Veckans Triton om vårstädning

Det som göms i snö… Historien upprepar sig och i helgen har matte börjat plocka upp de små prydliga högar lillebror Artemis och jag portionerat ut och grävt ner i vinter.

Enda skillnaden från i fjol är att det kommit så lite snö att hela härligheten nu tornar upp sig på en och samma gång. Och det är ingen dålig samling vi lyckats prestera sedan den första ynka snön föll för ett par månader sedan.

Lillebror och jag hittade förstås lite framtinad barmark framför spireabuskarna, där vi kunde busa och hålla koll på matte i plockartagen. Säkert bra gymnastik för henne, som annars sitter så mycket vid arbetsmaskinen.

Och faktiskt tror jag att hon myste där ute i solen när hon höll på. För vi har ju sparat massor av pengar på kattsand från affären genom att gräva ute i nysnön i stället för inne i kattlådan

Säkert är det därför matte fått pengar över och haft råd att köpa den där hästsvansen Blondi. Så egentligen är det inte alls hennes svans utan lillebror Artemis och min.

Minsann var matte också borta hela måndagen och kom hem med sex urtagna mjölktänder. Och det var så rejäla doningar jag att jag börjar tvivla på att jag någonsin vågar möta den som haft dem i munnen.

Fast visst är hon fin, och nyfikenheten tar förstås över, när jag nu börjar hitta mig själv igen. Och så är jag väl lite sotis också, fast jag absolut inte vill erkänna det! Men känslan finns där och gnager hela tiden.

Nu till något helt annat, och egentligen mycket viktigare. Och det är storpippisen som jag duckade för på farstukvisttaket för en dryg vecka sedan.

Jag vill varna alla hund- och kattkompisar för att det kan ha varit en av berguvarna från Falu gruva. De har hälsat på här förut och är inte att leka med.

Efter det som hände på taket får vi numera ha uthusdörren öppen som trygghet när vi är ute om kvällarna. Och där inne är det nästan lika spännande att vara bland husses verktyg som ute på gården.

Hur som helst ryktas det nu att gruvparet är på gång, och att frun lagt tre ägg som hon ligger och värmer. Det betyder att maken  måste se till att hon får mat och om allt går vägen snart ska försörja en hel familj.

Det är i och för sig en gudagåva, då matte berättat att uvarna är utrotningshotade i motsats till oss hundar och katter. Så därför måste vi vara rädda om dem, men verkligen också ha respekt för dem.

För det är lätt hänt att ”gruvherren” gör det lätt för sig tar en sväng ner över stan i stället för att jaga i skogen. Så se upp om kvällarna då husse påstår att lillebror och jag är lätta byten trots rundmagarna.

Men att gruvuvparet nu håller på att bilda familj, kan också föra det goda med sig att det blir slut på det smällandet vid gruvan på Valborg. Det ryktas om ett sånt beslut, och det vet jag att tacksamt tas emot av de flesta.

Den tystnaden har vi i så fall gruvuvarna att tacka för, och med det ännu ett bevis på  att vi alla behöver och har nytta av varann. Det gäller bara att inte vara övermodig och utmana ödet i onödan!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om lovsången

Har ni hört hur lillpippis kvittrar? Här hemma strömmar vårkonserter ur alla risiga buskar och träd dagarna i ända.

Det är en lycka att sitta i blomlådan och lyssna till hur de små sparvilarna välkomnar ljuset. Ett efterlängtat ljus som kommer tillbaka allt mer för var dag som går.

Och visst triggar kvittrandet igång vårkänslorna och jaktlustan, även om jag sällan skrider till verket. Fast flyger någon av dem rakt ovanför huvudet på mig, kan jag inte låta bli att tassa till den lite.

Det gäller ju för lillpippis bästa att sätta sig i respekt. För även om lillebror Artemis i vanlig ordning ser ut som en liten ängel, så vågar jag lova att skenet bedrar.

Ni skulle bara se hans utfall mot de små sparvilarna, om han lyckas smita ut när de får sitt dagliga mazaringodis av husse. Då måste lillebror bara skrämma upp dem från marken. Men så mycket mer blir det inte heller.

Helt klart smittar lillpippis glädje över ljuset av sig på oss fast vi egentligen är nattdjur. Den här vintern har varit  den taffligaste jag upplevt, och rysskylan hann knappt komma förrän den tog slut.

Så dåligt med snö som det är nu får det lika gärna våras, då det faktiskt bara är en dryg vecka tills vi går in i kattmånaden mars. Det börjar redan märkas på orosandarna utanför staketet. Dags igen att börja hålla vakt om nätterna.

Och det är inte bara på marken farorna lurar. Sent en kväll när jag klättrat upp på farstukvisttaket, för att se bättre över staketet, kom någonting stort farande i luften och skrämde mig.

Jag vet inte vad det var, men jag dök blixtsnabbt in i den risiga kaprifolen där uppe och gömde mig. Husse och matte sparade den i höstas åt lillpippis att gömma sig i och nu räddade den mig.

Men båda hann bli jätteoroliga då de visste att jag suttit på taket i mörkret och plötsligt var försvunnen. De sprang runt som tokar på gården och letade, tills matte med ficklampan i högsta hugg mötte mina ögon inne i kaprifolriset på taket.

Eftersom den som skrämde mig kom ljudlöst genom luften, måste det nästan ha varit en storpippis. Såna med krokig näbb är inte att leka med, har jag hört, och kom nu undan med blotta förskräckelsen.

Annars är bara glada, pigga och busiga vårkänslor som börjar gripa tag i mig. Energin som legat på sparlåga ett tag har satt sprutt på sig själv, och om inte annat så bussar jag på lillebror och ger honom en omgång så han piper.

Men det kan då knappast vara för att det gör ont, då jag knappt hinner nudda honom förrän han jämrar sig så där ynkligt. Fast han håller allt på och tuffar till sig och ger igen mellan varven.

Då får jag väl erkänna att jag piper jag med. Och ska jag vara  ärlig ser han faktiskt riktigt farlig ut när han drar öronen bakåt och visar tänderna.

Hu då, det är riktigt så jag gruvar mig till i morgon, då matte ska följa den där hästsvansen Blondi till tandläkaren långt borta och vara borta hela dagen. Så länge har matte aldrig varit borta från mig förut.

Det är nästan så att jag hellre skulle åka till tandläkaren själv än att låta matte följa med nån annan! Det gnager i hjärtat, inte minst som det ska med en liten Fia till tandläkaren också,

Hoppla, hoppla, nu är jag så där avundsjuk igen, som jag inte vill vara. Men så där känner väl ni också ibland, fast ni egentligt inte vill det. Och faktiskt går det ingen nöd på lillebror och mig, då husse är hemma och tar hand om oss.

Han kan jag linda kring tassen hur lätt som helst och få honom att göra precis allt jag vill. Det är bara det där att matte är ute med en annan.

Men det blir väl bättre bara jag får träffa de där hästsvansarna!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om dagsmejan

Strålande sol, dagsmeja och  hela förmiddagen i solstolarna. Bättre kan det väl inte bli! Och till råga på allt tre veckor för tidigt.

Den traditionella premiären här hemma brukar annars alltid vara Vasaloppsdagen första söndagen i mars. Men redan i går kväll efter väderleksrapporten på tv började husse och matte tala om solstolarna.

Inte för att jag vågade tro att det var dags redan nu. Men när husse började klättra högt i uthuset i morse väcktes hoppet på allvar.

Och sen stod det inte på förrän vi låg där som tända ljus i de gamla välbekanta solstolarna lillebror Artemis och jag. Känslan går knappast att beskriva i ord, den måste upplevas på riktigt!

För det  pirrade i hela kroppen och liksom susande i öronen när strålarna siktade in sig på oss och nådde ända fram. Sämre blev det heller inte av att matte flyttade stolarna med oss i efter solen så vi kunde njuta  i flera timmar.

Husse och matte fikade förstås ute, som alltid den här första ”soldagen”, som här hemma  är en en riktig familjedag. Bara vi fyra och våren tydligt är på väg att knäcka vintern och väcka både oss och gården.

Men jag kan lova att luften suger, och efter solbadandet i stolarna och en stunds tokfnatt i snön, slockande vi som utblåsta ljus  båda två. Och säkert kommer det bakslag, men det får vi ta.

Inte förrän jag vaknade kom jag på att lillebror Artemis faktiskt inte alls var så tokig som klädde av sig alldeles för tidigt. Faktiskt ligger vi ju tre veckor före med vädret, och ska sanningen fram så har även jag tappat halva yllekragen de senaste dagarna.

I går när jag skulle snygga till det som är kvar fick jag en hel ulltuss i munnen. Den fastnade på tungan och trasslade in sig i hörntänderna, så matte måste hjälpa mig att bli kvitt den.

Och som ni förstår är det ett evigt kammande och borstande nu. För lillebror och jag hjälps åt att samla ull åt alla våra pippisar, som snart ska till att bygga bo.

Dessutom får vi ett par droppar av nån sorts specialare, som ska snabba på pälsbytet, och ge oss snygga blanka vårkläder. Hur det blir med det får framtiden utvisa, men det för i alla fall det goda med sig att vi blir sprutmatade som när vi var små.

Tvära kast här mellan rysskyla och vårsol. Orsaken till kylan i köket, som jag  frågade om förra söndagen, var förstås att husse frostade av frysen. Och det var faktiskt rätt så häftigt att ligga och hålla koll och drömma om Sibirien på det varma köksgolvet.

Rätt svar hade också de flesta av er listat ut, och med datorns hjälp har matte och jag dragit tre vinnare. Grattis säger vi i dag till Lillemor Jernberg, Gävle, Lotta Leksell Pros, Stora Skedvi och Solveig Svensson, Borlänge, som får två trisslotter vardera med posten.

Med det slutar jag för i dag, och hoppas vårvintersolen fortsätter skina på oss alla!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om transdarren

Rysskylan sveper in över oss, och vi sibirer stortrivs med livet. Äntligen lite riktig vinter, som passar våra tjocka pälsar.

Fast lillebror Artemis, som annars är sen av sig, har inte kunnat hålla tiden med pälsen heller. Nej, han har redan tappat både vinterkragen och underullen innan Rysskylan ens greppat oss.

Kanske för att det varit så varmt så länge förut, att han inte trodde det skulle bli nån riktig vinter i år. Men vinter blev det, och i morse drog Rysskylan med buller och bång till och med in i köket.

Isen krasade i flera timmar, medan jag låg och höll koll under den öppna vita dörren. Faktiskt riktigt spännande, med vattnet som rann ut, så länge det varade.

Medan jag låg där kom jag på att det där med Rysskylan i köket kunde bli veckans tävling. Så frågan jag ställer är vad  det egentligen var som hände och som jag höll koll på.

Nog om det och åter till Rysskylan utomhus och lillebror som tappat vinterpälsen alldeles för snart. Han har det inte lätt den lille killen, utan ska då råka ut för allting och hela tiden komma snett i livet

Men tro nu inte att lillebror Artemis ger upp för det. Nej då, han busar hejvilt ute i snön fast det är mer än 20 grader kallt. Och han kan sitta i timmar i sina tunna vårkläder och kolla på lillpippis, medan han skakar tänder med litet ljudligt darr på hakan.

Fast det är ju inte frysdarr utan bara det där speciella transdarrret, som vi katter får när vi blir så där riktigt upphiade av nånting som väcker jaktlusten. Även om det oftast inte blir mer än så…

Värre är det när sopbilen och plogbilen kommer dånande förbi oss på Sturegatan. Då vill  lillebror in i tryggheten direkt och törs knappast ens kolla på de ”bråkiga” bilarna genom fönstret.

Därför tycker han bäst om helgerna, då det som oftast är mer lugnt och skönt ute på gården. Men just den här helgen har det ju varit de där välsignade Runndagarna, som firas både högt och lågt.

Så i går när vi var ute hela familjen lyckades en stor vit pippis med motor dyka upp och dåna förbi alldeles ovanför taket hos oss. Då gjorde förstås lillebror så skrajsen, att han satte fart mot dörren och darrande vädjade med sina stora ögon om att få smita in. Och jag minns att  det var likadant för mig när jag var liten.

Tillbaka till den här transdarren, som vi katter får, och som kanske låter kanske som en struntsak. Men det är det inte alls! Tvärtom har de lärde, som studerat oss katter, konstaterat att vi behöver få känna så där och skaka lite tänder varje dag för att må bra!

Det kan räcka med att sitta inne på fönsterbänken och se fåglarna ute, för att hakan ska börja darra, som bevis på att kroppen fått sin ”må bra” injektion. Det behövs alltså inte alls att vi lyckas fånga bytet, som utlöser det här beteendet.

Och jag är den första att erkänna att det händer nåt speciellt, varje gång jag blir så upphiad att jag börjar skaka tänder, darra på hakan och låta så där märkligt. Faktiskt är det så att jag känner mig gladare och nöjdare efteråt.

Så mitt tips till alla kattkompisar är att se till att få känna så där varje dag. Och till alla hussar och mattar att ge innekatten har en trivsam, fönsterbräda, där den kan leva ut sin jaktlusta så där som är så bra för hälsan.

Svaren på min fråga skickar ni förstås som vanligt till [email protected] senast lördag, så att jag förhoppningsvis kan presentera tre vinnare som svarat rätt nästa söndag.

Till dess ha en bra vecka med både inne i värmen och ute i Rysskylan!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis