En sagolik förvandling…

Tiderna förändras och vi med dem. Så heter det och är så sant som det är sagt! Titta bara på lille Trashankens förvandling från mager, sotig, skinnflådd stackare till stor och stilig ung kaja i glänsande höstskrud.

 

 Förvandlingen värmer allas våra hjärtan när vi minns hur det lilla livet satt här ensam en kväll i början av mars. Sedan fick han höger öga skadat, just när han började må lite bättre, men klarade även det och fick synen tillbaka.

 

Nu återstår att se om han stannar i vinter eller följer de andra unga kajorna söderut. Han smälter så fint in i flocken att vi har fullt upp att skilja dem åt! Fast han är förstås lite tamare än de andra och vill alltid sitta närmast matte.

 

En annan förvandling som heter duga är Mini-Vinnies utveckling från litet kärleksknyte till stor och stark sibir! I morgon är det på dagen tre år sedan han tassade in här och gjorde oss alla till ansvarsfulla storebröder.

 

Då med en liten svansstump, som knappast var värd namnet, och nu med en lång, plymig, excellent utställningssvans! Dessutom har det lilla knytet niodubblat sin vikt sedan han kom och ska fortsätta växa i två år till.

 

Tiderna förändras, och vi med dem, både till det bättre och sämre. För oss som kommit upp i åren är det tyvärr ofta till det sämre! Speciellt i sällskap med badrumsvågen. Husse och matte gladde sig nyss åt att jag blivit smärtare, men det visade sig tyvärr vara en synvilla!

 

Febus däremot, som i år fyllt fem och nu anses vara vuxen, håller formen perfekt och blir bara maffigare och maffigare för varje månad som går. Men så är han fortfarande också vig som en akrobat och kan lätt slå knut på sig själv.

 

Artemis har fyllt sju år och jag blir snart åtta. Han går numera under smeknamnet ”Kulan” här hemma, då han är kort i rocken och ganska så rund om magen. Men vi mår toppen och är ju faktiskt sibiriska katter och inga smäckra exotiska varelser.

Så länge vi kan klättra upp på farstukvisttaket och obehindrat hoppa upp och in genom sovrumsfönstret är matte nöjd. Det kräver sin katt, då klätterställningen är en svajig kaprifol och taket lutar under fönstret!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Hedersgäst på födelsedagsfest

Dagen efter brukar vara lite avslagen, och veckan efter har varit det här med. Luften gick liksom ur efter den årliga utställningen och firandet av Mini-Vinnie, så vi har mest tagit det lugnt och njutit i höstsolen mellan de upprepade regnskurarna.

 

Veckans höjdpunkt för mig var därför när jag på promenaden hamnade på födelsedagsfest hos mina bästisar Else-Gun och Björn i kvarteret här nedanför. Matte bjöds på bubblande champagne, medan jag åt partygodis och minglade med gästerna!

 

En toppendag då alla ville träffa och gosa med mig, som Else-Gun alltid pratar som sin kompis. Så i helgen var matte och jag ner och grattade i efterskott, då vi inte visste att hon fyllde år när vi blev inbjudna i torsdags. Och nu tog matte förstås med kameran också!

 

Hemma var bröderna i upprorsstämning, när matte och jag äntligen kom hem efter den oväntade festen i torsdags. Jag skulle ju bara ut på promenad, precis som de varit före mig, men blev borta alldeles för länge. Så de var rejält upprörda och avundsjuka när jag kom hem.

 

Artemis smög mest omkring i funkiorna, medan Febus busade med en grästuva på sitt alltid lika obegripliga sätt. Men husse berättade att de sprungit ut och in i skytteltrafik, och bråkat med varandra, så han varit tvungen att ta isär, dem bara för att matte och jag var borta.

 

Men så fort vi kom hem var ordningen återställd. Och tur var väl det då Mini-Vinnie varit till Anna och Sandra på Dala djurklinik och tagit tandsten dagen innan! Lyckligtvis behövde han bara få lite lugnande för att bli ren och fin i munnen, så redan samma kväll var han ute och satt på sin pall.

 

Då var det fortfarande lite ljummet i luften, men under helgen har vi verkligen fått veta att det är höst. Jag passar därför på att knyta ihop säcken i dag med den här bilden på en av våra vita rosor, som fortfarande blommar så här vackert men inte länge till!

Tassekram Triton med bröderna Artemis Febus och Mini-Vinnie

CAP-rosett i rekordfart

En heldag i buren var ingen höjdare för Mini-Vinnie! Han låg mest och höll koll medan han längtade hem och ut i trädgården! Tills han plötsligt skulle hissas upp i luften, få sitt CAP-cert, fina vitsord och ett ”I love you” från den italienske domaren.

 

 

Det gick så snabbt att Mini-Vinnie, som tar allt i sin egen takt, knappt hann fatta vad som hänt. Strax var han tillbaka i buren igen med sin rosett, men lite för blyg för att gå vidare! För när domaren viftade med sin vippa tittade Mini-Vinnie på matte i stället.

 

 

Väl hemma var han jättemallig och vi storebröder tävlade om att få rå om honom. Full av bus smög han med huvudet först ner i väskan, han haft med sig, och tittade sedan glatt upp med sin rosett! En minstebror att vara stolt över.

 

Till och med jag lockades med i Mini-Vinnies glädje över att vara hemma och försökte krypa ner i den röda väskan. Det misslyckades förstås men var lika festligt ändå! För Mini-Vinnie var helt fascinerad av att se mig trängas i väskan.

 

Det ska villigt erkännas att jag trivdes som fisken i vattnet i väskan, där jag låg och spanade på lillpippis och låtsades att jag inte syntes alls! Mini-Vinnie har från första stund lyckats locka fram leklusten hos mig och det lyckas han tydligen med än.

 

 

Artemis välkomnade Mini-Vinnie på farstukvisten, och var lika glad som jag att ordningen var återställd och minstebror lyckligt hemma igen med sin rosett. Nu behöver han bara en till för att kunna titulera sig Premier som Artemis och Febus.

 

Febus väntade i det längsta med att undersöka väskan, som varit med på utställningen. Men när han väl fått smak på den satt han kvar och stilade en lång stund. Så slutet gott – allting gott, som det heter i sagan, fast här hemma är det på riktigt! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Till helgen smäller det…

 

Artemis och Febus fortsätter palla äpplen på allmänningen medan Mini-Vinnie och jag håller oss på ”mattan”. Nybadad och fin, som han är, har matte bett mig se till att han håller sig lugn och inte smutsar ner sig alltför mycket

 

 

Det har nu bröderna äppelpallare inga som helst problem med utan siktar högt i var sitt paradisträd. Där uppe har de utsikt över hela kvarteret och kan hålla koll på allt och alla som rör sig både i luften och på marken.

 

 

Själv ligger jag som bäst på trädgårdsbordet och håller Mini-Vinnie sällskap. Han är nybadad, kammad och fönad och håller på att förberedas inför höstens stora begivenhet. Dalälvskattens internationella utställning i Falun till helgen!

 

 

Han är den ende av oss bröder som är anmäld, då jag för flera år sedan tackat för mig och vägrat ställa upp. Artemis och Febus har redan tagit sina Premier-titlar! Så det är bara Mini-Vinnie som fortfarande jagar certifikat.

 

 Bara på skoj, men visst blir vi glada om ni håller tassar och tummar för honom. Själv bryr han sig mindre men är säkert nöjd med att få ha matte för sig själv en hel helg. Anmäld både lördag och söndag, men känns det jobbigt blir det bara en dag!

 

 

Utställningen hålls i år som i fjol på i trivsamma lokaler på Lugnet i Falun. Drygt 400 katter deltar både lördag och söndag, och alla intresserade är förstås jättevälkomna att titta närmare på dem och kanske hitta en ny favorit!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Vilse i pannkakan…

 

Tror nästan att matte är lite vilse i pannkakan, då hon är i planteringstagen igen!.Men sanningen är den att hon egentligen inte alls tycker om hösten! Så för henne är det bara ett sätt att försöka lura sig själv med lite nya blommor.

 

 

Gula som solen, och vi hjälper förstås till, fast vi vet att hela härligheten snart fryser bort. För frostnätterna närmar sig osvikligt med stormsteg, även om matte yrar om någon sorts strålande indiansommar i oktober.

 

 

Självklart ställer vi upp och håller henne sällskap hur stollig hon än är. För hjälps vi åt går det fortare, inbillar vi oss, och då följer hon med ut på tassetur efteråt. Det är dagens höjdpunkt hur mycket blommor vi än har här hemma.

 

 

Vilse i pannkakan på allvar är också det glada gänget sparvilar på pidestalen. De har fått en hel nystekt tunnpanakaka i små bitar och gottar sig redigt vill jag lova! Det säger bara swisch, så är det slut på hela härligheten.

 

Visst är det härligt med en egen liten rosengård, och det har vi här hemma just nu. För sommaren, som aldrig kom, har gjort att rosorna börjar blomma först frampå höstkanten! Och tillsammans med mattes gula ”solar” är det faktiskt riktigt trivsamt!

 

 

Småbröderna Febus och Mini-Vinnie är suveräna trädgårdsmästare, och de bästa lärlingar matte kunde ha. De kan hålla på hur länge som helst och peta i jorden, som matte hällt i krukorna, och verkligen tassa den både lucker och fin.

 

Det uppskattar förstås Artemis och jag som, med gott samvete, kan nöja oss med att vara ”sällskapsdamer” och slippa smutsa ner tassarna. Och med det önskar vi på trädgårdsbordet er alla en riktigt fin höstvecka så här i mitten av september!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

.

 

 

 

 

 

Nu pallar vi äpplen i paradiset

Småbröderna busar ute på allmänningen och pallar äpplen i paradisträden! De älskar att smyga omkring där uppe och peta ner de pyttesmå frukterna, som är en fröjd för ögat men sura som bara den.

 

Febus föredrar det större trädet med mörkare blad och frukter som stora svarta bär. Inte heller de så värst populära hos ”pippis”, förrän möjligtvis när frosten nupit dem om de då fortfarande hänger kvar.

 

 

Artemis och jag än lite mer jordnära och njuter av de tappra blommor som återstår efter de senaste dagarnas regnväder. Här hemma är det dags att börja tänka på allvaret efter att vi lekt oss genom sommaren.

 

 

Plötsligt är det dags för den årliga vaccineringen mot kattpest och kattsnuva. Här gäller det att matte ser till att vi se till att vi bara får kombi-vaccin vart tredje år och enbart mot snuva de två åren emellan.

 

Och medan jag ändå är inne på det lite allvarligare, så sitter matte just nu och läser våra försäkringsbrev. Den årliga genomgången för att hon ska känna sig trygg, att vi är trygga, om olyckan skulle vara framme!

 

 

Tryggt nere på marken är i dag också småbröderna  efter helgens bravader i paradisträden.  Mini-Vinnie nere i  slänten med utsikt över granngården och Febus stadigt placerad på brunnslocket där han gärna tar en paus!

Och tur är väl det då våra försäkringar är faktiskt dyrare per år än försäkringen för hela huset här hemma! Men vi är förstås fyra bröder i familjen, medan huset bara är ett och dessutom aldrig behöver gå till veterinären!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Dags att öppna nötserveringen

 

Jag sitter på farstukvisten, och kikar ut genom spjälorna i räcket, när jag hör ett lika välkänt som välkommet ljud! Det är våra talgoxar och blåmesar, som återvänt från sommarvistet, och förkunnar att det är dags att öppna nötserveringen.

 

De små liven ska nämligen ha skalade fågeljordnötter på menyn för att vara nöjda, medan våra små grå ”sparvilar” föredrar skalade solroskärnor. Båda rätterna bra för oss stadsbor, då de inte lämnar minsta lilla skräp på marken.

 

Det är alltid lika mysigt för oss bröder när de bevingade återvändarna dyker upp i trädgården frampå höstkanten. Först för att äta upp sig inför vintern och sedan stanna kvar och fortsätta att sprida glädje under den mörka årstiden.

 

Nu har det hänt, och serveringen håller på att prepareras med godsaker,  så vi bröder kan sitta på första parkett och njuta av skådespelet. Härligt trivsamt med lite nytt sällskap, när nu ”Minstingen” mestadels sover hela dagarna.

 

 

Mindre härligt är att ett gäng skränande ungdomar i helgen gått loss på den sista av våra fina varningsskyltar för ”kottarna” som tultar runt här om nätterna. Den första skars loss och stals en stökig natt för någon  vecka sedan.

 

 

Sorgligt när skyltarna verkar ha gjort nytta och fått bilisterna att sakta in. Nu är det tomt på staketet och bara att hålla tassar och tummar för att ”kottarna” har änglavakt på sina nattliga promenader runt kvarteret

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Soligt stopp i utförsbacken

Så fick vi då äntligen några soliga dagar i trädgården. I går och i dag med snudd på den värme vi saknat hela sommaren! Och i utförsbacken mot höst gäller det att ta vara på varje liten himmelsk stråle.

 

 Det har vi gjort i helgen, och Artemis blev till och med så upphiad att han började jaga solkatter. Ingen hejd på honom när han drar i gång sitt spring, och han fortsatte så länge solen stod rätt på himlen.

 

 Till och med den allra blygaste lille kompisen vågade sig fram och smörja kråset flera gånger fast vi var ute och busade på gården. Han fortsätter äta som en häst och tassar gladligt omkring på fatet för att få i sig allt. 

 

 

 

 

Febus ägnade sig mer åt att jaga småkryp under blomurnorna. Han har alltid haft förkärlek för det, men i år med sämre resultat än tidigare. För så lite smått och gott i insektsväg, som i sommar, har det väl aldrig varit.

 

 

Mini-Vinnie var förstås mest intresserad av ”Minstingen” och satt och kollade på honom bakom mattramblommorna. Väldigt försiktigt då han förstått att den nykomlingen är mycket blygare än våra gamla ”kottar”!

 

 

Så långt var allt frid och fröjd, tills vi i går kväll fick objudet besök uppifrån. På en tiondels sekund var alla pippisar borta utom ”Trashanken”, som gömde sig i vildvinet och satt där i nästan en halvtimme.

Troligtvis tog den objudna gästen ett byte här, för inga pippisar vågade sig tillbaka på hela kvällen. Först i morse var ordningen återställd, och nu fortsätter vi njuta av den efterlängtade sommaren

Tasekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Inte större än en prydnadskatt

 

 

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något! Jag har sagt det förr, och många med mig, men det tål att upprepas. Och det så  länge en enda liten hjälplös kattunge lämnas kvar vid sommarstugan med bara ett stort fat mat!

 

 

Vi har det bra som kan krypa in i mattes sköna tröja, eller mysa på en mjuk filt på farstukvisten, när regnet öser ner och det känns ruggigt ute.  Självklart med goa maten i magen för att må bra och hålla värmen i kylan.

 

Vi får till och med gräs från skogen att gotta oss med, men för den ensamma kattungen finns inget kvar. Den slickar förtvivlat fatet i förhoppning att någon ska ha fyllt på lite mer!!! Men fatet  förblir tomt, medan magen skriker efter mat.

 

 

Nästan lika svulten var den blyga lilla ”Minstingen”, som plötsligt bara dök upp här för en vecka sedan.  Jag hade precis skrivit klart om ”Lill-Kotte” och hösten, när det klirrade i en liten lerkruka mot stenplattorna.

 

Där satt han! Och efter ett par nätter i halmen under farstukvisten, har ”Minstingen” nu flyttat in i den tomma storstugan. Fortfarande blyg, och knappt större än den lilla prydnadskatten, men äter som en häst!

 

 

Så sommaren är kanske inte riktigt slut än, och med ”Ministingen” i storstuga ligger vi mest på gräsmattan utanför och håller koll. Plötsligt har livet blivit spännande igen för Febus och Mini-Vinnie som åter fått väktarjobb!

 

 

Fast när semestern är slut och skolorna börjar är det höst. Då ligger sommarstugeområdena öde, och vi kan bara hoppas att det inte gömmer sig någon liten medvetet kvarglömd kattunge där.

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut!!!  Därför måste ni go´vänner, som följer mig, lova varandra att våga föra djurens talan och aldrig blunda för ett djur i nöd.  För som sagt, ingen kan göra allt –  men alla kan göra något

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

En förändringens tid är här

Det är mycket nu  i en brytningsperiod mellan sommar och höst. En förändringens tid som Artemis och vi andra bara stillatigande  tvingas följa med och hålla koll på fast vi inte vill! 

 

För bara en knapp vecka sedan var ”Lill-Kotte” här hela tiden och höll oss sällskap! Han var så härlig och hjälpte med glädje till att veckostäda sin älskade storstuga och bädda mjukt med hö och halm.

 

Mini-Vinnie tyckte det var jättespännande, och gömde sig gång på gång i den taklösa stugan. Så långt var allt frid och fröjd, men nu knackar hösten på dörren och ”kottarna” börjar röra på sig allt mer.

 

Det är säkert bara som det ska vara, för ”Lill-Kotte” och kompisarna är fortfarande hit och äter på kvällar och nätter alla fyra. Naturens gång, heter det visst, och är bara att acceptera för oss tamdjur.

 

Men så trogen som ”Lill-Kotte” varit, oss här hemma hela sommaren, känns det förstås tomt. Nu behöver det förstås inte vara slut än, men det märks att något vi inte riktigt förstår är på gång.

 

Vi håller koll från både högt och lågt, fast mörkret gör det svårt att följa våra taggiga bästisar om nätterna. Det enda vi ser på morgonen är att de ätit utanför och vilat i alla tre ”kottestugorna.

Med det slutar jag i dag och önskar er alla en fin vecka i mellanperioden! Och njut av solen de dagar den skiner, för snart är det oåterkalleligt höst!

Tassekram Triton