Slarvigt men underhållande

Game 1 – Chicago – Philadelphia 6-5

Det blev elva mål i den första finalen, för övrigt första gången på 18 år det gjorts så många mål i en finalmatch. Det handlar förmodligen om väldigt mycket nerver då många spelare aldrig spelat en final tidigare. Det är lite märkligt hur väl det där alltid stämmer in. Allting runt om kring blir liksom ett snäpp högre och det krävs uppenbarligen att ha varit med om tidigare för att kunna gå in oberörd.

Ofta så är matcher med mycket mål oerhört bra men som inatt så tycker jag faktiskt att slarvet var för påtagligt för att kalla detta för en välspelad match. Jag skulle inte vilja påstå att det var särskilt snygga mål heller. Målvakterna i båda lagen var dessutom svaga. Chicago behöll Niemi hela matchen och han växte faktiskt av det och gjorde några bra räddningar vid ställningen 6-5. Philadelphia bytte ut Michael Leighton efter att han släppt sitt femte efter bara lite mer än halva matchen spelad.

Hade Johan Backlund varit andrekeeper hade man nog dock aldrig bytt in honom. Det har funnits liknande situationer tidigare i slutspelet då Backe inte slängts in p g a sin orutin på den här nivån. Han har ju inte ens fått ihop en hel NHL-match ännu. Nu hade man Boucher som varit riktigt bra tidigare i slutspelet och kanske stressade det faktum att han var tillbaka upp Leightons psyke. Jag skulle i alla fall ställa Boucher nästa match även om jag tycker att han var svag på det mål han släppte in också.

Trots allt slarv i matchen så var den ändå väldigt underhållande och inget lag ledde någonsin med mer än ett mål. Philadelphia hade dessutom rätt bra forechecking och press högt upp men hade å andra sidan ett rätt tveksamt spel i egen zon. Chicago spelar med bra fart men fick ibland för långa avstånd mellan backar och forwards och vid flera av målen kröp man ner för djupt i egen zon.

Ytterligare en intressant grej var att de största forwardsstjärnorna stod för klart mänskliga insatser. Jonathan Toews och Patrick Kane gick poänglösa från matchen samtidigt som de var -3.  I Philadephia går det att hitta samma likhet med Mike Richards och Jeff Carter som gjorde 0 poäng och var -2. Att en elvamålsmatch med dessa fyra forwards skulle kunna ske utan att någon av dessa gör poäng känns väldigt sensationellt. Noterbart är att Chicago gör sex mål i en match där man inte har ett enda powerplay också.

En spelare jag tyckte var riktigt bra i matchen var Marian Hossa. Han var väl den enda spelaren som stod för lite briljans med två snygga assist. Han vann även tillbaka mycket puck. Som spelare är Hossa lite sämre än vad han var för några år sedan, det går inte lika fort för honom. Men gällande att spela final så var det här inget nytt för honom som kliver in i sin tredje raka och kanske var den bekvämligheten som gjorde att han kunde glänsa mer än andra forwardsstjärnor i matchen.

Kul för Niklas Hjalmarsson att han fick komma med i poängprotokollet två gånger. Han hade annars ingen speciellt bra match defensivt som ju också började med att han nickade in 0-1 i eget mål med pannan och samtidigt spräckte upp ett blödande sår där.

Mina topp 5 i första matchen:

5. TROY BROUWER Chi
– Två rejäla mål på direktskott efter fina passningar av Marian Hossa. Jobbar hårt och räds inte fysiskt spel.

4. DANIEL BRIERE Phi
– Matchens poängkung med 1+3. En väldigt aktiv liten rightare som befinner sig i trafik och tar mycket avslut, bra avslut.

3. CHRIS PRONGER Phi
– Fick enorma ytor i powerplay där han stod tryckte slagskott. Två assist i protokollet. Spelade smått otroliga 32:21 och gjorde knappt ett misstag på hela matchen.

2. MARIAN HOSSA Chi
– Två briljanta assist, bättre fart under benen på länge och den spelare som stod för mest briljans och kreativitet på banan.

1. DAVE BOLLAND Chi
– En elak slitvarg med bra offensiv. En underskattad center som är bra på det mesta. Målskytt på friläge, täckte skott i boxplay, spelade tufft och intensivt. Bra överlag i egen zon och var +3 i matchen.

Alltså…

…jag ska inte sluta skriva hockey.

Men ibland, sådär runt var 100:e inlägg i snitt per år kanske det blir något annat. Trots att det är en hockeyblogg. I sommar sker så mycket annat skoj. Fiske, fotbolls-VM, rockfestivaler etc. Politik blir kanske lite krångligt dock, i alla fall om jag ska diskutera för eller emot något. Det rycker lite i polemik-nerven att bemöta några av de svar jag fick men jag lämnar det. Det finns så starka åsikter åt olika håll inom all sorts politik och det skulle kanske ta upp för mycket fokus.

Hur som helst så tackar jag för den respons jag fick. Positiv som negativ.

Annars kan jag meddela att fisketuren blev en misslyckad historia. Jag tror vi lyckades stå på det enda stället i Västernorrland idag med ösregn och åska. Vi gav upp efter bara någon timma.

Kring diskussioner om NHL-avtalet så sa Linkan i onsdags att det nya avtalet gör att alla spelare som åker över ska kunna välja att åka tillbaka till Sverige igen om de hamnar i AHL. Men för Brynäs är det nog en klen tröst eftersom målvakter som vill till NHL får en väldigt bra utveckling på liten rink i AHL. Gällande NHL-avtalet i stort så är vi nog närmare att få en europeisk division i NHL än vi är att få rättvisa transfersummor.

Det är vad jag tror.

Ingen Backlund i finalen

Inför match 1:

Inatt smäller det. 02.00 går alla matcher. En ganska tråkig tid för oss svenskar då det blir bra precis mitt i natten. Det är alltid bättre med matcher närmare morgon eller tidigare på kvällen. Men jag lär försöka se alla matcher ändå.

Utanför United Center i Chicago har statyn av Michael Jordan iklätts en hockeyhälm, en skridsko och en matchtröja med #19 Toews på. Hockeyn är glödhet i Chicago som haft ligans bästa publiksiffror hela säsongen. I Chicago tycks man dock få klara sig utan Andrew Ladd som är axelskadad.

I Philadelphia är Brian Boucher tillbaka och kommer att vara reserv bakom Michael Leighton i målet och Johan Backlund förpassas till läktaren.

Det är annars intressant konstatera att den europeiska delaktigheten är mindre än på mycket länge i denna final. Av de som kan klassas som nyckelspelare är det egentligen bara Antti Niemi, Kimmo Timonen och Marian Hossa som är födda i Europa ur dessa två lag. Det finns inte en enda ryss i denna final heller. När hände det senast? Niklas Hjalmarsson blir ende spelande svensk då Kim Johnsson sedan länge är skadad.

Det är övergripande nordamerikanska stjärnor som kommer att dominera i denna final och det är i mångt och mycket en kamp mellan två av ligans yngsta lagkaptener i Jonathan Toews och Mike Richards.

Matcherna lär spelas i högt tempo och vara riktigt fysiska.

  http://www.youtube.com/watch?v=peoqi36Jhco

Är "typiskt svenskt" bra eller dåligt när det passar oss?

Off topic – Ett inlägg om svenskheten.

Det är lördagförmiddag och jag sitter som mest och funderar om gäddorna lekt färdigt här i våra närliggande vatten. Det kan kanske bli en tripp senare ikväll. Men samtidigt som jag funderar på det så läser jag också alla diverse nyhetssajter, bloggar, facebook etc. Jag hittar en återkommande tråd som irriterar mig och som jag måste få ur mig.

Jag blir någonstans förundrad över hur det svenska folket som välidgt ofta hyllar ödmjukhet ändå kan ha så lite av det själv i vissa sammanhang. Det finns två debatter just nu där många svenskar beter sig allt annat än ödmjukt. Den ena är kring Schlager-festivalen där Sverige tydligen åkte ur redan innan finalen för första gången någonsin. Jag har där väldigt svårt att förstå debatten som vissa för att man borde ”lägga ner skiten”.

Det som jag upplever har hänt med den här festivalen är att den har nått ut till många fler länder och har skapat en möjlighet för många mindre och fattigare länder att ta plats och visa upp sin musikaliska kultur. Det som är bra med festivalen är att det är tittarna som röstar. När jag var barn var det bara en final, en jury som bestämde och vår kultur i väst var den enda som avspeglades. Det är precis som att det vi i Sverige tycker är stilfullt och bra är något som alla borde tycka likadant annars är det ”skit”.

Många i Sverige tror resultaten beror på att folk vissa länder inte röstar på det man tycker är bäst (Sverige så klart) utan röstar hellre på sina grannländer. Nja, på så många tittare och så många röster så ger det nog ett ganska rättvist resultat. Problemet i grund och botten är att vi i Sverige inte är villiga att ta in intryck från andra kulturer för att vi tror att vi är bäst själva. I en musikalisk tävling med väldigt många bidrag där alla får vara med och bestämma vinnaren så gäller det att sticka ut. Det gör vi helst inte i Sverige, för det är lite fult.  Sådant ser vi ner på. Vi hyllar ödmjukheten. Vi är typiskt svenska.

Då kommer jag till den andra punkten där svenskar saknar ödmjukhet och det handlar om alla dessa som kliver in i facebook-grupper som heter något i stil med ”Tycker du svenska flaggan är rasistisk så åk hem!”. Väldigt ödmjukt och insiktsfullt må jag säga. När USA firar nationaldag så finns det ingen som anser att deras flagga är någon rasistisk symbol. Varför då, tro?

Det är lite samma inställning som i Schlager-festivalen anser jag. För i USA finns det ingen etnisk grupp som flaggan har övergripande tillhörighet till som det gör här i Sverige. I USA känner sig människor från alla olika etniska bakgrunder sig delaktiga, där tillåts alla ha sina traditioner och ändå bli kallade amerikaner och ändå känna stolthet för den amerikanska flaggan. I Sverige måste man följa ”svenskens” seder och bruk för att passa in. Det är det vi svenskar skapat som är så vi tycker att alla ska vara.

Därav blir det också folk som känner sig utanför när vi hyllar Sverige med vår flagga och vår sång. Trots att så många svenskar använder ”typiskt svenskt” som något negativt så är vi uppenbarligen inte speciellt sugna på att del av andra och därmed ganska nöjda med det som är typiskt svenskt.

Det här var nog mitt första inlägg som inte är relaterat till vare sig hockey eller ens sport. Bra eller anus?

Den här är jag nöjd med!

http://www.timraik.se/index.php?article=554

Hurra! Vi har en gris!

Jag listade givetvis redan igår på årsmötet ut att det var Ilkka Pikkarainen det handlade om. Men av hänsyn till mannen som landade värvningen så skrev jag inget rakt ut men jag tycker att jag styrde ledtrådarna ganska bra mot just Ilkka. Jag är väldigt nöjd med den här värvningen. Det finns ingen ytterforward på den realistiska marknaden som skulle passa Timrå IK bättre än Ilkka Pikkarainen.

Han är för det första en riktig gris som kommer vara väldigt jobbig för motståndare och även deras fans. Han är för det andra en bra skytt med bra tryck i sina handledare och inte rädd att ta lite stryk för att göra mål. Han är för det tredje högerfattad och kommer ge oss en dimension i powerplay. Han är för det fjärdje en väldigt duktig tacklare, något som vi verkligen saknat bland forwards. Han har för det femte spelat sin bästa hockey ihop med Kim Hirschovits.

Så negativa saker som många utvisningar och att han enbart gjorde ett mål förra säsongen överskuggas tydligt av det positiva. På tal om utvisningarna så befann sig laget som vann både serien och SM-guld mest i utvisningsbåset av alla lag. På tal om enbart ett mål så hade han inte speciellt mycket speltid där han spelade och han spelade på en högre nivå än Elitserien. Och som sagt, nu får han spela ihop med den spelare han spelat sin bästa hockey med.

Jag vill nu se en helfinsk kedja med mycket speltid i powerplay. Vi ska ha två PP-linor där den ena är finsk och den andra är kanadensisk. Blir det inte Sonnenberg ihop med Corso så gärna någon annan kanadick som är stark runt kassen. Då får vi två riktigt starka offensiva kedjor. Jag har inget emot att slänga in Anton Lander i en toppkedja och sätta ut Corso på en kant heller.

Till sist så är det rätt mysigt att vi signat sex finska spelare som alla skrivit på för två år! Det ska firas och det gör vi med en låt som jag gärna hör många gånger i E.ON arena i vinter då en blåvit spelare hittat nätet:

Ny forward klar – Men ej officiell

Hej!

”Vi har 22 spelare klara och ni som kan räkna förstår ju då att en inte är officell än”.

Så sa Stefan Lindqvist på dagens årsmöte för supporterklubben. Spelaren kommer förmodligen att offentliggöras innan veckans slut.

Linkan ville inte säga om han var rightare eller leftare för att ”då blir det för lätt att lista ut”. Han antydde att en tuff forward kan vara på väg in och han antydde i ett annat sammanhang att vi kanske inte värvat vår sista finländare. Utifrån det får väl alla göra sina egna slutsatser.

Det lät för övrigt inte omöjligt med Martin Sonnenberg utöver detta ännu heller. Det lät på Linkan som att man försöker behålla honom men att det ändå fortfarande var oklart hur man skulle lösa den trettonde platsen. Sonnenberg får inte komma till säsongsstarten eftersom han måste vara ute ur landet sex månader för att det inte ska bli bakskatt på säsongen som var.

Annat som kom fram var att man tyckte att man saknat ett grundspel att falla tillbaka på, att Anders Huss blir materialförvaltare och att Robin Jonsson hade sagt till Pär Styf att Perra Johnsson var den bästa tränare han haft. Just hur han byggde gruppen och hur han dessutom kunde bli tokförbannad och verkligen ryta när det behövdes.

Sebastian Owuya vill man ha som nionde back men man väntar in hur det blir för Sundsvall Hockey och Björklöven.

Hur bra är egentligen Mika Tarvainen?

Hej igen!

Jag har nog varit lite kort. Inte i det senaste inlägget kanske men i min kritik mot de senaste två värvningarna. Det kan bli lite hastigt direkt då värvningarna är klara och jag får inte fram allt på en gång.

Jag var till att börja med kritisk mot värvningen av Per Hallin. Jag upplever att många är förvånandsvärt positiva och jag hoppas absolut att jag har fel. När jag skrev om Pelle skrev jag mycket om statistik. Men det är inte bara där jag tycker att Pelle har blivit sämre sedan han lämnade Timrå.

Förutom det jag redan skrivit upplevde jag också att Pelle var väldigt osynlig när han spelade i SSK. Under Pelles tid i Timrå var han alltid synlig med sitt rondellåkande, sitt hårda jobb och snackande med motståndare. I Södertälje såg jag väldigt sällan det där, speciellt inte den sista säsongen. Sedan så har Pelle aldrig varit någon fysisk spelare och det var en sådan jag helst ville ha på hans plats.

Som jag skrev, han har mycket att bevisa nu!

Sedan då till gårdagens målvaktsvärvning, Juha Pitkämäki. Först, gällande den jämförelse jag gjorde med MoDos finska målvaktsvärvning, Tuomas Tarkki, så hade Timrå förmodligen kunnat ta honom om de velat. Han uttryckte ju själv i media att kan kunde tänka sig Timrå IK samt att en finsk målvaktstränare förmodligen hade vägt rätt tungt. Men där verkar det som om Timrå valde Stefan Ridderwall istället, som dock inte valde Timrå. Och vi fick först då leta annat.

När jag läser idag vad Mika Tarvainen säger i dagstidningarna så reagerar jag på att han på något vis har en defensiv inställning i sina uttalanden och en förståelse för att folk ifrågarsätter värvningen. Nu kanske han inte håller med om allt det jag skrev för det men han är väldigt öppen med att Pitkämäki inte varit bra de senaste åren.

Tarvainen har gjort klart för Pitkämäki vilket hårt jobb som väntar honom och det tycker jag låter klockrent. Juha vill bli bättre och är beredd att jobba hårt för det. Mika har en plan för Pitkämäki och trycker ur sig att han ska bli lika framgångsrik som han var i Mora 06/07 igen. En bra plan, men håller den?

Ja, det är ju frågan det. När jag summerade ihop alla lagens värvningar i en lista nyligen (gud vad jag känner mig som Magnus Nyström varje gång jag refererar tillbaka till mig själv) så skrev jag mig kritisk om Färjestads och Brynäs målvaktssatsningar. Jag skrev där att det kan vara lite hybris hos målvaltstränaren som tror att de kan lyckas med vilken målvakt som helst, för att överdriva en smula.

Men Pecka Alcén tror att han kan göra något med Mattias Modig som man inte lyckats med i Luleå. Erik Granqvist tror att han kan göra något med Cristopher Nihlstorp som man inte lyckats med i Rögle. Mika Tarvainen tror att han kan göra något med Juha Pitkämäki som man inte lyckats med i Helsingfors och Ilves. Kan kvaliteten på målvaktstränaren verkligen göra sådan stor skillnad, tro?

Hur bra hade Jonas Gustavsson varit idag om han hade gått till Timrå istället för Färjestad när han lämnade AIK? Hur bra är Mika Tarvainen egentligen? Johan Backlund, Magnus Åkerlund och Anders Lindbäck är alla tre jättenöjda med Tarvainen. Men frågan är hur mycket han har betytt i det och vad de kan jämföra det med? Målvaktstränare var en raritet i Sverige när Mika kom hit första gången och hjälpte Kimmo Kapanen för 6-7 år sedan.

Tittar man på hur Backe, Åke och Limpan utvecklats här så tycker i alla fall jag att den Tarvainen lyckats bäst med är Magnus Åkerlund. Han tog ett jättekliv från säsong ett till två men fick ett mellanår nu senast. Det är väl han som närmast kan jämföras med det jobb som Mika har för avsikt att göra med Pitkämäki nu eftersom både Backlund och Lindbäck var rätt bra i Elitserien redan säsongen innan de kom hit.

Men jag kommer inte till någon riktig konklusion i det här mer än att jag känner mig skeptisk till att Mattias Modig, Cristopher Nihlstorp och Juha Pitkämäki alla tre kommer att göra sina bästa säsonger. Min känsla är att målvaktstränarna inte kan göra någon magisk skillnad på en säsong.

Men vi får väl se.

Ett inlägg om Stanley Cup

Om Conference-Finalerna

Här gick det undan. Det blev enbart nio matcher och det blev relativt odramatiskt. Jag såg inte alla matcher men de allra flesta. Det var tveklöst rätt lag som gick vidare i båda serierna.

SHARKS – BLACKHAWKS 0-4
– Innan slutspelet kände jag mig rätt övertygad om att Sidney Crosby är världens bästa hockeyspelare just nu. Men efter att ha sett Chicagos matcher de senaste två serierna så börjar jag placera Jonathan Toews där uppe på samma nivå. Dels för att han var hela OS-turneringens bästa spelare och dels för att han samma år är slutspelets bästa spelare. Det är egentligen obegripligt hur Toews aldrig gjort 70 poäng under en NHL-säsong när man tänker på vilken nivå han spelat på i OS och i slutspelet. Att han har förmågan att vara bäst när det gäller kan nog ingen ifrågasätta.

Toews gör inte bara mycket poäng utan jobbar hårdast varje match. Han är överallt. Om man tittar på hur han gör sina poäng så är det genom att vinna närkamper eller som i en av matcherna där han fick assist då han täckte ett skott i eget zon som studsade ut till en fri Dave Bolland. Mäter man arbetskapacitet och defensiv in i ett helhetsomdöme så är han definitivt på en nivå bland världens 2-3 bästa spelare. Kanske t o m på första plats.

Men Chicago är inte bara en spelare utan ett väldigt komplett lag. Antti Niemi har haft ett målvaktsspel som garanterat räcker till att vinna Stanley Cup med och Keith-Seabrook är världens bästa backpar. Begränsade Dustin Byfuglien har blivit en målskytt av Johan Franzéns klass när han fått spela med Toews och Patrick Kane. Dave Bolland är en fantastisk tvåvägscenter som gjort ett otroligt stort jobb i matcherna. Ja, listan kan göras väldigt lång.

I San José så viker stjärnorna återigen ner sig. Dany Heatley gör två mål i hela slutspelet och Joe Pavelski blev helt osynlig i den här rundan. Att förlora mot Chicago är ingen skam men man ska inte behöva göra det med 4-0, speciellt inte om man kommer på första plats i grundserien. Evgeni Nabokov kan inte lastas för debaclet men gjorde samtidigt inget spektakulärt och tycks sakna förmågan att ensam stjäla matcher. 

Inför den här serien skröt Sharks General Manager Doug Wilson att man var den klubb som spelat flest slutspelserier efter Detroit över de senaste sex säsongerna på svar på kritiken om att man alltid vek ner sig i slutspelet. Grattis till det! Eller nåt.

FLYERS – CANADIENS 4-1
– Philadelphias skadeparodi på målvaktssidan fortsätter att INTE vara ett bekymmer. Michael Leighton tog över Brian Boucher och vann de sista matcherna mot Boston och höll tre nollor nu mot Montreal. Jag är dock inte lika imponerad över Leighton som jag borde om man tittar på hans siffror så här långt. Jag tycker nämligen att Leighton fick en bekväm conference-final. Jag tycker att Brian Boucher var lite bättre.

Jag vet inte vad Philly gjorde annorlunda än vad Washington och Pittsburgh gjorde men genast så blev Montreal det där tama laget man varit hela säsongen igen. I NHL:s grundserie var Montreal ett av de lag som var sämst på att göra mål i spel fem mot fem. Det var man i den här serien också. Montreal gjorde en bra match och det var den man vann i match tre. Där var man klart bättre än Philly men annars var det inget snack. Philadelphia var tyngre på alla punkter. Tidigare hjältar som Jaroslav Halak och Mike Cammelleri var mänskliga igen.

Philadelphias slutspels är redan en klassisk historia som började med att man tog sig till slutspel efter seger över NY Rangers på straffar i sista omgången. På vägen har man också vänt 0-3 i matcher mot Boston där man i den sjunde matchen också vände 0-3 i själva matchen. Men ser man till var snacket låg om Flyers före säsongen så är den finalplatsen ingen jätteskräll. Tidningen The Hockey News tippade Philly som vinnare av Stanley Cup före säsonge t e x.

Laget är brett både på back- och målvaktssidan. Chris Pronger har tagit alla sina klubbar till framgång de senaste tio åren. Philadelphia blev inget undantag där. En magnifik spelare som får mycket skit för sitt fula och ibland klumpiga spel men tittar man på allt han gör under en match och vilken effekt han har så är han fantastisk! Tänk om Washington eller Pittsburgh haft honom. Men han var ändå inte bäste back i den här serien utifrån vad jag såg. Det tycker jag var Kimmo Timonen som verkligen växte här. En väldigt bra tvåvägsback.

Framåt har Mike Richards varit den store ledaren. En riktig vinnarskalle som inatt var bäst på plan. Men han är ingen Toews som är bäst jämt utan får backas upp bra av spelare som Daniel Briere och Simon Gagne. Två andra suveräna matchvinnartyper. Dessutom har spelare som Claude Giroux och Ville Leino och klivit upp och spelat sin livs hockey. I de senaste två matcherna har man fått tillbaka Ian Laperriere och framförallt Jeff Carter.

Inför Stanley Cup Finalen 2010

Lagstatistik hittills:

Mål/match: 3,31 – 3,23 till CHICAGO
Insläppta/match: 2,12 – 2,50 till PHILADELPHIA
Powerplay: 22.6% – 20.7% till CHICAGO
Boxplay: 87.0% – 86.6% till PHILADELPHIA
Skott/match: 32.0 – 27.5 till CHICAGO
Skott mot sig/match: 28.5 – 29.6 till PHILADELPHIA
Förluster: 4 – 5 till CHICAGO
Summa: 4-3 till Chicago i dessa statistiska kategorier. Lagen är förvånandsvärt jämna hittills i slutspelet.

Individuell statistik:

Målvakter:
Antti Niemi vs Michael Leighton
Statistik:
94,8 – 92,1 till Leighton i räddningsprocent
1,45 – 2,33 till Leighton i insläppta mål per match.
3 – 2 till Leighton i hållna nollor.
12 – 6 till Niemi i vinster.

Backar:
Statistik (de bästa i varje lag):
14 – 10 i poäng för Chris Pronger (PHI) mot Duncan Keith (CHI)
4 – 3 i mål för Chris Pronger (PHI) mot Brent Seabrook (CHI)
8 – 8 i plusminus för Matt Carle (PHI) och Brent Seabrook (CHI)
28:48 – 27:52 i istid/match för Chris Pronger (PHI) mot Duncan Keith (CHI)
60– 36 i tacklingar för Brent Seabrook (CHI) mot Braydon Coburn (PHI)
51 – 41 i täckta skott för Chris Pronger (PHI) mot Brent Seabrook och Brent Sopel (CHI), båda står på 41.

Centrar:
Statistik (de bästa i varje lag):
26 – 21 i poäng för Jonathan Toews (CHI) mot Mike Richards (PHI).
7 – 6 i mål för Jonathan Toews (CHI) mot Mike Richards (PHI).
10 – 4 i plusminus för Claude Giroux (PHI) mot Jonathan Toews (CHI).
57.9% – 56.6% i tekningar för Jonathan Toews (CHI) mot Blair Betts (PHI).
24 – 13 i att ta pucken av en motståndare för Jonathan Toews (CHI) mot Mike Richards (PHI).
19 – 15 i täckta skott för Mike Richards (PHI) mot John Madden (CHI).
32 – 17 i tacklingar för Mike Richards (PHI) mot Jonathan Toews (CHI).

Forwards:
Statistik (de bästa i varje lag):
20– 18 i poäng för Patrick Kane (CHI) mot Daniel Briere (PHI).
9 – 8 i mål för Daniel Briere (PHI) mot Dustin Byfuglien (CHI).
8 – 6 i plusminus för Marian Hossa (CHI) mot Simon Gagne (PHI).
17 – 10 i att ta pucken av en motståndare för Marian Hossa (CHI) mot Scott Hartnell (PHI).
56 – 48 i tacklingar för Dustin Byfuglien (CHI) mot Darroll Powe (PHI).

Tankar och Tips:

Kul med en final mellan två klassiska lag. Båda klubbarna har väntat länge på att vinna, Chicago vann senast 1961 och Philadelphia 1975. Båda lagen tog sig till en final under 90-talet där de inte vann en enda match. Chicago torskade 0-4 mot Pittsburgh 1992 och Philadelphia åkte på 0-4 mot Detroit 1997. Senast ett av lagen vann en finalmatch var Philadelphia som kvitterade till 3-3 hemma mot Edmonton 1987. Vilka som än vinner kommer ta en historisk och ytterst efterlängtad seger.

Men historien har ganska liten betydelse för dessa två lag likaså det som hänt hittills. Nu är det nya förutsättningar och det blir alltid lite annorlunda att spela en final motför de andra rundorna då mediatrycket och allt annat runt i kring blir enormt mycket större. Det vittnar många av de som spelat finaler tidigare om. Det finns rätt lite finalerfarenhet i båda lagen. I Philadelphia kan jag på rak arm komma på två som varit där tidigare i Chris Pronger (Edmonton 06 och Anaheim 07) och Ville Leino som spelade fem finalmatcher med Detroit förra säsongen.

I Chicago har man främst Marian Hossa som nu gör sin tredje raka final, alla för olika lag. Det måste vara rekord, kan inte tänka mig annat. Det här året slipper han i alla fall möta ett lag han lämnat. Hossa har haft ett ganska svagt slutspel sett till produktion men han jobbar ofantligt bra varje match och finns ju också i sådan statistik här ovan. Men det där extra drivet i åkningen som han hade när han var som bäst är borta. Annars har John Madden två titlar och en finalförlust med New Jersey och Andrew Ladd fick vara med som rookie och vinna med Carolina 2006.

Tittar vi på kandidater för Conn Smythe (MVP i slutspelet) så känns Jonathan Toews given i Chicago före närmast Antti Niemi och Duncan Keith. I Philadelphia är det lite jämnare. Jag håller nog Chris Pronger tätt före Mike Richards och Daniel Briere där. Det här är två rätt jämna lag på pappret såvida att de är byggda lite på samma sätt. De har en bred och bra backbesättning, många matchvinnartyper framåt samt många riktigt tuffa spelare i tredje-/fjärdekedjan. Dessutom har båda lagen chansat lite på målvaktssidan och lyckats med orutinerade kort.

Men om jag ska välja en vinnare så blir det ändå Chicago Blackhawks. Jag tippade laget i final redan innan slutspelet och jag tycker att man blivit bättre och bättre ju längre man kommit. Sedan är Jonathan Toews i ett sådant slag att han ensam kan göra den lilla skillnaden i de avgörande lägena. Han jobbar så hårt samtidigt som han är skicklig att han får med sig de där puckstudsarna hela tiden. Philadelphia har haft lite för många skador under resans gång för att det inte ska ge effekt någonstans också. Till sist så känner jag större tillit till Antti Niemi än Michael Leighton.

Tips: 4-2 till Chicago!

Om Pitkämäki

Juha Pitkämäki är klar för två år

Jag är skeptisk till den här lösningen.

Gud, vad gnällig jag börjar bli. Jag ville så gärna jubla den här dagen då den nye målvakten presenterades men jag kan inte.

För mig är det alldeles uppenbart att Juha Pitkämäki inte var Timrås första spår på den här platsen utan att den här lösningen har blivit aktuell på senare tid. Dels för att Juhas agent svarade att Timrå inte varit i kontakt för bara några veckor sedan då ST ringde. Det här var Linkans tuffaste uppgift, att ersätta Anders Lindbäck. Han har givetvis tagit stor hjälp av Mika Tarvainen som väl förmodligen har styrt sökandet.

Juha Pitkämäki gjorde en lysande säsong i Mora 06/07 men var betydligt ojämnare säsongen efter och faktiskt en av anledningarna till att Mora åkte ur Elitserien. I dagens pressmeddelande står följande: ”Under sin andra säsong i Mora hade han smått fantastiska 94.1 % i kvalserien, men detta räckte ändå inte för att Mora skulle hålla sig kvar”. Detta är felaktiga uppgifter. Pitkämäki stod för en ganska ojämn kvalserie och tog 90,3 % av skotten.

Säsongen efter floppade han i IFK Helsingfors vilket gjorde att han i slutet av säsongen hamnade i Mora igen. Det blev ingen supersuccé i Mora men han var i alla fall riktigt bra i playoff-matcherna trots att Mora inte tog sig vidare. Där tog han 94,3% av skotten. Under årets säsong har han fått kämpa på i ett av de sämre lagen i SM-liiga, nämligen Ilves. Där var han åtminstone i grundserien mer lyckosam än tidigare Sverige-målvakterna Jani Hurme och Markus Korhonen. Men Ilves släpper ändå Pitkämäki och behåller Hurme.

Juha Pitkämäki som målvakt är ganska liten och får därför bekymmer med det moderna spelet. Han går liksom mer på känsla. Han är snabb med grymma reflexer och behöver komma ut en bit för att täcka målet och blir ibland överspelad då han får en lång sträcka att röra sig i sidled. Åtminstone så upplevde jag honom under hans tid i Mora. Om han ändrade sitt spelsätt i vintras kan jag inte svara på.

Det som till syvende och sist gör att jag är skeptisk till denna värvning är att han känns sämre än Lindbäck. Jag ville ha en målvakt som var lika bra som Anders Lindbäck. En målvakt som skulle kunna bära Timrå sensationellt långt i ett slutspel. Nu tycker jag inte att vi har det på förhand. Magnus Åkerlund kan mycket väl bli förstekeeper nu som jag ser det och förhoppningsvis kan han kliva fram och få ut sin fulla potential i så fall. Men det är inget man kan räkna med att han ska göra.

Men Mika Tarvainen har kanske lite ess i rockärmen gällande Pitkämäki som kan få honom att utvecklas och bli bättre än någonsin. Och kanske kan vår stärkta defensiv göra jobbet enklare för målvakterna och därav få dem att göra riktigt bra säsonger? Vad vet jag?

Men min känsla är i alla fall att MoDo värvat en bättre finsk målvakt än vad vi har gjort.

Jag hoppas jag har fel.

Så bra forwards behöver vi – rent matematiskt

Hej allesammans!

Jag har genomgående under mina bloggår känt att jag får störst respons från det jag skriver om Timrå IK, vilket känns rätt naturligt. Jag skulle tro att flera av mina läsare struntar i vad jag tycker om Jonathan Toews dominans i Stanley Cup. NHL skriver jag mest om för min egen skull. Bloggandet tvingar mig att ha bra koll på ligan. Sedan finns det säkert alltid någon som finner det urintressant också.

Men det är en Timråblogg i första hand och därför känner jag att jag vill hitta så mycket Timrågrejer att skriva om som möjligt. Det skulle kunna gå att vara jätteseriös och sitta och jaga Linkan och agenter etc etc etc. Men det tycker jag i grunden är journalistiskt arbete och det har ST anställt journalister för att göra. Dessutom är Stefan Lindqvist hopplös att prata med i intervjusyfte eftersom han aldrig bjuder på något mer än standardfraser. Då är det roligare att prata med juniorer eller annat som dagstidningarna inte finner nyhetsvärde i.

Allt detta är egentligen ett slags försvarstal för hur bloggen ser ut just nu och ett rättfärdigande av det jag nu ska skriva. Eftersom jag vill ha något TIKigt att skriva om så har jag med hjälp av högstadiematematik försökt räkna ut hur bra forwards vi behöver. Tråkigt nog så väljer jag att avslöja svaret först. Vi behöver forwards som tillsammans kan lova 31 mål.

Så här kom jag fram till det:

Förra säsongen gjorde de tolv ES-lagen i snitt 149 mål. Det är en siffra som Timrå IK rimligen borde sträva åt då en placering i mitten av tabellen får klassas som en framgång i den situation klubben är med en nylig 9:e plats i publikligan. Jag tycker också att den medelmåttiga siffran känns bra eftersom vi värvat rätt bra defensivt hittills. Förra säsongen gjorde vi 138 mål, för övrigt.

För att få fram var vi ligger just nu målmässigt gjorde jag en snabb och hypotetisk analys över hur många mål våra klara spelare kan förväntas göra på 55 matcher. Jag kom då fram till att vi redan nu landade på 132 mål. Jag använde de senaste säsongernas siffror för att gissa mig fram till följande siffror:

4 Granath 4 mål.
6 Sonntag 2 mål.
9 Jokela 6 mål.
18 Halonen 5 mål.
23 Skogs 4 mål.
33 M.Karlsson 7 mål.
36 Styf 6 mål.
50 Erixon 5 mål.

7 Hynning 9 mål.
8 Hallin 3 mål.
13 Corso 16 mål.
16 Axelsson 5 mål.
19 Svensson 10 mål.
21 Larsson 4 mål.
22 Röymark 5 mål.
27 Pärssinen 8 mål.
44 Hirschovits 15 mål.
49 G.Karlsson 8 mål.
51 Lander 10 mål.
Summa: 132 mål.

Nu är ju detta bara mina personliga gissningar. Per Hallin tror att han har sina bästa år framför sig och kanske kan han då slå de 13 mål han gjorde 02/03. Men jag lade bara vad jag fann rimligt att förvänta sig. Någon kanske är bättre än förväntat och någon annan är kanske sämre än förväntat. Hur som helst blev summan 132 mål. Då fattas det 17 mål för att nå upp till 149. Men vi har en variabel kvar. Skadorna.

Jag har räknat på att vi i snitt kommer att ha två spelare skadade/sjuka/JVM etc per omgång. Vanligtvis är det kanske lite mer än så men varför måla fan på väggen redan nu? Positiva människor är trevligare än negativa. Räknar man bort två spelare per omgång så försvinner det 14 mål (132/19 x 2) på befintlig trupp. Då landar vi på 118 mål, det vill säga 31 mål kort från 149.

Om vi har i åtanke att Martin Sonnenberg i vintras gjorde 20 mål på enbart 42 matcher så skulle det vara ganska mycket värt att få in honom. Trots att han skulle anlända sent p g a skattetekniken.