Tandlöst – som vanligt

 

Det är lyckligtvis inte mitt garnityr det handlar om, för jag har fortfarande några riktigt vassa gaddar kvar! Men några sådana sticker definitivt inte ut i det just nu aktuella förslaget till ny moderniserad djurskyddslag.

Så illa ställt är det med modet hos våra politiker! Att det dessutom tagit både sittande och tidigare regering, närmare sju år att krysta fram ett förslag, är ännu värre. Inte minst som mycket av det som föreslås i praktiken redan gäller.

 

Vart tog exempelvis kravet, på att utekatter skulle till veterinären för att bli lugna, snälla och goa, vägen i förslaget till modernisering. Och varför måste obligatorisk ID-märkning och registrering utredas vidare!

Det har matte och jag undrat över i flera dagar och är så grymma på politiker att vi nästan reser ragg. En tandlös skrivbordsprodukt kallar matte det aktuella förslaget till ny moderniserad djurskyddslag.

 

 

Tråkigt att börja året så här, men vi kan inte tiga! Redan för 10 år sedan samlade Djurskyddet in 100 000 namnunderskrifter för obligatorisk id-märkning och registrering av katt.

Därefter har namninsamlingar, för att stärka lagarna för katter, gjorts både 2014 och 2016. Och det samtidigt som nästan alla remissinstanser ställde sig positiva i den stora djurskyddsutredningen 2011.

 

Sedan dess har det gått snart sju år utan att något hänt! Ändå törs inte politikerna fatta det så viktiga beslutet, men framhåller att samhället ska ta ansvar för herrelösa katter. 

De tror problemet ska kunna stävjas genom att göra det straffbart att överge djur. Men hur många av landets 150 000 hemlösa katter är det någon som vet vem som har ägt från början.

 

 Och hur ska polis och länsstyrelse, som är samhället, klara av att omhänderta alla herrelösa katter, som behöver inkvarteras, och få veterinärvård innan de seriöst placeras ut dem i nya trygga hem.

Det låter bra men är i verkligheten en skrivbordsprodukt som saknar verklighetsförankring. Och att fortsätta utreda på minkarna, i stället för att, som många andra länder, förbjuda pälsfarmning, är en skam.

 

 

Samma sak med förbudet mot elefanter och sjölejon på cirkus. Visst är det bra men borde ha kommit för länge sedan! Det är dags för våra politiker att vakna och sluta slå sig för bröstet med att vi har världens bästa djurskydd. I verkligheten är vi förbisprungna av flera andra länder för länge sedan!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Återblick på ögonblick

Nytt år med nya önskningar, föresatser, överraskningar och löften. De sistnämnda svåra att hålla men hör ändå liksom firandet till! Och visst behöver vi en återblick för att se framåt.

 

Därför bjuder jag i dag på en liten årskrönika, med några minnesvärda ”klick”,  och börjar med Mini-Vinnie som tog skydd i Bamses trygga famn när plogbilen dundrade fram som värst i januari.

 

Full fart var det däremot på broder Atemis, som i februari roade sig med att rusa omkring i nysnön. Och inte nog med det! Han blev så uppspelt att han i bästa sibbestil råmade som en riktig ko!

 

Husses och mattes mest minnesvärda ögonblick var mötet med den vackre lodjurshanen i mitten på mars. Vi fick bara se den stora katten på bild men blev ständigt jämförda med den i flera veckor framöver.

 

Strax innan hade den stackars ”Trashanken” dykt upp, så vi hade fullt upp med att hjälpa och skydda det lilla livet från skatorna. Det lyckades mot alla odds, trots att han skadade höger öga och var enögd i flera veckor.

 

 

I mitten på april slog vår högsta önskan in, då vår första ”Kotte” återvände efter vintervilan och flyttade in i sin gröna stuga! Då kände vi att sommaren var räddad och var lika lyckliga allesammans här hemma.

 

Maj månad kom med bråda tider för talgoxen, och alla andra pippis”, som plockade i sig allt pälshår vi hade fällt under vinter och vår. Här är det Artemis gyllene strån som är på väg att bli mysigt i bomaterial.

 

Midsommarfirande med kransar är en tradition vi alla ser fram emot. Vädrets makter var med oss, då solen sken och vi hann ha det jättemysigt på gården, innan regnet stod som spön i backen och allt blev sjöblött.

 

Självklart fick ”Kotte” också sin krans, men den fick pryda stugan i stället. För han är ett vilt djur, och ska respekteras som ett sådant, hur mycket kompis han är med oss och matte.

 

Inte att förglömma är heller ”Måsen” och hans fru, som underhöll oss hela sommaren med sina högljudda skrikanden så fort de fick matte inom synhåll.  Ledsamt nog försvann ”Måsen” alldeles för tidigt…

 

Sommaren blev kort, om den över huvudtaget kom, och hösten tog snabbt över allt mer. Men vi hade lyckan att få ha flera stora och små ”kottar” boende hos oss ända till långt in i september.

 

Vid den tiden stod paradisträden i sin fulla prakt och var så jätteskojiga att palla mini-äpplen från. De är inget vidare goda att äta, men efter första frostknäppen uppskattas de av vissa ”pippisar”!

 

I månadsskiftet september/oktober var det så dags för Dalälvskattens årliga utställning, som numera bara lockar Mini-Vinnie och matte. Minstingen fick sin rosett och kom hem stolt som en tupp.

 

Den stora lyckan frampå höstkanten var att ”Trashanken” blev finare och finare och till sist kunde  visa upp sig i helt ny ”kostym”. Borta var de gamla oljiga sotiga fjädrarna och i våra ögon var han finaste kajan i hela vår stad!

 

Hösten kom och det blev bara mörkare och mörkare. I slutet på oktober fyllde jag åtta år och matte glömde som vanligt mig födelsedag! Men jag fick rosor av goda vänner, och blev firad av alla här hemma hela veckan efteråt.

 

Mörkare och mörkare fortsatte det att bli, även om snön lyste upp lite. Men så kom äntligen det efterlängtade vintersolståndet, som gav hopp och gjorde Mini-Vinnie så glad att han lyste upp hela allmänningen.

 

Sist men inte minst kom så julen och det efterlängtade nyåret, som vi firade lugnt och stilla hemmavid, utan allt för mycket smällande utanför! Nu har tiden hunnit ikapp mig, och jag slutar jag min återblick, med att säga god fortfortsättning på er allesammans!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie