Min bild av Nicklas Lidström

Jag har precis sett presskonferensen där Nicklas Lidström berättar att han slutar spela ishockey. Det första som slår mig när jag hör honom är vilken klass/stil han har som idrottsperson. Det är inte många världsidrottare som klarar att hålla en så pass felfri karriär över så många år i den absoluta världstoppen individuellt. Jag kan inte komma på någon hockeyspelare som utfört en karriär med så hög klass i sätt att vara som Lidström.

Den allmänna åsikten i Nordamerika är att Nicklas Lidström är Sveriges klart bästa hockeyspelare genom tiderna. Det byggs utifrån hans enorma framgångar som ingen annan svensk hockeyspelare kan matcha. Jag tycker även att han utifrån att han är back inte fått ett tillräckligt erkännande i NHL heller. Med det menar jag att han t ex aldrig nominerats till Hart Trophy (grundseriens MVP), vilket i sig är helt absurt med tanke på vilka framgångar hans lag haft med honom på isen halva matcherna, varje match.

Lidström har heller inte bara agerat med hög klass som idrottsperson utan verkligen superprofessionell som hockeyspelare också. En av hans stora styrkor är att han i stort sett aldrig skadats. Det är till viss del tur, till viss del hans spelstil men framför allt att han har tagit hand om sin kropp på bästa möjliga sätt. Den här säsongen, som 41-åring missade han 12 matcher, annars är det mesta han missat under en och samma säsong sex matcher 07/08 och fem matcher 94/95.

Lidström kom inte fram lika explosivt och supertalang-aktigt som de flesta spelare på hans nivå. Han platsade visserligen i Elitserien som 18-åring och spelade i sin kulls juniorlandslag. Det stora genombrottet kom som 21-åring under VM 1991 då han i många ögon var vår bäste back i guldlaget. Sommaren därefter blev nog hans mest ”tumult”-artade tid som hockeyspelare.

Det som hände då var att när Nicklas kommit in i juniorlandslaget för första gången fått skriva på ett avtal att han inte skulle åka över till NHL förrän fyllt 23 år. Bröts det avtalet skulle han längre inte vara tillåten att spela i Tre Kronor. Det var stora diskussioner kring var Nicklas skulle spela kommande säsong men han spelade Canada Cup under hösten men lämnade efter det Västerås och Sverige för NHL. Rikard Fagerlund & Co på förbundet var stenhårda och stängde av honom från Tre Kronor.

Detta beslut hävdes inte förrän 1994 då Fagerlund & Co såg en vinst med att ha med Lidström till Hockey-VM i Milano. Efter det revs alla gamla avtal och en spelare som t ex Mikael Renberg blev också välkommen tillbaka till Tre Kronor igen. Under Lidströms första fem-sex säsonger i NHL var han hela vägen en av ligans toppbackar men inte den absoluta eliten. Jag skulle klassa att han ansågs genomgående vara runt 10:a i världen på backsidan.

Hoppar vi fram något år till när de tidigare dominanterna Ray Bourque, Paul Coffey och Brian Leetch m fl började tappa lite i klass blev Lidas en av de naturliga arvtagarna om tronen som världens bästa back. Det handlade i huvudsak om Lidas, Rob Blake, Scott Niedermayer, Chris Pronger samt att åldermannen Al Macinnis fortfarande höll en väldigt hög nivå i sena 30-års åldern.

Jag minns att när Blake (98) och Macinnis (99) vann sina Norris troféer talades det i Sverige om att Lidas enbart inte fick det p g a att han ej var nordamerikan. En europé hade nämligen aldrig vunnit Norris Torphy på den här tiden. Lidas ansågs åtminstone i Sverige som världens bästa back här och jag hade väl inte tillräckligt bred insikt kring backspelets alla delar för att vara en opartisk bedömare i det. Däremot var Chris Pronger (00) en obestridbar vinnare då han också vann Hart Trophy det året.

Nu är vi inne på 00-talet och nu var det inget snack kring världens bästa back var längre. Nicklas Lidström fick efter att för fjärde året i rad varit nominerad titeln 2001 och vann den sedan i två raka säsonger till. Här blev han även förste europé att bli utsedd till slutspelets MVP (Conn Smythe Trophy), vilket i mina ögon är det största individuella pris en hockeyspelare kan vinna. Han vann detta i samband med att han vann sin tredje Stanley Cup med Detroit.

När många talar om Lidström påstår de att han spelade hela sin karriär utan svacka men där håller jag inte med. Säsongen 03/04 var inte bra från Lidas sida, han blev ”inte ens” nominerad till Norris och var inte bland de 20 bästa poängplockande backarna i ligan. Detroit hade ett grymt lag som dominerade i grundserien men floppade i slutspelen både 03 och 04. I slutet av den säsongen 03/04 valde Lidas att tacka ja till att hoppa in i slutskedet av Hockey-VM i Prag. Han spelade semifinal och final där han gjorde en rent av svag figur och han var t ex -3 i finalen mot Kanada. I World Cup på hösten efter gick det inte mycket bättre.

Här har jag sedan en egen teori till varför Lidström kunde vända denna svacka och det är NHL-lockouten. Där valde Lidas att inte spela på hela säsongen och fick vila upp sin kropp. Jag gissar att han tränade otroligt bra under denna tid och kom tillbaka i väldigt bra fysisk form till säsongen 05/06. Det är den säsong som jag mest hävdar att han borde ha fått Norris Trophy. Jag tycker att han var världens bästa spelare då. Han gjorde knappt ett misstag på hela säsongen och var – i mina ögon – Sveriges klart bästa spelare i OS-turneringen som han även avgjorde finalen i.

Den segern betyder nog enormt mycket för Lidström som inte mer än i genombrottet 1991 lyckats i Tre Kronor. Han lyckades aldrig se så där dominant ut som förväntades av en så pass bra NHL-back. Han var inte dominant i fiaskoturneringar som OS i Nagano och Salt Lake City. Jag tror mycket handlar om hans sätt att spela som i alla år varit enkelt. Han har aldrig varit en extremt skridskostark back som flyger med i anfall, han har aldrig en superteknisk back efter offensiva blålinjen eller varit den som skjutit hårdast. Han har dessutom aldrig spelat speciellt fysiskt i hela sin karriär. Det finns nämligen inget spektakulärt och korta landslagsturneringar hinner man ofta inte se vad han betyder för laget.

Det spektakulära med Lidström är istället hans otroliga jämna och höga nivå, kväll efter kväll. Att hela tiden ta rätt beslut med pucken i trängda lägen, att vara nästan omöjlig att dribbla bort eller gå förbi eftersom han läser dragningen och återvinner pucken alternativt står rätt och styr ut motståndaren mot hörnet. Hans skott efter blålinjen är effektivt eftersom han skjuter hyfsat hårt och alltid träffar mål. Han chansar aldrig med pucken utan väljer den säkra lösningen med pucken men ser alltid till att pucken landar precis på bladet i varenda passning i varenda match.

Från och med 2006 har han varit lagkapten i Detroit och blev givetvis också den förste europeiska kaptenen att vinna Stanley Cup redan under andra säsongen som kapten. Han har alltså varit en banbrytande europé både gällande att bli bäste back, slutspels-MVP och att lyfta bucklan med ett ”C” på tröjan.

2011 vann Lidström Norris för sjunde gången, 41 år gammal. Det är bara Bobby Orr som vunnit den fler gånger. Det gör honom till en av världens backar genom tiderna, han tillhör nog topp 5 på de flesta NHL-historikers listor. Efter att Bobby Orr slutade i slutet av 70-talet är det bara Ray Bourque som har ett allmänt högre anseende. Även om Bourque ”bara” vann fem Norris och en Stanley Cup så håller nog även jag honom som snäppet bättre än Lidas. Det var högre konkurrens i backtoppen under Bourques storhetstid samtidigt som han inte hade samma starka lag runt sig som Lidas gällande att vinna Stanley Cup. Bourque var på något sätt mer dominant.

Tittar vi gällande att vara Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna så beror det på vilka glasögon man väljer att titta med. Talar vi om vem som varit bäst över lång tid och som nått de största framgångarna är Lidström tveklös etta. Tittar vi däremot på den högsta högstanivån kommer Peter Forsbergs säsonger 97-99 och 02-03 vara den högsta nivån en svensk hockeyspelare hållit även om Lidströms säsonger direkt efter lockouten 2005 inte är jättelångt efter. Sedan är det givetvis svårt att jämföra en center med en back också då en center tillåts vara mer spektakulär och är lättare att se dominansen i.

Nu slutar Lidström medan han fortfarande håller mycket hög klass. Jag hävdar att han garanterat skulle vara en av NHL:s tio bästa backar om han hade fortsatt en säsong till och för att återknyta det till det jag inledde med runt att visa klass som idrottsperson är det just då jag vill se spelare lägga av, när man ser att han hade kunnat spela minst ett år till på absolut toppnivå.

Klass, professionalitet, en mycket hög och extremt jämn nivå får bli mina ledande ord i min bild av hockeyspelaren Nicklas Lidström. Den klart bästa hockeykarriären av en svensk hockeyspelare någonsin!

Tack för allt!

Game 1: Kopitars kyla avgjorde tät match

Stanley Cup-finalen 2012

Devils – Kings 1 – 2 sd (0-1 i matcher)

Som vanligt har den inledande matchen lite svårt att komma igång, de första tio minuterna var väldigt artiga utan vare sig bra tacklingar eller bra skott på mål. Kings tar dock ledningen efter ett tungt byte av deras fjärdekedja. Jordan Nolan jobbar fram en chans för Colin Fraser som han sätter. Det väcker matchen och slutet av den första perioden ger en ökad intensitet.

Den andra perioden domineras av Kings spelmässigt samtidigt som de inte skapar så mycket. Båda lagen jobbar hårt och samlat vilket leder till att inget av lagen får några öppningar i spelet. Kings puckdominans kommer av bra pressande spel vilket gör att Devils mest slänger ifrån sig puckar och inte får igång något spel. Devils är dock ändå tillräckligt samlade för att inte ge Kings några klara målchanser. Det skapar en väldigt händelsefattig period. I slutet av perioden spricker det upp lite och spelet blir lite chansartat. Efter några spelvändningar lyckas Devils kvittera på ett mål som studsar rätt. Unge svensken Jakob Josefson gör ett bra forecheckande jobb som leder till målet som tillskrivs Anton Volchenkov men styrs in i eget mål av hans landsman Slava Voynov i Kings.

Spelet höll en liknande karaktär resten av matchen. Det var tätt där lagen hade små perioder av dominans utan att skapa speciellt mycket. Drew Doughty hade den bästa chansen i tredje perioden men där Martin Brodeur kommer upp med en klassisk slajd. Matchen går till sudden och där avgörs det med ett riktigt klassmål av Anze Kopitar. Devils slarvar vid offensiv blå och spelet kan vända och Kopitar kommer fri. Slovenen hade inte en speciellt mycket i matchen men här i friläget är han extremt kylig där han fintar ner Brodeur och sätter dit pucken.

Underhållningsvärdet i matchen var lågt sett till antalet skapade målchanser men jag gillar intensiteten och fysiken i matchen. Det tacklades i alla byten bortsett möjligen i den tidiga inledningen av matchen. Den här finalserien kommer nog se ut lite som idag med en otrolig kamp mellan två tuffa lag som forecheckar och spelar fysiskt. Jag kan känna ett litet övertag för Kings i det spelet, deras fjärdekedja känns många kilon tyngre än Devils fjärdekedja och det tror jag kommer ha betydelse i längden.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Jonathan Quick, Kings
– Har långa stunder knappt ett skott på sig men är väldigt vaken och alert. Gör en hel del bra räddningar och kan båda placera sig väl och kriga i kassen.

4: Drew Doughty, Kings
– Var planens mest dominanta utespelare. Spelar tufft och fysiskt i egen zon och plockar upp mycket puckar i banan, slår bra pass och hjälper Kings att dominera puckinnehavet.

3: Martin Brodeur, Devils
– Jag tycker han gör en riktigt bra match trots att han luras på friläget i sudden och reagerar lite sent på det första målet. Han håller Devils med i matchen när de spelar som sämst i andra perioden och gör några riktigt fina räddningar i matchen.

2: Anze Kopitar, Kings
– Är långt ifrån en lyxlirare utan jobbar otroligt hårt, är bra i boxplay och spelar ett bra tvåvägsspel. Kom inte till så mycket offensivt men vilket läckert avgörande! Kungarnas kung, till slut!

1: Mike Richards, Kings
– En gigant i tekningscirkeln och var kanske den spelare på isen som skapade flest målchanser. Är tuff, jobbar hårt och har bra händer.

Kort om läget i Elitserien

Nyhetsflödet närmar sig grustorrt. Fredrik Warg är på väg till Elitserien och Linus Werneman söker sig mot Nordamerika. Kloka val av båda två, om det skulle bli så. Det jag tänkte göra i det här inlägget är att kort beskriva hur jag ser på varje lagbygge i Elitserien så här långt. Jag gör inga graderingar eller rankingar utan sparar det till när det börjar se mer klart ut än det gör nu.

Jag tar lagen i den ordning de placerade sig den gångna säsongen efter slutspel och kvalseriespel.

Brynäs IF

Svenska mästarna kommer givetvis märka av förlusterna av Svedberg, Ekholm och Silfverberg. Tappet av Dackell ska inte underskattas heller, ska sägas. Kvar finns ändå en tillräckligt stark grund för att laget åter ska kunna vara ett topplag. Värvningarna av Sebastian Enterfeldt och Andreas Thuresson känns spännande medan jag inte riktigt får något grepp om Johan Harjus verkliga kunskaper, kanske kan speltid med Järnkrok (som förmodligen blir kvar) få igång en målskytt i honom men han är ju inte på långa vägar lika komplett som t ex Silfverberg. Truppens mest intressanta namn vill jag hävda är Elias Lindholm, han kommer bli riktigt riktigt bra och besitter ett gudabenådat spelsinne men är ännu lite fysiskt omogen och kommer kanske inte ta en dominerande roll redan i vinter. Det som saknas mest just nu är en målvakt och en riktigt bra back.

Skellefteå AIK

Skellefteå har alla förutsättningar att kriga om ett SM-guld även nästa säsong utan att knappt värva något alls. Kvar finns – än så länge – nämligen Jocke Eriksson, Lindgren, Burström, Jimmie Ericsson, Bellemare, Holloway, Jocke Lindström, Möller, Forssell, Forsberg m fl. Med ”än så länge” menar jag att NHL kanske inte ryckt klart i laget. Hur som helst så är laget riktigt starkt och nu sägs också Fredrik Warg vara på väg tillbaka. De har fotfarande bra juniorer på gång underifrån även om det blir ett litet hopp till de kan få fram en riktigt stor egen juniorproducerad stjärna igen. 95:an Lucas Wallmark kan dock kanske med rätt utveckling slå sig in för lite istid redan kommande säsong men utifrån deras talangbredd på forwardssidan så är det långt ifrån säkert.

Färjestads BK

Det är inte samma maktfullkomlighet över Färjestad längre även om de lyckades sno Ole-Kristian Tollefsen från MoDo. I övrigt har de okarakteristiskt plockat in två nordamerikaner och jagar MoDo-floppen Dick Axelsson. Den ene nordamerikanen var dock collegehockeyns bästa spelare, Jack Connolly. Den 173 cm korte amerikanen har öst in poäng i collegehockeyn men har inte varit jätteaktuell för vare sig NHL eller USA:s VM-lag. Han ska dock bli mycket intressant att se. Vidare drar NHL i Nihlstorp och Nygren samt att Frögren och Brodin lämnar laget. Laget känns ändå tillräckligt bra för att kunna slåss i toppen och visst skulle Dick Axelsson kunna förstärka lagets kreativa kapacitet. De känns dock inte som några givna guldkandidater just nu.

AIK

AIK går mot tyngre tider om jag får vara ute och förutspå tidigt. Fasth, Rosén och Gynge ersätts nämligen av Daniel Larsson, Esa Pirnes och Björn Melin. Jag tror alla tre är en kvalitetsförsämring mot deras föregångare både sportsligt men kanske främst ekonomiskt. Laget har tappat fler bra spelare och det blir stor omsättning i laget. Som om inte det vore nog så gör klubben om på ledarsidan också trots tre succésäsonger i rad. Nu ska Per-Erik Johnsson ihop med Mats Lindgren och Anders Hultin få upp samma intensiva och sinnesjukt hårt jobbande lag som de haft de senaste säsongerna. Jag är skeptisk. Däremot har de kvar en av landets ledande målvaktstränare som jag tror kommer få fart på Daniel Larssons karriär igen. Det blir svårt att ersätta Fasth men Larsson kommer vara bättre än han var i HV71, det kan jag nästan lova.

Luleå HF

Trots tunga tapp som Elias Fälth, Simon Hjalmarsson, Sebastian Enterfeldt och Johan Harju så är min känsla att seriesegrande Luleå kommer kunna slåss i toppstriden även nästa säsong. De fortsätter värva bra allsvenska spelare som Linus Persson, Jens Jakobs och kanske framförallt Niklas Fogström. Kreativa spelare som säkerligen kommer jobba stenhårt för Luleå och är stolta över att få representera klubben. Klubben har också tänkt till lite kring slutspelsfiaskot där de blev tunna och har nu plockat in Anton Hedman från MoDo som den ”Blomdahl” de saknade i våras. Det ska bli intressant att se hur Linus Klasens veteranhockeyliknande intensitet kommer fungera i serien mest intensiva lag rent taktiskt. Hur får man ut det bästa av Klasen? Samtidigt har klubben lyckats utveckla Niklas Olausson till en av seriens absolut bästa spelare så…

HV71

Jag gillar HV71:s föryngrande satsning där de släpper fram allt mer från de egna juniorleden samt i värvningen av superlöftet William Karlsson, trots att denne förmodligen åker över till nordamerika inom något år. De behåller samtidigt bra spetskompetens i de främre leden. Elias Fälth är en kanonvärvning, han håller jag riktigt högt. Gustaf Wesslau är en bra målvakt och kvar finns gubbspets i Petrasek och Davidsson. Att HV71 inte ser ut få till stånd någon jättesatsning trots att de åkt ur i kvarten i två raka säsonger visar att Elitserien blir en allt tuffare bransch. Precis som gällande Färjestad så ser det i dagsläget inte ut att bli någon given guldkandidat av HV71. Ett paradigmskifte?

Frölunda HC

Frölunda var det lag som jag tyckte utmanade Brynäs bäst under slutspelet och jag tycker att kvaliteten i laget är riktigt hög. Nu lär de troligen tappa Frederik Andersen men jag anser att de gjort sig ett riktigt kap gällande ersättaren. Julius Hudacek är en målvakt som jag tycker har mycket hög potential och kan vara helt omöjlig i enstaka matcher. Laget är annars i stora drag intakt och de är samspelta med många lokala spelare i truppen. Klubben borde kunna nå längre än den kvartsfinal det blev i våras tycker jag och tyckte redan då. Jag hoppas innerligt att Kenta väljer att lyfta fram superlöftet Sebastian Collberg extra hårt kommande vinter. Det finns så klart brister i hans spel men han är samtidigt så sevärd att han ensam kan vara värd inträdet när han är på rätt humör. Ser gärna honom få utrymme i en toppkedja.

MoDo Hockey

MoDo tillhör sedan några år tillbaka den grupp av elitserielag som har väldigt svårt att bygga kontinuerliga lag utan slänger in namn utan riktig röd tråd kan jag tycka. Nu kommer omsättningen av spelare återigen vara tämligen stor. Jag gillar dock det här årets satsning bättre, så här långt. Hemvändande Mario Kempe är skicklig och hemvändande Peter Öberg är karaktärstark. Oscar Alsenfelt är bättre än Tellqvist och Nichlas Torp är en ung och mycket seriös kille som alltid spelar tufft och uppoffrande. Richie Regehr är väl annars en sådan där tillfällig konsult som går in och fyller en funktion under en eller två säsonger. Han kan däremot visa sig vara riktigt bra utefter hur han producerat i Tyskland. Jag säger inte att det är fel att satsa på en sådan spelare men det får inte bli för många konsulter, vilket jag tycker det varit i MoDo på senare år. Laget känns en bit ifrån klart men min prognos är att de kommer hålla ungefär samma nivå som den senaste säsongen, plus eller minus någon placering.

Växjö Lakers

Här sitter det inte fast i alla fall. Många spelare byts ut och jag tycker överlag att värvningarna är bra. Den enda värvningen jag är riktigt kritisk till är att de värvar Fredrik Norrena som förstekeeper. Jag antar att han värvas som det, för vem värvar en dyr 39-åring som andrekeeper? Jag är dock mer positiv till värvningen av Petr Vampola nu efter att Rosén plockats in och hur de tänker sig använda Vampola som en ”kille som kan få igång ett helt lag med sina individuella insatser”. Sista delen av meningen är ett citat från pressmeddelandet som för mig betyder att de förstår vilken typ av spelare de får i Vampola. De mindre värvningarna i Kristofer Berglund, Tim Heed och Alexander Johansson tror jag också mycket på. Växjös utmaning är dock att få ihop alla kulturella viljor till ett lag. Gör man det spelar de nog slutspel, trots Norrena i kassen. Sedan kan man givetvis ifrågasätta vad alla dessa ihopplock av spelare ska leda till på lång sikt men här och nu ger det laget goda förutsättningar att bli etablerade och det är nog rätt just nu.

Linköpings HC

Förra säsongens näststörsta fiaskolag rör om i leden. Jag bekymrar mig en aning över målvaktssatsningen med två ”andremålvakter” och den – hittills – något ojämna balansen på backsidan. Jag tycker att de saknar tuffhet och tyngd på backsidan vilket kan bli sårbart mot tungt forecheckande lag. Framåt ser dock laget väldigt vasst ut och där har man alla ingredienser anser jag. Värvningar som Weinhandl, Hjalmarsson och Salmonsson kommer alla kunna hitta bra roller medan tanken kring med Himelfarb och Almtorp känns mer oklar. Däremot finns ju Söderberg, Jämtin, Arlbrandt och Figren kvar där samt den defensiva centertalangen Joachim Nermark som jag tror kan komma ta en större roll i laget än tidigare. Det finns förutsättningar här, helt klart. Sedan behöver klubben på sikt kanske hitta en annan strategi än att värva genom att bjuda över konkurrenter. De har antagligen kört den ett tag nu med nedåtgående spiral.

Timrå IK

Den fula ankungen kommer inte glädja många biljettförsäljare utanför det egna länet den här säsongen heller. Timrå måste spara för att få en anständig ekonomi igen och har bytt varenda tänkbar ledare i föreningen sedan ett år tillbaka. Det var starkt att vi höll oss kvar och är på så sätt värda vår plats. Jag gillar överlag den satsning laget gjort under våren med rådande förutsättningar i åtanke. Daniel Bellissimo visade i VM att han har kapacitet att bli en riktigt bra målvaktsförstärkning om han tajtar till spelet en smula. Backsidan har förstärkts med defensivt tuffa och karaktärstarka killar som Jonathan Carlsson och Robin Persson. Talangen Tommy Stenqvist får förhoppningsvis vara hel och få en bra chans att slå sig in i laget. Framåt ifrågasätter jag dock vad Joachim Rohdin och Robin Sterner ska kunna göra med mer speltid än tidigare. Centersidan är dessutom i skrikande behov av kreativitet. På det mer spännande hållet finns Jeremy Boyce och Max Friberg. Föryngringen och satsningen på spelare som är glada över att få chansen i Timrå talar dock för ett sammanhållet lag som om de tränas, utvecklas och coachas rätt kan överraska men något annat än att klara sig kvar får ses som en jätteskräll som det ser ut nu.

Rögle BK

Rögle hade inte räknat med elitseriespel och truppen känns inte direkt anpassad för det heller. De har värvat in några etablerade namn som Martin Gerber, Alexander Barta och Mathias Tjärnqvist men har samtidigt tappat Eric Himelfarb och Alexander Johansson. Den sistnämnda är en av de mest underskattade spelarna i Sverige i min mening. Backsidan ser ännu väldigt tunn ut där supertalangen Hampus Lindholm (f 94) ser ut att kunna få ta väldigt mycket ansvar redan nu. De tycks dock leta ett tyngre namn där men det återstår att se vad de hittar och det blir sällan helt bra för balansen i laget att ha en back som blir så tydligt bättre än de andra. Framåt finns intressanta unga och smarta spelare som Ted Brithén och Christoffer Liljewall som jag tror kommer klara Elitserien fantastiskt bra och likaså veteranen Jakob Johansson som är en mycket klok center. De har också många samspelta spelare som jobbar stenhårt. Det totala intrycket dock just nu handlar precis som för Timrå om en kamp att klara sig kvar i första hand.

Det krävs bra offensiv också

Inatt slog New Jersey Devils ut New York Rangers ur Stanley Cup. Ett tungt avslut för Henrik Lundqvist efter en fantastisk säsong. Det här kan ha varit Lundqvist bästa chans att vinna Stanley Cup, jag ser faktiskt inte Rangers som ett lag på uppgång utan mer som ett lag som hade en sensationellt bra säsong utifrån ett bra spelsystem. Ett spelsystem som de flesta lag som haft framgång i Stanley Cup använt sig av och som säkert fler kommer kopiera.

Jag såg enbart första perioden inatt innan jag misslyckades hålla mig vaken (brukar vanligtvis sova några timmar innan matcherna men nu hade jag varit vaken ända sedan tidig fredagmorgon och det höll inte) så jag kan inte återge någon bra bild av just den matchen. Överlag är dock skillnaden mellan lagen att Devils klarar att varva en grym defensiv med en bra offensiv medan Rangers mer fick förlita sig på sin defensiv. När Rangers kliver upp och för spelet har de svårt att producera och lagets stjärnor har inte lyckats.

Precis som vi sett i elitseriens slutspel och i VM så har spelet blivit mer defensivt men när det kommer till vilket lag som i slutändan vinner så handlar det om lagen som bäst kan blanda det med en riktigt bra offensiv också. Devils spelar väldigt offensivt i sitt försvarsspel med hög forechecking samtidigt som de är starka när de väl blir nedtryckta i egen zon också. Nu kommer Devils möta ett lag som också kan varva bra defensiv med bra offensiv. Det kommer bli en mycket bra final, betydligt bättre än om Rangers tagit sig dit utifrån ett spelmässigt perspektiv.

Jag tror faktiskt att jag struntar i att tippa finalen. Dels för att jag tippat som en kratta hela säsongen och dels för att det känns svårt att riktigt veta hur spelet i matcherna kommer gestalta sig. Många kommer kanske ha Kings som favorit men jag är inte lika säker. Devils forechecking kommer inte bli att leka med. Båda lagen har dessutom både bra toppspelare och fjärdekedjor som producerar. Båda lagen har bra defensiva backar medan Devils kanske saknar en Drew Doughty-typ i sitt lag men å andra sidan har inte Kings haft ett fungerande powerplay under slutspelet. Målvaktssidan borde vara till Kings fördel men jag skulle inte underskatta Martin Brodeur i det här läget. Han spelar som gamla dar och gör det med sin egen och krigande stil på samma sätt Tim Thomas dominerade förra säsongen. Den där vinnarskallen finns i ryggmärgen, även som 40-åring.

Nu har även alla f d Timråspelare spelat klart för säsongen. Anton Strålman gjorde en stark säsong i Rangers och har utvecklat sitt spel. Säsongen kan ha varit den säsong som verkligen etablerat honom i NHL. Inatt tog säsongen även slut för Anton Lander och Magnus Pääjärvi. Deras Oklahoma City blev utslagna av Toronto i AHL-slutspelet och missar därmed finalen i Calder Cup.

Landers säsong har varit både bra och mindre bra. Bra att han tog en plats i NHL och fick spela kvar i Oilers fjärdekedja så länge de hade en chans att nå slutspel och fick sedan gå ner i AHL för att få mer utvecklande speltid. Han lyckades dock inte ta en ledande roll i AHL-laget sett speltid, roll och produktion. Det talar än mer för att han kommer att bli en defensiv rollspelare i NHL, vilket inte är fy skam men frågan är om han får ut sin fulla potential på det sättet.

Pääjärvis säsong var totalt sett en besvikelse, en ”sophmore slump” som det kallas när andra året inte lever upp till det första. Från att ha varit en ordinarie offensiv talang i NHL hamnade han i en svacka och blev relativt tidigt nedskickad i AHL. Där har han producerat okej men inte superbra. Han tycks i första hand ha stora bekymmer med målskytte och jag kommer tjatandes fortsatt hävda att han måste tuffare och rakare i sitt spel. Han är alldeles för hänsynsfull i närkamper och han borde kunna utmana mer för att ta sig in mitt i banan, där får jag känslan att han inte riktigt tror på sig själv. Han har alla förutsättningar till att bli en individuellt bra NHL-stjärna, hävdar jag.

– Vi måste spara!

Från supporterklubbens årsmöte:

På supporterklubbens årsmöte kom fyra representanter från moderskeppet. Det var härförare Per Hallin, avtackande Timo Pärssinen, headcoach Tomas Montén och sportchef Kent ”Nubben” Norberg. Jag tänkte delge vad som sas för er som missade mötet.

Nubben tog ton. Han tackade för supportrarnas stöd innan han kom in på sitt huvudbudskap som syns i inläggets rubrik. Han var tydlig med att de som jobbar i klubben måste ta ansvar för att klubben skulle kunna existera även om vi skulle åka ut ur Elitserien och då finns ingen annan utväg, menar han på samtidigt som han antyder att det hade kunnat blivit tufft att över huvud taget klara ekonomin om vi åkt ur denna säsong. Nubben påpekar samtidigt att det finns förutsättningar att lyckas med det lag man kommer ha och menar på att det inte alltid blir bra med att värva stjärnnamn där han drar parallell till sin eget misslyckande i Frölunda och till vad både Luleå och AIK lyckats med på senare år. Han påpekar att vi ledare kommer att få jobba hårdare och lägga stor vikt vid att förbättra spelarna i truppen.

Nubben berättar även att lagets viljor spretade åt många olika håll förra säsongen och det tog inte förrän i slutet av säsongen innan de lyckades få ihop ett lag som jobbade åt samma håll. Nubben berättade att Per Hallin tog ett stort ansvar i omklädningsrummet men att även Timo Pärssinen hade hållit ett tal inför hela laget om vad Timrå IK betydde för honom, vilket hade gjort stor inverkan på laget. Nu hade däremot Nubben stor tilltro på att laget skulle vara mer sammansvetsat utifrån att man hade en mer homogen grupp samt att hela gruppen kommer vara samlad under hela försäsongen bortsett Daniel Bellissimo, Mat Robinson och Jonathan Hedström som tycks ha något form av schema där han tränar på egen hand och med laget ungefär varannan vecka fram till semestern.

Nubben var också tydlig med att nästan alla han ville behålla i truppen har han fått behålla, bortsett.. och så pekade han artigt mot Pärssinen. Nubben berättar att det finns spelare som har kontrakt som han inte var nöjd med förra säsongen och det har han också berättat för de spelarna. ”- Hagos!” ropade någon ur publiken och Nubben bekräftade att det var en spelare han förväntar sig mer av. Nubben uttryckte inte att någon av de som har kontrakt skulle få lämna däremot berättar han att de inväntar besked kring hur det blir med Johan ”Bagarn” Andersson gällande hans hälsotillstånd. Det som är kvar är att värva en back till och det är Sebastian Erixon man hoppas på, där finns det pengar avsatta i budgeten. Nubben säger att man vet ännu inte hur det blir med Sebbe men blir det inte honom så kommer man värva en annan back. Nubben önskar även en center till men där lät det inte som att det fanns pengar på samma sätt som kring backen, d v s fortfarande på ”eventuell”-nivå. Nubben var också tydlig med att centrar också är lite svårare att hitta och att de ofta är dyra av den anledningen och öppnade även med att det skulle kunna bli en ytterforward.

Nubben pratade även om att organisationen i stort märkt av besparingarna och de hade nyligen haft tunga avsked på klubbkontoret utifrån den besparing som görs. Han berättar dock att marknad har sålt bra hittills och att succén i Kvalserien har gjort det enklare att sälja än  t ex året innan då man blev tia. På sportsidan har man dock klarat sig bättre även om det dragits ner där också. Han sa att de fått in en yngre ledarstab av drivna ledare och med ”yngre” tolkar jag också att den är billigare utifrån hur lade upp resonemanget.

Tomas Montén fick spridda skurar av frågor men han berättade att Timrå var hans förstaval och att han hade ställt en del frågor när han träffade Timrå där han hade svar han gillade kring vart de ville med föreningen och var de ville vara om ett, två eller tre år. Tomas avslöjade även att han var klar för Timrå redan under Kvalserien men betonade att han var öppen mot Djurgården och att hans huvudtränare Challe Berglund dessutom hade rekommenderat Tomas för Timrå IK. Gällande spelsätt så beskrev han sin filosofi som att spela på det sätt laget behöver för att vinna i varje match oavsett om det är att ta offensivt kommando eller genom att backa hem. Han beskrev dock att grundtanken till nästa säsong är ett strikt spel som är enkelt och rakt. Han tror även mycket på att ha rollspelare och det är viktigt att varje spelare får tydliga ramar kring vad som förväntas av dem. Målsättningen från ledarna var att alla spelare som kliver på is den 1 augusti ska vara bättre hockeyspelare när serien är över den 5 mars och att om de lyckas med det så kommer säsongen att gå bra, menade han på.

Tomas fick en del frågor om regler och normer på sidan om och svarade tydligt med att spelare inte gör det lättare för sig i motgångar genom dålig disciplin utanför isen men var ingen som på förhand läxade upp vuxna människor utan trodde mer på dialog med ledande spelare och tillsammans med dem komma överens med hela gruppen om vad som ska gälla både på och utanför isen. Det blev snack om domare och andra störningsmoment och där var Tomas tydlig med att han inte gillar ursäkter som spelare/ledare gömmer sina prestationer i vare sig det handlar om domare, bussresor, klubbor etc. Tomas sa även att han som ledare tror på dialog med spelarna och inte på att hänga ut dem medialt för misstag såvida det inte är jätteuppenbara saker.

Spelarna på plats, Per Hallin och Timo Pärssinen, blev hyllade av supporterklubben. Först blev Timo Pärssinen avtackad med att efter Pär Styf bli den andra spelaren som supporterklubben utnämner i en egen hedersbenämnande ordning kallad Kvinnohund. Timo tackade för all support både under lagets och hans egna med- och motgångar. Han berättade även att tidigt hade bestämt för att lämna då han började se slutet på sin karriär och ville spela en sista säsong i Finland. Han öppnade dock för att komma tillbaka som t ex tränare eller annat då han och hans familj trivts otroligt bra här. Han berättade även att hans äldsta son sagt att han vill återvända till hockeygymnasiet här när han blir äldre.

Per Hallin fick utmärkelsen årets publikfavorit som han hade vunnit med överlägsen marginal. Han tackade rört och berättade kort om säsongen men att stödet i Kvalserien var rörande stort. Han berättade att de var tacksamma för alla som gått på matcherna trots att de i laget inte givit något tillbaka på isen. Han berättar också att avslutningen med hemmasegern mot Leksand är ett av hans absolut bästa hockeyminnen. Han berättar även att de i omklädningsrummet satt upp en stor bild på klacken från första Leksandsmatchen när ”Bagarn” står där med Timråhalsduk som ett sätt att visa Timråhjärta. Kan man inte hjälpa till på isen så finns det andra sätt, menade han på.

Gällande själva årsmötet så avklarades det snabbt utan vare sig någon kupp eller invändningar kring valberedningens arbete. Även supporterklubben hade en tung säsong ekonomiskt där man via främst billiga resor i Kvalserien tömt stora delar av kassan. En fascinerande siffra är att vår supporterklubb omsatt så mycket som 1,1 miljoner kronor på säsongen. Styrelseledamöter berättade även om att de fått bra kontakt med Timrå IK:s nye klubbdirektören Lars Nolander som beskrevs som väldigt ”på” och eftersökte samarbete på alla plan.

Kings till Stanley Cup-final

Stanley Cup: Coyotes – Kings 3 – 4 sd (1-4 i matcher)

Det här var en suverän hockeymatch rakt igenom. Den spelas i ett otroligt intensivt tempo med mycket målchanser åt båda håll. Matchen svänger hela tiden fram och tillbaka samt att den har den där nerven som gör att varenda byte känns som det ska avgöra matchen.

Phoenix började bäst och dominerade inledningen. De tar en tidig ledning och ser ut att gå mot ny reducering i matchserien. Kings kommer dock in i matchen via ytterligare ett mål i boxplay, deras femte i detta slutspel. Därefter ser det ut som att Kings kommer ta över matchen då de tar överden spelmässigt, men mitt i deras press sticker Phoenix upp och gör 2-1, Kings maler dock på och får till slut utdelning och vänder upp till 3-2 och ser ut som det klart tyngre laget. Så fort Kings gjort 3-2 är det dock som om Phoenix lägger i en ny växel och sätter en enorm press mot Kings och når en kvittering. Allt detta under de två första perioderna.

I den tredje perioden ökar intensiteten i spelet och spänningen i matchen ytterligare. Kings drar tidigt på sig ett långt tre mot fem där de sliter otroligt bra i boxen. Phoenix spelar bra och rör pucken snabbt men Kings-trion Scuderi, Mitchell och Kopitar jobbar otroligt aktivt i en liten triangel där två spelare rör sig i slottet och en framför mål. Phoenix skapar dock någon farlighet innan Martin Hanzal åker in i Kopitar och åker ut på en interference, därefter rinner chansen dem ur händerna. Trots en chansrik tredje period blir det inga mål i den och matchen går till sudden.

Matchen var totalt sett den bästa jag sett sedan första rundans sjuka serie mellan Flyers och Penguins. Den här var kanske t o m mer välspelad medan den seriens underhållning är svårslagen. Hur som helst var detta en otroligt bra hockeymatch.

Matchen går till en lång fjärde period som jag bara såg sporadiskt p g a att jag skulle göra mig i ordning för arbetsdagen. Jag hann dock se avgörandet av Dustin Penner som trycker dit en målvaktsretur. Det hade kunnat gå hur som helst i den här matchen men sett över matchserien är det tveklöst det bästa laget som går vidare. Phoenix har dock all anledning att vara nöjda med sin säsong som är klubbens i särklass bästa någonsin.

Kings kommer, vilka de än får möta i en final, att bli svårslagna. De har 12-2 i matcher så här långt i slutspelet.

Det fanns många att välja mellan till en topp 5 men jag har plockat ut dessa.

Matchens topp 5 (5=bäst):

5: Anze Kopitar, Kings
– Håller riktigt bra klass. Spelar ett komplett centerspel och är grym både offensivt och defensivt. Tar stort ansvar för laget.

4: Drew Doughty, Kings
– Jobbar starkt men är främst en klippa efter blålinjen där han ordnar två av lagets mål under ordinarie tid.

3: Keith Yandle, Coyotes
– Jobbar över stora ytor och spelar med bra pondus. Gör också det viktiga 3-3 målet efter en stark rush.

2: Dustin Penner, Kings
– Kan länge vara osynlig i matcher men han ordnar Kings två sista mål. Deras tredje bryter han in med sin storlek och skapar chansen som leder till målet och på det avgörande är det han som trycker dit returen.

1: Mikkel Boedker, Coyotes
– Jag skulle vilja att Magnus Pääjärvi skulle titta på hur Boedker använder sin speed till att ta sig in i trafik med pucken och skapa mycket chanser. Går ofta rakt mot mål.

Ledarna har ett jättestort ansvar i Timrås situation

http://www.timraik.se/artikel/23521/

Timrå IK har gjort klart med en ny målvaktstränare vid namn Anders Palm. Jag kan ingenting mer om honom än det man kan läsa sig till i pressmeddelandet och på bl a eliteprospects.com.

Jag har försökt tittat lite på vilka målvakter han jobbat med och den som jag kan se är bäst idag är nog Robin Lehner som han hade när denne var 17 år gammal. Nu senast i Norge hade han för första gången hand om utvecklingen av etablerade seniormålvakter och den gamle Rögle-keepern Jürgen Penker. Damlandslaget ska givetvis inte föringas heller även om jag kan tänka mig (kan vara fel i o f s) att det blir lite annorlunda lösningar och modeller utifrån att de är naturligt mindre till storleken men jobbar ändå i lika stora målburar.

Jag får ett bra intryck av hans kommentar i pressmeddelandet när han säger: – Jag hoppas kunna var ett bollplank som målvakterna kan använda för att gå vidare i sin utveckling utifrån sina egna förutsättningar.
Det jag gillar med det är att han förstått att utveckling sällan börjar med att konfrontera brister. Det skapar ofta bara motstånd och argumentation med den man vill utveckla. I ”Palmens” förhållningssätt låter han istället målvakterna, som båda hållit på ett tag, själva vara experter på sitt eget spel. Då kan man börja där målvakten själv känner att han behöver förbättra sitt spel och bygga en allians som hjälper dem att jobba vidare och utvecklas. Det är långt ifrån alla idrottsledare som begriper det.

Det är nog också bra att inte göra alldeles för stora förändringar på en gång utan de målvakter vi har, har båda klarat av att prestera där t ex Jocke Lundström kommer in till säsongsstart med en bra kvalserie i ryggen. Det är trots allt den serie där det är som störst press på en målvakt och det har han klarat av. Daniel Bellissimo hade ingen jättebra kvalserie men han spelade å andra sidan i ett lag som gick in i kvalserien helt kravlöst. Hans insatser i VM och hockeyallsvenskans grundserie har visat att det är en målvakt med bra talangmässig och fysisk grund.

Min önskan kring målvakterna är att åtminstone en av dem kan bli en målvakt som spikar igen även när laget spelar dåligt. Det skulle göra otroligt mycket för Timrå som lag.

Nu är det inte tydligt i pressmeddelandet när och hur Palm kommer att jobba med Timrås målvakter i tid men jag antar att han är med när försäsongen på is startar och att han jobbar dagligen med målvakterna så långt säsongen varar. Det här är verkligen en brinnande punkt för mig och ni som läser alla mina inlägg minns kanske hur jag reagerade då det först berättades att man skulle dra in på tjänsten och inte ha en heltidsanställd målvaktstränare. Nu tycks det trots allt vara att tjänsten blir mer projektbetonad men är i det närmaste på heltid under den tid den pågår, det är i alla fall så jag hoppas att det är.

Jag skulle vilja säga att jag brinner mer för detta än jag gör med vilka exakta namn som hamnar i truppen. Det beror på att Timrå IK inte har råd att värva stjärnor som om de lyckas betalar av det man betalar dem för. Timrå IK behöver hitta spelare som kan prestera likt stjärnor fastän de inte betalas som stjärnor. Jag tycker överlag att sportchefen Kent ”Nubben” Norberg gjort ett bra jobb i att hitta spelare med förutsättning att ge den typen av avkastning. Med det menar jag att han hittat spelare i en ålder där utvecklingen ofta är stor samt att det är spelare som är jätteglada av att ha fått chansen att spela i Timrå snarare än spelare som fick nöja sig med att spela i Timrå. Spelarna är i huvudsak spelare som vill framåt och som vill bli bättre och är förhoppningsvis beredd att betala ett stort pris för att bli det också.

Det låter bra men det räcker tyvärr inte till utan det gäller att ha bra strategier för att utveckla dessa spelare också, de utvecklas inte av sig själva. Därför menar jag att ledarna runt laget blir extra viktiga och har en jättestor roll i att skapa en miljö som ger bästa möjliga förutsättningar för dessa spelare att bli bättre. De måste vara beredda att lägga ner lika mycket kraft på detta som spelarna, om inte mer. Fystränaren ska ge spelarna de fysiska förutsättningarna och lagets tränare måste klara av att ge dem rätt spelmässiga verktyg både lagmässigt och individuellt. Träningarna måste även hålla samma intensitet som matcherna kräver. Likväl som målvakter tränas i målvaktsspel måste även backar och forwards kunna specialtränas i sina positioner. Och så vidare…

Om Timrå IK återigen ska klara sig kvar i Elitserien så måste spelarna i laget ha en positiv utveckling och prestera på en högre nivå än de gjort tidigare. Ledarna har ett jättestort och viktigt jobb framför sig.

Välkommen till vår familj, Anders Palm!

Doan ger inte upp i första taget

Stanley Cup: Kings – Coyotes 0 – 2 (3-1 i matcher):

LA Kings hade chansen att gå till sin första Stanley Cup-final sedan 1993 (deras enda hittills) ikväll genom att slå Phoenix Coyotes för fjärde matchen i rad. Om just 1993 så var det mitt första Stanley Cup där jag satte upp och tittade på matcher på nätterna. Jag smög upp i smyg som 12-åring och slog på TV5 eller om det var Screensport på låg volym och såg Kings med idolen Wayne Gretzky i laget ta sig ända till final där de föll mot Montreal.

Då krävdes det sju matcher i conference-finalen mot Toronto (Gretzky gjorde sin bästa match i karriären i just den sjunde matchen f ö). Nu har Kings givit sig själva ett ännu bättre läge än så. Kings hade inför kvällens match alltså 3-0 i matcher men Coyotes har en väldigt karaktärstark lagkapten i Shane Doan. Han spelar stentufft, smäller på i alla lägen, jobbar stenhårt och är även bra offensivt. I den här matchen gör han även båda målen. Han satte tonen för deras seger, på alla sätt och vis.

Doan har spelat i Phoenix under alla 16 år de tillhört NHL och han har varit kapten sedan 2003. Han har aldrig varit i närheten av den här typen av matcher i sin karriär och drömmen alla NHL-spelare har är att en dag få vinna Stanley Cup så 0-3 i matcher i en conference-final kan inte ses som något annat än en möjlighet att nå finalen. Doan är mäktig i kvällens match när han visar vägen för laget att aldrig ge upp. Doans spel var riktigt bra redan i förra matchen då de förlorade tungt men han klev upp ännu mer ikväll.

Coyotes har hemmafördel i denna conference-final vilket gör vändningsmöjligheten lite större om än väldigt liten fortfarande. De har två av de eventuellt kommande tre matcherna på hemmaplan. Jag är fortsatt tämligen säker på att Kings grejar detta då de har ett tyngre och starkare lag men det finns anledning för Coyotes att fortsätta kriga. En match i taget, som man säger.

Matchen ikväll var jämn, tät och fysisk. Phoenix kändes lite bättre även om LA sköt mest och hade mest puck men Phoenix var starkare i närkampsspelet och Mike Smith behövde inte göra speciellt många kvalificerade räddningar.

Matchens topp 5 (5=bäst):

5: Shane Doan, Coyotes
– Har gjort ett hästjobb under många år i en klubb med ekonomiska bekymmer och utan stjärnor. Nu ser han till att göra det bästa av klubbens första conference-final.

4: Mike Smith, Coyotes
– Gör en mycket stabil insats i målet. Tät, släpper få returer och är svår att hitta luckor på.

3: Oliver Ekman Larsson, Coyotes
– Får enormt med förtroende och tar det bra. Plockar upp puckar i banan, rensar framför mål, positionerar sig väl. Spelar som en toppback i ligan redan nu.

2: Drew Doughty, Kings
– Var Kings bästa spelare. Offensivt aktiv, skapar chanser, skjuter mycket. Målet saknades dock. Spelar enormt mycket när de jagar i tredje.

1: Lauri Korpikoski, Coyotes
– Fanns många att välja men jag väljer att lyfta fram denna finska doldis som gör ett kanonjobb i boxplay där Kings har bekymmer att kapitalisera.

Ryssland lekte hem guldet och Zäta kom med i All Star Team

Hockey-VM: Final: Ryssland – Slovakien 6 – 2:

Ryssland leker hem turneringen med att vara helt överlägsna även i finalen. Rysslands seger är nog den mest imponerande sedan Sovjet lekte hem guld på sin tid. Den senaste lekstugan då de också vann alla matcher hade de 1989 i Globen, vill jag minnas.

Den bästa matchen i den här turneringen var nog den mot Sverige där Ryssland vann med 7-3. Sveriges briljanta inledning och Rysslands magnifika avslutning sammantaget med allt fulspel och superinsatserna av Malkin och Zäta. Den matchen hade det mesta.

I finalen började Slovakien piggt och gav verkligen allt men de orkade bara en period innan Ryssland tog över fullständigt och lät inte Slovakien låna pucken. Ryssland spelade perfekt ishockey i alla zoner och deras offensiva skicklighet där de kommer i bågar och med grymma avslut är inget annat än hockeyporr. Kraftfull hockeyporr.

Slovakien hade som sagt inget att sätta emot men har gjort en storartad turnering ledda av Zdeno Chara, som gjorde båda målen i finalen också. Snyggast var att de tar på sig en Pavol Demitra tröja efter slutsignalen. Demitra omkom i samma flygolycka som Stefan Liv i höstas. Demitra som så sent som för två år sedan vann poängligan i OS.

Evgeni Malkin vinner poängligan där han gör otroliga elva mål och åtta assist på 10 matcher och är otroliga +16. Han vinner sitt första VM-guld, tilldelas MVP, utses till bästa forward och väljs in i All Star Team. Där valdes Henrik Zetterberg också in, han får väl ses som den givna tvåan bakom Malkin gällande turneringens bäste och får en rättmätig plats i All Star Team. Båda dessa giganters turneringar har givit en extra dimension i min syn på dem som spelare och de har förstärkt sin position i den individuella världstoppen.

Övriga utmärkelser fick Jan Laco (bäste målvakt och plats i All Star Team), Zdeno Chara (bäste back och plats i All Star Team), Ilya Nikulin (back i All Star Team) och Patrick Thoresen (forward i All Star Team).

Topp 5 i finalen (5=bäst):

5: Evgeni Malkin, Ryssland
– Gör ”bara” ett mål men är otroligt företagsam hela matchen och skapar massvis med bra chanser och har många skott på mål.

4: Alexander Semin (Siomin/Syomin/Сёмин), Ryssland
–  Gör två mål och assisterar till ett tredje. Det andra målet var extra briljant med ett grymt avslut på friläge med kroppsfint över på forehand och trycker upp pucken distinkt i nättaket.

3: Alexander Ovechkin, Ryssland
– Gör även han en grym match. Tempoväxlingen och frispelningen av Semin vid Rysslands första höll högsta klass. Bra driv, kraft och skottvillig.

2: Pavel Datsyuk, Ryssland
– Den majestätiske Datsyuk bjöd på en toppinsats med sin fina mjuka puckbehandling och registrerades för ett mål mål och två assist.

1: Nikolai Zherdev, Ryssland
– Ytterligare en offensiv begåvning som var inblandad i massvis med målchanser. Snabb och kreativ.

Henrik Lundqvists bästa insats någonsin?

Stanley Cup: Devils – Rangers 0 – 3 (1-2 i matcher):

En målsnål men riktigt bra match i det tredje i slaget om New York. Henrik Lundqvist gör en otroligt svettig insats där han räddar flera frilägen och står emot ett spelmässigt dominant Devils i tre perioder.

Devils tar verkligen tag i matchen tidigt och för spelet. De spelar aggressivt in mot kassen och skapar mycket tryck mot Lundqvist som står emot allt. Devils är starkare i närkampsspelet och lite kvickare in i alla situationer. Rangers hänger inte riktigt med men klarar 0-0, mycket tack vare Henrik Lundqvist.

I den andra perioden blir spelet mer öppet med många chanser åt båda håll. Nu kliver dock även Martin Brodeur fram och gör suveräna räddningar. Lundqvist tar två frilägen från Ilya Kovalchuk varav den ena ligger han ner på isen och sträcker ut armen fullt ut och tar den med plocken som är den enda delen av kroppen som fortfarande skyddar målet. Kort efter gör Martin Brodeur en liknande räddning då han överspelad kastar sig bakåt och plockar pucken i luften då en Rangers-spelare har öppet mål.

Martin Brodeur spelar bättre än han gjort på flera år i det här slutspelet. 40-åringen har fått vittring på en fjärde och sista Stanley Cup i sin sanslösa Devils-karriär. När Rangers får igång lite längre anfall i början av den tredje perioden orkar dock inte Brodeur stå emot. Dan Girardi skjuter in 1-0 och Chris Kreider styr in 2-0 kort efter.

Därefter kommer en stark press från New Jersey men Lundqvist och hela Rangers spelar otroligt uppoffrande och håller undan. Henke håller sin andra nolla på tre matcher och det här är den bästa match jag sett honom gjort. Om det är den bästa han gjort ska jag inte säga då jag inte följt honom slaviskt i NHL utan ser kanske 10-15 grundseriematcher per säsong med Rangers.

Den här Lundqvist-insatsen slår alltså t o m semifinal sex i Timrå Isstadion 2003. Ni som var med minns kanske hur överjävlig den då 21-årige Lundqvist var. Timrå dominerade matchen men fick inte in pucken. Jag minns främst skorpion-räddningen på Markus Matthiassons friläge.

Rangers har nu tagit tillbaka hemmafördelen i en serie som känns väldigt tajt. New Jersey var långt ifrån dåliga idag och Rangers kan tacka Henke och deras ständigt uppoffrande spel i egen zon.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Henrik Lundqvist, Rangers
– Tar 36 skott och varav typ hälften var klara målchanser. Spelar tätt, tekniskt riktigt samtidigt som han är väldigt snabb.

4: Martin Brodeur, Devils
– Gör också många otroligt bra räddningar men får svårt att vinna när hans lag inte kan göra mål. Kan inte lastas för målen, de sista var dessutom med honom utplockad.

3: Ryan Callahan, Rangers
– Sätter sista pucken i öppen kasse men hamnar här främst för att han gör två suveräna skottäckningar i tredje perioden, en med klubban i sista sekund nära mål och en när han slänger kroppen likt Börje Salming. En kapten som går i bräschen.

2: Dan Girardi, Rangers
– Skjuter in 1-0 och jobbar kopiöst hårt i egen zon där han spelar fysiskt och uppoffrande.

1: Ryan McDonagh, Rangers
– Täcker fem-sex skott varenda match och detta var inget undantag. Man undrar om han har specialskydd eller om han är extra hård i kroppen. Imponerande bra på att hamna i skottlinjen.