jo, glädjeämnen som musiken jag lyssnade till på radio (våren 1968 ljöd bl a Procol Harums ”A whiter shade of pale” i etern) och goda böcker som jag läst. Endast två saker beklagade jag mig över: hemlängtan och så den undermåliga sjukhusmaten. Den sistnämnda framstår i minnet som en oaptitlig, gråtrist, länge varmhållen röra av trådigt kött, klistrig sås och fjällig potatis, helt renons på grönsaker. Jag är övertygad om att vårdpersonalen tjuvläste mina brev, vilka jag hamrade ner på en kontorsskrivmaskin av fabrikat Åtvidaberg som jag fått låna, för de frågade mig mer än en gång just om den saken – ”Längtar du efter grönsaker?” – när jag en gång uttryckte min olycka.

Jag minns med särskild avsmak florstunna skivor ättiksgurka i en lag som var både intensivt ättikssur och sockersöt (det är möjligt att min smak nu mognat, jag skulle vilja pröva det där tillbehöret igen). Veckans kulinariska höjdpunkt var måndagarnas Fattiga Riddare, gjort på den kanellängd som dagen innan (som enda dag i veckan) serverats till söndagseftermiddags-kaffet. För den som till äventyrs inte vet: ”Fattiga riddare är en rätt gjord av skivat bröd(oftast vitt) som fått ligga i en blandning av ägg, mjöl och mjölk och sedan stekts. Ofta används vitt bröd som blivit lite gammalt och torrt. I Sverige brukar fattiga riddare oftast serveras med socker och kanel, sylt eller eventuellt honung” (Wikipedia).

fattiga-riddare-11-Katinkas-Kitchen1-1024x768

Min moster Elly, som bodde nära Lund, förbarmade sig en dag över mig och tog mig ut på en tur. Hon var gift med polacken Henrik, som kommit till Sverige för att jobba på bruken i Dalarna. Nu hade paret med sina barn flyttat till Skåne, där Henrik hade landsmän inpå sig och dessutom nära till det forna hemlandet via färjeförbindelse. Han var en munter och skämtsam karl, hade bl a uppfostrat familjens strävhåriga tax att lägga sig på rygg med vitt utbredda ben samt gny och flämta hastigt när han med hög röst beordrade kräket ”Hur gör flickorna i Dalarna???” Varvid han själv gapskrattade så att alla guldtänderna blänkte, medan den frodiga, glada Elly rodnade och slog sig på knäna. Jag upplevde att de två var okomplicerat lyckliga och glada med varandra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I vart fall, Elly och Henrik tog mig med till en sådan polsk vänfamilj, vilka bodde i en smutsbrun tegelvilla, omgärdad av en låg mur och en yppig trädgård. Paret som bodde där ville på det mest hjärtevarma sätt men, visade det sig, i ett kulturellt och möjligen också socialt betingat felslag visa sitt stora deltagande med det arma sjuka barnet (jag själv, alltså). Troligen hörde de till den gamla polska överklassen, som i samband med andra världskriget flydde över Östersjön. Ett är säkert: detta var inget arbetarhem. Följande är de intryck jag bevarat:

Bakom fönster med flera lager gardiner fanns en dunkel, tungt draperad matsal med tjocka ”persiska” mattor, mörka tunga möbler täckta med knypplade/broderade dukar. Alla ytor var belamrade med kristallpjäser, förgyllda vaser, allsköns prydnadsföremål, väggarna täckta av gobelänger och landskapsmotiv i guldramar. I ett hörn en Mariabild med ett tänt ljus framför…  I denna för mig makalöst främmande och exotiska miljö, under en kristallkrona, på ett bord med en överdådig, fantastiskt dekorerad bordsuppsättning i (skulle jag senare i livet lära mig) centraleuropeisk smak samt slipade kristallglas, väntade på mig en assiett, på vilken låg – en rosa jättespindel!!!

Jag blev helt lamslagen, sade först inte ett ord, förmådde inte röra mig. De mediciner och smärtstillande medel som reumatologerna skrev ut var starka, det hände att jag gled in i oftast behagliga tillstånd av visuellt och akustiskt hallucinerande. Men detta var ingen dröm. Det låg verkligen en jättespindel på den guldkantade assietten framför mig. Blickstilla och kallt beräknande glodde den på mig med sina små, tätt sittande, ondskefulla ögon. Den fixerade min hals, tyckte jag, endast ett par decimeter från odjuret. Texten i Nordisk Familjebok, Uggleupplagan (1913), kom för mig: Främre munbenparet är stort med klolik ändled, vid hvars spets utförsgången af en giftkörtel utmynnar. Vid bettet flyter vätska ur körteln i det sår, som klon åstadkommit, och förorsakar hos mindre djur nästan ögonblicklig död…

Ett odjur i väntan på sitt offer.
Ett odjur i väntan på sitt byte.

Det var naturligtvis en krabba som låg på assietten, den första krabba jag någonsin sett. Krabba var finaste festmat, Det Sjuka Barnet skulle kostas på. Men inte ens från bild var krabba bekant för mig. Jag visste till en början inte vad att göra eller säga, kanske blev det nå’t i stilen ”Har int’ äti’ dä’ förr…”. Till saken hör att värdarna pratade en fullkomligt obegriplig mix av polska och skånska, så vi kunde ej kommunicera direkt. Kulturkrock, alltså. Och jag var blyg, därtill avtrubbad av den starka medicineringen. Som jag minns det räddade den goda moster Elly resolut situationen, dissekerade och rensade monstret på assietten och lade för mig de ätbara delarna.

När vi lämnade den vänliga familjen sade Elly milt förebrående ”Du kunde väl ha sagt tack, i alla fall”. Stackars Elly, denna godlynta och levnadsglada människa, hon tog sig an en ouppfostrad systerson från det inre av Dalarna för att muntra upp honom och fick inget tillbaka. Inte den gången i alla fall. Men vet, att jag ännu håller henne högt för hennes goda gärningar, liksom det polska migrantparet som ville Elly’s missgynnade systerson så väl.

Bergs Lars Hansson

Omstart av liv/blogg

Den skenande trötthet, som under våren och försommaren drog mig nedåt, allt längre nedåt, tog en ände med förskräckelse. Redan i maj var min kapacitet otillräcklig för det jag inte bara ville utan måste göra, enligt avtal. Såsom att upprätthålla denna nätdagbok (web-logg, populärt kallat blogg).

Med tröttheten kom ledan, eller snarare tillståndet att vara less, vilket är konträrt mitt naturliga sinnestillstånd som präglas av nyfikenhet, livsaptit. Jag satte mig upprepade gånger ned för att skriva, men allt jag kände var en stor tomhet, närmast att likna vid en mental bristsjukdom. Det rörde sig förvisso under skalltaket, men hit och dit utan ordning och mål, och den orkeslöshet som tagit mig i besittning var förlamande, bokstavligen. Jag satt där vid min mac men förmådde inte lyfta händerna och överföra till den digitala verkligheten ens dessa rörelser.

En bit in i juni började denna sinnesstämning ta sig direkt fysiska uttryck. Tröttheten kunde plötsligt och totalt ta över mitt medvetande för att sedan snabbt dra sig tillbaka, varvid en mycket påtaglig osäkerhet infann sig: hade det jag nyss upplevt verkligen hänt, eller hade jag bara drömt? I synnerhet uppstod känslan av förlorad verklighetskontroll när jag, upplivad av t ex en extraordinär händelse som just inträffat, stod i begrepp att relatera till denna i samtal med min omgivning men efter någon sekunds eftertanke insåg att den ju faktiskt aldrig ägt rum. Ofta därför att händelsens blotta orimlighet uteslöt ett sådant förhållande. Det jag deltagit i eller varit vittne till var blott en absurd dröm. Ett bländverk, en tankebana som kapat logikens trossar och under loppet av några sekunder seglat iväg med mitt medvetande till… ja varthän?

Denna osäkerhetskänsla, tillsammans med mina återkommande rent fysiska frånvarotillstånd – när jag flera gånger om dagen plötsligt föll i sömn – gjorde mig under de nyss förflutna månaderna till en för omgivningen undanglidande gestalt. Jag var där, men ändå inte där.

Vad var det som hände mig??? En smygande psykisk sjukdom vars namn och verkningar ingen utom fackfolket känner till? Nej, förklaringen kan tecknas i en enkel formel bestående av en bokstav och en siffra: O2. Syre. Eller snarare brist på detta grundämne (nummer 8 i ordningen, för övrigt; grundämne nr 1 är väte). Mot slutet av juni insåg jag att mitt hjärta inte fungerade som det skulle, sökte upp Hälsocentralen där förmaksflimmer konstaterades, en för mig bekant åkomma (se bloggpost 29 september 2014). Jag remitterades akut en fredagkväll till ett av landskapets sjukhus, där jag upplystes om att sk elkonvertering (grovt uttryckt: hjärtat omstartas via en el-stöt och kickas sålunda in i en trygg rytm) ej kom ifråga. Detta främst för att blodvärdet måste vara noggrant uppmätt och finjusterat för att inte riskera att elstöten lösgör en blodpropp, med potentiellt katastrofala följder för patientens hjärnfunktion. Och detta uppmätta blodvärde skall ha legat favorabelt under fyra veckor, innebärande fyra veckor ytterligare med dysfunktionellt hjärta, vilket redan under minst någon månad sänkt mig så!!! Enda åtgärd blev således att min dagliga dos sk betablockerare ökades (β-blockerare skyddar hjärtat mot stresshormoner och hjälper till att stabilisera hjärtrytmen) för att den vägen leda det bort från den närvarande, synkoperade orsapolskan till en stadig hambotakt.

Det lyckades ej. Veckorna som följde förflöt i en drömskt, sunkigt dunkel till följd av otillräcklig syresättning av hjärnan. Jag rörde min allt tyngre kropp med stor möda, föll titt som tätt i sömn, men det var just ett ofrivilligt fallande, att jag helt enkelt inte orkade mer beroende på akut sömnbrist. Vid normal insomning går man sakta ner i ett slags viloandning innan medvetandet släpper kontrollen, men detta tillstånd var för mig alldeles otillräckligt för att försörja kroppen med syre, vilket skapade en synnerligen obehaglig kvävningskänsla varvid jag gång på gång återfördes till mevetandet. Slutligen valde jag att sova sittande, framför öppen balkongdörr, då jag märkte att kvävningskänslorna mildrades i denna ställning.

Uppkopplad.
Uppkopplad.

I mitten av juli, efter en natt då jag upprepade gånger panikslaget känt ”nu kvävs jag” togs jag in på HIA (hjärtintensivavdelning) vid ett av våra sjukhus. Det visade sig att cirka tio kilo ”vätska” (inte vin!) ansamlats i min kropp till följd av hjärtsvikt, vilket naturligtvis bidrog till mitt tillstånd. Jag går inte in på detaljerna i det åtgärdsprogram man satte in, blott att på tredje dagen elkonverterades jag, en åtgärd som utförs under några minuters kemiskt framkallad djup sömn och under överseende av ett helt team allmän-, specialist- och narkosläkare och sjuksköterskor – och att från och med detta truly electrifying moment så vände allt. Som om ett järnband, vilket dragits åt runt min bröstkorg, plötsligt hade lossats. Som att, efter en lång vistelse i en underjordisk, unken cell bli utsläppt i det strålande solljuset på en sluttning vid Bretagnes kust, omvälvd av syremättade, havsdoftande vindar.

En vecka senare hade jag tappat åtta kilo av de osunda, onaturliga kroppsvätskorna, kunde åter sova lugnt och fint. Jag återvinner nu den högst modesta fysiska styrka, vilken trots allt räcker för att hålla min kropp och min själ i rörelse.

Travesterande den gamla tungvrickar-ramsan ”Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjösjuka sjömän på skeppet Shanghai” avslutar jag: Sju sjukt sköna sjuksköterskor skötte skickligt och inschiktsfullt en sjuk skön-ande. Schack schå schangtilt, schöningar!

Bergs Lars Hansson

Fler yppiga Italienskor

Den 24 januari bloggade jag under rubriken Apassimento, amarone, ripasso om yppiga italienska viner. Jag måste tillstå att jag är på förhand reserverad inför viner med tillnamn som inrymmer stavelsen ”…pass…”:  Appassito, apassionato, ripasso, allt vad det nu heter. Förenklat innebär sådana här beteckningar att de torkade ”rest-druvorna” från försäljningssuccén amarone fått jonka med tillsammans med de vanliga druvorna under jäsningen av ett vin. Ett slags återbruk alltså och det är ju sympatiskt. Amarone-återbruket ger extra tyngd åt de här vinerna, dock ofta nog ALLTFÖR mycket tyngd, då de tenderar att bli klumpiga och svårkombinerade med mat. Därav min personliga reservation. Men de flesta av de nedanstående vinerna är välgjorda och tilltalande. Samtliga är tillsända mig som varuprover och samtliga finns i beställningssortimentet.

Tommasi Baciorosa Appassionato 2014, Vino Rosato – Italien, nr 72433, 89 kr  Intensiv, ljus roséfärg. Len munkänsla. Rik bärighet, vinet är inte sött men ger ett intryck av godispastill ”med hallonsmak”! Utmärkt syra ger ryggrad åt vinet. Rätt bra intensitet och längd. Avgjort lättgillad, utan att vara banal. Mer matrosé än sällskapsrosé/aperitif, just genom produktionsmetoden. Tycker lilla jag. Produktionsmässigt är vinet en kuriositet: råvaran är corvina, molinara och rondinella från Tommasis hemtrakter Veneto plus primitivo och negroamaro från vinfirmans ekologiska projekt i Apulien på Italiens ”klack”. Alltså kan inte något särskilt ursprung hävdas, därav den enkla beteckningen Vino Rosato vilket vinet med råge övertrumfar (rosato inhandlad i de italienska matmarknaderna kostar normalt runt en euro och är enklaste vara).

The Fat Lady Sings, Veneto, Valpolicella – Italien, nr 78921, 109 kr  Djupt rubinröd. Råvara här är som alltid i Valpolicella druvorna corvina veronese, molinara och rondinella. Fyllig, med oväntat stadig struktur – rustikt kärva tanniner. ”Det här är seriöst!” far genom huvudet vid första klunken. Liten restsötma. Smakrik, bra substans och längd för sin art och sitt pris. En myckenhet mörka, mogna bär. Prägel av en uppväxt i bra ekfat. Inslag av torkad frukt, en effekt av tillverkningsmetoden. Balanserande syra ger fräschör. Mycket grejer för slanten du betalar! Anmärkning: marknadsföringen av vinet är rätt PR-byråmässig och ger en aura av massproduktion åt vinet, men så är inte alls verkligheten bakom: en liten, djupt seriös familjeegendom som levererar äkta vara.

”Den feta damen sjunger” är det kryptiska namnet på ett utmärkt veneto-vin.

A Mano Fiano Greco, Apulien – Italien, nr 72990, 87 kr Mark Shannon är en kalifornisk vinmakare som för snart 20 år sedan slog sig ner i Apulien, Italiens ”klack”, för att göra vin av gamla primitivo-stockar. Dessa viner har gjort stor succé framförallt i Storbritannien och USA. Han arbetar dock med hela registret och producerar också vita och rosa viner och ett alldeles utmärkt mousserande rosa vin, A Mano Rosa Brut (nr 77681, 117 kr). Shannons vita A Mano Fiano Greco är en 50/50 mix av dessa både syditalienska druvor. Vinet kalljästes långsamt vid endast 7 grader under hela tre månader, vilket starkt bidrog till att bevara fruktigheten och fräschören under transformationen från druvsaft till vin. En liten skvätt av fiano-delen var dock sk passitovin (se ovan). Resultatet av Shannons egensinniga hantverk är ytterst njutbart: ett lent, rätt fylligt, smakrikt, friskt vin med inslag av trädgårdsfrukter, blomster och mineral och en lång final. Konsumenten får väldigt bra valuta för insatsen!

A Mano Fiano Greco smakar finfint till små krustader med gravlax/löjrom och tillbehör.

Imprint of Mark Shannon Appassito, Apulien – Italien, nr 72734, 91 kr Djupt rubinröd. Jag är definitivt ingen anhängare av viner på primitivodruvan men här sjunger det faktiskt om vinet, 100 % primitivo! En liten detalj som berättar allt: vinet har en tydlig och mycket snyggt arbetad struktur, en egenskap som fäller eller hissar ett vin beroende på om den inte finns eller om den finns. Struktur, det surrar jag ofta om, vad menar jag egentligen? Jo: här förnims en i sammanhanget nästan otypiskt (i positiv mening!) frisk syra och dessutom välpolerade tanniner, det sistnämnda vittnande om superkoll hos vinmakaren. Mark Shannon KAN sin grej, och det visar sig i glaset! Vinet har trots fruktkoncentrationen, kryddigheten, smakrikedomen och rejäl alkoholhalt (14,5 %) en befriande lätthet i anslaget och är för mig störande gott. I Systembolagets produktregister listas det som ”Zinfandel” vilket inte är helt korrekt, zinfandel heter ”samma” druva (primitivo) när den odlas i USA (främst Kalifornien). Men den ÄR inte riktigt samma druva just därför att arten odlats där i 150 år, vilket påverkat dess egenskaper, och än viktigare: Kalifornien har en annan terroir än Apulien vilket påverkar vinets karaktär. Dessutom uttalar vinets etikett klart och tydligt ”Primitivo Appassito” (inte ”Zinfandel Appasito”). Om det här med ”zinfandel” är ett försök till renommésnyltande låter jag vara osagt, i vilket fall är det helt onödigt. Quality talks!

Raffinato Governo, Toscana – Italien, nr 72809, 159 kr (BOX 1500 ml) Governo-metoden innebär att producenten låter vinet jäsa två gånger, först på konventionellt vis och efter detta genom tillsats av ungefär en femtedel torkade druvor till det (nästan) färdigjästa vinet. Jäststammarna tillförs därmed ny näring och kan göra jobbet en gång till. Det resulterande vinet blir fylligt, smakrikt och… ja, som alla de här vinerna med inslag av torkade druvor brukar bli: bara för mycket av allt möjligt. I pressreleasen för vinet omtalas att vinet (på butelj, med nr 72526, 99 kr) blev en av 2014 års försäljnings-succér. Vi var ett dussin personer vid bordet som på påskafton provade detta vin, nu på 1,5 liters box och jag kan konstatera att det inte bland dessa normalkonsumenter (till vilka jag alltså inte hör) mötte något jublande gensvar. En anmärkning var just vinets konfekterade stil, med betydande restsötma (hela 13 g restsocker per liter, enligt Systembolaget) och turbomatade söta bäraromer, med inslag av choklad, kaffe och torkad, söt frukt – naturligen, med den produktionsmetoden. OK, till de milda smakerna i nötstek med gräddsås och kokpärer blev detta förstås alldeles för stökigt, men frågan diskuterades: när dricker man detta? Nä, folket grabbade efter putellerna med andra varuprover som tillsänts mig, viner med stramare stil. Om dem kommer jag att orda i senare bloggposter.

Bergs Lars Hansson

Utmärkt rosa bubbel från Italiens klack : A Mano Rosa Brut, nr 77681, 117 kr (best.sort.)

 

Årets påsk-öl provade

Med betydande tillfredställelse avprovades för några veckor sedan årets utbud av påsköl på Systembolaget. Anteckningar från seansen delges härmed.

Bergs Lars Hansson

 

Jämtlands Påsköl, nr 1385, 27,40 kr / 500 ml (6 %) Mörk cognacsfärg. Karaktärsfullt maltig doft med dominant inslag av vört och mörkrostat kaffe samt rökta charkuterier. Medelhumlad, rejält vörtig och med rostade inslag. Storartad som vanligt!

Jämtlands Påskebrygd, nr 1338, 26,30 kr / 500 ml (4,5 %) Bronsfärgad. Medelhumlad doft med ljusrostad malt, fin vörtighet, aprikos och lite karamelliserade inslag. Finfin, krämig munkänsla. Torr, aningen syrlig, drygt medelbeska, välbakat bröd, måttlig frukt. Balanserad och urläcker, lika klassiskt elegant som en bordeaux! Jag föredrar faktiskt denna framför min sedvanliga favorit, dess starkare storebror Påsköl.

Oppigårds Easter Ale, nr 1374, 27,80 kr / 500 ml (5,3 %) Vackert cognacsfärgad. Försynt och vänlig medelhumlad doft med karaktär av kornbröd. En mycket stilfull, välhumlad, frisk, fräsch och långsmakande öl med viss rondör och en underbart vispgräddig munkänsla. Rentav gentlemannamässigt förfinad. Bryggmästare Björn Falkeström är verkligen just – en mästare!

Wisby Påsköl, nr 1390, 19,90 kr / 330 ml (6 %) Vackert cognacsfärgad. Doft med medelgräddat bröd, dito vörtighet, aningen honung och en fin humletwist. En honungston ger ett paradoxalt drag av sötma åt den knastertorra, friska, maltiga smaken. Balanserad. Finfin matöl!

Pumpviken Påsköl, nr 1341, 30,30 kr / 550 ml (5,8 %) Vackert cognacsfärgad., Inget sticker ut här. Humlegrönska, mellangräddat bröd, vört och en pust torkad frukt i fin harmoni. Trevligt ”limpig”, märkt av en rejäl näve humle och med lite fruktiga inslag. Nyanserad och fin.

Örbaek Påskebryg, nr 1345, 61,60 kr / 750 ml (7,2 %) Helledudane då! En doftkvast med söta, florala inslag och drag av såväl nytänd havannacigarr som cola! Fyllig, mäktig, krämig, med betydande sötma, rejäla doser mörk vörtlimpa, orange söta citrusfrukter och karamelliga inslag. Solitär njutaröl på hög nivå.

Gröinar, nr 1381, 26,60 kr / 330 ml (7 %) Häftig doft med bl a hamprep (!), gustafskorv, citron och karamelliserade inslag. Oväntat slank, torr, ljust brödig, rökig, med rostade kaffetoner och en gnutta kakao. Jättemycket grejer för slantarna!

Dugges Påsklager, nr 1395, 20,10 kr / 330 ml (6 %) Mörkt cognacsfärgad. Välrostad, med inslag av kaffe och brynt socker. Fyllig, smakassociation till ”kaffe med grovduppa” – kaffe och välbakat bröd! Prima vara för pengen!

Dugges Golgata Bitter, nr 1325, 20 kr / 330 ml (4 %) Verkligen vacker färg, mässing med gyllene stråk! Doft med frikostig humlegiva, välgräddat bröd och en påtagligt frisk fruktighet.Intryck av färsk frukt i smaken, ljust brödig, fin munkänsla. Måttfull och fin!

Electric Nurse Easter Porter, nr 1399, 28,80 kr / 500 ml (4,2 %) Närmast brun färg. Doft av rostade hasselnötter, kakao och vörtlimpa! Medelfyllig, medelbesk, markant limesyrlig,  lätt rökig, slank och torr.

St Eriks & Mathias Dahlgren Påsköl, nr 1302, 20,20 kr / 330 ml (5,3 %) Fint balanserad humlebeska/brödighet. Finfin, gräddig munkänsla. Mellanrostad, med lite humlegröna inslag. Utmärkt!

St Eriks Påskale, nr 1300, 19,30 kr / 330 ml (5,5 %). Skarpt humledoftande, nästan flädertonad. Vetelimpa. Starkt humledominerad med ljust bröd och citrustoner. Medelfyllig, bra persistens i bornyr och längd.

Nils Oscar Kalaspåsköl, nr 1360, 20,20 kr / 330 ml (5,6 %). Humlegrönska, torkad frukt och söt vörtlimpa i doften. Lätthet präglar den rätt söta, välbakade smaken.

PåskEko, nr 1393, 26,30 kr / 330 ml (5,5 %) Ekologiskt hantverk – något oklar, avgjort jästig i doften. Limpig. Charkrökigt inslag i smaken, citrus och en tydlig nejliketon.

Mariestads Påskbrygd, nr 1315, 18,40 kr / 500 ml (5,8 %) Allt annat än hantverk men OK bruksöl. Oväntat rik humlegiva = rivig beska (bra till påskmaten!). Maltiga och lite karamelliserade inslag plus torkad frukt, i rätt små doser.

Three Hearts Påskebrygd, nr 1327, 18 kr / 500 ml (6 %) Beskedliga doftinslag av citronpastill, vört, honung, humle, degig limpa samt ett bittert drag. Genomslag av godis även i smaken – citronpastill och påskmust! Måttlig sötma, lite grovt vörtiga drag. Helt OK bruksöl.

Ekologiska viner re-visited

För jämnt ett år sedan ”hade jag det tveksamma nöjet att smaka samtliga ekologiska drycker i Systembolagets sortiment”, som jag uttryckte saken i min bloggpost den 18 april 2014. Tillspetsat menade (och menar) jag att begreppet ekologiska viner, särskilt i lägre pris- och därmed kvalitetsklass, i högre grad än att söka tillfredställa konsumentens njutningslystnad är en försäljningstaktik riktad mot dennes känsla för miljöengagemang och moral. Detta resonemang utvecklade jag i en som jag rekommenderar intresserade i saken (se Smakbloggen, Ställ högre KRAV på EKO-viner samma datum). Parentetiskt kan väl tilläggas, att andra utomkulinariskt styrda genrer inom vinvärlden sådant som kändisviner, eller viner i sk bondfångarförpackningar, dvs flaskor formgivna som  fiskar, stiliserade blå katter (!) och jag vet inte vad.

I vart fall, nu har jag gjort det igen. 177 ”gröna” produkter väntade den 5 mars i Systembolagets provningsrum intill Kungsträdgården, Stockholm. Medan en strålande vårsol gjöt sina värmande strålar över ett lyckligt Stockholm satt ett 20-tal vinprovare i den laboratorievita, fönsterlösa källarlokalen och tröskade sig igenom butelj efter butelj, box efter box, av generellt väldigt ospännande viner.

Det muttrades en del otryckbara saker vid borden, kan berättas. Ibland spred sig dock ett tillfredställt leende i någons ansikte. I regel, kan konstateras, orsakades denna belåtenhet av ett vin i lite högre prisläge, säg +100 kr. Det är med EKO-viner som med – t o m i än högre grad än – o-EKO-viner. Man får det man betalar för och hur långt ner i pris som helst kan man inte gå, i synnerhet i Sverige där kostnaden för de billiga vinerna till stor del består av skatter, förmedlarens (i detta fall Systembolagets) påslag, importörens profit och alla möjliga kringkostnader i vinets väg från vinstocken till ditt glas.

Här nämner jag några trevliga erfarenheter från EKO-provningen. Senare under dagen uppdateras den med fler tips.

 

MOUSSERANDE VINER:

Champagne Baron Fuente Gallipetes Brut, nr 7414, 289 kr. Detta är en champagne i lägre prisklass och ändå uttrycksfull och snygg. Initialt blyg doft som utvecklar sig fint med ljuvt florala drag och en myckenhet konditorivaror: välgräddat knaprig smördeg, vanilj, grädde, kolasås… Torr men fruktsöt. Fin mousse.

 

VITA VINER

Corralillo sauvignon blanc, nr 2157, 89 kr. Milt grönskande druvkaraktär i doften. Slank om midjan, måttlig klorofyll-dos även i smaken (tack!), mera fruktddriven, med lite lösgodistoner. Agreabel.

Biohof Pratsch Grüner Veltliner, nr 2922, 89 kr. Fruktdriven, småkryddig GV i budgetklass. Slank, syrligt grönäpplig, ngt kryddig smak. ”Väl godkänt”.

Matua Organic sauvignon blanc, nr 3031, 100 kr. Balanserad druvkaraktär i doften – inte så frän såsom månget vin av denna druvan från New Zeeland. Slank, frisk, fokuserad och lite återhållen aromatik även i smaken, vilket är en stor fördel. Vem vill dricka fläder- och nässelavkok till maten? Alltså ett aromatiskt, korrekt matvin.

Villa Maria Cellar Selection sauvignon blanc, nr 76895, 119 kr. Koncentrerad, högaromatisk doft med druvtypiskt flädrig, nässlig palett, aningen rökiga och äppliga inslag. Smakrik och lång, flera snäpp mer innehåll än i den två tior billigare standardversionen Villa Maria sauvignon blanc, nr 6262, 99 kr vilken i sig ändå är ett balanserat och tillfredställande vin.

Hofer Grüner Veltliner, nr 74058, 120 kr (OBS! Enliters glasflaska). Det är nå’t med detta vin jag faller pladask för, en… lantlig icke-tillgjordhet, som att träffa en människa man genast får fin kontakt med för han eller hon spelar inte, utan bara ÄR. Rätt återhållen doft, desto mer i smaken: kryddig (rentav ett drag av nejlika!), mustig, märgfull, framförallt god! Det här vill jag dricka till fläskkorv med rotmos!

Två chablis’er från Brocard står som vanligt ut i ekoprovningen: Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire (årgång 2013, nr 5595, 176 kr) och Domaine de la Boissoneuse (årgång 2012, nr 5624, 169 kr). Av de två föredrar jag marginellt den förstnämnda. Gamla lågavkastande vinstockar – på franska Vieilles Vignes” – tillför ofta en extra dimension till vin. Ett slankt, förfinat, honungsligt vin med måttligt av den rökiga mineralkaraktär som är ett av vintypens kännetecken.

Domaine du Bouchot Pouilly Fumé 2013, nr 2238, 189 kr. Från de trakter i Frankrike där sauvignon blanc  (troligen) föddes… Klassisk, komplex och mineralanstucken doft med syrliga trädgårdsfrukter, lime och ett eggande floralt drag – honung, vita blommor. Slank, ändå rätt bred smakpalett med inslag av mineral och en dillrande syra. Alldeles utmärkt och en fin representant för sitt ursprung. Förra gången jag smakade vinet, våren 2014, gjorde jag liknande noteringar: ”Len” doft med krita, klorofyll och blomster. Påtagligt kalkig mineralitet. Rejäl syra. Jättelång. Utmärkt!

Domaine Vacheron Sancerre 2013, nr 73485, 199 kr. Från granndistriktet till ovanstående. Mer stenigt mineralisk än denna, vinet är så packat med terroir-signaler att det nästan känns kärvt!  Också här inslag av blommor och honung, vilket skänker ett drag av förfining åt vinet. Verkligen stilfullt!

 

 

RÖDA VINER

Chateau Prat-Majou-Gay Vieilles Vignes 2013, nr 5318, 51 kr. Provinsiellt rustik, rättfram och generös. Lättgillad, i synnerhet till den prislappen! Vad ska man säga… annat än: köp!!!

Valle Reale Montepulciano d’Abruzzo 2010, nr 2355, 109 kr. Viner med denna beteckning brukar vara i bästa fall agreabla bagateller att tanklöst klunka till pasta med svamp och ost. Här finns istället en riktigt komplex doft- och smakpalett innehållande bl a örtkryddor, pinjeskog vid medelhavet, undervegetation, tobak, mocka, kakao… Och så körsbären, förstås. Mustig och mångbottnad.

 

 

 

Shoppingtips, nya årgångar

Så här i början av året lanseras nya årgångar av ett antal viner i Systembolagets fasta sortiment. Det är inte så ospännande som det kanske låter, en del av ”fästingarna” på SB’s hyllor är högklassiga viner i högsta potens. Det avspeglar sig i mina anteckningar nedan nedan. Om mina bedömningar brukar sammanfalla med din smak, använd gärna den här listan/bloggposten när du planerar en vinmiddag eller shoppar loss i Systembolagets hälsingebutiker. Genom smartphone har du ju tillgång till sidan även när du är på plats bland hyllorna!  Observera: när jag anmärkt ”måste beställas” avser detta inte att vinerna ifrpga finns i beställningsortimentet, utan att de tas hem från SB’s varudepå till de ej så rikligt sorterade hälsingebutikerna. Det brukar ta ett par-tre dagar bara, så planerar och beställer du i början av veckan helgens finmiddag, så hinner nog vinerna fram i tid.

Bergs Lars Hansson

 

VITA

Fetzer Sundial Chardonnay 2013, nr 2148 153 kr / 1500 ml BOX Medeldjup färg. Doft med ett för vintypen (kalifornisk chardonnay) balanserat inslag av ek.Varmklimat-frukt. Hyfsat smakrik, med milt ek-inslag, måttlig frukt, någon beska. Inte särskilt fängslande. Måste beställas. Om det nu ska vara nödvändigt.

Sunrise Chardonnay 2014, nr 6656, 61 kr Rikt sötfruktig doft. Bra fräschör (= lägsta tänkbara krav uppfyllt). Hyfsad längd. Ärligt, fruktdrivet vin, utan make-up i form av ekchips. Helt OK super-budget-chardonnay från Chile. Finns i de flesta hälsingebutiker.

Domaine Bousquet Viognier 2014, nr 6013, 91 kr Det är ovanligt med ett vin av druvan viognier utanför rhônedalen (en skvätt chardonnay ingår också i råvaran till det här vinet, ska tilläggas). Återhållen fruktighet, druvtypiskt floral i doften. Oväntat slank (viognier brukar ge rätt bastanta fylliga viner). Rik, frisk fruktsmak med lätt beska och både blommor och blader. Elegant! Måste beställas.

Brocard Bourgogne Blanc Kimmeridgien 2013, nr 5521, 101 kr Frisk, renfruktig, lime- och mineralpräglad doft med inslag av rök och gräs. Smak avspeglande doften. En chablis till allt utom namnet. Perfekt till skaldjur. Strålande pris/kvalitet-värde – den fattige finsmakarens givna val! Måste beställas – GÖR det, vinet är värt det lilla besväret!

Stoneleigh Sauvignon Blanc 2014, New Zeeland, nr 6311, 106 kr Tok-aromatisk, förutsägbar, svettigt frän doft. Ultraslank kropp, fokuserad, mycket frisk, högaromatisk, druv-  och ursprungstypisk smak. Allt på plats, visst, men ibland blir det bara för mycket… Sedan länge inventarium i samtliga hälsingebutiker.

Brocard Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte Claire 2013, nr 5595, 176 kr Ovanligt djupt färgad för sin art. Ung, ändå nyanserad, rik, aptitretande doft med bl a krita, flintrök, söt citron, frisk lime och grädde. Medelfyllig, ung, mycket frisk, nyanserad, smakrik och djup, med bl a ett lass kartiga äpplen och citrusfrukter plus ett mindre stenbrott. Det är mycket tillfredställande att ett så högklassigt vin år efter år finns i de flesta hälsingebutikerna.

Ropiteau Meursault 2011, nr 5360, 251 kr Doft med krispigt rostade nya ekfat, citron, päron, aningen mineral och smör. God typicitet – ropar högt ”jag är en vit ekfatspräglad bourgogne”. Fatbesk, kanske något för välrostad men ok då…  Måttligt smakrik, bra längd. Måste beställas.

Drouhin Chassagne-Montrachet 2012, nr 5648, 351 kr Doft med fin, välrostad och ”smörig” ekfatskaraktär, moget äpple, söt citron. ”Dyr” smak med krispigt välrostade fat, frisk citrus, moget äpple och smörslungade nötter. Smakrik, lång och lyxig. Måste beställas.

 

RÖDA

Montepulciano dAbruzzo 2013, nr 2337, 61 kr Doft av… rö’vin. Medelmullig. Allmän rödvinskaraktär. Acceptabel struktur. Inte mycket att orda om egentligen, annat än att producenten gjort bra ifrån sig i den priskategorin. Man kan ju inte förvänta sig så stor upplevelse när man väljer att i huvudsak betala moms, vinskatt, monopolets avans, importörens avans, transportkostnader och producentens betydande omkostnader på alla plan… Inte mycket pengar till själva vinet i dom där 61 kronorna. Finns endast i Hudiksvallsbutiken.

Native Touriga Nacional Cabernet Sauvignon 2013, nr 2568, 61 kr Lite mer grejer i det här vinet, då. ”Murrig”, småkryddig doft med lite kaffeinslag (rostade ekfat). Röda syrliga bär. Inslag av lim (!) – ej så negativt som det kan tyckas. I smaken mer av godistoner: söta bär, mjölkchoklad, kaffe (rostade ektoner). OK struktur tannin/syra men inte så renklingande frukt. Går an för den lilla pengen. Måste beställas.

Foot of Africa Shiraz Viognier 2013, nr 12157, 71 kr Ett rökigt, bränt inslag i doften, som i så många sydafrikanska viner. I doften en bräddfylld korg med söta bär, kaffe (välrostade ekfat) och kakao. Smakrik, mullig, fruktsöt, struktur som håller ihop överdådet. Endimensionell men ok. Finns i de flesta av hälsingebutikerna.

Vinha da Urze Reserva 2012, nr 6832, 99 kr Rik, moget fruktig, fräscht spänstig doft med lite konfekterade drag (vanilj, choklad). Superfruktig smak som räddas ur syltburks-hyllan av ett stramt ramverk och en påtaglig fräschör. Dominant,  ”modernt” inslag av ek. Elegant portugis! Måste beställas – om man inte bor i Bergsjö för just där finns vinet!

Château de Seguin 2012, nr 3958, 101 kr Svartvinbärstonad, frisk, rätt diskret doft. Medelfyllig, stram, frisk, fräsch cabernetcominerad smak. Bra, pålitlig budgetbordeaux, årgång efter årgång. Finns i de flesta av hälsingebutikerna.

Bouchard La Vignée Pinot Noir 2013, nr 5421, 116 kr Transparent, ungt blekblåröd färg. Knuten doft med trevlig men snålt hållen pinocitet (druvtypicitet). Syrlig, kartig, kärv. Superung bourgogne som kommer att ge mer med lagring. Finns i Bollnäs, Hudiksvall och Söderhamn.

Vieux Château des Jouans 2013, nr 3128, 121 kr Angenäm, fräscht rödbärig, lätt mejerianstruken doft (grädde, kola). Fräsch, svartvinbärsdominerad smak med spänst. Måttligt inslag av ekfat i rätt stram dräkt. Läskande, välbalanserad budgetbordeaux. Måste beställas.

Allegrini La Grola 2011, nr 42334 , 161 kr Rik, körsbärssyrlig doft med lagom dos snygga ekfat. Påtagligt renklingande frukt. Kryddörter. Fatpräglad, friskfruktig, välstrukturerad smak med stuns och längd! Bara såååå god! Tycks alltid finnas i Hudiksvallsbutiken – men varför endast där i Hälsingland?

Kevin Arnold Shiraz 2010, nr 6506  197 kr Tät färg, maffig, moget varmfruktig, kryddig, ekfatig doft. Fet och smakrik med massor av söta mogna bär och rostade toner som ger associationer till ett bättre chocolaterie – kakao, vanilj, kaffe… Tajt struktur bär framgångsrikt upp den slösande rika frukten. Balanserat, trots rena rock’n roll-konserten! Snyggt jobbat! Måste beställas.

Louis M. Martini Napa Valley Cabernet Sauvignon 2011, nr 6723, 201 kr Djupt färgad, cassis- och blyertstonad, rik doft med nya uppenbarligen franska fat. Spänstig struktur, fin syra och fräschör. Utmärkt längd. Balanserad och mycket snygg California Cab. Måste beställas.

Castiglion del Bosco Brunello di Montalcino 2009, nr 70619, 201 kr Diskret, nyanserad doft med måttligt inslag av ekfat. Elegant, svaltonad, fräsch,  mogen körsbärsfruktig smak med inslag av örter och läder. Utmärkt längd. Måttfullhet och stil präglar denna toscanska skönhet, trots det moderna anslaget i form av franska barriquer. Måste beställas.

Domaine du Vieux Lazaret 2011, nr 2211, 213 kr Knuten doft med inslag av mörka bär, järn, ekfat och prima charkuterier. Fyllig, med god intensitet, bra struktur och längd. Mycket ung budget-chateauneuf-du-pape. Finns i de flesta av hälsingebutikerna.

Meerlust Rubicon 2009, nr 2026, 227 kr Intensiv, högfruktig svartvinbärsprofil. Fläskig kropp i stram korsett av tanniner och fruktsyra. En puff av dyr, otänd piptobak. Imponerande och snyggt bygge. Måste beställas.

Don Jacobo Gran Reserva 1998, nr 2378, 231 kr Vackert tegelröd schattering. Påtagligt och snyggt ekfatig, mogen, nyanserad, ärketypisk riojadoft med bl a friska röda bär, lite torkad frukt, kaffe, choklad och lite dilltoner. Påtagliga tanniner, balanserade av fyllig kropp och rik smak med tät, fräsch frukt, rostade toner samt dill. Måste beställas.

La Rioja Alta Gran Reserva 904 2004, nr 7462, 301 kr Tegelröd färg med begynnande mognad. Stram, fatig, ännu ungdomligt spänstig, fräscht fruktig, rikt givande doft. Sträv, intensiv, kompakt, lång och ärketypisk smakbild. Traditionellt slöjdat vin på allra högsta nivå. Måste beställas.