Mitt i paradiset lurar farorna!

Sommar, sol och slöa dagar! Det njuter vi av här hemma just nu. För ingen av oss orkar väl med så mycket mer än att ligga och filosofera i värmen!

Öppna dörrar och fönster, svalkande vatten på gården och skuggiga rabatter att ligga i. För att inte tala om ”kotteburen”, som är min hemliga favorit, dit jag smyger jag in i halmen så fort jag kommer åt.

Men mitt i paradiset lurar också många faror som det gäller att se upp med. Huggormarna är på bettet, fästingarna lika så och getingarna är jättestora i år! Dessutom är många trädgårdsväxter farliga att äta, och riktigt otäck blir trädgården av giftig ogräsbekämpning.

 

Så det gäller för alla hussar och mattar att vara på sin vakt, då det är lätt hänt att vi nyfikna katter annars råkar illa ut. Jag har själv blivit getingstungen mer än en gång! Så jag vet ur det känns att ligga med stor tass eller svullen kind och bli ompysslad av matte.

Ändå är det lindrigt jämfört med att bli huggormsbiten. För ormens gift kan skada lever och njurar! Därför ska en biten hund eller katt bör hållas i mest möjliga stillhet och snarast tas till veterinär.

Där läggs ormbitna katter och hundar in på dropp och får smärtstillande medel. Katter klarar ofta ormgift bättre än hundar, som i ytterst allvarliga fall kan numera även behandlas med serum. Det räddar liv men är väldigt dyrt!

 

När de gäller de fästingarna handlar det om att mota Olle i grind och få dem att tycka så illa om oss som möjligt. Det kan göras på olika sätt, men vi som vill undvika giftpreparat föredrar fästingavvisare och bärnstenshalsband.

Kompisen Loke, som hälsade på häromdagen, var snyggt prydd och tryggt utrustad med både halsband och avvisare. Hur den sistnämnda fungerar går över mitt förstånd, men det lilla röda hjärtat lär skrämma bort fästingarna.

Hjärtat ger nämligen  ifrån sig någon sorts elektronisk signal, som vi andra inte hör men fästingar och löss avskyr. Ultraljud heter det visst, och hjärtat är lika ofarligt att bära som det omvittnat effektiva bärnstenshalsbandet.

 

Det finns också kemiska fästingmedel för både hund och katt. Medel som är effektiva men giftiga och har visat sig orsaka hudproblem hos många djur. Ett sådant är Frontline, som i rätt dos och styrka passar både hund och katt.

Ett annat är Exspot, som bara får användas på hund!!! Det är livsfarligt för katt och då det slår ut levern och i värsta kan leda till döden! Viktigt att veta för den som har både hund och katt och tror sig kunna använda Exspot på båda.

När det gäller trädgårdens växter är det framför allt de färggranna liljorna tillsammans med stormhatt och änglatrumpet som är riktigt giftiga. Väldigt farlig för oss katter är också den just nu blommande vita liljekonvaljen, hur liten och oskyldig den än ser ut.

 

Medan Loke vilar vill jag bland nymodigheterna varna speciellt för den japanska kottepalmen. En en grön växt, med vajande flikiga blad, som säljs i flera butiker och har blivit väldigt populär.

Men se upp! För kottepalmen är väldigt giftig och har redan i år tagit flera katters liv. Många fler av trädgårdens växter är också högst olämpliga att äta, och för att vara på den säkra sidan är det bäst att husse och matte att kollar med inköpsstället.

Bland många populära barrväxter i trädgården är alla arter av idegran de absolut giftigaste. Väl värt att lägga på minnet, då idegranen är lågväxande och lättåtkomlig, samtidigt som den blir väldigt gammal. 

 

Och medan jag fortsätter hålla koll på Loke, från min skuggplats under ljugarpallen, passar jag på att tacka för mig för i dag och hoppas mina små tips kan komma till nytta om olyckan skulle vara framme.

Jag hoppas förstås att vi alla slipper både såväl ormbett, som getingsting och förgiftningar och får en jättefin skadefri sommar. Men som det heter – i de lugnaste vattnen går de farligaste fiskarna – så var rädda om er allesammans! 

 Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Hästbiten och omsvärmad!

 

Jag har fått en ny idol. Han är jättestor, jättefin och jättesnäll! Till och med så snäll att jag fick låna hans madrass i finkan mellan arbetspassen på välgörenhetsdagen hos Falu Riklubb i Främby.

Där visade vi bröder och fyra andra fina kattkompisar upp oss i Dalälvskattens monter. Berättade om oss själva och föreningen och visade hur mysigt det kan vara att ha katt!

 

Men min nya idol är sannerligen ingen katt. Han kallas Bobson och är en maffig hingst är av rasen Irish cob och Tinker! Med böljande lugg, man och svans så lång att min känns nästan lite futtig.

Självklart blev jag mäkta stolt när han och hans matte Bodil Blomberg nickade välkomnande då jag längtansfullt tittade in i hans halmprydda hästfinka. Där mitt i härligheten fick jag sedan ligga och ladda mellan tassandet bland publiken.

 

För visa upp mig ute bland folk och bli omsvärmad av rara barn är det bästa jag vet. Och visst blev jag gosad med, av både stora och små, där jag tassade runt bland hundar och kaniner.

Än bättre kändes det förstås, då jag gjorde det för att samla in pengar till barn som har det svårt här i Falun. Lions har uppmärksammat problemet och sett att det är många som behöver en extra slant.

 

Buren inne i Dalälvskattens monter kändes snart för trång, trots att jag satt vägg i vägg med den här blåögda skönheten med lockig päls. En pratglad devon rex som lystrar till namnen Zine.

Han uppträdde tillsammans med kompisen Cara, en sköldpaddsfärgad champion av rasen brittiskt korthår. Hon ses här i famnen på matte Kristina Kjell koncenterad på något spännande utanför kattmontern.

 

 Då och då mellan promenaderna måste jag förstås se till småbröderna Artemis och Febus. De blev självklart glada att se mig utanför buren, men klarade sig galant på egen tass och skötte sig exemplariskt.

Gång på gång fick matte lyfta ut dem en och en, då väldigt många ville borra in näsan i deras mjuka pälsar och verkligen andas in dem. Naturligtvis för att de är så söta men också för att vi är mer allergivänliga än andra katter.

 

Tänk ändå hur småbröderna växt till sig sedan i fjol vid den här tiden, då vi var med på Falu Djursjukhus jubileumsfestlighet. Då låg de och gömde sig i varandra, medan de nu var toppenduktiga och gjorde mig jättestolt.

Flera av de intresserade i publiken tog också vårt telefonnummer och vill komma och hälsa på och lämna kvar örngott åt oss att ligga på. Självklart är de välkomna, då de berättade att det vore en lycka för dem att kunna skaffa katt.

 

Tårarna var nära på flera i publiken, då de berättade hur de tvingats lämna bort sina älskade katter för att någon i familjen visat sig vara överkänslig. Vi gav dem tillbaka en gnutta hopp, då många allergiker faktiskt tål oss.

Det är med sibirisk katt, som med den ryska hästen basjkir, att vi saknar något i huden som gör att många allergiker kan umgås med oss utan problem. Självklart är det olika för var och en men värt att testa för den som längtar!

 

Härligt för mig att se småbröderna klara sig själva, så att jag kunde fortsätta mingla med den yngre delen av publiken. Vi var liksom på samma nivå, då de mer än gärna kröp ner på knä för att känna på och prata med mig.

Jag älskar verkligen att stå i centrum, och ha mycket folk omkring mig. Men jag vill känna marken under tassarna för att trivas! Där har de vana utställningskatterna har lite försprång när det gäller att sitta i timmar i bur!

 

Titta bara på brittiska korthåret Rocka Billy, som så här maffigt mötte publiken med sina vackra ögon.  En riktig nallebjörn, som såg så klok ut att till och med jag kände mig lite liten.

Det ska mycket till för det. Men även matte Birgitta Nordqvists maine coon Benazir imponerade stort på mig! Det var något i hennes blick som påminde om vår gamle Nisse, som var världens snällaste och tog hand om mig när jag kom!

 

Hur som helst flög timmarna i väg, och snart var det dags att riva montern och tacka och ta farväl. Bröderna hade då krupit ihop och började blir trötta och längta hem. Jag hade mer än gärna stannat en stund till på halmmadrassen.

För det kändes stort att ligga där och hör Bobson frusta och skria, på sitt alldeles speciella sätt. Men allting har ett slut, och väl hemma firades vi med kokt fisk och spraygrädde och fick vara ute i trädgården till sent på natten!

 

Med det slutar jag och hoppas ni förlåter mig för att jag skriver först i dag. Men som sagt det var ju för den goda sakens skull och självklart ställer vi alla upp för barnen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Extra-extra-extra…

Hej alla vänner! Det är bara fredag kväll, men jag måste skriva ändå. För på söndag sviker jag er för att hjälpa behövande barn i Falun.

Då håller nämligen Falu Ridklubb och Lions Club en fullspäckad välgörenhetsdag i Främby, och vi bröder ska medverka tillsammans med andra katter för föreningen Dalälvskatten.

Dagen bjuder på mängder av stora och små djur, som hästar, alpackor, hundar, katter, kaniner och höns. Det blir gratis ponnyridning och ansiktsmålning för alla barn. Servering till musik av Falu Dragspelsklubb och uppträdande av Falu Squaredancers.

Faluns sötaste hund ska koras och röstas fram av publiken! Alla glada hundar är välkomna att delta, enda kravet är att de hålls kopplade. Det blir även tipspromenad och fina priser utlovas till vinnarna.

På hästsidan blir det tornerspel, amasoner, uppträdande av ridklubbens voltigegrupp, westernryttare och agility. Dagen är söndag, tiden 11.00 – 15.00 och sist men inte minst går alla pengar från arrangemanget oavkortat via Lions till barn i behov av hjälp i Falun.

Som ni förstår hinner jag inte skriva den dagen, men lovar komma igen i början på veckan med bilder från tillställningen. Tills dess får ni nöja er med bilden på oss tre bröder, som alla är nybadade, laddade och lovar att göra vårt bästa!

Och alla ni som läser det här, och finns i närheten, är förstås mer än välkomna ut till Falu Ridklubb. Jag blir självklart extra glad om några av er kommer och hälsar på oss katter i Dalälvskattens tält.

För jag tror mig verkligen våga utlova en trivsam söndag för hela familjen. Vädergudarna har lovat att göra sitt bästa, och jag hoppas att jättemånga dyker upp och bidrar till en toppendag!

Tassekram Triton, Artemis och Febus

Veckan då pannkakan flög i luften

 

Hu då, vilken grym vecka det varit sedan vi hördes häromsistens. Dagarna i ända har regnet mer eller mindre öst ner och förtvivlade föräldrar suttit uppradade på staketet.

Blöta och frusna har de vädjat om hjälp och självklart fått det också! För de små liven har verkligen haft det kämpigt, då det nästan blev vinter igen och naturen stängde skafferiet! Just när äggen kläckts och ungarna tittat fram.

 

Så för att rädda det som räddas kan har de flugit i skytteltrafik mellan ungarna i bona och maten här hemma på gården. Och mat har det gått åt vill jag lova, då föräldrarna har varit som galna i jakten på passande ”barnmat”.

Vi bröder har däremot legat som skjutna sparvar i skydd för regnet och hållit koll på skådespelet. För vi har i alla fall haft gratis live-underhållning dagarna i ända, med lillpippis, mellanpippis och storpippis i kö på matserveringen.

 

 Veckan då tunnpannkakan flög i luften i stora näbbar för att mata små näbbar. Som den kommer de senaste sju dagarna att gå till historien, för så många pannkakassnuttar har sällan flugit över hustaken på Elsborg.

Visst äter lillpippis också nötter, bollar och kärnor, men ingenting går upp mot mattes tunna frasiga ”pannkisar”. Det är lycka att se lillpippis och ”Mini-Kaj” kalasa på dem! Och jag kan tänka mig hur lätt de lätt glider ner i magen på de stort gapande ungarna! 

 

Lycka är också att ”Kotte” äntligen kommit hem efter att ha varit försvunnen hela tiden när det varit så regnigt och kallt.  Men på lördagsmorgonen var matskålen tom, och en liten blanksvart ”gubbe” bakom sovkupén talade sitt tydliga språk.

Tidigt i går kväll dök han sedan upp som om ingenting hänt och han bara varit borta en några timmar. Han skulle bara veta hur förtvivlat vi hela veckan tassat fram och tillbaka mellan kottehålen och oroligt väntat på att han skulle komma tillbaka.

 

Vi tre blev så till oss när vi hörde honom prassla utanför ingångshålet att han nästan inte visste vart han skulle ta vägen. Men doften av Mjau kattmat fick honom att snabbt vädra sig fram till matkupén och försvinna in dit en stund.

Ordningen är återställd och med det tackar jag för mig. Vill bara puffa för att jag fortfarande har temperaturkort kvar, då det strulade med mejladressen när jag skrev om dem!!! Vill du ha ett, mejla då namn och adress till [email protected] så kommer kortet med posten!

Tassekram Triton, Artemis och Febus

 

 

 

 

 

Lite försiktig – men tar priset ändå!

Storebror Triton låter så där vuxet kaxigt och lillebror Febus alltid lika barnsligt sött. Lite i skymundan hamnar ofrivilligt mellanbror Artemis, fast han egentligen är färgstarkast av oss alla tre!

Ändå kommer han lätt på mellanhand, då jag som storebror är väldigt framåt och lillebror Febus gjort sig känd som världens busfrö. Så när nu Artemis nyss fyllt fyra årär det honom jag vill lyfta fram idag!

 

Det vill jag göra för att han är min bästebror och trogne bundsförvant. Men mest för att han är så försiktig bland främmande människor att det bara är vi här hemma som verkligen vet vilken mysig pojke han är!

Titta bara vilken talande blick han har där han tittar fram mellan stenblocken på klippudden långt inne i skogen. Där firade han födelsedagen på spännande upptäcktsfärd och var förstås mäkta stolt när han mot kvällningen kom hem.

 

 

För här hemma har han inga problem att visa vem han är. En livsnjutare som är lika gosig när han leker med sina pälssvansar som när han jagar solkatter ute på gården! Koncentrerad till tusen i allt han företar sig och lyckligt ovetande om omvärldens blickar.

Men han är också min bästa kompis och den enda jag har att diskutera livets allvar med. För att inte tala om hur glatt han leker med lillebror Febus, och hur mysigt de har det ihopkrupna på fågelspaning uppe vid taknocken i uthuset.

 

 

Det händer till och med att de får ligga där och gosa med varandra ibland när husse och matte åker bort en stund. Då är det nästan så att jag blir lite så där, som man inte får bli, och vill ha ner broder Artemis till mig!

Fast det får jag snabbt ruska av mig, och tänka på att lillebror Febus behöver Artemis mer än jag. Han är ju bara två år och liten pojke, medan jag blir fem år fram på senhösten och alltså snart är stora karlen.

 

 

Ni förstår det sägs nämligen att vi sibiriska katter blir vuxna vid först vid fem års ålder. Det är fortfarande sex månader kvar dit och kanske därför jag ibland blir lite så där barnsligt avundsjuk på småbröderna!

För inte vill jag väl börja fostra ett till sådant där litet knyte, som lilebror Febus var när han kom! Nej, det är bara att ruska av mig den där känslan, och hoppas att Artemis kommer ner snart, så jag får prata av mig lite.

 

 Nu är det sagt, och nu vet ni alla hur det ligger till när det gäller mellanbror Artmis. Med sin mjuka natur kommer han lätt lite i skymundan av oss andra utåt, men här hemma är det nästan så vi ”slåss” om honom hela familjen.

Och Artemis gör sitt bästa för att räcka till åt oss alla. Matte får sin gostund i sängen med honom i armhålan om kvällarna, och så fort hon sätter sig ute i trädgården hoppar han upp och kryper ner  i hennes knä.

Men roligast av allt är ändå när husse och Artemis tittar på spännande tv-program tillsammans i var sin fåtölj. Då är Artemis en kopia av husse, där han halvligger på rygg med magen i vädret och tar upp precis hela dynan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus