Svårt att ta emot.

Jag märker att det händer lite med mig nu när en enda dag av augusti återstår.
Jag använder den där fyrkantiga med fyra svarta rundlar på, och fryser in det jag lagat i små plastbyttor.
Jag dammsög en dag, och städade ur kylskåpet. Ja, jag boar in mig mer.
Det kommer av sig själv.

I sommar har mitt vardagsrum varit stranden på ön. I dag var det vid havet med stenar som fåtöljer och soffor. Ett annat favoritrum är min älskade altan, där jag ätit mina frukostar, luncher (typ sallader eller nåt jag snott ihop av burkar och förpackningar för jag inte ville åka härifrån och handla i stan), utom de gånger jag har käkat lunch och middag ombord.

De senaste onsdagskvällarna har Gefle Brygga varit mitt vardagsrum, där har jag käkat räkor och ostar från deras buffé, och jordgubbar och glass.

Så inte har jag varit inne i mitt hus så mycket. TV.n har knappt varit påslagen.

Men det är fortfarande sommar, jag badade i dag igen, länge, det var kolossalt skönt, och solen sommarvarm som en laptop som har gått hela dagen och börjar lukta brända lameller.
Ja, någonting händer.
I kväll blev det lite kallt, för kallt för att sitta i kjol och linne på altansoffan, och jag lät ugnsluckan stå öppen när jag hade tagit ut laxen, för att få lite värme i köket.
Min snälla granne kom med sin kompis och målade klart det vi tjejer inte nådde till, när vi målade mitt hus i somras.
Vi vågade inte klättra så högt upp.
Jag hade panikvarning innan han erbjöd sig, och började fundera på att hyra skylift, men det kostar väl skjortan och halva brallan.
En kväll bad jag Änglarna om hjälp.
Och så skickade dom, eller min Högra Kraft, eller Universum eller whatever, hit grannen!
Tacksamt tar jag emot, fast det känns jobbigt.
Jag är inget bra på att ta emot hjälp. Tänker på vad jag ska göra för att visa min tacksamhet, fast han har sagt, att grannar hjälper varandra.
Jag är så ovan med sån´t! Lite har jag tränat tack vare Tessan och dom, som var här och målade i somras.
Så jag stod där och funderade på vad han och hans kompis gillar… En ny TT for det genom skallen, haha, då hade det blivit problem!
Men jag kommer på nå´t.
Eller så kanske jag kan vara till hjälp någon annan gång.

Tacksam i dag för:

  • … att jag fick hjälp att måla
  • … att Anna-Lena på Flygger kom förbi med mer färg när den inte räckte, och  klockan var tio i sex när vi insåg det
  • … att jag kunde äta mat igen i kväll, efter sjukhusbesöket i går
  • … att jag fick simma och busa en gång till denna sommar (jagvillmera)
  • … en stjärnklar natt, den som var.

*

Medberoendet föds i en dysfunktionell miljö

Hon hade alltid varit en person, som såg till, att alla andra mådde bra.

Sedan hon var en liten flicka hade hon skyddat andra, tagit ansvar för, räddat, fixat och burit på andras mående.

När hon kom in i ett rum kände hon automatiskt in stämningen.

Var det en låg stämning gjorde hon något, som fick de andra att skratta.

Var det en hotfull stämning, som kunde leda till gräl eller slagsmål mellan mamma och styvpappa, gjorde hon något dumt, som att

spilla ut mjölken, och på så vis blev hon själv måltavlan för de vuxnas ilska och irritation.

Den det var synd om tröstade hon. Den som var arg mildrade hon. Den som var fullast bäddade hon ner.

Hon var fem år och redan vuxen.


Barn som växer upp i alkoholisthem attraherar som vuxna andra att ta hand om och rädda.

Kanske gifter man sig med en alkoholist, och kör samma manus, men med andra aktörer och en ny arena. Runt, runt går det, tills det gör så ont en dag, att man blir mer eller mindre tvungen att söka hjälp.

Hamnar man då på rätt ställe, (och då menar jag inte ett ställe där man får ett recept på Imovan), finns det fina möjligheter att möta sitt inre barn och få verktyg till att bryta mönstren.

Då kan man hitta ett sätt att bry sig om den viktigaste personen i sitt liv, nämligen sig själv!

– Hur gör du när du vill ha roligt? brukar jag fråga de anhöriga som kommer till mig.

Då brukar det bli tyst.

Länge.

För det har man glömt.

Men man vet vad alla andra tycker är roligt, och man ser till, att dom får det.

Ingen i denna värld är här för att bära på någon annans känslor. Alla vuxna har ansvar för endast en vuxen person: sig själv.

Det tar tid att lära sig att zooma in på sig själv, om man aldrig har gjort det.

Du kan börja nu.

Ställ denna fråga till dig själv: ”Vad behöver jag?”

Träna flera gånger varje dag. När svaret kommer, se till att ge det till dig själv.

Du är en värdefull person, bara för att du är du.

Inte för det du gör för andra, eller på jobbet, eller för att du är bra på att sy gardiner eller bakar fantastiska Cheesecakes, eller för att du

tar på dig alla uppdrag på föräldramötet.

Du har rätt att säga Nej när det smakar Nej, och Ja, när det smakar Ja.

Varje gång du väljer att säga Ja fast det smakar Nej, sviker du den viktigaste personen i ditt liv; dig själv.

Ljusfest i ljum augustinatt

Vilken sommardag det var i dag – eller, hrrm, i går. Det är ju söndag nu när jag skriver det här.
Lördagen var helt fantastisk, jag åkte ut med båten, tog i land på ön där jag badade och simmade, länge var jag i, för som sagt, man vet aldrig när det är sommarens sista. Det kan ha varit i dag.
Men jag tvivlar.
Åkte sedan in till stan för att handla räkor till kvällens ljusfest, och lyssna på en fantastisk musikupplevelse i Boulognerskogen med Gävle Symfoniorkester.
När jag åkte därifrån satt det något på min framruta, och det var inte en P-bot, utan en CD med Danni Leigh. Jag blev varm och glad och gasade på hemåt med hennes låtar på hög volym.
När jag kom ner till stranden och dansbanan var festen i full gång.
Marschaller lyste efter stranden så långt jag kunde se.
Jag har dansat och skrattat och haft en superfin och glad och trevlig kväll tillsammans med mina kära grannar.
Dom är så himla fina, människorna i den här lilla byn. I kväll fick jag höra så mycket fint. Jag höll på börja gråta.
Det var nära att jag gav mig av ett tag för ca ett och ett halvt år sedan.
– Det är här du hör hemma, säger en av mina grannar innan han lämnar festen. Rätt in i ögonen, rätt in i hjärtat och rätt in i själen.
Och jag vet att det är så det är.
Men det var så skönt att någon annan sa det. Någon som vet historien. Någon som har saknat mig på festerna och grillningarna på våren, någon som har sett sanningen.
Jag vill ju vara här. Med er som delar samma luft och samma hav och samma skog. Och på min ö vill jag också vara, och höra till.

Jag brukar alltid gå dit med en marschall den här kvällen. I kväll blev det inte så.

I mitt hjärta finns just nu mycket värme, tacksamhet, kärlek till platsen där jag bor, och glädje.

Jag somnar med den känslan i natt.

Några sanningens ord.

”Varje gång jag hjälper någon som inte behöver min hjälp och inte har bett mig om hjälp, så utför jag en egoistisk handling. Jag trycker på den andra människan det jag TROR att den behöver, samt talar samtidigt med min handling om att jag inte tror att den andra KAN själv. Detta får inte människor att växa, utan krympa.”

FB-medlemmar träffades I.R.L.

På initiativ av Leif Grytenius träffades i går kväll ca 20 personer på After Work. Några kände varandra se´n förr, andra var för varandra helt obekanta.
Vi satt på Gefle Brygga, som för övrigt har blivit lite av mitt andra hem nu på sensommaren, och lyssnade på Krister Fridh som fick Bryggan att gunga ordentligt! Goda räkor och ostar sköljdes ner med kalla drycker medan alla bekantade sig med varandra, sjöng med i ”Summertime” och andra fina låtar, och augustinatten slöt sig om oss som ett varm Caffe Latte.

lycklig.nu

Hela kroppen bara skriker efter hav och skog och tystnad och stillhet och kontakt med mig själv när jag kör hem. Jag gör ett ärende som tar längre tid än jag trodde, och sen hem och in och av med skorna, på med gummistövlarna och utiskogensåfortdetbaragår.
I kväll var det så trollskt tyst, stilla, jag ville smyga fram (och nu när jag skriver det här märker jag att jag smyger med fingrarna på tangenterna också), och jag tog mig över till ön och satte mig på min sten, den som är bara min, fast ingen kan äga en sten, men stenen vet faktiskt också att den är min, och där satt jag och bara landade och kom in i mig själv, mötte min själ om ni förstår.
Och sen började det igen.
Av med strumpan och i med ena foten.
Lite bara.
Sen var jag rökt.
Springer upp och byter till baddräkt, och badrock på, för det är inte varmt längre, solen är bakom molnen, och ner igen till stenen och i, fort i, känna det våta kalla omsluta mig, andas, simma några tag och upp igen på stenen, alldeles lycklig.

Det kan ha varit sommarens sista.

Fast jag vågar sätta en slant på att det inte.

Sol, Sommar och Söndag!

Sov till elva.
E L V A!
Helt OK, om man inte ska upp kl 6 nästa morgon.

Jag avskyr tidiga morgnar. Om jag inte får göra sån´t jag vill.
Gå ner till vattnet, till exempel, och sitta på en sten på stranden, bara vara i tystnaden en stund.

Ställa in skärpan.

Eller meditera med tända ljus.

Men mina morgnar i veckan är snooze, snooze och snooze.

Sen börjar det. Ner från loftet, in i kylen och rota fram yoghurten, micra hallonen och dutta i några (svinigt dyra) pistagenötter.

Sen jäklar går det undan med dusch, kaffe, smink och klädval. Provar, byter, provar, byter. Och det är inte för att jag vill vara snygg på mitt jobb. Det finns liksom ingen anledning i världen. Men det ska kännas bra.

En del lägger fram kläder på kvällen, som dom ska ha nästa dag.

Det kan inte jag.

Jag vet väl inte på kvällen vad jag känner för nästa dag?

Även om jag skulle bestämma jeans och kavaj så kan jag ju vakna som tights-Eva, nej det skulle inte funka.

På min altan har det regnat in.

Alla stolsdynor är fuktiga.

Synd, annars skulle jag lätt ha käkat frukost där nu.

Det är sol och sommar och söndag.

Ha en fin dag, alla.

PS I ungefär samma stund som jag skrev ”sol” drog det igen över himlen. Men det är bra, det med. Allt är som det ska.

”Jag också!”

Jag har just kommit hem från en trevlig inflyttningsfest.
Min kompis backade ur. Han skulle ha varit den jag kände bäst, men det var några som jag känner lite i alla fall, som skulle komma.
Jag kommer in och presenterar mig för några, hämtar ett glas bål, (värdinnan hade gjort alkoholfri bål för min skull, gulligt tycker jag!)
Sätter mig vid ett bord och börjar prata med en kvinna som berättar att hon tycker så mycket om havet.
– Det gör jag med!
Hon säger att hon skulle inte kunna tänka sig att bo någonstans där det inte var nära till havet.
– Inte jag heller!
Så fortsätter hon att berätta att hon tycker så mycket om måsar.
– Det gör jag med! Jag ÄLSKAR måsar! (Nu börjar jag känna mig som en sån där som ska tycka lika, det känns lite fånigt. Hon tror nog att jag har en skruv lös.)
Och så där fortsätter samtalet!
Det är helt sjukt. Hur kan jag, på en fest med ca fyrtio personer, hamna bredvid en spegelbild av mig själv?
Det var inte bara havet och måsar vi pratade om, som vi tyckte och kände lika inför.

En massa saker bara klickade.

Synkronisitet var det flera gånger den här kvällen i Marianes nya lya.

Jag fick verkligen ”puffar” från Universum eller Änglarna eller Gud eller whatever.

Vägledning. Tydlig sådan.

Jag är ännu mer övertygad om att jag är på rätt väg nu.

Tacksam i dag för:

  • en regnig, kravlös lördag
  • mitt hus nära havet
  • en supertrevlig fest med inspirerande ”utsända” människor

Ordning och reda, NOT!

I dag har jag sökt ESTA.
Med dottern i mobilen blev jag ledd genom frågeträsket, som inte var helt lätt att förstå. Eller att besvara.
När vi kom till frågan om flightnummer blev det stopp.
Hon kunde ju inte svara på det, och resan är bokad genom min väninna, som såklart har gett mig alla papper med uppgifter om hotell, flightnummer, vägar vi ska åka på och sån´t.
När jag får extra-extraviktiga handlingar i min hand blir jag paralyserad av rädsla att tappa bort dom, och så lägger jag dom på något spejsat ställe, som jag aldrig kommer ihåg.
Räkningar och annat har jag ett ställe för. Det är i en korg på skohyllan i hallen. Min skohylla består av fyra vanliga skohyllor på varandra.
Skoskrapa.
Jag har väldigt många skor. Och en trång hall. Man kan inte mötas där. Man får gå ut och in i omgångar.
Men i alla fall, en del av skohyllan är paxad för en korg där alla räkningar ligger.
I en annan hög, placerad på golvet, snyggt inskjuten mot golvlisten, ligger besked om restskatten, självstudier för taxiförarlegitimation, ”Gå ner i vikt snabbt och lätt”, ett nummer av Cosmopolitan från när dottern var hemma i oktober 2010, (”Hitta drömmannen i höst”), en påse som jag skulle skicka in min gamla iPhone i för att få loss lite cash, ett A4 med diagnostiska frågor för anhöriga till alkoholister, ett recept på morotskaka, brev från min arga revisor, en lapp med öppettider på gymmet, Sveriges vägatlas, en CD med Ester Hicks, lönebesked från min arbetsgivare (bra att tända brasan med), och ett kollegieblock med anteckningar från en drömkurs jag gick 1985, där jag analyserade vad det betyder när man drömmer att maken mördar ens mamma. Allt detta ligger i en hög på golvet.
Undrar om jag skulle kunna leva vidare utan den högen. Ja, inte självstudierna då, men kanske resten?
Hade jag lagt mina Reservation Confirmations i den högen hade det inte varit några problem.
Nu fick jag ett meddelande på skärmen om att my time had expired medan jag letade.
Sån´t blir jag jäkligt nervös av. Uppjagad. Stresshuvudvärk big time.
Filmen spelas upp, när jag försöker igen kommer antagligen följande meddelande upp på skärmen:
You are not allowed to do this trip to USA since you didn´t succeed with ESTA in normal time. You are a bad person who even can´t find your flight number. You can try again in 2016. Until then you are NOT welcome to USA. Thank you.

Till sist hittade jag plastmappen med alla uppgifter om flight, hotell, avgångstider och mitt födelsenummer.
Den låg under en hög med gamla handväskor i garderoben.

För säkerhets skull, liksom.

Nejdå, jag är inte bitter.

Ibland längtar jag halvt ihjäl mig efter mina barn.
Eller tanter.
Dom är stora nu. Gifta och förlovade och så. Men det är mina barn i alla fall och jag är deras mamma och jag längtar och vill bita dom i benen som när dom var små och tjocka och ville leka tåg med alla köksstolarna inne i vardagsrummet.

I dag ringde jag den yngsta. Hon, som har gift sig i sommar och inte bor här i stan längre.

Inget svar.

Jag ringer igen efter ganska många timmar. Två i alla fall.
Vid det laget tycker jag mig ha en anledning, jag har träffat hennes kusin på stan och har hälsningar från honom.

Inget svar.
Jag pratar inte in på telefonsvararen. Hon har gett mig talförbud.
Det skulle nog mina väninnor också vilja ge mig, jag älskar att prata in på folks telefonsvarare!
Det är nästan bättre än när dom svarar, för då kan jag ju bara prata om me, myself and I tills rösten kommer in och säger ”endast 30 sekunder kvar på meddelandetiden”, och då kan man ju haspla ur sig ”hur är det med dig då”, lite snabbt.

Efter en stund kommer ett SMS.

Jag är ute med Bettan och Lena. Ville du nåt särskilt?

Nejdå. För i bövelen. Jag är bara din mamma som har suttit uppe på nätterna med dig i knä och sjungit ”Stela Natt” från maj till juni för att det var din älsklingssång när du inte kunde sova, och burit runt dig när du hade öroninflammation, och hissat dig upp i luften som en ritual varenda gång jag och din pappa lyckades få i dig penicillin, men sitt där, du, med Bettan och Lena. Jag ville ingenting särskilt alls. Låt för all del inte mig störa. Vi kan prata till jul eller nåt.

Och den andra.
Urtrött på mina SMS. Jag kan förstå henne. Det har blivit en del.
Så jag har låtit bli nu.
Länge. Flera dagar faktiskt.
Men när hon var liten, då dög man.
Då skulle det läsas saga om ”Runda tanten” som bakade kakor. Fyra gånger i rad. ”Och det var ingen kockadil”. Nej, krokodiler äter inte kakor! Dom äter BARN!