Fira Kattens Dag med oss

Katten så bra att det finns en Kattens Dag. Och än bättre att den firas över hela landet för att alla katter ska få det bra! Nästa helg, kring första advent, är det dags för 30:e året i rad.

Självklart vill vi bröder vara med och dra vårt strå till stacken på hemmaplan. Så på lördag kan ni träffa oss och ett helt gäng andra fina missar på Arken Zoo och Vettris i Falun.

Jag har lovat ställa upp om jag får egen bur, och slipper vara dadda åt småbröderna. Börjar faktiskt se fram emot uppdraget, och hoppas ni kommer och firar med oss så många som möjligt.

Helst vill jag förstås se er på regementsområdet i Falun! Men för er på andra håll vill jag berätta att Kattens Dag här i länet också firas lika trivsamt i Borlänge, Hedemora och Mora.

 

Visste ni förresten att det i år är precis 30 år sedan kattförbundet SVERAK fattade beslut om att varje år fira Kattens Dag i anslutning till första advent. Ett både behjärtansvärt och nödvändigt beslut, då alltför många katter var hemlösa och for illa.

Förhoppningsvis har det blivit bättre med tiden. Men fortfarande märker jag på mattes telefon att alltför många av oss fortfarande behandlas som leksaker och kastas ut när vi inte är roliga längre.

Jag är stor och stark, och väger över åtta kilo. Men jag skulle inte ha en chans ensam ute om jag övergavs av husse och matte. Framför allt då jag blivit bortskämd, som de flesta sommarkatter också blir, innan de lämnas med ett fat mat att klara sig på hela vintern.

 

Vi ska inte ha några kattungar här hemma. Därför har vi alla tre varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa. Märkta med ett nummer blev vi redan som små, och är lite av det som vi lekfullt vill berätta om med vår medverkan på Kattens Dag.

Nu på lätta tassar från ena glädjeämnet till det andra. Veckans vinnare av mina populära pälssvansar är Kerstin Haglöf, Falun, Annelie Nelzén, Falun och Evelyn Sahlin-Fryk, Bromma. 

Grattis alla tre! Ni har har pälssvansar att vänta med posten. Och då vi fortfarande är kvar i november kör jag en vecka till med mina tre sista svansar.

Allt du behöver göra för att vara med i dragningen på Kattens Dag är att mejla namn och adress till gpia.persson@outlook.com Och senast lördag kväll den sista november måste vi ha ditt namn för att du ska komma med.

 

Måste också visa vilket fint främmande vi fick i morse. Då dök de här vackert sirrande fåglarna  upp och satt och solade sig i björktopparna. De lär visst ska heta sidensvansar, fast de har tofs på huvudet, och den här synen mötte oss när vi kollade ut från sovrumsfönstret. 

På tal om Kattens Dag glömde jag berätta att djurmatstillverkaren Royal Canin sedan 13 år tillbaka stöttar arrangemanget och att föreningen Dalälvskatten ställer upp med djur här i länet. Förutom alla katter, och en söt liten råttkompis i Falun, väntar spännande överraskningar på alla ställen.

Tills dess önskar jag er alla en solig vecka i väntan på snön och hoppas ni hänger med på Kattens Dag så att alla katter snart får det bra!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Lysande post och fler svansar

Lyst upp höstmörket har både helsolen och fullmånen gjort i helgen. Men nu är det slut med det och upp till oss själva att göra det bästa av situationen. För en hel månad till blir det bara mörkare och mörkare för var dag som går innan det äntligen vänder.

Veckans mest lysande överraskning hittade vi i fredags i postlådan. Där låg en mjuk brun påse med en massa frimärken på och en liten vit kartong med ett brev inuti! Tungt artilleri om lillebror Febus skulle ge sig ut på rymmen igen

 

 Så stod det i brevet och i kartongen låg en liten blank blå ficklampa. En sådan där supergrej med jättestark stråle som kan vidgas och skärpas efter behag. Den kom från en trogen bloggvän, som läst om lillebror Febus senaste äventyr på farliga sidan staketet i becksvarta natten.

Förhoppningen är förstås att han inte ska rymma mer när vi nu har den här lampan. Det brukar ju kunna bli så när man garderat sig, och för säkerhets skull har husse och matte också klippt ner den sista vajande klätterbusken mot redskapsskjulet.

 

Lysa upp höstmörkret går det förstås också att göra som ett par andra av våra rara bloggvänner. De tittade förbi på en fika en söndag och hade med sig leksaker och en rund genomskinlig burk full med en massa grågröna småfnas.

Kattmynta eller catnip stod det på burken, som gjorde lillebror Febus alldeles stolletokig. Han kunde inte snuffa sig mätt på innehållet utan välte hela burken och rullade sig runt i innehållet. Helt salig drog han sig inte heller för att tugga i sig lite av härligheten.

 

Visst har vi  leksaker med sådant här småfnas i, och matte har även sprayflaska med samma innehåll. Men jag måste bara tipsa om den runda burken, som verkligen grejade lilla julafton åt ”Bus-Febbe” lite i förväg!

Lysa upp höstmörkret vill jag förstås också göra med mina populära pälssvansar. Veckans vinnare är, Patricia Akre, Borlänge, Maria Borg, Ludvika och Mari Elisson, Hedemora. Var sin pälssvans kommer med posten, och så många ville vara med att jag lottar ut tre till den här veckan.

 

Adressen är som vanligt gpia.persson@outlook.com  och senast lördag den 23 november måste jag ha era mejl med namn och adress.  Våra egna pälssvansar här hemma tar som synes broder Artemis väl hand om både som lekkompisar och gosevänner.

Med det tackar jag för mig och drar ut i snålblåsten som inte är nådig här i kväll. Men frisk luft  och motion lär förlänga livet, och jag börjar ju bli till åren så det är bara att hänga på!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Dags igen för pälssvansar!

Förra året kom första snön som present på min födelsedag. I år blev det ingenting med det, och vad värre är! Alla här hemma glömde alldeles bort att jag fyllde år för en dryg vecka sedan.

Det har väl aldrig någonsin hänt i det här huset förut. Tvärtom har vi på slutet till och med firat småbrödernas halvårsdagar. Men när det äntligen var min tur, smög sig fyraårsdagen alldeles obemärkt förbi.

 

Det kom matte på först i tisdags, en hel vecka för sent. Men från den stunden vill jag lova att det firats med rosa rostbiff, fina fisken, vispgrädde, stadspromenader och nattliv på gården till långt efter midnatt.

Jag har till och med fått tassa helt fritt med matte ute på allmänningen när husse varit ute och krattat ihop de sista löven och prydnadsäpplena som fallit från paradisträden. Så för min del får de gärna glömma min födelsedag nästa år också!

 

Frid och fröjd och hur roligt som helst var det tills sent i fredags kväll. Då just innan vi skulle tassa in och lägga oss dök det upp en främmande katt utanför grinden.

Det räckte för att lillebror Febus skulle få spel och ”flyga” över nätet ovanför staketet mitt i mörkaste natten. Det hade inte hänt sedan i somras, och vi trodde alla att det aldrig skulle hända igen.

 

Så det var bara för husse och matte att ge sig ut med ficklamporna i högsta hugg och finkamma kvareret.  Först syntes inte ett spår efter honom någonstans, så vi förberedde oss på att tvingas vara ute och leta hela natten.

Men när matte återvände såg hon en ljus skepnad vid stenmuren i hörnet av allmänningen. Där satt lillebror Febus välbehållen, men nog så skraj, och väntade på att bli omhändertagen och hemburen. Han är verkligen dryg så det förslår!!!

 

Annat är det med broder Artemis, som utan tvekan är den mysigaste och gosigaste av oss alla tre. Han älskar fortfarande sina små pälssvansar, och kan ha hur roligt som helst när han leker med dem.

Ute på gården hoppar han högt i jakt på svansen efter att själv ha slängt upp den i luften. När den väl är infångad tassar han omkring med den i munnen tills han är beredd att släppa och börja jaga den igen.

 

Koncentrerad till tusen kan han hålla på och leka för sig själv både länge och väl fast han är tre och ett halvt år. Då och då släpper han ner svansen på gräsmattan, låtsas tröttna och vänder ryggen till.

Men det är bara hans sätt att lura svansen att jakten är slut. I nästa stund börjar han smyga och skjuta på den igen, och sedan står det inte på förrän den flyger i luften en andra, tredje och fjärde gång.

 

Pälssvansarna är inte bara Artemis favoritleksaker. De är också hans bästisar, som han kan ägna långa stunder åt att pyssla om och prata med, samtidigt som han bär dem upp och ner mellan favoritplatserna här hemma.

Nu har han snart nött ut sina svansar, och matte har lovet att skaffa nya. Då tänkte jag tassa emellan och lotta ut tre svansar att lysa upp höstmörkret med i väntan på snön.

Mejla bara namn och adress till gpia.persson@outlook.com senast den 16 november, så är du och din katt med i utlottningen. Med den lilla överraskningen, tackar jag för mig, tills vi hörs igen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Akut behov av vit medicin

Visst är vi katter nattdjur, men höstmörkret gör ingen glad. Det blir bara värre och värre och tar humöret med sig in i sitt nattsvarta töcken.

Höstdepression kallar matte det, när jag ligger på farstukvisten och ser dagarna springa ifrån mig. Det är fortfarande mörkt när jag går ut på morgonen, och eftermiddagarna blir bara kortare och kortare.

Rått och blött är det överallt på gården och hinner aldrig torka upp. Så nu är asfalt-tassandet ner mot stan snart det enda som gör livet värt att leva!

 

Det kanske var att ta i lite, men jag vågar lova att både broder Artemis och lillebror Febus håller med mig. För oss sibirier, som trivs bäst utomhus, finns i nuläget bara en medicin och den är gnistrande vit!

Vi vill ha snö, som lyser upp tillvaron och bäddar in allting i ett mjukt trivsamt täcke. Det behöver inte bli så väldigt kallt för det, men helt klart skulle den vita varan göra många av oss både piggare och gladare.

Tänk att få göra tassavtryck i ren mjuk nysnö och smyga ut på kvällspromenad med jätteflingor dalande som hälsningar från himlen. Det är nästan så att jag blir på bättre humör bara genom att blunda och tänka tanken fullt ut.

 

Men när jag tittar upp ser jag bara en blöt lillebror Febus jaga ett ännu blötare höstlöv som dinglar utanför farstukvisten. Han ser som vanligt för hejig ut och ger sig inte förrän förrän han fått loss lövet som sakta singlar mot marken.

Ovanför honom på farstukvisttaket sitter Mini-Kaj och kikar ner på oss och in på matte i köket. Han blir allt sällskapligare för var dag, och verkar vilja vara kompis med både matte och oss.

Just nu är han den store glädjespridaren här på gården, och som det ser ut är han tänkt att stanna över vintern. De kajor som flyttar har redan dragit söderut, medan han och hans mamma är kvar.

 

Det är vi förstås malliga över och lovar att med glädje mätta deras magar med våra godaste knaprisar, mattes frasiga ”pannkisar” och annat smått och gott. Självklart får de också ta för sig nötter och talgbollar vid fågelbordet om de skulle vilja det.

 

Förlåt om jag låter lite låg och ledsen i dag, men det är så jag känner mig i höstmörkret.

Kanske känns det ännu värre just den här helgen, då vi tänt ljus på trappan för vår allra bästa storebror Nisse.

Han tassade lugnt och stilla över regnbågsbron för två år sedan, men det går fortfarande inte en dag utan att vi tänker på och talar om honom.

Matte tänder ljuset ute så han ska se det från andra sidan bron, där vi vet att han väntar på att en dag få möta oss alla.

Där sätter jag punkt för i dag och önskar er alla en fin vecka med förhoppningsvis en och annan solglimt i väntan på den vita medicinen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus