Veckans Triton om små ”gynnare”

Påskdagen i dag och jag vill börja med att önska er alla er riktigt solig fortsättning på påsksommaren. För visst är det väl för märkligt att det blev sommar över en natt!

Det är så man tror att vädergudarna fått fnatt, när jag kan tassa omkring och stjäla primörer i blomurnorna i april. Färska fina penséblad har jag ätit en hel vecka nu, och i dag hittade jag de första späda rosafärgade rosenskotten i samma urna.

De måste jag bara ha och de smakade ljuvligt! Husse säger att jag får äta hur mycket jag vill, för både penséer och rosor är nyttiga. Dessutom mår plantorna bara bra av att tuktas och blev jättefina med mig som trädgårdsmästare förra sommaren.

Samtidigt är det är massor med vitaminer i den späda grönskan, och det behöver jag med husse, matte och lillebror att ta hand om. Men faktiskt känns det som om jag fått kraft från ovan, och lillebror Artemis blir mer och mer fäst vid mig för varje dag som går.

Även den här veckan har vi tillbringat mycket av dagarna ensamma ute i uthuset. Det är det perfekta sommarhuset för oss, med spännande hyllor att klättra på ända upp i taket.

Där finns hur mycket som helst att utforska med lillpippis kvittrande utanför. Förra sommaren var lillebror Artemis så liten att vi inte fick vara där, men i år är det fritt fram för både honom och mig.

Det är också det perfekta stället att vila på om dagarna, då det är inne men ändå ute. Och så fort jag smitit in för att ta mig en ”tuppis” har lillebror kommit efter och krupit ner alldeles inpå mig.

Så har vi legat inbäddade i samma jacka den här veckan medan den andra stolen gapat tom. Och häromdagen gjorde lillebror Artemis sig platt som en pannkaka när han såg att jag var ute med matte på allmänningen.

Hur otroligt det än kan låta, lyckades han krypa under grinden ut till mig. Det trodde vi alla var omöjligt, men nu har husse fått sätta tillbaka den lilla rödmålade träribban under grinden, som som han satte upp tills lillebror skulle komma i fjol.

Det tyckte matte förstås var lite synd, för vissa somrar brukar det komma några rara små ”gynnare” och smyga sig in den vägen. Jag har ännu inte sett dem, men hört att de gärna åt kattmat med storebror Nisse och hans storebröder här om somrarna förut.

Just nu håller de visst på att vakna efter sin långa vintervila och lär vara både tunna och hungriga. Dessutom har de faktiskt något speciellt gemensamt med mina älskade rosor.

Jag undrar vad det är för  små ”gynnare” som brukar hälsa på och vad de har gemensamt med mina rosor. Vet du det, mejla då svaren senast lördag till  pia.persson@dt.se så är du med i utlottningen av trisslotter och kan vinna miljoner.

Med det tackar jag för mig och går ut till lillebror och påskharen i påsksolen. Den skiner fortfarande och det är så varmt, så vi blir nog ute hela kvällen. För att inte tala om hur tidigt vi ska ut i morgon bitti!!!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om liv i vårens tid

Livet går vidare vare sig man tror det eller inte. Fast här hemma har tiden liksom stått still sedan storebror Nisse tassade vidare till Regnbågsbron.

Lillebror Artemis och jag har mest legat inlindade i varsin av mattes gamla mjuka jackor i varsin stol i uthuset. Där har vi legat i tyst samförstånd och funderat över hur vi ska ta oss vidare.

Och när vi nu ser oss omkring upptäcker vi att tiden inte alls stått still medan vi legat därinne i mörkret. Ute på gården har snön helt försvunnit, solen börjat värma och humlorna vaknat. Det har blivit vår!

Den första våren utan storebror Nisse, som alltid kommer ha att en plats i våra hjärtan. Vi har behövt den här stilla veckan för att samla ihop oss hela familjen. Samla ihop oss för att våga och vilja se framåt.

Jag reder mig väl någorlunda, men för lillebror Artemis är det värre. Han och storebror Nisse betydde så oändligt mycket för varann att det inte går att förklara i ord.

Nu är det upp till mig att fullfölja det kärleksfulla arbete, som storebror Nisse lagt ner på att göra  lillebror Artemis till en glad och frimodig sibir.

Han är fortfarande så väldigt mjuk och försynt, järmfört med vad jag nånsin har varit. Men jag tycker mig känna att han är på väg att ty sig lite mer till mig!

Häromnatten smög han faktiskt ner innanför mig på den smala strykbrädan i lillkammaren innanför sovrummet. Det kändes bra, och där låg vi utsträckta och höll om varandra tills det började ljusna.

På den vägen har det fortsatt och det bådar gott. Jag får väl försöka slicka honom lite, som storebror Nisse alltid gjort, så kanske vi blir bästebröder till slut.

Så mycket mer har jag inte att berätta idag, annat än att det är så grymt tomt efter storebror Nisse. Men jag måste vara stark, då det är  jag som har ansvar för hela familjen nu.

Jag vill också tacka för alla hjärtevarma tankar ni satt på pränt och sänt, efter att jag förra helgen berättade om vår sorg så stor. Det betyder så mycket, att veta att så många förstår, hur det känns att förlora en älskad bror.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om sorg så stor

Storebror Nisse är inte med oss här hemma längre. Tyst och stilla har han tassat vidare till sina storebröder vid Regnbågsbron. En av dem sträckte ut sin tass, och Nisse, snart 16 år, kände att det var dags.

Vi här hemma är så ledsna och saknar storebror Nisse så otroligt mycket. Det är ju han som lärt mig allt jag kan, och skött lillebror Artemis så ömt som om det varit hans egen son.

Nu är vi två alldeles ensamma, utan storebror Nisse att förlita oss på. När jag kom för bara ett år sedan var jag lillebror, sedan blev jag mellanbror och nu är jag storebror.

Det har gått lite för fort och i dag känns det tungt. Men jag får försöka nå storebror Nisse, som nu är lillebror där borta vid Regnbågsbron, om jag behöver fråga honom om råd.

Jag försökte försiktigt väcka honom när han kom hem från djursjukhuset men förstod snart att det var förgäves. Än värre var det för lillebror Artemis, som blev förtvivlad då han inte fick någon kontakt med storebror Nisse som varit hans allt.

Det enda vi har att trösta oss med är att storebror Nisse inte är ensam. Han har träffat sina tre storebröder, som troget väntat vid Regnbågsbron, och slagit följe med dem.

Matte har berättat att storebror Nisse hade en ett år äldre äldre bästebror, som hette Kalle och gick bort för sju år sen. De var oskiljaktiga i från första stund Nisse kom in i huset och fick krympa in i Kalles stora mjuka famn.

När bästebror Kalles hjärta inte orkade längre, sörjde Nisse så djupt att han var nära att följa med. Och fast han visste vad som hänt, och själv tagit avsked av Kalle, letade han en hel sommar efter sin förlorade allra bäste vän.

Tack vare sina två andra storebröder Tabbe och Oskar kom Nisse sakta men säkert tillbaka till livet. Men matte är övertygad om att han aldrig glömt, utan alltid saknat, sin bästebror Kalle varje dag i alla år. Det var säkert han som sträckte ut tassen, och nu har de äntligen träffats igen.

Storebror Nisse var alltså yngst i syskonskaran och lillebror nästan hela livet. Det var först sedan han blivit ensam kvar och jag kom, som han plötsligt iklädde sig rollen som storebror. Och en bättre storebror kunde jag och lillebror Artemis inte ha fått!

Kanske var han lite för snäll mot mig, så jag blev för lite för busig. Men snälla trygga Nisse var precis vad lillebror Artemis behövde, för att repa mod och bli så stor och stark som han är i dag. Så vi kommer alltid att minnas och sakna honom.

I kväll tänder vi ett ljus i ett högt beläget fönster invid storebror Nisses älsklingsplats. Vi gör det så han ska se lågan och känna att han är med oss!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Undrar du var Regnbågsbron finns, där Nisse nu blivit lillebror och träffat sina storebröder igen? Klicka då här nedan, så hittar du dit. www.indigo.org/rainbow/

Veckans Triton om synder i snön

Det som göms i snö… Oj, oj, oj vad det har överraskat mig i dag på morgonen. Tänk att vi tre bröder kunnat ”skita” ner  gården så förtvivlat i vinter. Det är så jag undrar om vi haft ”hjälp” utifrån.

Visst har matte försökt plocka upp efter oss hela vintern. Men vi har ju haft  det så beviljat med mjuk nysnö att krafsa över och gömma hela tiden. Så det är först på slutet, efter varje töväder, som matte fått gå med plastpåse och spade och städa rent efter oss på allvar.

Det har knappast hunnit komma fram minsta ”korvhög” förrän matte varit där och plockat upp. Men i morse, när jag kom ut i vårvärmen, trodde  jag inte mina ögon. Så många nya högar hade det smält fram. Inte trevligt alls!

Nu är det förstås upplockat, rent och snyggt igen. Och vi har heller inte irriterat någon annan, då vi hållit oss inne på baksidan av våran egen gård. Det är väl egentligen också det, som jag vill komma till med mitt skrivande i dag.

Det ser inte så värst inbjudande ut på de trottoarer, gångvägar och grönområden, där det som gömts i snö nu tittar fram. På vissa ställen går det knappast att gå, utan att hålla på att tassa i ”skiten”. Det är nästan så lillebror Artemis och jag hellre stannar hemma!

Så borde det inte få vara! Det är orättvist mot alla hussar och mattar som plockar upp efter sina djur. Och det gör faktiskt de flesta!

Men det är dom andra som märks, och märks tydligt, då de ofta går samma runda varje dag. Det är dåligt, och det är inte bara hundar som ställer till problem.

Inne på andra gårdar är det lösspringande katter som vållar samma problem. På inget av ställena är det djurens fel utan hussarnas och mattarnas. Det är ledsamt att det ska vara så och därför viktigt att alla som skaffar djur också tar ansvar för dem.

Hu då så tråkig jag blev nu, men det kanske beror på vädret. Grått och trist tycker lillebror Artemis och jag på trappan. Men vårligt varmt och det lär snart ska spricka upp och solen titta fram.

Hur som helst så har jag fått tre till sådana där små fiffiga handledslampor att lotta ut. De kan vara bra att ha, då det fortfarande blir mörkt om kvällarna och gator och vägar är brunsvarta utan snö..

För att knyta an till ”det som göms i snö”…, så undrar jag hur nästa strof låter Det tror jag ni alla vet och hoppas på riktigt många svar till mattes adress som är : pia.persson@dt.se

Senast nästa lördag måste jag ha era svar för att kunna presentera vinnarna på söndag. Och så blev det då ett trevligt slut på ett mindre trevligt ,men desto mer angeläget inlägg.

Ha det vår-bra, så blir jag vår-gla´!

Tassekram från sibiren Triton 73 veckor ung och 7 200 gram tung