Veckans Triton om fördubbling

I går firade vi med fina fisken och fluffig spraygrädde lillebror Artemis och jag. Vem som fyllde år behöver jag väl inte tala om, men visst kändes det lite märkvärdigt att bli dubbelt så gammal på en enda natt.

I fredags var jag fortfarande bara ett år, medan jag på lördag plötsligt fyllde två. Det känns stort och lite oroväckande om det ska gå så fort! Fast matte säger att det händer alla – men bara en gång i livet.

Fisken och grädden i all ära,men bäst av allt var förstås promenaden. Först gjorde husse och jag allmänningen tillsammans med matte och lillebror Artemis, och sen i skydd av mörkret kunde matte och jag smyga ner mot stan på min alldeles egen födelsedagspromenad.

Som jag längtat efter det! Jag var så på tårna att jag hoppade ner för en mur utan att tänka mig för och glömde mattes känningar efter flygturen. Fast det gick bra, och hon klarade av att krypa mellan spjälorna ovanför muren och hoppa ner till mig.

Jag satt förstås snällt och väntade, fastän jag dragit i väg med rullkopplet utom synhåll. För jag skulle ju aldrig smita från matte även om jag inte hade selen på mig. Men busa och skrämmas lite hör ju till när man är så där lite extra uppspelt.

Däremot måste jag erkänna att det enda som jag fortfarande inte kommer överens med är tåget. Det går i tid och otid, just förbi ”bästevägen” kantad av buskar, som berättar de mest spännande historier om alla som tassat där före mig.

Lillebror som fortfarande inte vågar hänga med så långt ligger innanför grinden hemmavid och väntar på mig tills jag kommer hem. Då ger han mig en omgång för att jag jag varit ute på äventyr, för han vill ju gå han med men vågar fortfarande inte riktigt ta tassen fullt ut i vida världen.

Fast i dag har det liksom varit lite dagen efter för oss båda, och medan det småduggat har vi mestadels hållit till vid skrivbordet. Jag har förstås skrivit mellan varven i lådan, och lillebror har nyfiket kollat på mig hela tiden.

Förresten har jag alldeles glömt att berätta att det var på ”bästevägen”, som matte och jag en kväll mötte en jättesnäll gammal farbror. Han brukar vinka glatt åt oss på håll, men nu stannade han och tittade länge på mig.

”Vilken fin hund du har”, sa han sen och tittade längtansfullt åt mitt håll. När matte misslyckades med att förklara att jag var en katt, tassade jag fram så han kunde böja sig ner och klia mig så där skönt med båda händerna bakom öronen och under hakan.

”De är för härliga de här hundarna” sa han då och tittade på matte, och så skiljdes vi i bästa samförstånd. Fast någon katt var jag då inte i den farbrorns ögon, men en sann djurvän var han. Det kände jag direkt när han tog mitt huvud mellan sina kupade händer.

Det är just de där små fina mötena, som sätter guldkant på tillvaron och gör promenaderna så värdefulla. I går kväll mötte vi en ny hund, som jag hoppas vi får se igen. För han var så där riktigt cool och gjorde mig intresserad av att fördjupa bekantskapen.

Väl hemma ställde så husse och matte  om klockan och och fick på så sätt sova en timme längre i morse. Det kallas visst vintertid och är så det ska vara i den här konstiga världen.

Men för lillebror och mig innebar det att det nästan hann börja ljusna innan vi kom ut. Samma tid i går var det alldeles mörkt, och förstår jag saken rätt  blir det lika mörkt en timme tidigare i kväll.

Då kommer mina små lampor väl till pass, och veckans tre ”livräddare” skickar jag till Maggie Lagerqvist i Hedemora, Margareta Malm Sjöström i Gröntuf och Lena Åkerman i Rättvik.

Grattis alla tre och vinsterna kommer i veckan med posten. Tror faktiskt att de kommer väl till pass, då det verkar vara lite si och så med utebelysningen både här och där.

Medan jag ändå är i farten, och har tre lampor kvar, passar jag på att lotta ut dem med. Ni som provat förut men inte vunnit är förstås lika välkomna, som alla nya, att försöka igen. Adressen är som vanligt pia.persson@dt.se och det går bra att mejla hela veckan fram till lördag.

Med det tackar jag för i dag och önskar alla en skön vecka med fortsatt vårvärme i höstrusket.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om hösttröst

Matte är fortfarande seg efter flygturen, men husse han kan han. Tänk bara när han grävt ner krukrosorna i trädgården och jag inte hade några att äta. Då gick han och köpte mig en alldeles egen rosbukett, som jag fått ha och ”snutta” på hela veckan.

Och när matte fortfarande inte vågar sig på några större utsvävningar tjuvstartade han i tisdags ”lillpippis” vintermatning med nötter, frön och bollar. Bara så att lillebror Artemis och jag ska ha lite extra underhållning i väntan på promenaderna.

Fast rosorna har jag  förstås inte fått ha för mig själv. Nu plötsligt har lillebror Artemis, som annars älskar gräs, också börjat vilja smaka på dem. Och det får han väl! Bara jag får jag får vara rosenkung och han nöjer sig med att vara rosenprins!

Som ni säkert förstår är husse är min idol. För det är ju han som ser till att det händer nånting i det här huset. Matte hon bara svävar ut och ställer till det, så vi blir alldeles lamslagna allihopa.

För att inte tala om hur sticker i nosen av de där värmande kinesiska örtplåstren som hon klätt både rygg och rumpa med som ”konvalicinent”. Ändå måste jag ju ligga hos henne hela nätterna och se till att hon inte stolpar upp och flyger nerför trappan igen.

När hon sitter vid arbetsmaskinen håller jag koll på henne från skrivbordslådan. Men den har krympt så alldeles kolossalt att jag får trängas med kanterna hela tiden.

Matte säger bestämt att de är samma låda som alltid. Men jag tvivlar!!! För det fanns hur gott om plats som helst i den förut.

Nu spelar det mindre roll då det bara känns skönt att tränga ner sig en alldeles för liten låda ibland. Det är en konst som bara vi katter kan. Problemet är bara att jag inte kommer över misstanken att skrivbordslådan har krympt.

Just nu spelar det mindre roll, för i går och i dag är det vår i luften fast det är höst. Så nu är det fågelskådning på gården som gäller, och då kan matte ju matte också vara med.  För som alltid är det bästa jag vet, när vi alla är ute i solen tillsammans.

Men kvällarna fortsätter att  bli allt mörkare, och jag fortsätter vara rädd om er. Så veckans tre minilampor går till Gudrun Millerjord, Borlänge, Carla Wadström, Falun och Johan Östman, Borlänge.

Grattis alla tre! Lamporna kommer med posten de närmaste dagarna, Och jag har fortfarande några fler i beredskap att dela ut.

Skicka bara namn och adress till pia.persson@dt.se så deltar du i kommande veckas utdelning av  tre små blinkande ”livräddare”.

Med det fortsätter jag och lillebror Artemis att hjälpa husse ta hand om matte. För även om det kostat mig många sköna promenader, var det ju ingen frivillig  flygtur hon tog.

Så jag har väl redan förlåtit henne, men kräver trampdynor under ”raggisarna” hon springer omkring i här hemma i fortsättningen!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om flygturen

Livet går som bekant upp och ner. Den här veckan har det rasat med hiskelig fart, sedan matte tog en flygtur i trappan! En flygtur som förstås slutade i en världens  krasch.

Det var efter våran uppfriskande promenad i tisdags kväll, som hon tappade strumpfäset i sista sväng och kom flygande ner över trappan. I nästa sekund smällde hon på rygg rakt ner i stengolvet i hallen och höll på att skrämma slag på husse.

Sedan dess har det inte hänt så mycket upplyftande. Matte har haft fullt upp att ta sig till arbetsmaskinen för att slippa berätta för den där Calle Bergman och de andra på jobbet vad som hänt.

Och några kvällspromenader har det förstås inte varit tal om. I stället har jag haft fullt upp att hjälpa husse ta hand om matte, som jag inte vikit en tum från på hela nätterna.

Lillebror Artemis har hjälpt till på sitt speciella sätt, och givit mattte sånt där som på finspråk kallas akupunktur. Han är fenomenal på det med de där sylvassa dundergrejorna vi har inne i tassarna.

Han har gjort det för att flytta bort det onda från mattes rygg. Och han har ”kloat” så intensivt att hon är alldeles rödprickig på vänster axel och där runt omkring.

Det har säkert gjort ont, men måste ha gjort nytta! För i dag börjar matte få upp farten lite i alla fall. Och jag börjar redan hoppas så smått! Fast det väl knappast kan vara sant…

Sant är i alla fall att jag blir alldeles fruktansvärt låg, när jag inte kommer ut på stan utan tappar kollen på det som händer och sker. Jag bara ligger vid arbetsmaskinen eller i mattes säng hela dagarna, och det känns som en evighet sen vi var ut häromsistens.

Jag  försöker förstås putta på och uppmuntra matte, men det går bara sisådär när hon ser hur deppig jag är. Och det är ingen annan än matte som kan följa med mig på de där riktiga långturerna. Husse tar mig förstås med ut på allmänningen, men utanför den är det matte som gäller.

Fast lite gott mår jag när matte läser tidningen och berättar om de där avstängda ”mutisarna” på Trafik- och fritidsförvaltningen här i stan. Det var nämligen de tanterna och farbröderna, som jag skrev till i vintras när det knappast gick att ta sig fram på gatan för all snö här utanför.

Då var jag lite sur för att de inte bemödade sig att svara med ett enda litet ord. Men nu förstår jag varför! De var förstås på såna där bjudresor, som de fått för att gå med på  att  vi bara skulle ha en smal sträng mitt i gatan att ta oss fram på mellan snövallarna.

Vi får väl se hur det blir när snön börjar falla i vinter. Den lyser i alla fall upp! Men  fram till dess blir det kolsvart ute om kvällarna. Dagens höjdpunkt för mig är därför att presentera veckans tre vinnare av mina minilampor med tre olika sorters sken.

De tre lyckligt framdragna är Ewa Christiansen, Borlänge, Salme Gustafsson, Björbo och Lena Lind, Gustafs. Stort Grattis säger jag, och lamporna kommer i veckan med posten.

Många ville vinna, och jag är som sagt rädd om er. Så jag fortsätter utlottningen av små ”livräddare” med såväl fast som långsamt blinkande och snabbt blinkande sken.

Och precis som förra veckan är det bara att skicka in namn och adress till pia.persson@dt.se senast nu på lördag för att komma med i veckans dragning av tre nya vinnare.

Med det tackar jag för mig för idag, och fortsätter att hjälpa husse ta ta hand om matte!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis.

Veckans Triton om rosentårar

Vad ska jag äta nu då? Det undrar jag idag, när jag tittar ut över gården och alla rosor är borta! Nergrävda för att klara vintern, med de sista späda skotten avklippta och stoppade i sopsäckar för att köras till tippen.
Men i år är jag klokare förra året, när jag kröp in in i säcken och var nära att åka med. Fast visst känns det lockande när jag ser resterna av mina älskade rosor ligga där.

Det har varit frysgrader i natt och var frostigt vitt och farligt halt på farstukvisttaket i morse.  Nyss var det sommar i luften några dagar, men nu har verkligheten kommit ikapp igen.

Därför började vi hela familjen i går att invintra växterna, för att rädda det som räddas kan undan frosten. Och det är alltid lika spännande när vi är ute alla fyra och hjälps åt riva sommarträdgården.

Ska jag vara riktigt ärlig, så tycker jag faktiskt att det är riktigt skönt när det blir lite svalare och jag kan börja sätta vinterpäls. Lillebror Artemis har ju redan fått sin, och vi är helt överens om att vintern med massor av snö är bäst.

Men tillbaka till rosorna, som nu är borta, och nästan får mig att fälla en tår.För frågan är vad jag ska äta i stället för att få mina nyttiga vitaminer och hålla magen igång.

Lillebror Artemis klarar det bättre för han äter gräs så det bara knastrar om det när han hittar rätt sort. Men jag har aldrig riktigt förstått det där med att äta gräs, utan håller mig de späda skotten på penséer och rosor om smakar gudomligt gott.

Det blir väl att att ta till nåder den där gula Gimpet-tuben med malt-soft-extra igen. Men bara om matte  klämmer ut det där bruna kletet  på fingertoppen och jag får slicka av det där.

Någon kick som när jag äter rosor få jag förstås inte, men det hjälper till att hålla magen i trim och hårbollarna borta. Så finns det förstås också de där små godbitarna som heter någon så konstigt som ”anti-hairball”, och som lillebror och jag brukar bli handmatade med i tv-soffan.

Skogen är som finast nu med härlig klar luft, och så blåser det inte lika illa där, som det gjort här hemmavid på slutet. Men nu är det ajöss med den på ett tag, då det springer massor av tanter och farbröder på jakt ute i markerna.

Jag har hört berättas att det händer att de skjuter fel djur av misstag. Så med min silvriga päls, och lillebrors guldiga, vågar husse inte skjutsa ut oss till skogen med storbilen den närmaste tiden.

I stället blir det till att  att göra stan och upptäcka nya områden om kvällarna ett tag framöver. Det behöver inte vara helt fel, för häromkvällen var matte och jag ända ner till ett vattendrag som heter Tisken.

Där simmade så många stora fåglar i vattnet att jag aldrig sett så många fåglar förut. Och när det blir kallare, ska vi ta med oss bröd och mata dem!

Hösten är här och det är inte bara kylan som greppar oss här i stan. Mörkret börjar också lägga sig allt tidigare om kvällarna. Det märker matte och jag, när vi är ute på våran kvällspromenad.

Jag tycker om när det börjar skymma, och gatlyktorna tänds, men det är viktigt att se till att man syns. Jag är rädd om er och har därför charmat till mig fler blinkande minilampor att lotta ut.
De är små och behändiga att hänga på sig för både hussar, mattar, hästar, hundar och katter  på kvällspromenad. Vill du vara med i utlottningen, skicka då bara in namn och adress till pia.persson@dt.se

Senast på lördag vill jag ha era svar för att nästa söndag kunna berätta vilka tre som vunnit. Och tills dess önskar vi här hemma er alla en härlig höstvecka med ren och klar luft!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om att offra sig

Ja, man får som sagt offra sig ibland!  Då och då för husfridens skull, men mest för den där prasseltidningen.  Lillebror Artemis och jag har kollat ”prasslet” i dag och sett vilka märkliga varelser matte träffade på i går.

Vi var ju själva med på den här utställningen och fick rosetter förra året. Men i år skulle vi få vara ”vildkatter” slippa sitta inburade en hel dag.

Fast med tanke på hur länge matte var borta, och som det regnade igår, hade det snudd på varit bättre att få vara med och hålla koll. Då hade vi i alla fall haft matte under samma tak och fått tävla på samma villkor som alla andra om hennes och publikens gunst.

Husse var visserligen hemma och skämde bort oss! Men matte var borta så många timmar, att någon kattutställning, utan lillebror Artemis och mig, blir det inte i första taget.

Inte om jag får bestämma i alla fall. För komma hem och lukta katt på den här viset är för mycket. Jag får nog ta mig ett samtal  med den där Calle Bergman, som tycks bestämma alldeles för mycket över henne.

På tal om att offra sig var det annars på ett helt annat plan jag tänkt berätta om det  i dag.  Hösten är nämligen här och blommorna börjar vissna. Så husse lägger numera lillpippis smarriga fågelnötter i en ampel som hänger på  farstukvisten.

Det betyder att jag måste offra både mig själv och livet för att kunna hålla koll på dem. Högt uppe i luften svävar jag fritt på några gamla kaprifolkvistar ovanför ampeln med utsikt över  matstället.

Helskönt vill jag lova, och man får ju som sagt offra sig ibland, för att få lite spänning här i livet. Det pirrar så gott i ”lilla” magen, när vinden suger i och vaggar mig fram och tillbaka.

Ner på farstukvisten igen klättrar jag sedan med huvudet före och får mattes hjärta att dunka så jag både ser och hör det. Hon är ju som bekant alldeles fruktansvärt höjdrädd och ingen större akrobat heller för den delen.

Lillebror är mer jordnära, och när han offrar sig gör han det i fågelbadet. Där plaskar han runt som en riktig tvättbjörn bara för att få tag i några småkryp som simmar omkring vattenytan.

Han offrar sig helt för jakten, men inte bara för den. Han offrar sig också för att husse och matte ska sova gott om nätterna.

Det gör han genom att mjukt och försiktigt spela med framtassarna i vattenskålen vi har nedanför mattes säng. Han har nämligen hört husse och matte säga att hans spelande låter så skönt, och att kluckandet  får det att kännas som om de sover på en båt.

Att det sedan är dyblött på golvet varje morgon tycks spela mindre roll, då lillebror varit i spelartagen och offrat sig för att de skulle få sova gott. Det gäller ju att se allting från den positiva sidan.

Jag vill förstås inte vara sämre, men jag offrar mig i stället för att husse och matte ska komma upp i tid på morgonen. Som ni vet spelade jag persienn med framtassarna tills den försvann! Så nu spelar jag på fönstret.

Snabbt och taktfast mot rutan tills husse stiger upp, följer lillebror och mig ner till dörren, kollar läget på gården och släpper ut oss. Ingen risk att någon försover sig på morgonen här inte.

När jag sedan fått upp husse och matte, och varit ute ett tag, känns det inte helt fel att överta sängen efter att ha  fyllt på magen med ”kulor”. För offra sig går ju bra så länge man själv har vinning  av det.

Men det gäller att se till att inte bli utnyttjad!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Kattutställning hela helgen

Hej kära vänner! Triton här! Kattutställning i Borlänge hela  helgen, och vi vet ju alla vad det innebär. Matte ränner runt där med bildapparaten och har arbetsmaskinen med sig.

Dessutom träffar hon en massa andra katter, utan att jag får vara med och hålla koll. Det känns i hjärtat på mig och på lukten på henne när hon behagar komma hem.

Den där Calle Bergman har förstås sagt att hon ska skriva i prasseltidningen till i morgon. Och det är ju tydligen han som bestämmer, så här sitter jag på farstukvisttaket och kan inte annat.

Men man får ju offra sig ibland. Och just det där att offra sig, ska jag berätta mer om i morgon.

Vänta bara på mig tills dess, så kommer jag och gör söndag på måndag!

Tassekram från Triton