Stanley Cup!

Precis som med Timrå IK i går var det ett lättande besked när NHL kom tillbaka i början av detta år. Nu har man efter en intensiv grundserie kommit till punkten jag vill fortsätta kalla världens bästa idrottsunderhållning, nämligen Stanley Cup.

16 jämna lag i världens bästa liga kombaterar i serier över bäst av sju. Bara det formatet älskar jag, bäst av sju. Det hinner bygga så många matcher i matcherna, kamp, hat, kärlek och heroism. De moderna tidernas slagfält med skäggiga och tandlösa män krigar efter puck med skridskor och klubba. Det räcker inte med att ha det bästa laget eller det bästa spelet, det gäller även att vara beredd att gå den där extra längden utöver det normala för att vinna.

Jag tänker i det här inlägget tippa den första rundans matcher. Under Stanley Cup kommer jag återkommande skriva om de matcher jag ser, precis som jag brukar. Det blir fler matcher nätter före helgdagar och ett pysslande med sömnen men jag brukar kunna få ihop det hela bra med att lägga mig några timmar tidigare på kvällen istället.

Jag tippade innan säsongen att Boston Bruins skulle vinna Stanley Cup och enligt mina principer så ändrar jag inte ett tips av slutvinnare då jag väl uttryckt det i skrift. Det som dock är annorlunda då än nu är att framför allt Pittsburgh Penguins har ett lag på pappret man inte hade då och har dessutom ett imponerande facit i grundserien. I ett mejl till mig hade en läsare räknat ihop att Pittsburgh på 25 matcher mot de övriga slutspelslagen i öst har vunnit 22. Jag har svårt att tro att Boston ska kunna slå dem men jag vidhåller mitt tips och det vore också häftigt om det blev så utifrån vad som hänt i Boston den senaste tiden.

Nåväl, här är tipsen:

EASTERN CONFERENCE:

Penguins – Islanders 4-0
– Islanders har gjort en stark insats så här långt men jag kan inte se att de på något sätt ska kunna skrälla här. Pittsburgh har den bästa forwardsuppsättning jag sett i NHL på flera år och kommer kunna mala ner Islanders. Tavares, Nielsen och Moulson är bra men det är Crosby, Malkin, Iginla, Neal, Kunitz, Sutter och Morrow också. Om man säger så.

Canadiens – Senators 3-4
– Tajt. Montreal har gjort en bra säsong och har både ett starkt försvarsspel och offensiva spelare med slutspelsrutin men jag känner mig tveksam kring målvaktsspelet som inte varit bra på senare tid. Ottawa har haft en grym defensiv hela säsongen och får nu ett helt annat flyt i sitt offensiva spel med Erik Karlsson tillbaka i laget. Jag tror Ottawa kniper det i sju.

Capitals – Rangers 4-3
– Tuff serie med två bra lag. Det är dock något med Washingtons andra halva som får mig att tro på dem. Alexander Ovechkin har varit nästan ostoppbar under andra halvan av säsongen och kommer bli jobbig för Rangers. Det som talar för Rangers är bättre målvakt och ett överlag jämnare lag med bättre försvar. Kan ändå inte låta bli att tippa Capitals.

Bruins – Maple Leafs 4-2
– Toronto är äntligen tillbaka i slutspel och man möter en känd gammal orginal sex-motståndare från samma division. Det är en del nyckelspelare som Phil Kessel, Tuukka Rask och Tyler Seguin som tillhört det andra laget. Den sistnämnda som draftval. Toronto kommer göra bra ifrån sig men Bostons defensiv och tyngd ger dem avancemang.

WESTERN CONFERENCE:

Blackhawks – Wild 4-1
– Trodde mycket på Minnesota innan säsongen och de har skrällchans men de avslutar serien svagt och har varit för ojämna för att kunna utmana ett Chicago som varit extremt stabila hela säsongen. De har varit i ligans topp från i stort sett start till mål. De har bra spelare i alla roller och många som producerar. Jämna matcher där jämnheten avgör.

Ducks – Red Wings 2-4
– Kanske tippar jag med hjärtat, inte för att jag håller på Detroit men för att jag gillar Henrik Zetterberg och blev berörd av deras fina avslutning. Anaheim är dock ett lag som har tyngden på sin sida i det här. Skickliga spelare med storlek och kraft mot skickliga spelare med grymt tvåvägsspel. Anaheim på pappret men jag väljer Detroit utifrån form.

Canucks – Sharks 3-4
– Den mest svårtippade serien, tycker jag. Lagen är jämna på i stort sett alla punkter. Det är också två organisationer som haft bra lag över tid men som aldrig lyckats gå hela vägen. Tvillingarna Sedin mot Thornton och Marleau. Canucks har hemmafördel men jag väljer Sharks efter mycket övervägande. De har haft bättre special teams under säsongen.

Blues – Kings 2-4
– Fyra raka till Kings för ett år sedan. St Louis har ett jämnbra lag med ännu starkare backsida nu. Jag tycker dock att Kings kan matcha den backsidan bra och jag tycker dessutom de har en bättre målvakt och ett lite bättre anfallsspel. Kings kan gå hela vägen igen men det brukar vara svårt att gå den där extra längden för att vinna två år i rad.

Nu börjar ett ännu tuffare arbete

Timrå IK den 29 april 2013

Hej!

Jag behöver knappast länka till eller berätta om att Timrå IK kommer inleda rekonstruktion. Vi som med stolthet burit klubbens färger i hjärtat har anledning att skämmas över hur föreningen hamnat här. Det här är ingen positiv dag. Däremot finns det lättnad över den här dagen. Timrå var ju inte sämst av alla dåliga föreningar och klubben ser med stor sannolikhet ut att överleva.

Jag skäms däremot över alla som av både förhoppningar och hjärta ingått affärsmässiga avtal med Timrå IK och som inte kommer få sina avtal hedrade mer än till 25%. Det är bedrövligt. Jag skäms över att Timrå IK behöver nyttja fem miljoner av den statliga lönegarantin. Det är bedrövligt och jag hoppas den betalas tillbaka så snart det går.

Jag skäms däremot inte rent sportsligt för rekonstruktionen. Så känner jag utifrån att laget faktiskt ramlade ur Elitserien. Hade Timrå IK hamnat i den här sitsen som elitserieförening hade jag ansett att klubben skulle ha degraderats. Det är min personliga åsikt, även om reglerna inte är riktigt så vassa. Jag tycker att man kan säga att Timrå IK har försökt lösa den här situationen på många andra sätt genom att dra ner sina kostnader så pass att effekten av det blev att man åkte ur Elitserien. Hade nuvarande klubbledning ”dopat” laget ekonomiskt så hade Timrå IK inte ramlat ur Elitserien men förmodligen hamnat i den här sitsen ändå. Därför känns detta snyggare rent idrottsetiskt sett.

De (t ex Mittnytt) som talar om degradering till division 1 har som jag skrivit tidigare inte koll på regelverket. Ett lag från Elitserien kan inte rasa två serier. Förening som både hamnat på nedflyttningsplats och ska flyttas ner som en konsekvens av kraven rörande elitlicensen ska dock endast flyttas ner en serie. Så står det i paragraf 4.5 i Reglementet för hockeyallsvenska nämnden. En regel jag tycker är bra utifrån bl a det jag skrev i föregående stycke. Nu skulle Timrå klara sig ändå förmodligen då man har positivt eget kapital. Det kan man ha utifrån hur man kan bokföra skulder i sådana där beräkningar.

Timrå IK har haft en tung likviditetssituation länge utifrån bl a de avtal som gjordes i samband med arenans överflytt. Avtalen var behövliga då men jag kommer fortsatt hävda att Timrå IK inte är en förening som haft stort stöd av sin kommun. Arena-avtalet har mest inneburit fördelar för kommunen.

Timrå IK ”dopade” sig ekonomiskt 2009-2011. Där någonstans skulle de styrande ha dragit mer i handbromsen än de gjorde och det är det som gjort att man hamnat där man hamnat nu. Timrå IK var en liten och skör förening som fram till 2008 höll sig på rätt sida av det ekonomiska strecket och lyckades också bra sportsligt utifrån sina förutsättningar. Sedan kom stor tillväxt i andra klubbar tack vare fler och större arenabyggen, KHL m m att försvåra Timrås konkurrenssituation och istället för att backa och anpassa sig efter sina förutsättningar försökte Timrå, med goda intentioner, att följa med.

De senaste två säsongerna har ofta känts hopplösa sett till alla bedrövliga insatser på isen. Rekonstruktionen är det ultimata beviset på att man inte hör hemma i Elitserien just nu. Det var på alla sätt helt rätt att man åkte ur.

Klubbledningen har jobbat stenhårt med att försöka rädda klubben. De lyckades inte göra det utan rekonstruktion vilket länge var målet. ”Vi ska inte göra som Leksand” uttalade man sig. Till slut hamnade man där i alla fall. Leksand var visserligen idrottsetiskt sett fulare på så sätt att de bara fortsatte satsa och gick upp en serie men i sak är det samma konsekvens för t ex fordringsägarna. Jag vill ändå ge heder åt ledningen som jobbat dag och natt för att försöka lösa det andra ställt till med.

Att ha kommit hit ger dock ingen större tröst för klubbledningen. Nu börjar nämligen ett ännu tuffare jobb.

Man får visserligen en möjlighet att bygga om och bygga rätt men det är nog en och annan s k fordringsägare som man tappat i förtroende hos. Något man måste börja bygga upp igen. Klubben har också tappat i värde sportsligt av de senaste säsongernas dåliga resultat och det kommer inte bli lätt att locka publik förrän man börjar visa goda sportsliga resultat igen.

Man måste helt enkelt börja stärka upp sitt varumärke igen. Man måste bli en förening som många kan se upp till igen. Man måste dessutom göra det med färre anställda. Det är inget lätt jobb.

Det kommer krävas eldsjälar. Utifrån hur hårt Lars Nolander jobbar är han kvalificerad som eldsjäl. Kent Norberg har ett stort kontaktnät och har slitit hårt som en eldsjäl i många år. Hur länge orkar han vara en eldsjäl? Hur ser det ut i styrelsen med eldsjälar?

Jag är en eldsjäl som vill hjälpa till med det jag kan. Det finns säkert många supportrar med mig som också vill vara eldsjälar och hjälpa Timrå IK med det man behöver nu. Ni som inte har tiden eller bor i närheten kan kanske hjälpa till ekonomiskt med det ni kan. ”I nöden prövas vännen”, heter det eller så kan man använda ”Det är inte förrän jag håller på att tappa något jag inser hur värdefullt det är för mig”.

Tillsammans behöver alla vi som älskar Timrå IK bygga upp föreningen igen. Startskottet blir rekonstruktionen och därefter spel i Hockeyallsvenskan.

Det är illa men det hade kunnat vara värre.

Jag älskar Timrå IK!

Om NHL-säsongen 12/13

God förmiddag!

Det blev en häftig natt för en hockeyälskare. Henrik Zetterberg bjöd verkligen på en insats ut över det vanliga i natt. Han gjorde en sådan där match där han var överallt och gjorde något bra med pucken i varje byte. Han var enorm och hjälpte Detroit till sitt 22:a raka slutspel.

När jag skrev om NHL förra veckan skrev jag att jag trodde på Detroit i slutspelsrejset. De vann nu fyra raka matcher och det visade sig vara det som krävdes också. Hade de förlorat bara en av dessa matcher hade de missat slutspel. Zätas form kritisierade jag då. Han avslutade dock det här med tio poäng på de sista fyra matcherna. Det finns många mycket skickliga hockeyspelare i NHL men det är det där med att återkommande vara bäst när det gäller som skiljer ut honom till en topp 10 spelare i världen, år efter år. Tycker jag.

Jag tänkte avrunda NHL:s grundserie med att ta ut mina egna individuella award-vinnare i de största kategorierna.

Mina Award-vinnare:

Hart Trophy (Mest värdefulla spelare):

Sidney Crosby, Penguins
– Trots att han missar en fjärdedel p g a ett käkbrott var han den klart bästa spelaren i frågan om att lyfta sitt lag och sin omgivning. Han var på en nivå högre än alla andra. Jag kan inte tänka mig att ge den här till någon annan enbart p g a skadan.
Andra tänkbara: Alexander Ovechkin, Capitals och Jonathan Toews, Blackhawks.

Norris Trophy (Bäste back):

Ryan Suter, Wild
– Svårt år att välja men jag anser att Suter är den som varit mest allround. Han är inte bäst defensivt och inte bäst offensivt men är den som lyckats hålla högst kvalitet om man slår ihop de två. 32 poäng och mest istid av alla.
Andra tänkbara: P.K Subban, Canadiens och Duncan Keith, Blackhawks.

Vezina Trophy (Bäste målvakt):

Sergei Bobrovsky, Blue Jackets
– Han är MVP i Columbus starka säsong där de trots den kanske sämsta truppen av alla föll på målsnöret om en slutspelsplats. Bobrovsky stod 38 matcher, vann 21, tog 93,2% av skotten och höll fyra nollor.
Andra tänkbara: Henrik Lundqvist, Rangers och Craig Anderson, Senators

Selke Trophy (Bäste defensiva forward):

Jonathan Toews, Blackhawks
– Nu då alla spelare måste jobba hårt är det svårare att prisa specialister här. Chicago vinner President Trophy och Toews används på isen i alla viktiga lägen. Han har dessutom flest takeaways i ligan och vinner 59,9% av tekningarna.
Andra tänkbara: Patrice Bergeron, Bruins och Andrew Ladd, Jets

Calder Trophy (Årets rookie):

Brandon Saad, Blackhawks
– Många bra rookies men ingen har stuckit ut. 20-årige amerikanen Brandon Saad är den som känns som den kanske mest gedigne rookien. Arbetar bra över hela banan och har enbart producerat fyra poäng färre än Nail Yakupovs rookievinnande 31 poäng.
Andra tänkbara: Jonas Brodin, Wild och Brendan Gallagher, Canadiens

Jack Adams Award (Årets coach):

Joel Quenneville, Blackhawks
– Chicago inledde med att inte förlora på ordinarie tid i 24 matcher (d v s halva säsongen) och vann en klar President Trophy. En imponerande säsong rakt igenom där Quenneville tycks ha lyckats hitta bra roller för alla.
Andra tänkbara: Paul MacLean, Senators och Bruce Boudreau, Ducks

Lagmässiga tankar om säsongen:

Tittar man på de lagmässiga insatserna så är det två lag som sticker ut. Det är Chicago och det är Pittsburgh. De har varit tämligen överlägsna varsin sida av NHL den här säsongen och är båda favoriter till att mötas i Stanley Cup-final där Pittsburghs starka värvningar vid deadline ger dem ett favoritskap.

Jag tänkte avvakta med att tippa Stanley Cup förrän innan alla seedningar är klara. Boston och Ottawa har en förflyttad match kvar i natt efter bombdåden där. De kanadensiska lagen i öst har annars varit en glad överraskning och jag hoppas de på något sätt får möta varandra.

Lag som floppat tänker jag först och främst på Philadelphia som har ett lag som jag tycker t o m borde kunna utmana de bästa i ett slutspel men har inte fått till det alls den här säsongen. Överlag är det defensiven och målvaktsspelet (som vanligt) som inte räckt till. New Jersey gick till final förra säsongen men jag trodde de skulle få svårt av deras tapp samt att man haft en del skador. Carolina och Tampa Bay tycker jag borde kunna ta fler poäng än de gjort med deras lag men även där är defensiven alldeles för kass för att räcka till.

Man kan se trenden att en bra defensiv är ett måste för att nå Stanley Cup i dag. De 16 slutspelslagen placerar sig på de 18 första platserna över minst insläppta mål. Det är bara Washington och Minnesota som har fler några enstaka fler insläppta mål än lag utanför slutspel. Vänder man på det blir det inte lika tydligt. Ottawa går till slutspel men befinner sig i den absoluta botten i antalet gjorda mål t ex.

I väst tycker jag att det är de åtta bästa lagen på pappret som tar sig slutspel. Anaheim är den största överraskningen att de gör en så stark säsong och placerar sig så pass högt men annars har det varit väntad utgång på den sidan.

De f d Timråspelarna:

Jag har inte så mycket att skriva här bortsett det jag tidigare gjort. Det är Henrik Zetterberg, Frans Nielsen och till viss del Anton Strålman som känns etablerade medan de övriga försöker hitta sin roll och i sin plats i ligan. Miikka Kiprusoff är så klart etablerad men har gjort en svag säsong och sägs ha planer på att lägga av.

Poängligan f d Timråspelare:

1. Henrik Zetterberg – Detroit – 46 matcher – 48 poäng (11+37)
2. Frans Nielsen – NY Islanders – 48 matcher – 29 poäng (6+23)
3. Magnus Pääjärvi – Edmonton – 42 matcher – 16 poäng (9+7)
4. Anton Strålman – NY Rangers – 48 matcher – 7 poäng (4+3)
5. Erik Gustafsson – Philadelphia – 27 matcher 8 poäng (3+5)
6. Peter Regin – Ottawa – 27 matcher – 3 poäng (0+3)
7. Anton Lander – Edmonton – 11 matcher – 1 poäng (0+1) 
8. Tom Wandell – Dallas – 18 matcher – 1 poäng (1+0)

Målvaktsligan:

1. Anders Lindbäck – Tampa Bay – 24 matcher – 10 vinster – 2,90 – 90,2%
2. Miikka Kiprusoff – Calgary – 24 matcher – 8 vinster – 3,44 – 88,2 %

Spelare som ej spelat i NHL under säsongen:
Carl Klingberg, AHL (23 poäng på 66 matcher)
Max Friberg, AHL (1 poäng på 6 matcher)

Läget i bloggarn 26/4

Hej!

I dag är det fredag eftermiddag och därmed dags för ny helg. Veckorna går fort. Det är snart sommar och sol. Den här veckan tillhör inte de roligaste jag upplevt rent hockeymässigt. Jag t o m satte mig och såg båda Snabba Cash-filmerna på rad efter jobbet i går. Inte för att komma på sätt att hitta pengar till Timrå IK utan för att inte tänka på ishockey.

Mina vanor är ju annars väldigt hockeyrelaterade på min fritid. På twitter och facebook har jag fullt med hockeyintresserade människor som slänger ut nyheter och åsikter om nyheter. Det första jag gör när jag vaknar är att kolla nattens NHL på telefonen, sedan hämtar jag morgontidningarna där jag snabbt söker mig in på sportsektionen för att se om det står något om ishockey.

Just nu händer det mycket i hockeyvärlden som jag kan skriva om men som jag inte orkat ta tag i, skrivmässigt. Det var landskamp inför VM i går. Sverige floppade i U18-VM där Andreas Borgman spelat alla matcher, 15:28 minuter per match, gjort en assist och gick +1. Nästa stora superstjärna i sporten i kanadensiske Connor McDavid har presenterat sig i turneringen. Han är född 97 i ett 95-VM och leder poängligan överlägset med 14 poäng på fem matcher varav hattrick både i gruppfinalen mot Sverige och i kvartsfinalen mot Tjeckien.

Timråspelare lämnar laget till nya uppdrag, de flesta är väntade. I dag dock hörde jag ett rykte om att Örebro försöker knyta till sig Andreas Molinder. Det var ju annars en av de spelare jag trodde Timrå skulle kunna behålla om man överlever det här. Det är många intressanta övergångar i både Elitserien och Hockeyallsvenskan. Jag har i tanken att jag om någon månad ska börja gå igenom både Elitserien och Hockeyallsvenskan som jag brukar. Hockeyallsvenskan mer än vanligt om det blir så att Timrå spelar där.

NHL har haft en spännande vecka där Henrik Zetterberg kavlat upp ärmarna när Detroit behöver det som mest och levererat sju assist på veckans tre måstematcher. I morgon kommer deras öde avgöras i den sista omgången. Slutspelet i NHL är det bästa jag vet sett till underhållning. Det kommer bli speciellt det här året nu också. Världens förmodligen två mest underhållande spelare, Sidney Crosby och Erik Karlsson, har varit skadade men kommer spela i slutspelet dessutom.

Det som överskuggar allt detta i mitt hockeynördiga hjärta är huruvida Timrå IK får ordning på sin ekonomi eller inte. Jag nås av illavarslande rykten, men vill slå bort dem. Jag svarar kortfattat på vad jag vet eller inte, när någon frågar vad jag vet. Jag vet egentligen även rätt lite om hur det går. Jag provoceras av felaktigt spriden information och svarar med att projicera min frustration på dyngspridarna. Tanken på konkurs är svår att ta på. Tanken över en mardrömsliknande situation som jag inte kan påverka. Hur kan det ha gått så här illa? Illa har man väl förstått men det här är ju otroligt illa? Är vi verkligen sämst av alla dåliga föreningar?

Jag fastnar i att jag nästan mer än A-lagsverksamheten oroar mig för juniorverksamheten, hockeygymasiet. Den del av föreningen som faktiskt hållit bra klass de senaste säsongerna.  Spelare som inte platsat i Stockholms TV-pucklag har utvecklats till landslagsspelare i sin ålderskull hos Timrå IK i flera raka kullar t ex. Man har ett starkt intag på pappret till hösten och hockeyn som spelas i dessa serier har oftast varit roligare att se än det A-laget presterat de senaste säsonger. Ska det här också försvinna nu? Vad ska jag göra nu? Flytta?

Ni som håller på andra lag, försök sätta er in i att allt bara skulle försvinna, upphöra att existera. Att klubben skulle få börja om i nytt namn i lägsta serien och möta Töva Tigers nästa säsong.

Jag hade hoppats på en lägesrapport på hemsidan i dag. En lägesrapport som sa något bra, gav hopp och gav mig energi för ishockey igen. Det har inte kommit någon lägesrapport. Det finns bara tystnad. En talande tystnad som jag inte vet vad den säger. Den kanske säger något bra, ändå. Allt är kanske en smula överdrivet. Snart har det kanske regnat klart? Eller så har snaran börjat dras åt från fler håll. Luften börjar ta slut. Vad händer?

Såg att det körs en Hockeygala till veckan. Jag vill där nominera Lars Nolander till årets kämpe! Motivering: Såna som han är för snäll för det här. Såna som han får betala. Såna som han är för bra. Jag kommer aldrig beskylla honom för det här.

Nu ska jag ha fredagsmys och tänka på annat. Jag ville bara förmedla att jag är orolig för Timrå IK och hur det påverkar mig. Ska försöka se och skriva om NHL i helgen.

Trevlig helg!

Läget i Timrå IK 24/4

…eller 23/4 snarare.

Jag kan ju inte svara för vad som händer i dag men Dagbladet och ST (på webben) gjorde saker och ting lite klarare på morgonen efter att Mittnytt återigen hafsat ihop en vilseledande artikel om igår. En artikel som också Mittnytt ändrat i under natten.

Jag förstår inte denna ovilja hos många journalister att ge enkel och tydlig information för den som ska läsa/lyssna. Här var det tydligt att det var viktigare att kasta fram en rubrik än att ha ett vettigt innehåll. Därför kommer jag nog aldrig jobba som journalist/nyhetsjägare. Som supporter är man många gånger utelämnad till den information som media sprider.

Hur som helst det som hände i går var att banken ville ha mer än pantbrevet som säkerhet för ett lån och kommunen fick en fråga om att kunna köpa tillbaka arenan av banken om Timrå gick i konkurs men kommunen kan inte enligt lag göra en sådan uppgörelse. Tidig information som att kommunen har sagt nej till rekonstruktion är fantasier av journalisten eller källan som gick på mötet.

Det som händer nu är hur som helst att jag tror att det håller på att skita sig med att få ett banklån. Lars Nolander håller en positiv ton och ger inte upp ännu och hoppas kunna hitta lösningar som kommunen kan hjälpa till med utan att bryta mot kommunallagen.

Risken för konkurs finns där och den ökar lite för varje lösning som inte går i lås. Det hela känns overkligt och jag har svårt att ta in den tanken. Samtidigt vill jag inte ta in den allt för mycket heller innan något är klart.

Läget i Timrå IK 22/4 och fundering kring lagbygge

Hej!

Jag kan rapportera att jag inte har så mycket nytt att rapportera runt Timrå IK. Så vitt jag vet jobbar man fortsatt på en banklösning och att man hoppas på att den blir av. Hotet om klubbens död lever dock och konkurs kan bli aktuellt om de inte hittar någon ekonomisk lösning.

Jag hoppas dock att näringsliv och privatpersoner kan kliva in och rädda tillsammans med kommunen om det skulle bli så. Kommunalt stöd är på sina håll provokativt men ett Timrå IK i konkurs innebär också dyra kostnader för kommunen då t ex arenan hamnar i deras ägo igen.

För Timrå IK skulle en konkurs innebära att klubben slutar existera och man får starta om i nytt namn i lägsta divisionen. Skulle Timrå IK klara en konkurs men inte elitlicensen kommer man ändå behålla platsen i Hockeyallsvenskan då en förening inte kan flyttas ner två divisioner samma år. Timrå IK kan således inte hamna i division 1 kommande säsong.

Främst hoppas jag dock att en bra banklösning går i lås så att man får möjlighet att bygga upp klubben igen. Något som dock lär ta tid. Klarar man konkursen lär man kunna bygga en trupp för ca 10 miljoner. Det ska placera laget i mitten av serien lönemässigt, tror jag. Det är lite svårt att veta just nu och flera allsvenska lag blöder ekonomiskt. Det är egentligen inget lag som på förhand tydligt gör en ekonomisk satsning mot Elitserien kommande säsong. Frågan är hur länge Hockeyallsvenskan som serie kan överleva om kommuner till höger och vänster får rycka in och rädda konkurser och elitlicenser. Kanske ser vi om några år en tillbakagång till mer regionala allsvenska serier, två eller fyra stycken, för att minska klubbarnas kostnader.

Jag ser att många vill börja spekulera kring spelare och kommande lag och jag tänkte också göra det i det här inlägget. Timrå IK är ännu inte ute på marknaden för att värva spelare men man har åtminstone börjat jobba med att försöka behålla spelare. Något som förmodligen inte slutförs förrän den ekonomiska situationen är löst.

Fritt spekulerat utan koll på spelarmarknaden (ta inget nytt namn som sanning eller som aktuell) tänker jag så här om det blir en lösning och ett lagbygge på runt 10 miljoner:

Målvakter:

Jag är tämligen säker på att Joakim Lundström inte blir kvar. Då går det att tänka på två sätt. Antingen tar man in två målvakter på väg in i Elitserien via lån eller annat som får dela på uppdraget. Det andra sättet är att värva en bra, lite dyrare målvakt med kapacitet att stå i stort sett alla matcher och ha juniorerna som back up. Jag skulle initialt föredra det förstnämnda men där kan det vara så att Timrå blir lite väl sen in på marknaden. Två målvakter jag gillar är t ex Anton Forsberg i Modo och Alexander Hamberg som varit i AIK den gångna säsongen. En annan skulle kunna vara Joel Lassinantti som varit i Luleå. Blir det så att man tittar på en given förstamålvakt får man kanske titta på utlandet eller om typ rutinerade killar som t ex Michal Zajkowski eller Nicklas Dahlberg fortfarande skulle råka vara lediga på marknaden.

Backar:

Jag tänker att man behöver en bra powerplay-back och en tuff och/eller riktigt stabil defensiv pjäs i ett första backpar. En dröm vore om Robin Persson inte skulle vara intressant för Elitserien och om han skulle kunna tänka sig stanna i den här föreningen. Då har vi en av de två platserna. Skulle det skita sig med honom så ser jag att Leksand ännu inte sajnat Johan Svedberg och det är en riktigt bra lokal kille och stabil back för uppdraget. Powerplay-backen får nog bli något utländskt. Någon nordamerikan som öst in poäng i någon obskyr liga kanske.

Där bakom behöver Timrå både skridskosnabba och stabila backar. Av de etablerade A-lagsspelarna tror jag bara på Jonathan Carlsson och Jesper Dahlroth som möjliga att bli kvar. Jag tänker att en Timråprodukt som Mats Hansson skulle kunna komplettera. Jag har inte sett honom den här säsongen men han var i alla fall bra när han spelade i Borås. Skridskostark och bra på att sätta igång spelet. Eric Moe är en annan back jag har nära hjärtat. Jag är inte säker på honom, han har fått många chanser på senare år utan att lyckas men visst en chans till i Timrå kan han få i det här läget. I det han har i grunden skulle han kunna bli en bra PP-back på sikt men då krävs skadefri utveckling under flera år. Kanske skulle då en sådan som Björn Karlsson som inte blir kvar i Växjö kunna vara ett säkrare val där. Ung med bra storlek och säkra förstapass. Finns väl andra liknande alternativ också men valde ut honom för att ha med ett namn.

Jag kan tänka mig att ha med tre juniorbackar. Tommy Stenqvist är fortsatt spännande och har inte alla skador tagit för hårt på hans utveckling kan han bli en succé. Jag gissar dock att det kan ta lite tid och räknar med att han får jobba sig in i laget. Andreas Borgman är en skridskostark och modig back som spelar U18-VM just nu och han ska givetvis upp i A-laget. Sedan vill jag plocka upp en till, jag skulle vilja ha nio backar nämligen. Då är det jämnt men jag väljer nog Didrik Strömberg utifrån att han är 94:a (d v s junior ett år till) och är den som jag anser är mest stabil defensivt.

Forwards:

Per Hallin och Andreas Molinder. De är de enda seniorforwards från 12/13-truppen som jag med säkerhet tror på och som det finns möjlighet att de stannar kommande säsong. Hallin är nog främst jagad. Ni kan kalla mig naiv men jag vidhåller att tro på topplag i Elitserien eller Timrå IK innan t ex Modo. Matt Murley och Niklas Nordgren kan vi glömma utifrån att de är alldeles för meriterade. Crippe Söderström, Alexander Larsson och Jonathan Hedström skulle göra bra ifrån sig i Hockeyallsvenskan i offensiva roller och kanske vill stanna eftersom de inte lär vara superheta för elitserielagen men jag vet inte om de är värda att satsa på i det här läget. Finns möjlighet vill jag nog att Timrå IK tänker nytt och fräscht, spelare som brinner varje träning, som vill uppåt och som gör andra (läs yngre spelare) bättre. Spelare som inte tycker synd om sig själv för att de är där de är. Dels det och dels tror jag att t ex två nordamerikaner i en förstakedja kan vara en bättre garanti för poänggörande och bra spel i power play. Faktiskt.

Om vi har sådan tur att Molinder och Hallin stannar så hör de hemma i de två första kedjorna. Då fattas fyra till där för sportchefen att leta med ljus och lyckta i både Sverige och utomlands. Minst två bör vara sådana som kan förstärka power play och de får gärna vara nordamerikaner med bra inställning. Oscar Johansson hade en tuff säsong i Asplöven med skadeproblem men kanske kan han kliva in till bra pris. Han är trots allt en sniper med mycket allsvensk rutin men ännu ung och skulle nog brinna för att få spela i Timrå IK:s A-lag. Jag är också väldigt kär i en skicklig spelartyp som Adam Pettersson i Skellefteå om de skulle vilja låna ut honom. Janos Hari i Modo är en annan sådan spelare som jag gillar. Ett offensivt skickligt lån från Elitserien skulle jag kunna tänka mig hur som helst.

Vi har också bra juniorer men där vill jag tänka kedja tre och fyra på förhand. Inte för att jag inte tror att de kan slå igenom och ta en större roll men det kan bli för skört att räkna med att de slår igenom. Hockeyallsvenskan är en nog så svår serie. Jeremy Boyce, Anton Wedin, Daniel Öhrn, Ludvig Nilsson och Emil Pettersson är fem givna. Ett sjätte namn skulle för min del gärna få vara Mathias Franzén från Sundsvall Hockey. Av alla unga spelare i den klubben var han den som visade mest potential, tycker jag.

Bakom tolv forwards finns killar från J20 redo att kliva upp tänker jag. I första hand handlar det om Emil Eriksson, Mattias Saari och Emil Berglund. Kanske också Adam Bergendahl om man vill ha en renodlad fysisk och agiterande spelare. De bästa 95:orna kanske tar ett kliv också. Att vi har så bra juniorlag är i det här läget väldigt tacksamt för klubben.

Tränare:

Jag hade gärna haft kvar Tomas Montén men så blir det alltså inte. Jag tycker att man i Hockeyallsvenskan får går ner till att enbart ha två tränare i A-laget. Klubben har två bra resurser till från A-laget 12/13. Jag tänker så klart på Ante Karlsson och Henrik Stridh. Jag har inte helt koll på vilken roll de nu haft och var de är i sin tränarutveckling just nu. Ett alternativ skulle kunna vara att köra på dessa två. De är dock fortfarande unga i branschen och ett annat alternativ är att plocka in en ny tränare och att en av de två stannar som assisterande. Bra juniorutveckling är viktigt och en av Ante/Stridh skulle om de kunde brinna för det igen få gå ner och ta J18-laget igen. Det är trots allt en mycket viktig position i klubben framåt om den överlever.

**

Så tänker jag. Men allt hänger så klart på att klubben får ihop den ekonomiska biten.

Spännande slutspelsstrid i NHL

NHL 21/4:

Jag har sett mycket NHL-hockey de senaste dagarna och jag har lagt fokus på slutspelsstriden. Med tre till fem matcher kvar är fortfarande många lag inblandade.

Inatt lyckades Toronto Maple Leafs bli klara för slutspel för första gången på nio år. De har äntligen fått ihop ett hårt jobbande lag med bra offensiv spets. Phil Kessel har fått hjälp av ett genombrott av Nazem Kadri. Laget har även ett fungerande målvaktsspel av James Reimer.

Toronto var innan detta den klubb som gått längst tid utan nå slutspel. Nio år! Nu lämnar de över den mindre smickrande facklan till ett annat stort kanadensiskt lag i form av Edmonton Oilers. Oilers har inte spelat en slutspelsmatch sedan de förlorade den sjunde avgörande Stanley Cup-finalen mot Carolina 2006. De kommer inte nå slutspel den här säsongen heller. De låg på slutspelsplats för några veckor sedan men svarade då upp med sju raka förluster och ett sparkande av sin GM. Det ska bli spännande att se hur den klubben försöker bygga laget starkare. Jag är inte lika imponerad av de nya namnen i ledningen som klubbens hockeypresident Kevin ”jag har vunnit sex Stanley Cup” Lowe är.

I laget behöver de främst mer tyngd, både bakåt och framåt, tycker jag. Innan dess får vi njuta av supertalangerna (Hall, Nugent-Hopkins, Eberle, Schultz, Yakupov) i Hockey-VM istället. Huruvida Pär Mårts är intresserad av Magnus Pääjärvi och/eller Anton Lander återstår att se. Tänker man att han ska ta in få NHL-spelare och enbart satsa på bra NHL-spelare att spetsa är dessa inte kvalificerade just nu, tycker jag. Båda har dock gjort bra säsonger och känns som att de kommer kunna etablera sig bra i ligan.

Det är ofta extra kul med kanadensiska lag i slutspel utifrån att det blir ett mäktigt tryck på och runt matcherna som få USA-baserade lag kan matcha. Ett lag som är mitt i striden just nu är Winnipeg Jets som spelar i en riktig gryta på hemmais. Igår kväll spelade de den kanske bästa match jag sett i NHL på hela säsongen. Det var en match mot NY Islanders som Winnipeg förlorade med 4-5 efter straffar. Matchen hade det mesta och en härlig intensitet av målchanser samt dramatik med en sen kvittering, stolpskott etc.

Winnipeg ligger just nu en poäng bakom NY Rangers som har sista slutspelsplatsen. Rangers spelar ikväll mot New Jersey och kan ta viktiga poäng där. Rangers såg jag för övrigt spela bort Buffalo natten till lördag i en märklig match. Den startade lugnt utan att det hände nästan något alls men vips, mellan 18:42 och 19:56 i den första perioden gör Rangers tre snabba mål genom två självmål och en målvaktstavla av Buffalo. I början av den andra perioden rasslade ytterligare snabba mål in och det blev 5-0 på mindre än tre spelminuter. Totalt blev det 8-4 innan matchen var slut.

Det NY-lag som imponerar mest är annars NY Islanders. De ligger just nu sexa i östra konferensen med fyra poäng ner till Winnipeg med tre matcher kvar. Betänker man att det är tvåpoängssystem i NHL så är Islanders med andra ord väldigt nära slutspel nu. Laget har varit bra hela säsongen men har i den sista delen här varit ett av de formstarkaste lagen i ligan. De spelar en rak, intensiv ishockey och många spelare har klivit fram. John Tavares är bäst men jag vill även lyfta den gamle Timrådansken Frans Nielsen som spelar en central roll i laget. Han har jobbar hårt åt båda håll och skapar mycket offensivt. Islanders har också ligans flitigaste tacklare i Matt Martin och den back som täcker flest skott i Andrew McDonald.

Ett ännu formstarkare lag i öst är Washington Capitals med ligans formstarkaste spelare. Från att ha varit utskälld, hånad och ansedd slut har den 27-årige Alexander Ovechkin öst in mål och poäng vilket givit laget seger på seger. På de sista 18 matcherna har han gjort 20 mål. Laget leder sin division som ger en automatisk topp 3-plats men de är ännu inte helt slutspelsklara och har tre poäng ner till Winnipeg med tre matcher kvar.

För att summera den östra sidan så är det Winnipeg (49 poäng – tre matcher kvar) som jagar NY Rangers (50 poäng – fyra matcher kvar), Washington (52 poäng – tre matcher kvar), Ottawa (52 poäng – fyra matcher kvar) och NY Islanders (53 poäng – tre matcher kvar). Jag tror det blir Winnipeg som missar.

På den västra sidan kämpar Detroit för att bibehålla liv i en era. Senast de missade slutspel var 1990 och Steve Yzerman kunde åka på VM i Bern och ösa in poäng. Nu ligger de risigt till. Detta mycket tack vare svårigheter att göra mål just nu. Inatt såg jag dem förlora på straffar med 2-1 borta mot Vancouver. Att spela borta mot Vancouver som behövde poäng för att bli klara för slutspel är inte enkelt. Detroit gjorde dock bra och vann t ex skotten med 34-14 men lyckas alltså inte vinna matchen.

Henrik Zetterberg har tagit över kaptensbindeln och det vore ingen fin fjäder att direkt missa slutspel. Han är också en spelare som ska producera men som inte gör det just nu. Han har enbart gjort tre mål på de senaste 35 matcherna och 13 poäng på de senaste 23 matcherna. Det är långt under hans kapacitet och vad han kan förväntas göra.

När jag ser honom spela i matcherna kan jag däremot inte tycka att han är dålig. Han jobbar hårt, ligger rätt i banan och skapar chanser, åt sig själva och andra. Det blir dock inte allt för ofta superklara chanser och den nya mer trånga ishockeyn saknar han lite fart för att liksom komma loss kan jag tycka. Han spelar också ofta lite för långt ner i banan, oavsett om han är satt som center eller ytter.

Detroit kamperar främst med två skrällgäng om den sista slutspelsplats. Det ena är Dallas som sålde ut både dyra stjärnor och sin kapten av ekonomiska skäl vid deadline men som ändå har fortsatt att vinna matcher med ett ungt och hungrigt gäng. Tom Wandell har fått en större roll på sistone och spelar nu mer. En kille som Alex Chiasson kommer upp och gör sex mål på sina sex första NHL-matcher.

Ett annat skrällag är förra säsongens jumbo, Columbus Blue Jackets, som dessutom tappade sin superstjärna Rick Nash i somras. De breddade sitt lag och har fått igång en vass målvakt i Sergei Bobrovsky. De jobbar hårt, ger sig aldrig och har under en tid haft förmåga att skaka fram poäng i många matcher. De har vunnit sju av de tio senaste.

Läget i väst är enligt följande att Dallas (47 poäng – fyra matcher kvar) och Detroit (48 poäng – fyra matcher) ligger under strecket och jagar Columbus (49 poäng – tre matcher kvar). Även ett formsvagt Minnesota (51 poäng – fyra matcher) kan bli inblandade. Phoenix finns en pinne bakom Dallas också med tre upp till åttan Columbus med fyra matcher kvar.

Här tror jag att Detroit klarar det, till slut. De har det klart bästa laget efter Minnesota (som också kommer greja det) av de inblandade. Det tuffa för Detroit är att de har stor press och ett mentalt ok över sig i den här kampen medan lag som Columbus och Dallas bara kör på utan något att förlora då ingen räknat med dem före säsongen. I den nästsista matchen möts Dallas och Columbus och i den sista möts Dallas och Detroit. Natten mot tisdag kommer Phoenix till Detroit.

Det är många av de gamla Timråspelarna i ligan som är inblandade i de ovan nämnda lagen. Så här har de producerat, individuellt under säsongen:

Poängligan f d Timråspelare 21/4:

1. Henrik Zetterberg – Detroit – 42 matcher – 38 poäng (9+29)
2. Frans Nielsen – NY Islanders – 45 matcher – 28 poäng (6+22)
3. Magnus Pääjärvi – Edmonton – 38 matcher – 14 poäng (9+5)
4. Anton Strålman – NY Rangers – 44 matcher – 7 poäng (4+3)
5. Erik Gustafsson – Philadelphia – 24 matcher 7 poäng (3+4)
6. Peter Regin – Ottawa – 27 matcher – 3 poäng (0+3)
7. Anton Lander – Edmonton – 6 matcher – 1 poäng (0+1) 
8. Tom Wandell – Dallas – 14 matcher – 1 poäng (1+0)

Målvaktsligan:

1. Anders Lindbäck – Tampa Bay – 21 matcher – 10 vinster – 2,88 – 90,3%
2. Miikka Kiprusoff – Calgary – 23 matcher – 8 vinster – 3,41 – 88,2 %

Spelare som ej spelat i NHL under säsongen:
Carl Klingberg, AHL (21 poäng på 63 matcher)
Max Friberg, AHL (1 poäng på 4 matcher)

Skellefteå AIK – Sveriges bästa organisation just nu

Skellefteå svenska mästare!

Våren 2002 blev Skellefteå utslagna i en avgörande match i sudden death mot Björklöven i playoff 3. Även om det förmodligen var gristungt för alla fans då var det ändå ett slags uppvaknade efter många år i dvala i allsvenskans medelmåttighet.

Säsongen efter tog sig Skellefteå förbi Björklöven och slutade trea i Kvalserien. Sedan var det en rad ”falla på målsnåret-säsonger” fram till 2006 då man tog sig upp i Elitserien.

Därefter har klubben gjort det mesta rätt. Man har utan att spendera överdrivet med pengar lyckats hitta rutinerade svenska stommespelare, bra nordamerikaner och framför allt så har man fått frukt av en mycket lyckad ungdoms- och juniorsatsning.

Det har inte handlat om enstaka gyllene årgångar som totaldominerat från tidiga pojkår utan det handlar om hur de utvecklar spelare genom en hård och bra träningskultur. De fortsätter att skaka fram flera talangfulla spelare i varje årgång som tar sig in i Elitserien. Inte bara bara med supertalangerna som sticker tidigt utan det har funnits en bredd som tagit sig in också.

Skellefteå har genom ett kontinuerligt förbättringsarbete kommit där de är idag som svenska mästare. När de kom upp i Elitserien spelade man en raggarhockey som var kul att titta på men höll laget på den nedre halvan. När man fick fram talanger var de ofta dåligt skolade i defensiven och överlag saknades det en vinnarkultur. Flera förlorade semifinaler och finaler. Av alla talanger har de t ex inte vunnit något juniorguld under dessa år.

Skellefteå har dock hela tiden tagit lärdom av sina missar och hela tiden lyckats bli lite bättre för varje år. Det här A-laget är en perfektion av tidigare upplagor. De vann serien och går 12-1 i slutspelet. De har haft en så tydligt röd tråd att inte ens något så centralt som ett tränarbyte gör någon som helst skillnad på isen. Tänk en klubb där organisation är större än person. Det är samma med laget. Det finns en bredd av hjältar och svårt att ta ut en given hjälte som t ex Silfverberg. Det här är en hel organisation på alla sätt!

Jag har inte sett alla Skellefteås matcher den här säsongen men nog känns det som att man avslutar det hela med sin bästa match också. Jag kan i alla fall inte se att Skellefteå har kunnat spela bättre än de gjort. De kör över Luleå och har ett anfalls- och försvarsspel så bra att de knappt behövde ett bra målvaktsspel men även det höll högsta klass när det behövdes. De behövde inte göra mål i powerplay heller.

Det är bara för övriga hockeysverige att lyfta på hatten, gratulera och försöka lära sig vad Skellefteå gjort bra och försöka göra det ännu bättre.

Grattis alla som jobbat med och håller på Skellefteå AIK! Det här är synnerligen välförtjänt och förmodligen inte det sista guldet ni vinner heller!

Timrå IK:s sportsliga insats 12/13

Min analys av de sportsliga orsakerna till degraderingen:

I väntan på de ekonomiska förutsättningarna har Timrå IK offentliggjort sitt första sportsliga beslut i och med Tomas Montén fick gå. Tomas Montén sa i intervjun i ST att – Vi hade det lag vi hade och jag tycker att vi borde ha kunnat hålla oss kvar.

Ju mer jag har tänkt tillbaka på det som hände i Kvalserien har jag kommit fram till att jag inte håller med om det. Jag tycker inte längre att Timrå IK hade laget på pappret för att hålla sig kvar heller, vilket jag kommer beskriva varför i detta inlägg. Jag tänker gå igenom min bild av den sportsliga insatsen via målvaktsspel, försvarsspel och anfallsspel.

Målvaktsspelet:

Timrå satsade på ny målvaktstränare i form av Anders Palm och en ny förstemålvakt i form av Daniel Bellissimo. Timrå gjorde, som jag uppfattat det, mer eller mindre klart med Bellissimo redan innan Kvalserien 2012 och jag tror Kvalserien gjorde Timrå fundersamma. Där var nämligen Joakim Lundström klart vassare men ett starkt VM återfick hopp om att Bellissimo kunde vara förstemålvakt, alltså en förstärkning mot vad man redan hade i Jocke. Den här frågan har varit märkligt hanterad hela säsongen. Min bild av målvaktssituationen är att Jocke var bättre hela vägen bortsett i slutet av grundserien där jag tycker Bellissimo klev upp på ny nivå. Den högsta nivån någon av målvakterna nått.

I grundserien höll målvakterna överlag en bra nivå. Jocke var jämnbra medan Bellissimo hade höga toppar och djupa dalar i sitt spel. Timrå satte ofta hopp till Bellissimos höga topp då han tycktes ha lättare att få förtroende än Jocke egentligen hela säsongen. Jocke inledde t ex starkt när AIK hemmabesegrades i första omgången för att sedan tvingas vila fem raka matcher med blandade resultat av Bellissimo. Jocke höll en jämnare nivå och passade bra in med lagets försvarsspel.

Av många bekymmer kändes målvaktsspelet som ett av de minsta och båda målvakterna höll elitserieklass och gav ofta en nivå som gav laget chansen att vinna. Så här i efterhand förlorades det ändå några dyrbara poäng på dåliga målvaktsinsatser. Målvaktsspelet behövde vara extra bra i det här laget och då extra bra i viktiga matcher. I Kvalserien hade Daniel Bellissimo några dåliga kvällar vilket blev extremt dyrbart. Jocke Lundströms jättetavla i omgång 31 hemma mot AIK kostade laget både två poäng mot en rival och mycket energi. Den djupaste svackan kom i anslutning till den tappade matchen. Både i Kvalserien och i den matchen var det matcher där laget ändå hade en hygglig offensiv och där målvakternas spel sänkte laget.

Totalt sett fick man inte målvaktsspelet att fungera tillräckligt bra. Om det beror på den lite märkliga matchningen eller om målvakterna helt enkelt inte höll måttet vet jag inte. Kanske hade Jocke Lundström varit ett bättre val i Kvalserien från start men så som t ex matcherna mot Leksand blev har jag svårt att se att han skulle kunna räddat poäng där.

Försvarsspelet

Timrå satte tidigt in tydliga riktlinjer kring försvarsspelet och man släppte aldrig på det. Försvarsspelet prioriterades alltid. I grundserien förlorade man aldrig en match mer än med tre mål just utifrån att man höll ihop sitt försvarsspel. Timrå jobbade utefter att dra ner farten på motståndarna tidigt och vara väl samlade i egen zon.

Timrås lagbygge var också ganska defensivt med flera defensiva forwardstyper och det värvades defensiva backtyper. Robin Persson var ett klipp, framför allt innan han blev skadad. Mat Robinson gjorde ett gigantiskt jobb och Oscar Hedman var stabil. Övriga backar var lite ojämna i det defensiva spelet.

Under egentligen hela grundserien hade Timrå ett tillräckligt bra försvarsspel. Det var bara fem lag i Elitserien som släppte in färre mål än Timrå och man låg på ”slutspelsplats” i box play. Så långt kändes detta som en trygghet inför Kvalserien.

I Kvalserien rasade detta i de viktiga matcherna och jag har försökt förstå varför. Jag kommer på två saker. Spelet blev av slutspelskaraktär där t ex Leksand spelade med en högre intensitet än vad elitserielagen gjort under säsongen. De kom underifrån med grymt publikstöd i ryggen. Det hade en enorm lust i sitt spel. Det är ett mentalt spel i det här. Timrå halkade efter, fick poängbehov och kände inte slutspelsglädje i spelet. Timrå hade således inte tempot och energin att bemöta Leksand.

Det är en del i Kvalseriefiaskot. Det andra tycker jag är att backsidan kan ha varit en aning för liten. Tittar man på Leksands backuppsättning så är den större, tyngre och svårare att gå förbi bara de står på rätt plats. Timrå hade förra året backar som Mihalik, Granath, Halonen och Motin i Kvalserien som förvisso är begränsade backar men som har storlek och kilon. Det saknades lite kilon i årets backuppsättning på det sättet och som t ex Demén Willaume som har kilona var ju ofta ute och cyklade istället för att stå stadigt.

Överlag handlade det dock om att hela lagets försvarsspel inte fick stopp på Leksands fart och att det var därför målen ramlade in där. Hemma mot Rögle var det snarare rent slarv från ett mentalt sargat lag efter Leksands första kross som sänkte klubben. Laget släppte in 19 mål på de tre matcherna. De tre matcherna skickade ner klubben ur Elitserien.

Anfallsspelet

Här var först och främst laget felbyggt. Kent ”Nubben” Norberg hade förvisso små resurser och klubbens sätt att marknadsföra sig själv de senaste åren med ekonomiskt strul, inte betala pensionspengar i tid och sämre stämning hemma gjorde det inte lättare att få ihop ett bra lag. Men ursäkterna å sido så lyckades han inte leverera ett lag som på pappret kunde hävda sig offensivt.

Timrå saknade en offensivt skicklig center och det saknades fart på forwardssidan. De unga spelarna som Friberg, Boyce, Rohdin, Sterner m fl lyckades inte ta ledande roller som de hade behövt. Timrå började säsongen halvhyfsat när Nordgren var frisk och Söderström kunde skapa chanser med fart. Han hade dock förtvivlat svårt att sätta chanserna men de skapades åtminstone. När dessa två tappade sin form (den förstnämnda p g a en problematisk höft) var det bara en offensivt begränsad Per Hallin som kunde skapa chanser på egen hand. Matt Murley borde ha varit med från start med facit i hand, han kunde bryta mönster med sina smarta instick. Han räckte dock heller inte till i inledningen av Kvalserien.

Ishockeyn förändras och går framåt men Timrås lagbygge har gått bakåt. Detta till viss del tack vare ursäkterna men med facit i hand borde Nubben ha tänkt lite annorlunda än han gjort. Istället för att bygga laget på hårt jobbande spelare som tidigare spelat i klubben så skulle han ha letat fler offensivt skickliga spelare från lägre divisioner, tror jag. Spelare med vana att ha roller som producerande spelare.

För några år sedan kunde spelare som t ex Hagos, Söderström, Bagarn, Hedström och säkert också en sådan som Larsson m fl komma till mer offensivt eftersom det räckte att slå två eller tre försvarande spelare för att nå en målchans. Så som lagen spelar i dag möter man hela tiden fem försvarande spelare vilket sätter högre krav på dels skridskoåkningen men främst på skickligheten med puck och spelsinnet. Det går inte bara att jobba sig fram. Man behöver ha andra lösningar på den typen av försvar för att kunna skapa bra anfall. Örebro vann Kvalserien på att backa hem med fem man t ex och producera när de fick lägen.

Timrå lyckades aldrig på hela säsongen heller få till bra spelvändningar. Att bryta spelet och vända snabbt innebär att man möter osamlade försvar. Även där blev avsaknaden av fart och skicklighet tydlig. En tredje brist i Timrås anfallsspel sett lagbygget är att man saknade bra skyttar i power play. Ingen av lagets backar hade förmågan att leverera vare sig bra eller smarta skott från backplats.

Nu är det inte säkert att fler puckskickliga spelare från lägre nivå hade nått ett bättre resultat men jag tror att åtminstone offensiven hade mått bra av det. En bättre balans mellan grovjobb och skicklighet. Det som kan bli när man värvar spelare som blir över i andra lag är att de har dåligt självförtroende redan när de kommer. Att då komma till ett lag som med defensiva tyglar som har svårt att göra mål och skapa chanser kan lätt återvända tillbaka tankarna mot sin egen oduglighet.

Speltekniskt tycker jag att Montén hade en bra idé med anfallsspelet, att det skulle bygga från försvarsspelet och han jobbade mycket under försäsongen med smarta avslut och driva på mål. Laget klarade inte ens att följa de enkla uppgifterna på ett kontinuerligt sätt. Ibland tycker jag också att man hamnade för djupt i sitt försvarsspel vilket gjorde att man tappade fart offensivt på det sättet också. Montén släppte aldrig de defensiva tyglarna vilket gjorde att många matcher kunde se likadana ut.

Summering:

Under försäsongen satte Timrå ett bra defensivt grundspel som hjälpte laget till alla poäng man tog i Elitserien. För att det här laget skulle kunna skrälla behövde man dock ha gjort något revolutionerande spelmässigt. Att ha ett bra defensivt grundspel var nog Timrå sist av alla elitserielag att komma på att man ska ha, bortsett möjligen Rögle.

Tittar man på Timrås forwardsuppsättning fanns många ”föredettingar” och i huvudsak hårt jobbande typer. Timrå lyckades heller inte hitta unga spelare som kunde ta för sig och gå framåt. När Timrå skrällde 02/03 gjorde man det med en energi som andra lag inte kunde matcha. I dagens ishockey har alla lag intensivt och hårt jobbande spelare i sina lag. Timrå försökte med sina medel bygga ett LAG som skulle jobba hårt och man försökte göra det utan spelare som är skickliga med pucken.

Går vi till Kvalserien var det bristande anfallsspelet anledningen till att det bara blev tre av sex poäng i de inledande matcherna mot Örebro och Västerås. Det satte laget under mental press och man hade inte energin att stoppa Leksand och man skänkte bort hemmamatchen mot Rögle på slarv, knäckta efter en Leksandskross.

Framåt vill jag se att Timrå tänker om i sitt lagbygge. Jag tycker killar som Anton Wedin och Emil Pettersson besitter förmågan att skapa mot fem försvarare rent skicklighetsmässigt. De behöver förbättra sina goda kvaliteter samtidigt som de lyfter sin fart, ork och fysik för att orka hålla uppe fart i långa byten på seniornivå. Jag vill att Timrå lägger mer prio på att hitta spelare som är mer vana att producera. Spelare som vill och kan utvecklas och lyfta Timrå IK. Jag tror inte man ska behålla för många från den gångna säsongens trupp ur det perspektivet.

Bakåt gäller det så klart att hitta bra målvakter och kanske tänka lite större format gällande backbesättningen men att också jobba in en back som kan skjuta bra och/eller smart från blå.

Det ska faktiskt bli spännande att se hur laget byggs då väl den ekonomiska biten klarnat. Det finns dock redan en ursäkt i att man kommer komma in i silly season av alla lag men måste göra det bästa av den situationen och se till att leverera ändå. Ett lag som kan hävda sig på allsvensk nivå till att börja med.

Konkurs tror jag vi undviker.

SM-finalen, del 3

Skellefteå – Luleå 2-1 (3-0 i matcher):

Luleå blir bättre och bättre i den här finalserien men det räcker fortsatt inte till. Skellefteås lag fortsätter visa sig närmare komplett än Luleås. Det är alltid en ny hjälte som kliver fram och avgöra matchen.

Trots nytt vackert mål av Viktor Arvidsson tycker jag att Joacim Eriksson är den mest lysande stjärnan i kvällens match. Han fortsätter vara lugn, stabil och i dag klev han även upp med flera stora räddningar. Eriksson var lugn och tät men hade samtidigt starka reflexer och var atletisk i buren.

Matchen var den hittills bästa i finalserien och jag tycker den fördes av Luleå. Båda lagen spelade i superhög intensitet och i dag var det Luleå som hade bäst kräm i benen. Luleå vann mest närkamper och satte bäst press på motståndarkassen. Matchen var förvisso någorlunda jämn men Luleå hade övertaget i spelet, anser jag.

Trots ledning efter första perioden och en stark spelmässig insats i den andra perioden låg Luleå under inför den tredje perioden. Skellefteå hade precis som i match två en imponerande effektivitet. Jag tycker inte att Johan Gustafsson gör någon stor insats i målet heller. Han hade vissa bekymmer med returerna hela matchen och det andra målet kom på just en retur. Målet var samtidigt ett klassmål av SAIK:s unga superkedja. En blixtsnabb spelvändning, skott och retur. Arvidsson direktskott på returen var stenhårt.

Jag minns Viktor Arvidsson redan från J18-nivå då han gjorde 100 poäng på 40 matcher. En väldigt liten men skicklig och intensiv spelare som vars storlek gjorde att jag ändå tvekade på hans framtid. Det är även den som hållit honom från att bli draftad. Drivet, speeden och tekniken har fortsatt utvecklats, steg för steg. Det är fantastiskt kul att se hans energi. Den är nästan på en ung Ovechkin-nivå.

I den tredje perioden gör Luleå ett kämpastarkt försök att komma ikapp men det är väldigt svårt att bryta Skellefteås försvarsspel som är riktigt bra. Det blir väldigt svårt för Luleås forwards att skapa när de hela tiden får möta fem försvarare som spelar kompakt, konsekvent i en överbelastande press. Det är mest Abbott-kedjan som lyckas kriga sig in på mål. En spelare som t ex Mika Pyörälä jobbar hårt och gediget men har svårt att skapa mot den typen av försvar. Han saknar farten i spelet för det. Skellefteås sätt att försvara sig imponerar, speciellt deras förmåga att täcka skott.

Nu är det 3-0 i matcher och guldet är väldigt nära för Skellefteå. Jag skulle dock inte säga att det är helt klart utifrån att jag tycker att Luleå vuxit mer och mer i finalserien men nog är det nästan klart i alla fall. Skellefteå har så många vapen att fyra raka matcher mot dem för detta Luleå känns nästintill omöjligt. Luleå får börja med att försöka vinna en match. Till att börja med.

Matchens fem bästa spelare (5=Bäst):

5: Joacim Eriksson, Skellefteå
– Gör en kanoninsats med avgörande räddningar och gav laget en chans att vinna.

4: Martin Sevc, Skellefteå
– Aggressiv, gedigen och spelar med mycket pondus. Sätter ett stenhårt slagskott i mål också.

3: Linus Persson, Luleå
– Luleås bästa offensiva vapen i matchen. Är i hettan, stark och kommer till bra lägen i trång trafik.

2: Chris Abbott, Luleå
– Pådrivaren som krigar på ett helt fantastiskt sätt. Ger allt, smutsar ner sig, irriterar, skapar och vinner närkamper.

1: Viktor Arvidsson, Skellefteå
– Avgör matchen med ett mål i ett anfall han skapar själv. Fantastisk energi och driv. Spännande att se i varje byte han får.