Proteinodling

Det här blir finalen i presentationen av min odlingsplan för 2018 och jag avslutar där man bör; på toppen.

En av de viktigaste grödorna i min trädgård är ärt- och baljväxterna. Först och främst då de står för en stor del av proteinerna i min kost men även för att de gödslar jorden åt mig. Jag återkommer till det. Dessutom är det himla gott med ärter och bönor och det går att göra så mycket av dem.

Bondbönor

Något som återkommer varje år i min odling är bondbönor. Dels är det den mest lättodlade bönan, ja kanske till och med den mest lättodlade grönsaken, dels är det den godaste.

Den är inte alls lika köldkänslig som andra bönor och den gror i princip alltid till 100%. Det enda skadedjur som jag har sett på bondbönor är löss men det brukar vara så lite att de är lätta att få bukt med.

Förr tog skörden betydligt längre tid då jag först skalade bort bönskidan och sedan förvällde och pillade ut den innersta kärnan men nu har jag vant mig vid att äta skalet och slipper således det sista momentet. Dessutom finns det bondbönor med olika segt skal så man kan ju välja sort med omsorg.

Nysprättade bondbönor redo för kokning.

Bondbönor kommer i olika kulörer och storlekar men det är en smaksak och om man vill ha tidigt eller sen skörd, få och stora bönor eller fler och mindre.

Den som är min favorit för tillfället är Express från Runåbergs. Förra året tog jag för första gången eget utsäde och hoppas så klart att jag gjorde rätt så att de gror lika fint som köpefrön.

Att ha små påsar med lätt förvällda bondbönor i frysen är en underbar tillgång. Berika soppan, omeletten eller grytan. Mixa dem till bondbönshummus eller gör falafel på dem.

Bondbönor ligger skyddade i sitt fodrade skal.

Buskbönor

Tänk långa runda bönor, typ haricot verts, fast i lite olika färger. Bönor som man inte skalar utan bara äter efter kort förvällning. Gärna med en klick örtsmör. Är också bra i basen när man ska steka bönbiffar.

De växer lågt, blir bara 40 cm höga men är lite småvilda, och man får rota lite för att skörda bönorna. De mognar i omgångar så jag skördar lite då och då under sommaren.

Bönplantor på tillväxt.

Jag förodlar gärna buskbönor. Dels är de köldkänsliga, jorden måste vara 15 grader eller varmare för att plantan ska överleva; dels verkar de vara goda. Jag vet inte vilket djur det är som tuggar på mina plantor. Hur som helst, om de är stora och starka när de kommer i jorden så brukar de överleva angrepp. Dessutom får man ett perfekt avstånd mellan plantorna.

Störböna

Av någon anledning så är höga bönplantor mycket känsligare än låga. Egentligen blir det samma sorts bönor men klätterbönor tar ju mindre plats. Jag försökte förra året men de dog. Jag ska försöka i år igen men då blir det nog en planta i växthuset för säkerhets skull. Neckarkönigin från Runåbergs heter sorten som ska få en andra chans.

Blomsterböna

En klättrande böna som inte är ett dugg känslig är Blomsterbönan. Eller Rosenböna som den också kallas. I England säger man Runner Bean, kanske för att den ränner iväg i höjden något alldeles galet.

Många odlar den för att den är vacker men bönorna är inte att förakta. De kan ätas på flera sätt. Antingen skördar man baljan när den är 10-15 cm lång eller också låter man den bli 40 cm och sprättar ut innehållet istället. 40 cm balja blir nämligen väldigt trådigt och segt.

Vacker blomning och många bönor.

De unga baljorna skär jag i mindre bitar och steker i vitlöksolja och äter med lite flingsalt. De äldre bönorna sprättas upp och ut kommer de allra vackraste rosa-lila bönorna som går att beskåda. Dessa förvälls och används som kidneybönor.

Min favoritsort heter Prizewinner, även denna från Runåbergs.

Sockerärta

Inte en sommar utan sockerärt. Denna söta lilla balja äter jag helst direkt från busken men den hamnar oftast i en sallad när den tillagas. Under sommaren står det alltid en skål med sockerärter på köksbänken.

Min erfarenhet av att lagra sockerärter är dålig så det här är en gröda som jag äter under säsongen. Brukar bli ungefär 50-60 cm hög och vill ha något stöd att slingra sig fast i. Blommorna är fina och om man skördar kontinuerligt så fortsätter plantan att ge frukt.

Förra året provade jag en lila sockerärt, Shiraz från Impecta, mycket vacker men inte tillräckligt god. Dessutom provade jag en finnmarksärt, en sockerärta med kulturarvsvärde men inte heller denna höll måttet smakmässigt.

I år ska jag köra en sockerärt som många verkar ha som favorit; Carouby de Mausanne. Vi får väl se om det även blir min favorit. Den lär bli himla hög så det måste jag tänka på vid plantering.

Märgärta och Brytärta

Alla dessa ärter. Märgärtan ska tydligen vara en sådan där ärta som ska spritas och sedan avnjuts färsk, som en grön ärta. Brytärt däremot är en ärta som kan ätas med balja och allt. Jag testar en av varje i år och det återstår att se vad jag tycker om dem. Kelveden Wonder och Sugar Ann heter sorterna. Farbror Grön reder ut begreppen här.

Gråärt

Det här är en spännande sak. Jag fick fröer till två olika sorters gråärt förra året och de blev väldigt lika. Den ena sorten var Sollerön, en gammal kulturarvsväxt som nästan försvann helt då den gula och gröna ärtan dominerade. Den andra var av lettisk härkomst och hette Retrija. De blev båda 150 cm höga och blommorna var identiska. När jag åt dem färska smakade de likadant men när det kom till slutskörd, då de hade torkat på plantan, visade Sollerön ett betydligt fräschare innehåll än Retrija. Sollerön är således sorten som jag kommer att satsa på i år.

Användningsområdet är ungefär som gul soppärta eller kikärta. Funkar fint att mala till mjöl och göra ärtbullar på.

Gråsockerärt

Ja den verkar vara någon slags blandning, den mytomspunne Lokförare Bergfälts Jätteärt. I flera bloggar har jag sett bilder och läst om denna gigantiska ärtskida och den lär dessutom vara god.

Det är klart att man blev nyfiken men det var svårt att få tag på fröer. Impecta hade dock en funktion där man kunde bevaka när fröerna kom i lager och jag råkade sitta vid datorn när mailet kom så jag kunde snabbt skicka iväg en beställning.

Jag verkar ha haft tur, fröerna tog slut jättesnabbt och nu finns det en (sunkig) andrahandsmarknad på Tradera för den som vill betala.

Med andra ord verkar det taktiskt att ta egna fröer på denna populära balja men först ska jag väl se om smaken håller måttet.

Bilden är lånad från Sara Bäckmos hemsida!

Nu över till bonusen med att odla ärt- och baljväxter. De har nämligen en förmåga att gödsla sig själva. En fiffig funktion med denna art är att den kan norpa kväve från luften och omvandla denna till näring för hela plantan. Alltså jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det händer.

Om man drar upp en bönplanta vid säsongens slut så kan man tro att den har drabbats av någon sjukdom. Rötterna är fulla av vita knölar och tankarna går snabbt till en parasit eller ett virus som har smittat jorden för all framtid.

Ser helt klart lite läbbigt ut men är helt i sin ordning!

Men tvärtom så är detta beviset på den kvävefixerande funktionen.

Inte nog med att de gödslar sig själva, de gödslar även nästa säsongs växter. Därför ska man aldrig rensa bort rötter, stjälkar och blad från ärt- och baljväxter, det är bättre att allt får finnas kvar i jorden och berika den med näring till kommande säsong.

Jag är noggrann med att låta allt återföras till jorden. Även om inte bladen tillför några högre kvävemängder så tillför de åtminstone organiskt material och mat åt mikroorganismerna.

En förre detta bondbönsodling har fått tillbaka resterna.

Purjolök och piplök

Jag har inte skrivit något om kategorin lök. Jo när jag skrev om rotsaker så nämnde jag gul och röd lök eftersom de växer under jordytan men det finns även andra sorters lök.

Min succéodling av purjolök förra året gav mersmak så det är klart att jag ska odla det i år igen. Men det blir även piplök eftersom den är mer eller mindre perenn och sånt gillar vi. Den kommer tidigt på säsongen och återuppstår varje år.

Purjolöken Hannibal blev fantastisk…
…och piplök vill jag ha mer av!

Nu får det vara slut på snacket, det är dags för lite praktik. De första fröerna är sådda och det står ganska många krukor på värmemattan. Ingenting har tittat upp än men håll tummarna för att det finns lite skir grönska att visa i nästa inlägg.

Och spana gärna in NAs bilaga Bostadspuls på lördag 17 februari!

Jubileum!

För att hålla någon slags stringens så borde jag skriva om de övriga växterna som jag ska odla i år. De fyra senaste inläggen har handlat om årets odling indelat i kategorier och nu är det bara de övriga kvar.

Men jag tänker skriva om andra saker idag. De övriga växterna får vänta till nästa vecka. Dels har jag lovat att skriva om malabarspenaten, så det ska jag göra, dels tänkte jag ge er ett bra recept men allt annat får stå tillbaka på grund av att denna blogg firar femårsjubileum exakt idag den 7 februari!

Foto: Malin Björkholm

För drygt fem år sedan hittade jag en annons där Nerikes Allehanda sökte trädgårdsbloggare och jag kände mig träffad. Tajmingen var också osedvanligt god.

Jag sökte och fick ”jobbet” tillsammans med två andra odlarentusiaster. Dessa har avslutat sitt bloggande, iallafall här, men jag har alltså skrivit om mitt odlande i fem år nu.

Det hade varit jättekul att kunna länka till mitt första inlägg den 7 februari 2013 men det går inte. När Mittmedia tog över Nerikes Allehanda så försvann alla äldre inlägg. Mycket sorgligt och nonchalant kan jag tycka. Nu kan jag inte länka till äldre inlägg än april 2015 då bloggen lades över på Mittmedia.

Jag vet att jag skrev om vinter, snö och skidåkning och det skulle jag kunna göra idag också. Det är massor av snö, minusgrader och finfina skidspår utanför knuten och jag har lite svårt att fokusera på odlandet. Det är dock hög tid att dra igång förodlingen av vissa saker och det kommer att ske vilken dag som helst.

Nåväl, över till malabarspenaten. Förra vintern läste jag om denna lättodlade och ätbara spenatliknande växt och blev nyfiken. Jag hittade sticklingar på odla.nu och resten är historia.

Sticklingarna idag.

Malabarspenat är inte alls släkting till vanlig spenat men den har gröna, ätbara blad och de används på ungefär samma sätt. Många tycker att den är bättre att äta i tillagad form än färsk och det kan jag hålla med om. Bladen är ganska tjocka och kan upplevas som lite slemmiga eller oljiga.

Detta lär vara en tropisk växt och den går inte att övervintra utomhus i Sverige, men jag har sett att det görs försök till detta och det ska bli spännande att följa upp.

Kumla sjöpark odlar malabarspenat utomhus och jag undrar om de överlever vintern?

Inomhus eller i växthus växer den dock som sjutton och det är en slingrande klättrare som nästan kan bli lite too much. Tack och lov kan man nypa av den, nästan var som helst, och den fortsätter att växa ändå.

Sticklingar är jättelätt att ta från malabarspenat. Sätt dem direkt i jord och se till att det hamnar några tillväxtställen under jordytan. Att odla dem från frö är nästan lika lätt. Antingen köper man frö på Runåbergs eller också tar man från sin egen planta.

De där svarta, runda, blanka – det är fröer!

Rödstjälkad malabarspenat verkar vara lite vanligare men mina sticklingar från odla.nu var grönstjälkade. Det lär vara ett kraftigt färgämne i fröna till den röda så man ska vara försiktig.

Farbror Grön skriver att malabarspenat som får växa ljust får mindre och ljusgröna blad medan plantor som får växa lite mörkare får större och mörkare blad.

I år tänkte jag sätta ut mina malabarspenatplantor i växthuset och se hur mycket de kommer att ta över. I nuläget bor de i vardagsrumsfönstret där jag kan hämta färska gröna blad när jag vill på året.

Himla rara blommor får de också.

I veckan hämtade jag mina sista tomater från frysen. Det är ett otroligt bra sätt att lagra tomater på. Eftersom tomaterna mognar ungefär samtidigt så står jag ofta inför det lyxiga problemet med att hinna äta innan de blir dåliga. Det är då jag fryser in dem.

Ibland delar jag dem och kör i ugnen en stund för att koka bort vätska och koncentrera smaken. Då blir det väldigt likt krossade burktomater men ibland hoppar jag över det momentet och fryser dem direkt. Det funkar det också.

Sista tomaterna.

Jag kokade soppa på dem. En god vardagssoppa som är bra i matlådan och lätt att värma på när det kurrar i magen. Se recept nedan.


TOMATSOPPA, ca 4 portioner

En stor gul lök

400 g krossade eller passerade tomater

1 dl tomatpuré

6 dl vatten

1 buljongtärning

100 g pasta

1-2 msk vetemjöl

2 dl grädde

En klick smör

salt, peppar och socker

Hacka löken och bryn i smöret tills den blir transparent, den ska inte få färg. Tillsätt tomater, puré, vatten och buljong. Låt koka i 10 minuter. Tillsätt pastan och koka i ytterligare 5 minuter. Skaka ihop mjöl och grädde och häll i soppan under omrörning. Koka tills pastan är färdig, ca 5 minuter. Smaka av med salt, peppar och socker.


Nu blir det nog en sväng med snöslungan och i nästa inlägg får ni finalen i Odlingsplan 2018. Dessutom hoppas jag att förodlingen har börjat.

Förresten, här kommer ett inlägg från mars 2013. Det är det äldsta som gick att återställa genom skickliga hackervänners hjälp. Tack för det!

Årets bladgrönsaker

Medan bilar kör fast på vägarna eller slirar ner i diket så sitter jag och gräver i min frölåda. Det är dags att presentera den fjärde kategorin i min odlingsplan för 2018. Här kommer bladgrönsakerna.

I den här avdelningen är det spretigare än i många andra. Grödorna som jag kategoriserar som blad kan tillhöra alla möjliga växtfamiljer. Några har ett närmare släktskap med kål men det är hur jag använder dem som avgör hur jag delar in dem.

Sallat

Nya favoriten Jericho.

Att kunna hämta sina egna blad till salladen i trädgården är en väldigt skön känsla. Och det är inte bara plocksallat eller huvudsallat som är intressant här, det finns väldigt många bladsorter som passar utmärkt i en blandad sallad.

Eftersom sallat mår bra av att sås tidigt, den gillar inte för mycket värme, så brukar jag välja en sort som jag kan plocka av hela säsongen. Sex månader kräver jag att min sallat ska ge skörd. Genom att välja en sort som a) inte stocklöper så lätt och b) inte blir besk när den blir grov så har jag garanterat ett eget sallatsskafferi.

Jericho är en sallat av typen Cossallat som jag provade första gången 2017 tack vare att Farbror Grön rekommenderade den. Jag förodlade inomhus och satte ut plantorna i maj. Genom att förodla så är plantorna lite mer motståndskraftiga mot skadedjur och andra angrepp. Trots att jag försökte tänka på att de skulle växa och bli grymt mycket större så satte jag dem ändå för tätt. När man petar ner ynkliga sallatsplantor i jorden känns det slösigt att sätta dem med 40 cm avstånd men det är vad jag borde ha gjort. Plantorna blev enorma och gav en fantastisk skörd av god, krispig och inte ett dugg besk sallat.

Jericho en liten tid efter utplantering.

Jericho finns att köpa hos Runåbergs.

Rucola

Ibland är rucola alldeles för pepprig och fel men ibland är det precis det som toppar en rätt. Rucola är en kålsläkting och gillar absolut inte högsommarvärme och ljusa nätter så den odlar jag tidig vår eller på sensommaren.

Rucola kom inte in i mitt liv förrän vid vuxen ålder och då i tron att det var en spännande nyhet från Italien men faktum är att den har funnits i Sverige sedan urminnes tider under namnet senapskål. Förmodligen tappade den sin popularitet och den behövdes ett exotiskt namn för att bli trendig igen. Min bästa rucola odlar jag från ett amerikanskt frö men jag ska försöka fixa fröer till perenn rucola och se hur det funkar. Allt som går att odla som perenn är The Shit.

Hacka massor av rucola och blanda med färskost, flingsalt och nymald peppar. Det är livets bread spread.

Vintersallat

Det här är en spännande sak. Den kan odlas året runt, även under snön. I mataffären går den under namnet Maché av någon anledning. Vintersallat är något som jag kommer att så snart i växthuset. I mitten av februari när solen värmer lite mer och dagarna är något längre så kommer förhållandena i växthuset att vara perfekt för bland annat Vintersallat.

Det finns så klart många olika fröer att välja mellan men jag har fått fin skörd med Elan från Lindbloms så därför fortsätter jag med den.

Våren 2017 fick jag ner dessa fröer för sent i jorden vilket medförde stocklöpning och väldigt mycket vita blommor. Dessa fröade av sig och i slutet av sommaren var hela jordytan täckt av små vintersallatsrosetter. Jag hoppas att dessa överlever vintern och fortsätter att växa när snön smälter.

Vintersallat, sådd i augusti 2016.

Och här är en filmsnutt när jag skördar från dessa plantor mitt i vintern:

Många säger en gång vintersallat – alltid vintersallat och det är dit även jag vill komma. Jag ska odla den på en smart plats där den kan få gå i blom, fröa av sig och återkomma, år efter år.

Mangold

Trots massor av mangold i frysen så blir det nog att jag odlar lite i sommar iallafall. Dels är det svårt att slå färska blad, dels är det så in i bänken lättodlat och vackert. Särskilt när man väljer mangold av rainbow-typen, alltså olikfärgade stjälkar.

Jag har kvar fröer från både Lindbloms och Hudson Valley Seed Library så jag behöver inte köpa några. Mangold använder jag ungefär som spenat. I soppa, pajer, lasagne och smoothies.

Det är så lätt att hamna här när man odlar mangold. Det blir väldigt mycket att ta hand om…

Spenat

Det otroligt näringsrika lilla bladet är en självklarhet i min odling. Även spenat är en sådan grönsak som det inte är någon idé att odla mitt i sommaren. Den kommer att planteras i växthuset om ett par veckor och sedan i slutet av juli nästa gång. För mycket ljus och värme får spenaten att gå i blom och sluta producera blad.

Jag har tre olika fröer inför årets odling, samtliga kommer från Lindbloms; Butterflay, Shelby och Matador. Shelby råkar vara en F1-hybrid, och dessa brukar jag undvika, men om man är ett Peaky Blinders-fan så måste man odla Shelby-spenat. Dessutom tänker jag inte ta några egna fröer så då spelar det ingen roll om det är en F1.

Höstodlad Shelby!

Här är ett äldre inlägg om hur jag tar hand om spenaten.

Asiatiska blad

I den här avdelningen har jag nästan aldrig misslyckats och det beror så klart på att det är lättodlade saker, inget annat. Visserligen tillhör nästan alla bladgrönsaker i det här facket kålsläktet och dessa får ju lätt angrepp, men bortsett från det brukar det bli väldigt mycket.

Något år odlade vi mizuna och fick otroliga mängder. Ett annat år var det komatsuna och det levde vi på i två år. Ett annat år var det pak choi och den blev inte lika galen, utan bara fin och god. I år blir det Tatsoi och Wasabino. Vackra bladverk och spännande smaker.

Pak choi då det begav sig.

Amaranth och målla

För några år sedan odlade jag Red Garnet, en bladamaranth som blev så vacker att jag inte åt av den. I Amaranthfamiljen ingår bland annat quinoa men även nedan nämnda Lungrot, den förbenade Rankspenaten och alla mållor.

Förra året blev jag bättre på att plocka vild svinmålla och äta men det finns även fröblandningar med mållor i olika färg, form och höjd och det ska jag unna mig i år. Både vackert och användbart.

Rankspenaten som jag slet med förra sommaren gick både bra och dåligt. Att driva upp plantor inomhus funkade över förväntan men när de planterades ut så dog de. Tur att jag hade drivit upp över 30 plantor så att jag kunde sätta ut nya, byta jord, växtplats, vattning och allt man kan tänka sig. De överlevde inte iallafall. Jo några och dessa är jag mycket spänd på att undersöka i vår. Det ska tydligen vara så att de kommer igång år två.

Rankspenat är alltså en klättrande perenn vars blad är goda på våren och försommaren.

Red Garnet var för fin för att äta.
Svinmålla. Ät den!
Som sagt, den gick bra att driva upp men sen…

Dill

Jo men faktiskt, dill betraktas som en bladgrönsak även om den ofta hamnar i örtfacket. Jag pendlar lite mellan dessa. Dill är, liksom mangolden, verkligen inget jag behöver odla 2018 eftersom jag har sjukt mycket dill i frysen. Meeeeen… inget går upp mot lite färsk dill så en rad, bara en liten kort rad, med dill får det allt bli i sommar.

Jag tycker att dill ska användas oftare. Det är jättegott med dill i salladen, på mackan och självklart tillsammans med potatis i de flesta rätter.

Ung dill.

Malabarspenat

…lovade jag att berätta mer om i detta inlägg men inser att jag har för dåliga foton. Jag skriver mer om detta nästa gång.

Experiment

I experimentfacket finns just nu Vinterportulak, Spansk Körvel, och Lungrot. Jag skriver inget mer om dessa idag men jag hoppas att jag får anledning att återkomma till dem. Det beror på resultatet…

Jaha, det verkar som om det ånyo står snöskottning på programmet. Ingen vår i sikte i Getingedalen.

Odlingsplan: rotsaker

Den här veckan skulle också kunna ha rubriken Snö. Och jag tillhör dem som säger äntligen. Under tisdagen och onsdagen föll det cirka 30 cm härlig lätt snö i Getingedalen och nya skidspår drogs. En fantastisk tillgång att ha dem inpå knuten och att de bekostas av skattemedel. Friskvård für alle (som har tillgång till bil åtminstone)!

Ett tjockt vitt täcke lägger sig över grönsakslanden vilket är ett fint skydd men framför allt vackert.

I dagens inlägg tänkte jag fortsätta beskriva min plan för odlandet 2018 och framför allt kategorin rötter, alltså grönsaker som jag odlar för det som händer under jordytan. En del av dem har även ätliga delar ovan jord vilket känns resursstarkt.

Potatis

Förra årets experiment med tre olika sorters potatis, en tidig, en sommar och en sen vinterpotatis, var intressant. Jag skördade dem i den ordning de skulle vara färdiga och för första gången kunde jag ta upp några knölar redan till midsommar. De var inte så stora men ändå.

En skottkärra Foxton – ja tack!

Det är framför allt den sena vinterpotatisen som är intressant eftersom den skulle ha goda lagringsegenskaper. Foxton höll vad den lovade, den är fortfarande jättefin, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så är den inget vidare till klassisk kokning. Visserligen står det mjölig i produktbeskrivningen men Foxton är beyond mjölig. Den är dock jättebra till nästan alla andra sorters tillagning.

Därför ville jag hitta en annan vinterpotatis till årets odling men jag kunde absolut inte hitta en sort som stämde in på alla mina krav; fast, lagringsduglig och ekologisk.

Därför blev det en annan mjölig sort: Sarpo Mira. Det finns förhoppningsvis grader av mjölighet?

Jag handlar på Klostra.

Lök och vitlök

Vitlöken gav god skörd 2017 även om det var en liten sort. Istället blev det sjukt många vitlökar vilket i slutänden betyder samma sak. Trots detta försökte jag hitta en större sort till 2018 års odling. Inte vet jag om jag lyckades men i jorden ligger nu klyftor av Therador. Även detta är ekologiskt utsäde från Klostra.

2017 fick jag väldigt många, men ganska små, vitlökar. Funkar det också. Dessvärre har jag tappat sortnamnet på dem men jag vet att de var ekologiska från Klostra.

En egenskap hos vitlök som jag uppskattar är att den är flätbar. En del sorter har väldigt hård stjälk vilket försvårar flätning. Hos Klostra syns det alltid i produktbeskrivningen hur det ligger till med flätningsmöjligheterna.

Flätad vitlök tar liten plats eftersom de går att hänga upp. Dessutom gillar vitlök att bo i vanlig rumstemperatur så flätorna finns nära till hands vid matlagning.

När det gäller gul och röd lök så odlar jag dessa från sättlök. Än så länge tycker jag att det är för stort projekt att så dem från frö. Dels för att jag odlar väldigt mycket lök; dels för att dessa skulle behöva förodlas inomhus vilket skulle ta väldigt mycket plats.

I min utvärdering från 2017 konstaterar jag att lök blir bäst om den inte samodlas. Den blir alltid mindre om den skuggas av blast från andra växter. Dessutom testade jag knippodling vilket gav god avkastning. Detta är platsbesparande i bäddarna.

Att sätta lökarna tre och tre i jorden funkar fint och sparar plats.

Jag flätar även gul och röd lök av samma skäl som vitlöken. Dessa mår också bra av att lagras i rumstemperatur. Precis i dagarna har jag dock konstaterat att den röda löken börjat skrumpna medan den gula fortfarande är spänstig. Lite olika hållbarhet på dessa alltså.

Utsädet kommer från… Klostra! Vad annars? Här finns ekologiskt utsäde och stor kunnighet.

Den röda löken Red Baron har inte lika goda lagringsegenskaper som den gula Setton. Bra att veta eftersom jag har köpt ca 120 sättlökar av Red Baron till årets odling… Dessa ska alltså ätas först.

Rädisa

Jag köper inga nya rädisfröer i år. Det finns redan tre påsar som jag vill göra slut på. En från Lindbloms (Rudi), en från Runåbergs (blandpåse nr 5800) och en från Hudson Valley Seed Library (Radiant Radish Blend).

De flesta fröer kommer nog att sås i de nya odlingslådorna i växthuset redan i mars. De kommer att vara skördade och uppätna i god tid innan tomater och chili ska flytta in där. Rädisor har kort utvecklingstid och gillar inte för mycket ljus och värme så de lönar sig inte att odla mitt i sommaren. Ibland sätter jag några fröer i augusti också av samma skäl.

Från augustisådden 2015.

Rättika

En mycket nära släkting till rädisan och en av förra årets nyheter i Getingedalen. Till skillnad från den aptitliga lilla munsbiten som rädisan innebär så är rättikan en grotesk gigant men i princip lika god. Jag vet att jag tänkte varför odla 50 rädisor när man kan få ut samma mängd ätbart på fyra rättikor men det handlar inte bara om kvantitet…

Denna verkar dela flera egenskaper med rädisan; gillar inte högsommarvärmen och växer snabbt. Kanske sätter jag även lite rättika i växthuset i mars?

Jag tänkte göra slut på min påse Ostergruss Rosa 2 från Nelson Gardens ekologiska sortiment innan jag köper nya fröer till 2019. Då kanske man ska prova en annan form och färg för rättika finns i väldigt många olika utföranden.

Morot

Det verkar äntligen ha blivit lite fason på morotsodlandet i Getingedalen. Att odla vintermorötter är det bästa jag har gjort. De visar sig ha mycket goda lagringsegenskaper. För att ha lite läckra primörer att knapra på under sommaren så odlade jag förstås även lite sommarmorötter och det var en hiskelig fröblandning med slattar från fyra olika påsar som låg bakom detta.

Att odla morötter i en överdrivet lätt och lucker jord har också visat sig vara framgångsrikt. Det blir liksom fri framkomlighet för roten som blir rak, lång och lättskalad.

Inga morotsfröer har köpts till årets odling. Jag har två påsar från Runåbergs som jag ska tömma i sommar. En Morotsmix med vita, gula, orange och röda sommarmorötter och en påse Rothild, en orange vintermorot.

Några av 2017 års sommarmorötter. Kom ihåg att morotsblast är jättegott!

Palsternacka

Nu har jag lärt mig. Palsternacksfröer är ingen idé att lagra. Första gången jag odlade palsternacka gick det jättebra. Sorten hette White Gem från Runåbergs. Åren därefter gick det allt sämre och jag förstod ingenting förrän jag lärde mig att fröerna har väldigt kort livslängd.

Förra året odlade jag sorten Student och jag fick nog 100% utdelning men det blev lite för mycket sidorötter vilket jag inte fick på White Gem. Därför blir det White Gem i år. Nya fröer är inköpta hos Runåbergs men jag delar gärna påsen med någon eftersom de ändå inte går att spara.

Perfekta White Gem från 2015.

Rödbeta

Av någon anledning har jag fem olika påsar med rödbetsfrö. Många av dem har jag fått i present av min pappa, han verkar gilla (att ge bort) rödbetor. Hur som helst, jag behöver inte köpa rödbetsfrö.

Rödbetan är en sådan rotsak där man även kan äta blasten. Om man känner till det latinska namnet för rödbeta Beta vulgaris var. conditiva och sedan tittar på motsvarigheten för exempelvis mangold, Beta vulgaris var. cicla, så förstår man släktskapet. Om man inte redan har sett det på blad och stjälkar.

Det går inte åt några jättemängder av rödbetor i detta hushåll men där har jag lärt mig av misstagen och odlar numera lagom många betor. Det är kul med lite olika färger och former så jag försöker att variera. Jag upplever dem som väldigt lättodlade och kravlösa.

Här blir några av förra årets betor picklade inför julens rödbetssallad.

Kålrot och kålrabbi

…är faktiskt inget jag har odlat förut men jag har fått fröer till dessa så det kan nog bli ett par experimentrader. Kålrabbi är väl kanske inte någon rotsak förresten, den växer ungefär som fänkålen precis ovanpå jordytan.

Det är exakt denna kålrabbi som jag har frön till. Purple Vienna ser ju tjusig ut, vi får väl se om jag lyckas lika bra. Foto från amazon.com.

Det lagom stora sommarprojektet som jag nämnde i förra inlägget är följande:

När vi byggde odlingslådor till växthuset så blev det en stor mängd krukor över. Under årens lopp så har vi fått till en riktigt fin grusplan i sydvästligt läge, mellan odlingarna och husets varma västervägg. Där står det en försummad trädgårdsmöbel som skriker efter olja, våra rostiga grillar, några dåligt utnyttjade eldkorgar, ett extremt stabilt avlastningsbord byggt av betongplattor och spillvirke och efter den varma västerväggen brukar några av tomaterna växa.

Detta är en av lådorna som vi byggde och fyllde i höstas.

Den gamla köksfarstun, som vi byggde om till skafferi, ligger också intill den aktuella ytan. Vi tog bort entrédörren och därmed även farstutrappan och det var liksom pricken över i:et. Den här grusplanen har potential och kommer att bli ännu finare om vi utökar krukodlingen. Lite örter bredvid grillen och sittmöblerna, lite medelhavsatmosfär efter den varma västerväggen och lite ombonad rumskänsla på hela platsen.

När farstun blev skafferi.

Det finns väldigt lite bilder på denna yta eftersom den har varit… liksom ingenting för oss. Förrän nu. I mitt huvud ser det jättebra ut.

Här är en bild på västerväggen och tomaterna.

Just nu ligger det 50 cm snö över hela härligheten men det ska bli spännande att ta tag i detta område i vår.

I mitt nästa inlägg kommer jag att fortsätta beta av Odlingsplan 2018. Då blir det kanske bladgrönsaker… eller bönor… Nu ska jag skotta snö!

Stolt

Jag är stolt. Det tycker jag att man ska vara lite oftare. Att fullfölja en plan, att slutföra ett projekt, att klara ett prov, att vara modig och gå utanför sin bekvämlighetszon. Det finns många anledningar att vara stolt.

I mitt fall kommer stoltheten ur min gedigna fröinventering och utvärdering av odlingsåret 2017. Detta genererade dessutom en fröbeställning och en plan för odlingsåret 2018.

Jag är ingen anhängare av kaosbeställning, vill inte ha hundratals halvfulla fröpåsar som ligger och blir gamla. Vill inte heller ha för många experiment på gång samtidigt. Jag odlar för att få mat men har gärna ett par nya försök vid sidan om. Det är nyttigt.

Mina fröbeställningar och mitt lager har en stark koppling till vad vi äter och hur mycket. Jag blir betydligt mer motiverad att sköta allt med det i bakhuvudet.

Runåbergs tabell över fröers hållbarhet är viktig för mig när jag rensar och inventerar.

Mitt frölager är uppdelat i kategorier för att lättare kunna skaffa sig en överblick. Ibland är dessa kategorier uppdelade efter växtfamilj och ibland efter min egna, hemsnickrade ordning.

Här kommer en presentation av de kategorier som främst hör hemma i växthuset.

Chili

Alla chilifröer är samlade i samma bunt. De som har chinense i sitt latinska namn bör vara planterade redan annars är det dags att fixa det omedelbart. Oftast innebär chinense stark och svår och jag misslyckas ofta med dessa kräsna fröer.

I år provar jag något nytt. Jag har lagt fröerna mellan lager av blött hushållspapper –> i en tillsluten plastpåse –> på en värmematta. I fukten och värmen ska eventuellt fröerna gro och få en liten svans och då ska de flyttas över i jord. Jag har kontrollerat varje dag men än har inget hänt. Känsliga typer. Tipset kommer härifrån och då kallas det Ziplockmetoden. Övriga chilifröer ska sättas i februari.

Inga nya chilifröer har beställts eftersom det har samlats en hel del nya sorter under hösten.

Blandad paprikaskörd 2017.

Paprika

En väldigt nära släkting till chilin men i mitt tycke betydligt mera användbar. Eftersom jag faktiskt inte tycker att olika paprikor skiljer sig särskilt mycket åt så har jag inte beställt några nya fröer utan tänker avsluta de fröpåsar jag har. Jag sätter paprikafrö i februari. Årets sorter: Marconi Rosso, Doe Hill och King of the North.

Tomat

Förr kunde jag odla coola tomater där färg och form var primärt. Nu satsar jag bara på goda och lagringsdugliga sorter. Här har frölagret tunnats ut något och jag ville komplettera med några säkra sorter. Dels köpte jag röd Brandywine eftersom det är mångas favorit. Jag hade gul Brandywine 2017 och den var toppen. Dessutom köpte jag Tiny Tim som också verkar vara en favorit i kategorin småtomat.

Gul Brandywine från 2017.

Gurka

Vissa år har jag inte odlat gurka alls, andra år har jag gjort det. Ibland har vi fått massor av fina gurkor, ibland blir det bara skit. Då tappar jag sugen och det får gå några år innan jag ger mig på gurkorna igen. Nu verkar det ha gått tillräckligt lång tid sedan senaste misslyckandet eftersom jag beställde nya gurkfrön.

Kanske kommer de nya odlingslådorna att ha betydelse (större jordvolym) och jag har läst på lite bättre inför denna säsong.

Det här är årets beställning från Runåbergs. Förmodligen kommer det att bli kompletteringar men detta är mitt huvudinköp eftersom det är den bästa firman. I nedersta raden syns ”Picklesgurka” och valet föll på Northern Pickling efter att ha läst på lite. Mycket tidig konservgurka med medelgröna frukter som, likt alla inläggningsgurkor, bör skördas unga för bästa smak. Rankorna är ganska korta med riklig fruktsättning. Northern pickling, som är fläcksjukeresistent, har i alla år gett störst skörd av de tidiga standardsorterna.

Örter: Basilika och koriander

I växthuset odlar jag alltid basilika och koriander men till dessa behövde jag inte heller köpa några fröer eftersom det fanns i lagret. När det gäller basilika så gillar jag Genovese bäst men även Storbladig Italiensk är väldigt god. Det brukar även vara svårt att låta bli en låda med en basilikamix eftersom den blir så vacker och bjuder på fantastisk doft.

Koriander lär gå att odla utomhus, jag har aldrig provat. Den växer väldigt snabbt och fint i växthuset så jag brukar ha den där. Det finns koriander som liknar dill och det finns koriander som liknar bladpersilja. Jag gillar den senare bäst.

Genovesebasilika. It´s a must.

Del två i min presentation av frökategorier, min utvärdering av 2017 och planering av 2018 kommer i nästa blogginlägg.

Jag som skulle släppa kontrollen. Hade precis vant mig vid tanken när jag gick odlarutbildningen 2016. Dokumentera! sa läraren och hans motivering fick mig att plocka fram anteckningsblocket igen.

Så här såg det ungefär ut förra året. Jag försökte skriva så mycket jag kunde. Och nu är jag glad för det eftersom minnet är kort, potatis aldrig bör odlas i samma låda år efter år och att den näringskrävande kålen är smart att sätta i förra årets ärt- och bönlåda.

Fullständigt fri skala och väldigt kladdigt men ett himla bra kom-ihåg.

När jag tittar på denna skiss blir jag också påmind om att jag ska sluta odla squash. Den tar väldigt mycket plats i förhållande till hur mycket vi uppskattar att äta den.

Den store odlarinspiratören Sara Bäckmo har förnyat sig med fräsch hemsida och ett nytt upplägg. I ett av hennes trädgårdsbrev, som man kan prenumerera på gratis, läste jag just att även hon utvärderar, tar bort och lägger till.

Sara Bäckmos summering av don´ts efter odlingsåret 2017.

När jag nämner Sara Bäckmo så kan jag inte låta bli att rekommendera podden Två odlare emellan som hon medverkar i tillsammans med Farbror Grön, Johannes Wätterbäck. Jättetrevliga samtal med både fakta och inspiration.

I nästa inlägg ska jag fortsätta berätta om Odlingsplan 2018 men även presentera ett nytt projekt, lite lagom stort.

Mellanläge i mellandagarna

Mellandagsstämningen har lagt sig över Getingedalen. Julen är inte bara ljuv och härlig, den är ganska intensiv och uppstyrd också. Jag fick iallafall en riktig pyjamasdag under juldagen och nu ser mellandagarna ut bli rätt lugna också. Tills jag kom på att det är dags att planera nyårsmiddagen. Men det är ju ett val jag gör, ingen som kräver det av mig.

Det är så skönt att kunna lägga saker bakom sig så jag kör ända in i kaklet för att kalendern ska vara så tom som möjligt under årets sista vecka. Och det är inte bara jobb och andra ansvar, det är även julbestyren.

Visst är det småmysigt att spela jullåtar på spotify samtidigt som man kokar knäck och slår in paket men det blir knappast någon vila och det känns nu.

Då är jag glad att ha alla matrester så att man snabbt kan få i sig lite kvalitetsmat utan att även det ska bli jordens projekt. Den gravade moroten till exempel. Var har du varit hela mitt liv?

Foto lånat från DN.

Det blev så ultralyckat och gott att det kommer att bli ett stående inslag på alla framtida bufféer som jag är inblandad i. Eller knytkalas. Eller förrätter.

Inte nog med att det var fantastiskt gott, det är ett av mina överlägset bästa sätt att tillreda alla morötter som jag odlar. För att inte tala om dillen. Trots att jag har kilovis med dill i frysen så odlar jag det ändå varje år. Bara en rad. Det är ju så gott till den färska potatisen. Jo, men det blir ändå ytterligare ett kilo som ska omhändertas och få plats i frysen.

Här kommer receptet igen.

Här är ett bra recept på hovmästarsås som är obligatoriskt till denna rätt. Dessutom får man göra av med ytterligare lite dill. Med en stavmixer är det lätt att få ingredienserna att binda sig.

Till detta ville jag göra någonting som liknar Janssons frestelse men valde palsternacka eftersom jag har många och fina sådana. Det blev jättegott.

PALSTERNACKSGRATÄNG

4 palsternackor

2 schalottenlökar

2 dl grädde

1 dl mjölk

1 msk kapris

olja

ströbröd

smör

salt och peppar

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och riv palsternacka och finhacka löken. Stek löken i oljan tills den blir mjuk. Blanda palsternacka, lök, kapris, salt och peppar i en ugnsfast form. Häll över grädden och mjölken, toppa med ett lager ströbröd och några smörklickar. Gratinera i ca 30 minuter.

Just nu är det väl ingen odlarfröjd precis, mina blogginlägg känns lite krystade men vad ska man göra? Jo man kan passa på att ta en trädgårdsrunda eftersom mycket av snön smälte bort. Helt plötsligt ser man saker igen och det fanns en och annan överraskning som tittade fram.

Savoykålen kommer visserligen inte som ett huvud men där stod den med spänstiga, friska och aptitliga blad. Trots väderomslag, snö, regn och kyla. Nu snackar vi härdig.
Av grönkålen hade jag kanske förväntat mig att den skulle vara fin så här års men jag kan ändå inte sluta att förundras över hur enormt mycket jag har fått ut av dessa plantor under året. Tack vare att de är så härdiga så satte jag ut dem tidigt (hade förodlat dem inomhus) och sedan har de funnits där för mig. Månad efter månad. Skräpfoto by the way.
Här är ett foto av samma grönkål i maj.
En liten tur förbi örtagården ger mig beskedet att salvian fortfarande är jättefin. Jag som hastade ihop en salviapasta på, vad jag då trodde var, den ”sista” salvian för några veckor sedan. Nu kanske jag ska passa på att göra samma rätt en gång till? Den var nämligen groteskt god. Här finns receptet.

Nästa gång vi hörs är det 2018 men fortfarande mörkt, kallt och knappast någon odlingssäsong. Fast jag borde verkligen ta tag i fröerna nu. Har jag sagt det förut? Och jag som brukar vara så duktig på att odla inomhus; mikrogrönt, skott och groddar. Vad har hänt? Det krävs nog ett nytt år med ett lämpligt tema och en hård spark där bak.

Små blad med stor personlighet

Det blev ett uppehåll från bloggandet förra veckan. Just nu måste jag prioritera produktionen inför jul. Ibland måste jag välja för att hålla.

Det snöar och töar om vartannat men vi har haft ett konstant snötäcke sedan den 11 november så det är ljust och vackert. Naturligtvis hann jag inte färdigt med allt i trädgården men som jag antydde i mitt förra inlägg, det blir bättre med åren. Det var inte mycket kvar i landen när första snön föll.

Vintermorötterna, de där som jag odlar för första gången, blev sist ur jorden. Och vilka morötter sen! Efter många års slarv och okunskap får jag äntligen raka och hela rötter med goda lagringsegenskaper.

Mina knep lyder:

-Överdrivet lucker jord utan hårda klumpar, sten och grus. Halm och kompost är bra.

-Välgödslad jord redan vid sådd. Stallgödsel och kökskompost funkar fint.

-Ganska gles sådd för att slippa gallring och konkurrens.

-Täckt jord mellan raderna. Gräsklipp, halm eller annat. Det håller jorden jämnt fuktig och man slipper spruckna rötter.

-Stödgödsling med näringsvätska, första gången en månad efter sådd, därefter en gång/vecka.

Vintermorötter på väg upp.
En riktigt bra sak att göra med morötterna är biffar. Det här är mitt absoluta favoritrecept.

Det här inlägget skulle dock handla om de små bladen. De där som inte tar för sig så mycket i trädgården men dominerar i munnen. Örterna.

Många örter är perenna vilket jag gillar skarpt. Perenner kräver inte särskilt mycket utan är ganska självgående och anspråkslösa. Ur hållbarhetsperspektiv får de guldmedalj.

I min perenna örtagård växer några olika sorters lök; luftlök, piplök och gräslök i olika form. Dessutom finns det rysk och fransk dragon, lite smulgubbar, citronmeliss, timjan, lavendel, salvia och lite annat. Alla dessa kommer år efter år.

Gräslök är något som jag klipper ner ungefär tre gånger varje sommar. Den kommer igen. Jag hackar ner den i små bitar och fryser in i lådor. Om gräslöken är torr när detta görs så är det jättelätt att få ur det man behöver.

Timjan. En välrotad och vedartad timjan kan klippas ner ganska bryskt. Jag lägger kvistarna i en burk i frysen och där faller de små bladen av. Smidigt.
Piplök kommer tidigt och många sorter är perenna. Denna använder jag istället för annan lök (purjo, röd eller gul lök) i väntan på att dessa ska bli skördeklara.
Blommande gräslök och smulgubbar. Blommorna är också ätbara, de smakar lök, och är vackra att toppa en sallad med.

De flesta örter blir bäst i frysen, där bevaras smak och doft allra finast. Det finns några som jag torkar, bland annat rosmarin, och några tar jag inte hand om alls. Jag äter dem under säsong och that´s it.

Förra året planterade jag även in kärleksört, myskmalva och libbsticka i örtagården. Libbsticka är bästa grunden i egen grönsaksfond. Dessutom provar jag spansk körvel och vinterkyndel men jag vill avvakta och se om de överlever vintern. Hoppas.

Kärleksörten kommer upp tidigt och då är bladen som godast. Därför har den fått flytta in i min perenna örtagård. Saftiga och lite köttiga blad som fyller ut salladen på ett förtjänstfullt sätt.

Mynta har jag satt offside eftersom den annars skulle ta över hela ytan. Den har fått en undanskymd plats i skogskanten där den kan få härja fritt och tack vare skugga och dåliga jordförhållanden så sprider den sig bara lite lagom.

Mynta tillhör också de örter som jag torkar. Den är så stark i smaken att tillräckligt mycket arom bevaras även i torkat tillstånd. Mynta smular jag ner i såser eller också gör jag te på bladen.

De ettåriga örter som jag odlar varje år i växthuset är basilika och koriander. Den tvååriga persiljan sitter i en odlingslåda utomhus och den är nästan som perenn eftersom den frösår sig. Genom att fylla på med lite frö och faktiskt försiktigt flytta plantorna ibland får jag dem att vara konstant fina.

Stor och fin persiljeskörd i år. Klipper bort de grövsta stjälkarna och fula delar och sedan proppar jag ner persiljan i en burk. Om bladen är torra är det jättelätt att få ur det man behöver vid matlagning. Smaken bevaras fint i frysen. Hoppas att det även gäller näringen.
Inte en sommar utan basilika. Det är så lyxigt att kunna skörda så mycket att man kan blanda den i sallad.
Basilika är överlägset bäst att frysa och jag gör det i glasburkar eftersom örter har så intensiv doft att de kan smitta annat i frysen.
Även om frysen är full av koriander från 2014… 2015… så odlar vi alltid ny varje sommar. Det är inget som slår färsk koriander i asiatisk matlagning. Det här är en riktigt intensiv sak. Den måste frysas i tät burk för att inte allt annat ska smaka koriander.

Salvia är en ört som jag har haft lite svårare att använda. Mitt register har varit ganska tunt men nu provade vi ett recept där salvia hade huvudrollen och det var brutalt gott. Håll-käften-gott. I vanligt ordning är italiensk mat riktigt enkel att lyckas med när man har bra råvaror.

Ingredienser i denna himmelska salviapasta: vitlök, färsk salvia, riktigt smör och flingsalt.

Recept för två:

Spaghetti

Två klyftor vitlök

Ca 50 g smör

Ett stort fång salvia (eller två köpekrukor)

Flingsalt och nymald svartpeppar

Eventuellt olivolja

Koka pastan al dente. Skala och finhacka vitlök. Riv salviabladen i mindre bitar. Smält smöret, häll i vitlök, salvia, lite salt och peppar. Låt puttra ett par minuter. Häll av pastan, rör ner salviasmöret, toppa med salt, peppar och ringla över lite olivolja. Om du har en kvist salvia kvar kan du ju garnera med den.

Ät och svimma.

Nu är det inte långt kvar till Shopping på Landets julupplaga anno 2017! En åka-runt-julmarknad i bygden runt Närkes Kil. En av stationerna drivs av en trädgårdsmästare och en annan av mig. Jag plockar hem nästan allt från Konsthantverkarna och har dessutom en massa nydrejat på hyllorna.

Shopping på Landet har en Facebooksida där det finns mer information.

Välkommen!

 

 

Farmers Market på Union Square

Här kommer mitt sista inlägg från New York-resan i oktober. Den som kommer att gå till min historia som skörderesan. Man måste inte åka ut på landet för att uppleva skörd, grönsaksfröjd och mogna frukter. I city har man blivit väldigt bra på att ta vara på outnyttjade ytor för att de som bor i kvarteret ska kunna odla sin egen mat och visa nästa generation hur det går till.

De som har ett mer entreprenöriellt tänkande startar takfarmer och hyr delar av parker för att odla och sälja produkterna till restauranger i området. De mest hängivna levererar sina varor medelst cykel och minskar de globala avtrycken avsevärt.

Det här är en Community Garden i Brooklyn. Det var stängt för allmänheten men en skylt informerade om att vi var välkomna på helgerna. Ytan är inklämd mellan tre byggnader och ägaren skulle förmodligen få många miljoner om hen sålde den eller byggde ett tiovåningshus på platsen men för invånarna är det guld värt att så inte har skett.
På trottoaren, utanför de stängda grindarna, fanns en låda med örter. Fri plockning för den som behöver en kvist.

Sedan finns det de som odlar för att sälja överskottet till New York-borna. I Örebro har vi alltid haft torgförsäljning av grönsaker och på senare tid kallas det Bondens Marknad fast det är egentligen ingen skillnad.

I New York heter det förstås Farmers Market och vi besökte den som var på Union Square. Eftersom det råder ett annat klimat i denna del av världen så kan man så klart odla andra grejer än vad vi kan. De behöver åtminstone inga växthus och deras säsong är betydligt längre så att även långsamma grödor hinner mogna ordentligt.

Aubergine i mini-format. I Kilsbergen är det en kamp, trots växthus, att försöka odla aubergine.
Långa rader av kål. Kål är det dock inga problem att odla i Sverige men det är alltid vackert, var man än är i världen. I bakgrunden skymtar pumpor (så klart!), majs (en mycket vanlig produkt i amerikansk husmanskost) och tomater.

Vi är lite chili-galna i Getingedalen just nu. En av oss har kommit på knepet hur man odlar dem och en annan i hushållet äter och förädlar. Därför blev det ganska många foton på just chili. Särskilt när man hittar sorter som man bara har läst om. Och i synnerhet när man får chansen att köpa världens starkaste…

Carolina Reaper. Världens starkaste chili. USA är varningsskyltarnas land och intill denna hink hittade vi så klart marknadens längsta varningstext. Jag fattar dock inte var ”no sprays” betyder?

Vi köpte några Carolina Reaper för att kunna ta egna frön och för att vissa naturligtvis ville provsmaka. Efter att detta hade skett i Getingedalen så var köket inte sig likt på flera dagar. Frukten skars itu på vår vanliga skärbräda. I en vecka var den kontaminerad trots rengöring. Disktrasan likaså. När jag hade använt den, sköljt av mina händer och därefter kliade mig i ansiktet så började det att svida på huden.

De delade frukterna lades i torken och den ställde vi i vanlig ordning på köksbänken. Både jag och Allan (hunden) gick och nös och snorade i flera timmar  innan vi kom på vad det var. Torken fick flytta ner i källaren.

Jag förstår varför de uppmanar kunder att inte ta i frukterna utan handskar.

Den här är betydligt mildare men fortfarande nästan för stark för mig (jag är inget fan av stark mat). Visst ser runda släta bollformade chilis snällare ut än knöliga och spetsiga? Inte lika lång varningstext på denna.
Långa rader av spännande chilifrukter. Vi köpte för att kunna ta fröer.
All majs är inte gul.
Och massor av pumpor förstås. Detta var så klart innan Halloween.

Nu är det hög tid att berätta lite om vad som pågår i grönsaksland och växthus i Getingedalen. Naturligtvis är det nedtrappning på hög nivå. Vi väntar snö vilken dag som helst och däckbyte är ett faktum. Det blir en rapport i nästa inlägg. Dock inte om däckbytet.

Jag vill dessutom passa på att göra reklam för två saker. Den 2 december är det Shopping på Landet – jul i min bygd och jag har öppet hus i verkstad och butik. Min produkter plockas hem från Konsthantverkarna till denna dag och dessutom kommer jag att ha en hel del nyproducerat. Jinx jinx.

Den andra grejen är att jag ska föreläsa! Fast det är inte förrän om ett år… Haha! Men den 28 oktober 2018 kan ni ju boka in om ni är superintresserade. Det blir någonstans i Örebro och arrangörer är Adolfsbergs Trädgårdsförening. Under samma tillfälle kommer min före detta bloggkollega och ständige odlarvän Ulf Lundin att berätta om sitt förhållande till trädgården. Vi kompletterar varandra bra eftersom vi har helt olika inriktning.

Jag tror att föreläsargrejen passar mig fast det återstår att se!

Toppar och tveksamheter på DuBois Farms

Höstens resa till New York med omnejd skulle få gå i skördens tecken så många av utflykterna gick till olika sorters gårdar. En av alla kvalmiga dagar åkte vi till DuBois Farms i Highland. Det är en gård som framför allt odlar för självplock men de har även en del djur.

Eftersom vi var där i början av oktober, och en av de allra mest firade högtiderna var i antågande, så spelade pumporna en central roll. Var och varannan besökare hade en eller två pumpor på sina självplocksvagnar.

Förutom pumpor så odlas det tomater, aubergine, paprika och flera olika sorters frukt. Plommon, nektariner och persikor var redan skördade men äpplen, päron och druvor fanns det möjlighet att plocka hur mycket som helst.

Förutom pumparna stod äpplen högt i kurs hos besökare och kunder.
Ett riktigt mörkt äpple som jag aldrig hade sett förut. Jag tror att det heter Empire.
Jag lyckades aldrig ta reda på vilken sorts päron det var men de är ganska lika Conference.

Ett spännande inslag för en nordeuropé var självplocksmöjligheterna av druvor. De var oerhört smakrika, ja en sötma och en arom som jag aldrig har känt tidigare. Jo vid ett tillfälle. Det finns en druvläsk som jag brukar handla när jag är i USA. Den är god men smakar inte druva så jag trodde att den var gjord på 100% kemikalier. Fast nu när jag har smakat Niagara Grapes på DuBois Farms så förstår jag bättre. Det var exakt samma smak.

Det var väldigt poppis att plocka druvor och det förstår jag. De var enormt goda. För en dollar (ca 8 kr) fick du fylla en rätt så stor korg.

 

Här är läsken som jag nog gillar ännu bättre nu!

Förutom att plocka och provsmaka äpplen (jo det fick man faktiskt!) så fanns det förstås nypressad äppelmust och varma äppelmunkar till försäljning. Självklart ordnades det munkätartävlingar men jag nöjde mig med att vara publik.

Chew, chew, swallow!

Det tveksamma inslaget utgjordes av djurbeståndet. Jag känner mig alltid tveksam till djur vars existens endast är till beskådan. Visst är får, grisar, getter och hästar domesticerade djur men att leva i en inhängnad som passeras av hundratals människor som dessutom vill klappa, rycka, peta, mata och känna kan inte vara någon vidare tillvaro.

Fåren såg inte ut att må bra och hästen fick inte matas men brydde sig folk om det?

I utkanten av området gick det ett gäng alpackor. Tack och lov hade de ett rätt så stort område att röra sig inom men det gick ändå inte att undgå människor helt och hållet.

Dagen till ära föddes det en alpackababy och sådant är förstås extra spännande. Frågan är bara om de tyckte att det var behagligt att genomföra detta till publik?

Det går dock inte att neka till att vingliga alpackaungar är väldigt söta.

Efter några giriga bilder så lämnade vi alpackorna ifred och valde lite andra vyer istället.

Det stod värdar och värdinnor utplacerade på det 21 hektaren. Dessa svarade på frågor och hjälpte till vid självplockning.
Överallt ser jag att nya äppelodlingar planteras väldigt tätt. Jag gjorde samma iakttagelse på Österlen. Gallrar man senare eller låter man det se ut så här?
Mera pumpor… och vackra formationer av majsblast.
Självplock av Zinnia.
Kanske den finaste pumpan av alla?

En mycket trevlig dag på DuBois Farms! Nästa inlägg kanske borde handla om min egen odling men jag kör nog lite mer New York innan jag byter kontinent. Det kommer att bli ett besök på Farmers Market på Union Square mitt på Manhattan.

New York Botanical Garden

Jag reste till New York för att träffa familjen. Eftersom jag har dem där så åker jag dit då och då. Om man har gjort det i 25 år så skulle man kunna tro att man har sett varenda gathörn, skyskrapa och park i The Big Apple men så är det faktiskt inte. Det finns oerhört mycket att se och göra även i ytterområdena och nuförtiden betraktas inte dessa som no-go-zones utan tvärtom, gentrifieringen är ett faktum och stora områden i Queens och The Bronx bebos av barnfamiljer och hipsters. På gott och ont.

Det finns två botaniska trädgårdar i New York, den ena ligger i Brooklyn och den andra i The Bronx. Den sistnämnda betraktas som New Yorks botaniska trädgård. Dit åkte jag i början av oktober.

Man kan tycka att oktober är fel månad att besöka en botanisk trädgård men här finns det ständigt något som är aktuellt och sevärt. I de enorma växthusen är det alltid grönt och dessutom bjuds det på härlig konst, oavsett årstid.

New Yorks botaniska trädgård är otroligt stor. Visst skulle man kunna ta sig runt hela området till fots men då får man också vara beredd på att lägga en heldag i parken. Jag rekommenderar att man tar en tur med The Tram, tåget som åker runt i området. Då får man dessutom en trevlig liten guidning. Tågturen tar cirka 30 minuter och ingår i entrébiljetten.

Tåget har några hållplatser strategiskt placerade efter vägen så att man kan hoppa av och hoppa på igen.

Den aktuella utställningen är just nu Dale Chihulys. Hans glaskonst är smakfullt integrerad i växtligheten, både i växthus och utomhus. Chihulys installationer finns kvar till och med den 29 oktober men det är alltid aktuella saker på gång i denna vackra trädgård.

För att enklast ta sig till New York Botanical Garden så tar man tåget från Grand Central Station på Manhattan (en byggnad värd ett besök i sig). Välj Harlem Line och stationen heter smidigt nog Botanical Garden.

I New York var det 25 grader varmt och tropisk fuktighet. Det var verkligen annorlunda mot höstrusket som råder här hemma. Det tar emot att gå ut men det sägs att helgen ska bli skaplig. Ser fram emot det.