Lyser upp med vita julsvansar

Oj, oj, oj, vad tiden rusar iväg. Knappt hinner det ljusna innan det blir mörkt, och dagarna inskränker sig till ett minimum! Men hav tröst för snart stundar vintersolståndet och sedan vänder det.

 

Andra advent är passerad, och vi har lyckligtvis fått ljus i smågranarna vid lillstugorna. Riktigt mysigt vill jag lova att det är, att mysa tryggt där, när det skymmer och kvällsmörkret breder ut sig!

 

 Lite ljusare och trivsammare blev det förstås när vi fick massor av snö att bädda in oss i. Men säg den lycka som varar, och på en enda natt regnade det mesta bort till min och småbrödernas förtvivlan.

 

 Artemis trodde inte det var sant, och hade fullt upp att kolla ut under grinden om det mjuka vita täcket blivit lika hårt och tunt på allmänningen. Och tyvärr såg det lika isigt ut på stenplattorna där.

 

Så i  väntan på snö och ljusare tider känner jag för att lysa upp vintermörkret med att ”tomta” lite grann i förväg. Tre små mjuka vita pälssvansar har jag lyckats få tag i att lotta ut bland er go´vänner!

Allt ni behöver göra är att mejla namn och adress till  gpia.persson@outlook.com  och skriva julsvans i mejlet. Så sätt i gång, och senast lördag måste vi ha alla tävlingsmejl, för att i nästa blogg kunna presentera vinnarna!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Vi firar vår bildsköne Artemis

 

Grattis säger vi i dag till min bästebror Artemis, som charmade hem en säker andraplats i Royal Canins stora fototävling, i samband med Kattens Dag. Bilden på honom tog andraplatsen, i konkurrens drygt sextusen andra bilder, och fick över tusen röster.

 

 

Så klart vi här hemma är malliga över vår bildsköne mellanbror. Jag firar honom med svansen i vädret, efter de senaste veckornas smärtsamma ”vattensvans”. Det var grymt för mig, som alltid har svansen i vädret, att ha min stolthet hängande bakom mig.

 

 

Lyckligtvis är det över nu, och dessutom har vi fått snö i massor den senaste veckan. Så vi bröder har haft fullt upp att hjälpa husse skotta allmänningen och matte adventspynta ute på gården. Lillgranen är på plats och håller på att prydas med ljusslingor vid lillstugan.

 

Det var första advent i helgen, och därför är det väl pyntandet det mesta handlar om här hemma just nu. Vi håller oss mest till att lysa upp och göra mysigt ute på gården, då levande ljus är förbjudna inomhus med fyra viftande svansar alldeles för lätt fattar eld!

 

 

Dessutom är det så härligt ute nu när det kommit riktigt mycket snö söm måste tassas upp av oss. Artemis nere i slänten, hälsar och tackar alla som röstat på honom, så han nådde sin hedervärda andraplats. Den firar vi dag här hemma och önskar er alla en riktigt fin vintervecka!

 Tassekram Triton  

Hugaligen – vilken mardröm

Hugaligen, vilken mardrömsvecka det varit för mig och hela familjen! Det började redan i måndags morse, då jag glad i hågen tassade ut i femsnåret, som alltid med svansen i vädret.

Men det hände något hemskt därute. Något jag inte lyckats förklara för dem här hemma! Så när matte kollade efter en stund låg jag droppstilla på mjuka dynan i överburen på farstukvisten.

Jag var skadad, men det upptäcktes först när husse släppte in mig med svansen hängande bak och rädd att hoppa upp i favoritfåtöljen. Så jag bäddades ner och serverades mat och dryck i sängen.

 

Veterinären rådde matte att avvakta, då jag åt och drack, men på kvällen blev det värre och jag skrek så fort jag skulle resa mig! Matte blev förtvivlad och låg vaken med mig hela natten.

Största problemet var att jag inte kissat på ett helt dygn, och klockan sex på morgonen skickade matte meddelande till veterinär Per på Vettris, som sköter om mina besvärliga tänder.

Han var förstås fullbokad, men vi fick komma direkt, just för det där med kisseriet. Ett dygn är i mesta laget,  och först när vi skulle åka lyckades jag sätta mig och kissa på gården.

 

Men Veterinär Per såg att jag hade jätteont, så det blev röntgen. Då inget var brutet fick jag två sprutor mot smärta och inflammation, och de sprutorna är nog det ljuvligaste jag upplevt!

På eftermiddagen började livet återvända, och jag vågade röra mig. Det gick bra och jag lyckades börja lyfta på svansen igen. Men problemet var att jag helst skulle ha medicin fyra dagar till.

 Den smakade bra, men jag blev så grymt trött att matte bara vågade fortsätta två dagar. Först i lördags började jag känna mig någorlunda och kunde tassa ut och inspektera allmänningen.

 

I dag känns det rätt bra, men jag tror matte blev chockad, och hon var helt slut efter vaknatten med mig. Nu blev det lyckligtvis inte livshotande, då jag lyckades sätta ner baken och tömma blåsan själv. 

Men ni förstår säkert hur matte mådde, där hon låg och kramade mig hela natten. Livrädd att timmarna skulle ticka i väg och klockan bli för mycket innan jag fick hjälp att tömma blåsan. 

Jag rör mig fortfarande försiktigt, och gör inga våghalsiga hopp. Men svansen, som är min stolthet, håller jag åter högt ! Det betyder allt för mig, och resten är fortfarande en gåta för familjen!

Tassekram Triton med bröderna Atemis, Febus och Mini-Vinnie

Vi rustar för riktig vargavinter

Det varslas om vargavinter i år och som ni ser är jag rustad att möta den i äkta sibirisk päls. Känner mig faktiskt riktigt förväntansfull, och växer nu bara den ulliga kragen ut, så stoppar jag för riktig rysk dunderkyla!

 

 

Riktigt lika långt med pälsbytet har inte broder Artemis kommit, men självklart måste han ut och känna de första vita flingorna under tassarna. Inte mycket att skryta med, och fruset under, men ändå…

 

 

”Sittissiberier” kallar matte oss, då vi inte alls är lika pigga och glada som vi brukar vara över den första snön. Till och med Mini-Vinnie sitter mest och kollar om det möjigtvis finns en snöhög någonstans!

 

 

Men ack nej! Inte ens uppe på lilla redskapsskjulets tak ligger det mer än ett par millimeter. Så där sitter Febus nu och spanar, upp mot himlen, efter mer av den efterlängtade vita varan. Hittills förgäves men…

 

 

Mini-Vinnie fortsätter sitt envisa spanande efter mer snö han med. För det här tunna flortäcket räcker ju inte alls till för bus och lek och mys! Och vad värre är, det lilla vi fått, håller dessutom på att försvinna.

 

Så det är väl bara att tassa  vidare, på det stenhårda underlaget, tills det stundar bättre tider. Det ryktas faktiskt kunna komma lite mer snö alldeles snart. Vi håller tassarna för det och önskar  er alla en fin vit vecka!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Tänk om de kunde tala…

De är våra trogna vänner ute i naturen. Stadiga att luta sig mot, trygga att gömma sig bakom och sköna att gosa med! Dessutom spännande att klättra upp i och mysiga att bara ligga under och njuta!

 

 

Jag tänker förstås på träden, vi har runt omkring oss, som alla har sin egen historia. Tänk om de kunde tala och berätta allt de varit med om! För jag passerar aldrig ett träd utan att läsa av och bekanta mig med det.

 

Fast när det gäller att visa mina innersta känslor, är det bara den gamla häggmispeln utanför grinden som duger. Vid dess grova stam kan jag sitta och gosa i oändlighet om jag bara får vara ostörd där ute på allmänningsmattan!

 

 

Broder Artemis, som i unga år var väldigt blyg och försiktig ute på allmänningen, hade häggmispeln som en trygghet att gömma sig bakom när han blev rädd! Det blev han ofta på den tiden, men lyckligtvis inte nu längre minsann!

 

 

På samma sätt använder Mini-Vinnie nu äppelträden för att smyga på grannarna i radhuslängan nedanför. Han är fortfarande lite blyg, men vill absolut ut på promenad och köar för sin tur ut på allmänningen!

 

 

Febus flyger som alltid både högt och lågt, men sedan häggmispeln tappat sina löv trivs han bäst under kronan. Där jagar han småkryp i tuvorna husse lämnat runt stammen, och är numera trogen som en hund och helt rymningssäker.

 

Nu njuter vi i gröngräset, så länge höstsolen vill, men har så smått börjat vänta på snön. Några enstaka vita flingor slet sig i lördags och våra ”lillpippis” är jätthungriga. Så har ni inte börjat mata än, är det hög tid nu

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie  

Glömd dag men festlig vecka

 

 

Förra söndagen fyllde jag åtta år. Det hade matte förstås glömt, men jag kunde ändå fira med välsmakande rosor! För dagen innan överraskades vi bröder av våra goda vänner Hans och Britt-Inger från Gävle.

De hälsade på med mina älsklingsblommor och massor av annat smått och gott till oss alla. Så vi har firat hela veckan, och dessutom fått vara ute på allmänningen, så fort solen skinit och det varit härliga höstdagar.

 

På allmänningen finns en slänt, som gränsar mot en gammal nedlagd kompost och staketen till grannfastigheterna. Dit ner smyger vi bröder, för att förlusta oss, så fort vi kommer utanför grinden.

 

Slänten har nämligen smått magisk dragningskraft på oss alla. För bara där nere växer något märkligt, som inte syns för blotta ögat, men väl känns i nosen och gör att vi blir riktigt fjolliga.

 

Är vi på festhumör är det stört omöjligt för matte att få oss därifrån. Det går inte att förklara i ord, men det är någonting som håller oss kvar. Räcker att stoppa ner nosen och rispa lite med klorna, så…

 

Nu tror ni förstås att jag överdriver, men det är så sant, och ingen vet vad det är som döljer i marken. Matte har letat, utan att hitta, vad det är vi sniffar oss höga på i den gamla gräsklädda slänten.

 

Nu är det inte så att vi blir lulliga, utan bara lyckliga, när vi ligger där nere och gottar oss. Och slänten är vår alldeles egen, fast den hör till allmänningen, då ingen har lust att smyga omkring i svackan.

 

Har ni något eget ställe, med något spännande i marken, får ni gärna berätta i kommentarsfälten. För hur matte än snokat i gräset här, så har hon aldrig hittat vare sig misstänkta blommor eller svampar.

 

Och slänten är lika lockande, alla tider på året, så länge det är barmark. Även Mini-Vinnie lämnar grinden och pinnar iväg över gräsmattan, och ner i slänten, när han får vara lös ute på allmänningen. 

 

Men han har fortfarande så mycket spännande att bestyra närmare hemma och framför allt vid  rasande muren. Där skiner solen som mest, och smakar gräset som bäst, bland alla spännande dofter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Svårt med balansen i stormen

 

Vintertid med stormbyar i gnistrande sol! Det har helgen bjudit, och så har vi det än, efter ösregnet i mitten av veckan. Allt löst flyger i luften, medan Artemis ser att det krattas ihop och förpassas till tippen.

 

Tro det eller ej, men Mini-Vinnie är faktiskt tapprast av oss alla att trotsa väder och vind. Fast i helgen blev han smått förundrad när löven blåste bort medan han satt och tog skydd på favoritplatsen under buskarna.

 

En annan liten gynnare som i går hade svårt med balansen i blåsvädret var den här hungriga lilla blåmesen. Den var nära att tippa över flera gånger när han satt på taket, och höll i fast i vildvinet, medan han försökte äta!

 

Till och med vår annars så busige Febus hade respekt för gårdagens stormvindar, som tog rasande fart och snurrade runt på innergården. Han satt mest tryckt mot köksfönstret de korta stunder han vågade sig ut!

 

Inifrån såg det så skönt ut solen att jag tänkte tassa ut och linda in mig i yllefilten på trädgårdsbordet. Men döm om min förvåning när hela mysmöblemanget var borta från gräsmattan och uppställt längs väggen i uthuset.

 

De enda som fortfarande prunkar ute i trädgården de taggiga rosorna. Titta bara på den här lilla gula stamrosen, som trotsar väder och vind och är finare med fler blommor nu än den haft på hela sommaren!

Och här fortsätter det blåsa, så jag tror vi tar en mysdag inne i dag hela familjen. Har ni möjlighet så gör det ni med, och en fortsatt fin vecka i november månads intåg önskar vi er!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Med yllefilt under ändan…

 

Med yllefilt under ändan kommer man långt och kan solbada ända in i slutet av oktober. Jag var först ut i veckan, när solen sken från en klarblå himmel, mellan dagarna när regnet öste ner!

 

Bröderna var inte sena att ta efter, och knappt hade jag lämnat filten, förrän Febus bäddade om och lindade in sig. Strax efter hoppade Mini-Vinnie upp och smög sig ner bredvid honom.

 

Vi har tre härliga yllefiltar, som matte fått i julklapp från sitt jobb, att samsas om  alla väder. De har varit med i många år, men verkar vara outslitliga, och är omåttligt populära hos oss bröder.

 

Inte minst för att vi inte blir det minsta flygiga i pälsen efter att ha varit inlindade i en yllefilt. Titta bara så fin akrobaten Febus är i pälsen direkt efter att han varit hoppat ur filtbädden på bordet.

 

Mini-Vinnie hade förstås inte tid att ligga stilla så länge! Han var plötsligt mer intresserade av att sola på det värmande frigolitunderlaget matte haft i jorden under ”kotte-stugorna” i år.

 

Ungdomarna har inget tålamod numera, och tur är väl det. För innan den låga oktobersolen lämnade trädgården hade de lämnat ”playan” och lät mig ostört sussa sött en stund.

 

Med det tackar jag för mig och önskar er en fin oktobervecka tills vi hörs igen! Och tänk vår sena klematis har klarat de senaste frostnätterna vid husväggen och äntligen slagit ut!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

En sagolik förvandling…

Tiderna förändras och vi med dem. Så heter det och är så sant som det är sagt! Titta bara på lille Trashankens förvandling från mager, sotig, skinnflådd stackare till stor och stilig ung kaja i glänsande höstskrud.

 

 Förvandlingen värmer allas våra hjärtan när vi minns hur det lilla livet satt här ensam en kväll i början av mars. Sedan fick han höger öga skadat, just när han började må lite bättre, men klarade även det och fick synen tillbaka.

 

Nu återstår att se om han stannar i vinter eller följer de andra unga kajorna söderut. Han smälter så fint in i flocken att vi har fullt upp att skilja dem åt! Fast han är förstås lite tamare än de andra och vill alltid sitta närmast matte.

 

En annan förvandling som heter duga är Mini-Vinnies utveckling från litet kärleksknyte till stor och stark sibir! I morgon är det på dagen tre år sedan han tassade in här och gjorde oss alla till ansvarsfulla storebröder.

 

Då med en liten svansstump, som knappast var värd namnet, och nu med en lång, plymig, excellent utställningssvans! Dessutom har det lilla knytet niodubblat sin vikt sedan han kom och ska fortsätta växa i två år till.

 

Tiderna förändras, och vi med dem, både till det bättre och sämre. För oss som kommit upp i åren är det tyvärr ofta till det sämre! Speciellt i sällskap med badrumsvågen. Husse och matte gladde sig nyss åt att jag blivit smärtare, men det visade sig tyvärr vara en synvilla!

 

Febus däremot, som i år fyllt fem och nu anses vara vuxen, håller formen perfekt och blir bara maffigare och maffigare för varje månad som går. Men så är han fortfarande också vig som en akrobat och kan lätt slå knut på sig själv.

 

Artemis har fyllt sju år och jag blir snart åtta. Han går numera under smeknamnet ”Kulan” här hemma, då han är kort i rocken och ganska så rund om magen. Men vi mår toppen och är ju faktiskt sibiriska katter och inga smäckra exotiska varelser.

Så länge vi kan klättra upp på farstukvisttaket och obehindrat hoppa upp och in genom sovrumsfönstret är matte nöjd. Det kräver sin katt, då klätterställningen är en svajig kaprifol och taket lutar under fönstret!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Hedersgäst på födelsedagsfest

Dagen efter brukar vara lite avslagen, och veckan efter har varit det här med. Luften gick liksom ur efter den årliga utställningen och firandet av Mini-Vinnie, så vi har mest tagit det lugnt och njutit i höstsolen mellan de upprepade regnskurarna.

 

Veckans höjdpunkt för mig var därför när jag på promenaden hamnade på födelsedagsfest hos mina bästisar Else-Gun och Björn i kvarteret här nedanför. Matte bjöds på bubblande champagne, medan jag åt partygodis och minglade med gästerna!

 

En toppendag då alla ville träffa och gosa med mig, som Else-Gun alltid pratar som sin kompis. Så i helgen var matte och jag ner och grattade i efterskott, då vi inte visste att hon fyllde år när vi blev inbjudna i torsdags. Och nu tog matte förstås med kameran också!

 

Hemma var bröderna i upprorsstämning, när matte och jag äntligen kom hem efter den oväntade festen i torsdags. Jag skulle ju bara ut på promenad, precis som de varit före mig, men blev borta alldeles för länge. Så de var rejält upprörda och avundsjuka när jag kom hem.

 

Artemis smög mest omkring i funkiorna, medan Febus busade med en grästuva på sitt alltid lika obegripliga sätt. Men husse berättade att de sprungit ut och in i skytteltrafik, och bråkat med varandra, så han varit tvungen att ta isär, dem bara för att matte och jag var borta.

 

Men så fort vi kom hem var ordningen återställd. Och tur var väl det då Mini-Vinnie varit till Anna och Sandra på Dala djurklinik och tagit tandsten dagen innan! Lyckligtvis behövde han bara få lite lugnande för att bli ren och fin i munnen, så redan samma kväll var han ute och satt på sin pall.

 

Då var det fortfarande lite ljummet i luften, men under helgen har vi verkligen fått veta att det är höst. Jag passar därför på att knyta ihop säcken i dag med den här bilden på en av våra vita rosor, som fortfarande blommar så här vackert men inte länge till!

Tassekram Triton med bröderna Artemis Febus och Mini-Vinnie