Veckans Triton om sök och hök

Kantarellhundar har ni säkert hört talas om. Men jag är på väg att bli en kantarellkatt! För den senaste månaden har det funnits massor med kantareller i skogen längs Kulturstigen där jag stortrivs.

Husse och matte har också sett att jag är väldigt nyfiken på svamp och nosar upp och tassar på både onda och goda. Så nu håller jag på att lära mig känna igen kantareller och ägna mig bara åt såna istället.

Det är jättespännande att gå på svampsök i skogen. Bra verkar det också gå, då jag får massvis med beröm. Fast kommer det en ekorre eller groda skuttande tappar jag förstås koncentrationen på svampen.

Och undra på det, när jag ju är en katt och har medfödd jaktinstinkt. Men det betyder inte att jag är nån lustmördare. Nej, jag är rädd om mina byten och ser till att inte göra dem illa!

Därför blev jag jätteupprörd när det satt en sparvhök i den risiga kaprifolen på farstukvisttaket och spanade på ”lillpippis” en dag i början av veckan. Det måste vi bara sätta stopp för.

Så från den dan har storebror Nisse, som är den mest respektingivande, lillebror Artemis och jag tillbringat mesta tiden på taket för att höken inte skulle våga sig tillbaka.

Samtidigt har vi då full koll på allt som sker i kvarteret, och på alla hundar och katter om stryker omkring nedanför oss. Och sitter vi på pass här törs höken inte komma tillbaka och ta våra ”lillpippis”.

Själv har jag tagit fem lillpippisungar i sommar, som jag gått omkring på gården och burit i munnen. Men tro för allt i världen inte att jag har gjort dem illa!!! Nej, jag har bara burit på dem tills husse eller matte upptäckt mig och tagit hand om de små liven.

Inte minsta rispa har jag givit dem, utan det har bara varit för och matte att tala lugnande till dem och släppa iväg dem igen. Det håller jag nu på att lära lillebror, som tyvärr är lite för het på gröten och inte riktigt tycks förstå vad jag menar.

Men han är ju som sagt bara en kattunge än, och jag ska nog få ordning på honom så småningom. Det gäller bara att ha lite tålamod, och han är i alla fall outtröttlig när det gäller att klättra upp och hjälpa till på farstukvisttaket.

Det är faktiskt också det bästa ställe man kan tänka sig, för oss sibirer som gillar höga höjder. Här kan man både hålla vakt, jaga pippis och ta sig en ”tuppis” under bar himmel.

Och sparvhöken lyser med sin frånvaro, sen vi tre bröder tog befälet på taket. Nu har visserligen har lillebror Artemis samma färg som den, och det oroar litet. Så jag är glad om han håller sig lite i bakgrunden uppe på taket.

För akta dig om höken skulle försöka ge sig på honom. Då skulle den minsann få smaka på storebror Nisses och mina klor. Och då vågar jag inte längre lova att jag skulle vara snäll mot mitt byte.

För ingen rör ostraffat min lillebror, och inte min storebror heller förresten!

Tassekram från sibiren Triton, 43 veckor ung och 5 500 gram tung

Veckans Triton om livet i repris

Minns ni den där lördagsförmiddagen i vintras när jag för första gången klättrade upp på farstukvistens tak. Då när husse och matte sprang som dårar runt kvarteret och ropade  efter mig, medan jag satt där uppe och tittade på dem.

Den här veckan har den där lördagsförmiddagen gått i repris. För häromdan var det lillebror Artemis tur, att svinga sig upp i kaprifolen och ta taket i besittning. Första gången tillsammans med mig, men sen ensam gång på gång på gång…

Till att börja med hade han också samma problem att hoppa in genom sovrumsfönstret som jag hade då. Så matte fick klättra ut gång på gång och hämta honom, när han ville in.

Till slut försökte hon sig på att fira ner transportburen som ”hiss” i stället, och det tyckte lillebror Artemis förstås var jättekul. Knappt hann han ”skrika” att han ville in, och matte hämta upp honom i ”hissen” förrän han störtade nerför trappan i hallen från andra våningen, ut på farstukvisten och upp på taket igen!!!

Och matte ställde tålmodigt upp. Bara så att han inte skulle bli rädd och känna sig utstängd, då han inte kunde hoppa så högt att han tog sig in genom fönstret.  Men se där bedrog hon sig! För när det kom en helikopter, hoppade lillebror bara in genom sovrumsfönstret, som om det var den enklaste sak i världen.

Det är bara det att han tycker att det är mycket roligare att åka ”hiss”. Och där känner jag igen mig lite, för så där försöker jag också lura husse och matte på olika sätt för att få som jag vill.

Faktiskt börjar jag tycka att lillebror är mer och mer en kopia av mig själv. Kolla bara bilden på mig som liten på taket och den på lillebror Artemis på samma ställe. Det är inte mycket, annat än färgen, som skiljer, och han hittar på precis samma bus som jag gjorde för ett halvår sen.

Det känns nästan lite ruskigt, men jag tröstar mig med att det förmodligen beror på att vi har samma pappa. Och det kan ingen ta miste på, då lillebror börjar få precis likadana tofsar bakom öronen som jag har.

Fast lillebror är lite senare i utvecklingen än jag var, och ligger också ett par hekto efter mig i vikt, jämfört med när jag var 17 veckor. Men det är jag bara tacksam för, då han älskar att busa och redan hoppar på mig och låter så där ”magstarkt” som jag berättade om förut.

Men annars är han faktiskt jättegullig och mellan varven den vänaste lilla varelse som finns på den här jorden. Och det hoppas jag att han fortsätter vara, för jag vill då rakt inte att han ska bli lika ”bufflig” som jag var, innan jag var till veterinären och blev snäll och rar.

Och skulle det vara så att lillebror börjar studsa upp sig mot storebror Nisse och mig mig framöver. Ja, då blir det väl veterinären för honom med vad tiden lider.

Men den tiden – den sorgen. Än är han ju bara en liten kattunge. Och såna måste man ju förlåta, vad de än ställer till med. De vet ju inte bättre, men det gör jag!

Tassekram från sibiren Triton 42 veckor ung och 5 500 gram tung

Veckans Triton om livet då och nu

Hurra! Det räckte med att matte klippte klorna på lillebror Artemis, för att han skulle sluta klättra upp på staketet. Och tur var väl det så himla kvavt som det har varit den senaste veckan.

Det hade ju varit fruktansvärt om lillebror fått utegångsförbud och dörren måste vara stängd i den här hettan. I stället har vi kunnat ligga och slappa ute på svala stenplattor i skuggan hela dagarna. För att sen sätta lite fart frampå kvällskvisten.

I veckans tropiska värme har jag äntligen haft tid att tänka efter och filosofera lite över livet. För mycket har ju förändrats sen lillebror Artemis kom, och jag känner nu att jag nog hade alldeles för  bråttom att bli stor.

Jag längtar lite tillbaka, och vill nästan bli liten igen, när jag ser hur lillebror nu får att det där kattunge-goset som jag fick av matte förut. Som när jag tittar i smyg och ser hur han kryper ner i mattes armhåla och ligger och knattrar ljudligt medan han ”snuttar” och tramp-ili-trampar med framtassarna.

Eller när lillebror piper och titta så där längtansfullt på matte och hon kommer med gose-sprutan fylld med lenaste paté. Jag riktigt ser hur han myser då och minns hur gott jag mådde, när matte pysslade om mig på det där sättet.

Jag får väl lov att erkänna att matte såg mina ”hungrande” ögon häromdan,
när lillebror satt och ”snuttade” på gose-sprutan. Så nu har jag fått börja vara med och suga på den igen. Och jag skäms inte att berätta att att det smakar helt gudomligt, fast det bara är kattungemat upp till  fyra månaders ålder i den.

Jag tror nog att det räcker med det, plus att jag får en sån där riktigt grabbig kramstund med matte i tv-soffan då och då, för att jag ska klara av att fortsätta vara mellanbror. Och klara av det utan att längta tillbaka och vara avundsjuk på lillebror!

För jag har ju så mycket annat, som lillebror är för liten för än. Framför allt har jag skogen som är det bästa jag vet, och där jag verkligen växer och trivs med livet. En riktig skogsmulle har jag blivit, och är inte rädd för nånting där ute!

Och så kan jag ju med gott samvete lämna lillebror Artemis hemma hos storebror Nisse, som trivs bäst hemmavid och är lillebrors stora trygghet. Storebror Nisse är både störst och bäst, och håller stenkoll på lillebror när jag är borta och koll på oss båda när jag är hemma.

Inget vi småbröder gör går hans skarpa blick förbi, och ingen som inte hör hemma här slipper fram, där han ligger i skuggan på  favoritbänken med utsikt över hela trädgården. Jag vill lova att det känns tryggt att ha en storebror Nisse att förlita sig på, när augustimörkret lägger sig och massor av faror lurar utanför grinden.

Tassekram från sibiren Triton 41 veckor ung och 5 500 gram tung

Veckans Triton om ny fönsterplats på bädd av mjukaste skönaste gräs

Var tror ni lillebror Artemis och jag sitter på den här bilden? Jo, utanför köksfönstret i blomlådan, som husse odlat om till kattsäng. Ett toppenställe att ligga och njuta på och hålla kolla på allt som sker både ute och inne!

Vad är det då husse har gjort? Jo han har sått gräs i blomlådan, efter att sommarblommorna gått slut och han sett att vi gärna sitter här.

På bara nån vecka har vi nu den skönaste mjuka gräsbädd bara en tasslängd från piprankan med alla husses och mattes ”lillpippis”. Det perfekta stället för mig att ligga och spåna innan jag sätter mig vid arbetsmaskinen.

Lillebror Artemis har snabbt blivit lika förtjust i gräsbädden som jag, och vi ryms fortfarande här båda två. Just vägen via farstukvisten, fönsterblecket och köksfönstret brukar vi också ta när vi vill snabbt komma in i köket.

Jag har hört berättas att flera av mina kattkompisar också sätter sig på fönsterblecket när de vill in. Därför kanske våran mysiga gräsbädd kan vara värd att tipsa om så här i sensommartider.

Gräsbädden håller sig dessutom grön och fin hela hösten. Och så kan man ju smaka på ett strå, då och då, för hälsans och magens skull. Det smakar bra mycket bättre än det där kattgräset som finns att köpa i affären och mycket billigare blir det också.

Det märks att sommaren går mot höst när kvällarna blir allt mörkare och farligare, som jag nämnde redan förra veckan. Farligt, farligt, farligt men härligt, härligt, för det är ju inte bara uvarna som lurar i mörkret utan också alla tusentals små vita fjärilar som  lyser upp mörkret på gården.

Det är det bästa på hela dagen för oss tre ”småviltjägare”. Så nu får husse och matte snällt finna sig i att sitta och hålla vakt medan vi jagar oss trötta.

Inte bara med tanke på uvarna utan också för att lillebror Artemis, 16 veckor på tisdag, i går lyckades klättra upp på det 1,8 meter höga staketets nock och börja balasera där. Hu då vilken syn!!!

Det hände efter att vi haft besök av en lilla gosiga hundvalpen Leo. Han gjorde lillebror så ”upphiad” att han sprang runt och lät så där från magen, samtidigt som han pang-bom hoppade rakt upp från ”kottehuset” och klättrade högst upp på staketet.

Så här hemma har husse och matte suttit i krismöste sedan dess. De måste ju hitta på något sätt att säkra, det som de trodde säkra, staketet utåt grannparkeringen och gatan. Hugaligen, säger jag, hur de håller på och fixar och donar här ute på gården i dag!

Jag hade ju också en sån där klätterperiod innan jag var till veterinären och blev lugn och go´!!! Men då var jag då flera månader äldre än vad  lillebror är nu, och dessutom höll jag mig till det lägre staketet in till granngården.

Lillebror Artemis är ju fortfarande bara ”barnet” och borde inte vara så avancerad redan nu. Jag försöker hålla reda på honom så gott jag kan, och nu har jag fått hjälp av matte,som klippt klorna fram på honom för att försöka stoppa hans utbrytarfasoner.

Fram till nu har hon annars låtit honom ha klorna på framtassarna ifred, i fall att jag av misstag skulle bli för hårdhänt. Han är ju annars så gudomligt mjuk och go, att ingen av oss kunde drömma om att han skulle börja använda staketet som klätterträd.

Själv har jag inte längre ens en tanke på att att ta mg ut på det sättet. Jag är stor nu och vet att selen ska på, och husse eller matte vara med, när man ska utanför grinden.

Jag hoppas verkligen lillebror Artemis kommer på bättre tankar, och i kväll ska vi börja träna selen på honom här hemma. Hur det går återkommer jag till nästa vecka. Tills dess må så gott, och njuta av sensommaren så länge den varar!

Tassekram från sibiren Triton 40 veckor ung och 5 400 gram tung

Veckans Triton om faran med uvar

Berguvarna i Falu gruva har varit på tapeten i helgen, och jag känner mig manad att fortsätta med att varna för dem. Det är nämligen jättestora maffiga fåglar, som kan vara jättefarliga för oss katter.

Matte har berättat att katten Oskar, som bodde här före mig, höll på att bli tagen av en berguv från gruvan hemma på gården en sen kväll för många år sedan. Lyckligtvis öppnade en granne dörren, så uven blev störd och släppte taget om Oskar, som flydde via farstukvisten och blomlådan över staketet och försvann.

Husse och matte letade förtvivlat efter Oskar, som sparkat upp gräsmattan där han blev överfallen, utan att hitta honom. Först långt senare när de var ute och lyste ute på allmänningen upptäckte de hans ögon där han låg gömd i en buske vid den gamla stenmuren.

Han var då så chockad att han vägrade röra på sig och låg bara och stirrade rakt fram. Allt han hade i magen hade sprutat ur honom så snabbt att han var både smutsig och blodig i stjärten.

Husse och matte bar in Oskar, tvättade ren honom och lade honom mellan sig i vardagsrummet. Där satt de långt in på natten innan de fick någon riktig kontakt med honom.

Men det slutade lyckligt, även om det dröjde ett bra tag innan Oskar ens vågade sig ut på farstukvisten igen. Och då ska ni veta att Oskar i alla fall vägde runt  sju kilo, och var en stadig bit, i sina bästa år, när han fastnade i berguvens klor.

På båda sidorna, där uven hållit honom, syntes likadana sår och där var bara att plocka bort pälsen. Uven greppar nämligen så för att punktera lungorna på sina byten, och det var precis vad den tänkt göra med Oskar.

Det här blev mycket berguv, men jag känner det angeläget att tipsa alla om hur farligt det kan vara här uppe på Elsborg om kvällarna. Nu har ju gruvuvarna fått tre ungar, som håller på att växa upp, och det är alltså fem jättefåglar som ska ha mat varje dag.

Det här är förstås värt att tänka på över hela länet, då det i alla fall finns ett tiotal häckande par plus ett antal ensamma uvar spridda från norr till söder. Flera katter  i Falun har redan fastnat i uvens klor, och kvällarna börjar bli farligt mörka i augusti.

Lillebror Artemis ser förresten ut precis som en berguv i både mönster och färg. Det märkte jag i går när han snodde mina berguvfjädrar, som väcker jaktinstinkten och är helhäftiga att avreagera sig på.

Lillebror blev som galen, när han fick tag i fjädrarna, och höll på i timmar att  busa med dem. Sen sov han som en stock hela natten, och då kände jag att jag kunde koppla av från förtroendeuppdraget som mellanbror en stund.

Annars har veckan faktiskt gått i dur, även om regnet för det mesta stått som spön i backen. För med en lillebror vid sin sida har man alltid fullt upp att lära ut allt från takklättring till ”lillpippis”-jakt.

Det är bara när lillebror sover, som matte och jag kan smita ut på promenad och göra kvarteret. Nu i veckan om vädret vill, bär det också av till skogen igen.

Storebror Nisse har, tack och lov, kryat på sig, och lillebror Artemis vill väldigt gärna vill ligga och gosa med honom. För min del funkar ju det alldeles utmärkt, och jag må säga att det är smått otroligt hur bra vi tre matchar varann och trivs med att vara tillsammans!

Tassekram från sibiren Triton 39 veckor ung och 5 400 gram tung