Tänk om de kunde tala…

De är våra trogna vänner ute i naturen. Stadiga att luta sig mot, trygga att gömma sig bakom och sköna att gosa med! Dessutom spännande att klättra upp i och mysiga att bara ligga under och njuta!

 

 

Jag tänker förstås på träden, vi har runt omkring oss, som alla har sin egen historia. Tänk om de kunde tala och berätta allt de varit med om! För jag passerar aldrig ett träd utan att läsa av och bekanta mig med det.

 

Fast när det gäller att visa mina innersta känslor, är det bara den gamla häggmispeln utanför grinden som duger. Vid dess grova stam kan jag sitta och gosa i oändlighet om jag bara får vara ostörd där ute på allmänningsmattan!

 

 

Broder Artemis, som i unga år var väldigt blyg och försiktig ute på allmänningen, hade häggmispeln som en trygghet att gömma sig bakom när han blev rädd! Det blev han ofta på den tiden, men lyckligtvis inte nu längre minsann!

 

 

På samma sätt använder Mini-Vinnie nu äppelträden för att smyga på grannarna i radhuslängan nedanför. Han är fortfarande lite blyg, men vill absolut ut på promenad och köar för sin tur ut på allmänningen!

 

 

Febus flyger som alltid både högt och lågt, men sedan häggmispeln tappat sina löv trivs han bäst under kronan. Där jagar han småkryp i tuvorna husse lämnat runt stammen, och är numera trogen som en hund och helt rymningssäker.

 

Nu njuter vi i gröngräset, så länge höstsolen vill, men har så smått börjat vänta på snön. Några enstaka vita flingor slet sig i lördags och våra ”lillpippis” är jätthungriga. Så har ni inte börjat mata än, är det hög tid nu

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie  

Glömd dag men festlig vecka

 

 

Förra söndagen fyllde jag åtta år. Det hade matte förstås glömt, men jag kunde ändå fira med välsmakande rosor! För dagen innan överraskades vi bröder av våra goda vänner Hans och Britt-Inger från Gävle.

De hälsade på med mina älsklingsblommor och massor av annat smått och gott till oss alla. Så vi har firat hela veckan, och dessutom fått vara ute på allmänningen, så fort solen skinit och det varit härliga höstdagar.

 

På allmänningen finns en slänt, som gränsar mot en gammal nedlagd kompost och staketen till grannfastigheterna. Dit ner smyger vi bröder, för att förlusta oss, så fort vi kommer utanför grinden.

 

Slänten har nämligen smått magisk dragningskraft på oss alla. För bara där nere växer något märkligt, som inte syns för blotta ögat, men väl känns i nosen och gör att vi blir riktigt fjolliga.

 

Är vi på festhumör är det stört omöjligt för matte att få oss därifrån. Det går inte att förklara i ord, men det är någonting som håller oss kvar. Räcker att stoppa ner nosen och rispa lite med klorna, så…

 

Nu tror ni förstås att jag överdriver, men det är så sant, och ingen vet vad det är som döljer i marken. Matte har letat, utan att hitta, vad det är vi sniffar oss höga på i den gamla gräsklädda slänten.

 

Nu är det inte så att vi blir lulliga, utan bara lyckliga, när vi ligger där nere och gottar oss. Och slänten är vår alldeles egen, fast den hör till allmänningen, då ingen har lust att smyga omkring i svackan.

 

Har ni något eget ställe, med något spännande i marken, får ni gärna berätta i kommentarsfälten. För hur matte än snokat i gräset här, så har hon aldrig hittat vare sig misstänkta blommor eller svampar.

 

Och slänten är lika lockande, alla tider på året, så länge det är barmark. Även Mini-Vinnie lämnar grinden och pinnar iväg över gräsmattan, och ner i slänten, när han får vara lös ute på allmänningen. 

 

Men han har fortfarande så mycket spännande att bestyra närmare hemma och framför allt vid  rasande muren. Där skiner solen som mest, och smakar gräset som bäst, bland alla spännande dofter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Svårt med balansen i stormen

 

Vintertid med stormbyar i gnistrande sol! Det har helgen bjudit, och så har vi det än, efter ösregnet i mitten av veckan. Allt löst flyger i luften, medan Artemis ser att det krattas ihop och förpassas till tippen.

 

Tro det eller ej, men Mini-Vinnie är faktiskt tapprast av oss alla att trotsa väder och vind. Fast i helgen blev han smått förundrad när löven blåste bort medan han satt och tog skydd på favoritplatsen under buskarna.

 

En annan liten gynnare som i går hade svårt med balansen i blåsvädret var den här hungriga lilla blåmesen. Den var nära att tippa över flera gånger när han satt på taket, och höll i fast i vildvinet, medan han försökte äta!

 

Till och med vår annars så busige Febus hade respekt för gårdagens stormvindar, som tog rasande fart och snurrade runt på innergården. Han satt mest tryckt mot köksfönstret de korta stunder han vågade sig ut!

 

Inifrån såg det så skönt ut solen att jag tänkte tassa ut och linda in mig i yllefilten på trädgårdsbordet. Men döm om min förvåning när hela mysmöblemanget var borta från gräsmattan och uppställt längs väggen i uthuset.

 

De enda som fortfarande prunkar ute i trädgården de taggiga rosorna. Titta bara på den här lilla gula stamrosen, som trotsar väder och vind och är finare med fler blommor nu än den haft på hela sommaren!

Och här fortsätter det blåsa, så jag tror vi tar en mysdag inne i dag hela familjen. Har ni möjlighet så gör det ni med, och en fortsatt fin vecka i november månads intåg önskar vi er!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Med yllefilt under ändan…

 

Med yllefilt under ändan kommer man långt och kan solbada ända in i slutet av oktober. Jag var först ut i veckan, när solen sken från en klarblå himmel, mellan dagarna när regnet öste ner!

 

Bröderna var inte sena att ta efter, och knappt hade jag lämnat filten, förrän Febus bäddade om och lindade in sig. Strax efter hoppade Mini-Vinnie upp och smög sig ner bredvid honom.

 

Vi har tre härliga yllefiltar, som matte fått i julklapp från sitt jobb, att samsas om  alla väder. De har varit med i många år, men verkar vara outslitliga, och är omåttligt populära hos oss bröder.

 

Inte minst för att vi inte blir det minsta flygiga i pälsen efter att ha varit inlindade i en yllefilt. Titta bara så fin akrobaten Febus är i pälsen direkt efter att han varit hoppat ur filtbädden på bordet.

 

Mini-Vinnie hade förstås inte tid att ligga stilla så länge! Han var plötsligt mer intresserade av att sola på det värmande frigolitunderlaget matte haft i jorden under ”kotte-stugorna” i år.

 

Ungdomarna har inget tålamod numera, och tur är väl det. För innan den låga oktobersolen lämnade trädgården hade de lämnat ”playan” och lät mig ostört sussa sött en stund.

 

Med det tackar jag för mig och önskar er en fin oktobervecka tills vi hörs igen! Och tänk vår sena klematis har klarat de senaste frostnätterna vid husväggen och äntligen slagit ut!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

En sagolik förvandling…

Tiderna förändras och vi med dem. Så heter det och är så sant som det är sagt! Titta bara på lille Trashankens förvandling från mager, sotig, skinnflådd stackare till stor och stilig ung kaja i glänsande höstskrud.

 

 Förvandlingen värmer allas våra hjärtan när vi minns hur det lilla livet satt här ensam en kväll i början av mars. Sedan fick han höger öga skadat, just när han började må lite bättre, men klarade även det och fick synen tillbaka.

 

Nu återstår att se om han stannar i vinter eller följer de andra unga kajorna söderut. Han smälter så fint in i flocken att vi har fullt upp att skilja dem åt! Fast han är förstås lite tamare än de andra och vill alltid sitta närmast matte.

 

En annan förvandling som heter duga är Mini-Vinnies utveckling från litet kärleksknyte till stor och stark sibir! I morgon är det på dagen tre år sedan han tassade in här och gjorde oss alla till ansvarsfulla storebröder.

 

Då med en liten svansstump, som knappast var värd namnet, och nu med en lång, plymig, excellent utställningssvans! Dessutom har det lilla knytet niodubblat sin vikt sedan han kom och ska fortsätta växa i två år till.

 

Tiderna förändras, och vi med dem, både till det bättre och sämre. För oss som kommit upp i åren är det tyvärr ofta till det sämre! Speciellt i sällskap med badrumsvågen. Husse och matte gladde sig nyss åt att jag blivit smärtare, men det visade sig tyvärr vara en synvilla!

 

Febus däremot, som i år fyllt fem och nu anses vara vuxen, håller formen perfekt och blir bara maffigare och maffigare för varje månad som går. Men så är han fortfarande också vig som en akrobat och kan lätt slå knut på sig själv.

 

Artemis har fyllt sju år och jag blir snart åtta. Han går numera under smeknamnet ”Kulan” här hemma, då han är kort i rocken och ganska så rund om magen. Men vi mår toppen och är ju faktiskt sibiriska katter och inga smäckra exotiska varelser.

Så länge vi kan klättra upp på farstukvisttaket och obehindrat hoppa upp och in genom sovrumsfönstret är matte nöjd. Det kräver sin katt, då klätterställningen är en svajig kaprifol och taket lutar under fönstret!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Hedersgäst på födelsedagsfest

Dagen efter brukar vara lite avslagen, och veckan efter har varit det här med. Luften gick liksom ur efter den årliga utställningen och firandet av Mini-Vinnie, så vi har mest tagit det lugnt och njutit i höstsolen mellan de upprepade regnskurarna.

 

Veckans höjdpunkt för mig var därför när jag på promenaden hamnade på födelsedagsfest hos mina bästisar Else-Gun och Björn i kvarteret här nedanför. Matte bjöds på bubblande champagne, medan jag åt partygodis och minglade med gästerna!

 

En toppendag då alla ville träffa och gosa med mig, som Else-Gun alltid pratar som sin kompis. Så i helgen var matte och jag ner och grattade i efterskott, då vi inte visste att hon fyllde år när vi blev inbjudna i torsdags. Och nu tog matte förstås med kameran också!

 

Hemma var bröderna i upprorsstämning, när matte och jag äntligen kom hem efter den oväntade festen i torsdags. Jag skulle ju bara ut på promenad, precis som de varit före mig, men blev borta alldeles för länge. Så de var rejält upprörda och avundsjuka när jag kom hem.

 

Artemis smög mest omkring i funkiorna, medan Febus busade med en grästuva på sitt alltid lika obegripliga sätt. Men husse berättade att de sprungit ut och in i skytteltrafik, och bråkat med varandra, så han varit tvungen att ta isär, dem bara för att matte och jag var borta.

 

Men så fort vi kom hem var ordningen återställd. Och tur var väl det då Mini-Vinnie varit till Anna och Sandra på Dala djurklinik och tagit tandsten dagen innan! Lyckligtvis behövde han bara få lite lugnande för att bli ren och fin i munnen, så redan samma kväll var han ute och satt på sin pall.

 

Då var det fortfarande lite ljummet i luften, men under helgen har vi verkligen fått veta att det är höst. Jag passar därför på att knyta ihop säcken i dag med den här bilden på en av våra vita rosor, som fortfarande blommar så här vackert men inte länge till!

Tassekram Triton med bröderna Artemis Febus och Mini-Vinnie

CAP-rosett i rekordfart

En heldag i buren var ingen höjdare för Mini-Vinnie! Han låg mest och höll koll medan han längtade hem och ut i trädgården! Tills han plötsligt skulle hissas upp i luften, få sitt CAP-cert, fina vitsord och ett ”I love you” från den italienske domaren.

 

 

Det gick så snabbt att Mini-Vinnie, som tar allt i sin egen takt, knappt hann fatta vad som hänt. Strax var han tillbaka i buren igen med sin rosett, men lite för blyg för att gå vidare! För när domaren viftade med sin vippa tittade Mini-Vinnie på matte i stället.

 

 

Väl hemma var han jättemallig och vi storebröder tävlade om att få rå om honom. Full av bus smög han med huvudet först ner i väskan, han haft med sig, och tittade sedan glatt upp med sin rosett! En minstebror att vara stolt över.

 

Till och med jag lockades med i Mini-Vinnies glädje över att vara hemma och försökte krypa ner i den röda väskan. Det misslyckades förstås men var lika festligt ändå! För Mini-Vinnie var helt fascinerad av att se mig trängas i väskan.

 

Det ska villigt erkännas att jag trivdes som fisken i vattnet i väskan, där jag låg och spanade på lillpippis och låtsades att jag inte syntes alls! Mini-Vinnie har från första stund lyckats locka fram leklusten hos mig och det lyckas han tydligen med än.

 

 

Artemis välkomnade Mini-Vinnie på farstukvisten, och var lika glad som jag att ordningen var återställd och minstebror lyckligt hemma igen med sin rosett. Nu behöver han bara en till för att kunna titulera sig Premier som Artemis och Febus.

 

Febus väntade i det längsta med att undersöka väskan, som varit med på utställningen. Men när han väl fått smak på den satt han kvar och stilade en lång stund. Så slutet gott – allting gott, som det heter i sagan, fast här hemma är det på riktigt! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Till helgen smäller det…

 

Artemis och Febus fortsätter palla äpplen på allmänningen medan Mini-Vinnie och jag håller oss på ”mattan”. Nybadad och fin, som han är, har matte bett mig se till att han håller sig lugn och inte smutsar ner sig alltför mycket

 

 

Det har nu bröderna äppelpallare inga som helst problem med utan siktar högt i var sitt paradisträd. Där uppe har de utsikt över hela kvarteret och kan hålla koll på allt och alla som rör sig både i luften och på marken.

 

 

Själv ligger jag som bäst på trädgårdsbordet och håller Mini-Vinnie sällskap. Han är nybadad, kammad och fönad och håller på att förberedas inför höstens stora begivenhet. Dalälvskattens internationella utställning i Falun till helgen!

 

 

Han är den ende av oss bröder som är anmäld, då jag för flera år sedan tackat för mig och vägrat ställa upp. Artemis och Febus har redan tagit sina Premier-titlar! Så det är bara Mini-Vinnie som fortfarande jagar certifikat.

 

 Bara på skoj, men visst blir vi glada om ni håller tassar och tummar för honom. Själv bryr han sig mindre men är säkert nöjd med att få ha matte för sig själv en hel helg. Anmäld både lördag och söndag, men känns det jobbigt blir det bara en dag!

 

 

Utställningen hålls i år som i fjol på i trivsamma lokaler på Lugnet i Falun. Drygt 400 katter deltar både lördag och söndag, och alla intresserade är förstås jättevälkomna att titta närmare på dem och kanske hitta en ny favorit!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Vilse i pannkakan…

 

Tror nästan att matte är lite vilse i pannkakan, då hon är i planteringstagen igen!.Men sanningen är den att hon egentligen inte alls tycker om hösten! Så för henne är det bara ett sätt att försöka lura sig själv med lite nya blommor.

 

 

Gula som solen, och vi hjälper förstås till, fast vi vet att hela härligheten snart fryser bort. För frostnätterna närmar sig osvikligt med stormsteg, även om matte yrar om någon sorts strålande indiansommar i oktober.

 

 

Självklart ställer vi upp och håller henne sällskap hur stollig hon än är. För hjälps vi åt går det fortare, inbillar vi oss, och då följer hon med ut på tassetur efteråt. Det är dagens höjdpunkt hur mycket blommor vi än har här hemma.

 

 

Vilse i pannkakan på allvar är också det glada gänget sparvilar på pidestalen. De har fått en hel nystekt tunnpanakaka i små bitar och gottar sig redigt vill jag lova! Det säger bara swisch, så är det slut på hela härligheten.

 

Visst är det härligt med en egen liten rosengård, och det har vi här hemma just nu. För sommaren, som aldrig kom, har gjort att rosorna börjar blomma först frampå höstkanten! Och tillsammans med mattes gula ”solar” är det faktiskt riktigt trivsamt!

 

 

Småbröderna Febus och Mini-Vinnie är suveräna trädgårdsmästare, och de bästa lärlingar matte kunde ha. De kan hålla på hur länge som helst och peta i jorden, som matte hällt i krukorna, och verkligen tassa den både lucker och fin.

 

Det uppskattar förstås Artemis och jag som, med gott samvete, kan nöja oss med att vara ”sällskapsdamer” och slippa smutsa ner tassarna. Och med det önskar vi på trädgårdsbordet er alla en riktigt fin höstvecka så här i mitten av september!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

.

 

 

 

 

 

Nu pallar vi äpplen i paradiset

Småbröderna busar ute på allmänningen och pallar äpplen i paradisträden! De älskar att smyga omkring där uppe och peta ner de pyttesmå frukterna, som är en fröjd för ögat men sura som bara den.

 

Febus föredrar det större trädet med mörkare blad och frukter som stora svarta bär. Inte heller de så värst populära hos ”pippis”, förrän möjligtvis när frosten nupit dem om de då fortfarande hänger kvar.

 

 

Artemis och jag än lite mer jordnära och njuter av de tappra blommor som återstår efter de senaste dagarnas regnväder. Här hemma är det dags att börja tänka på allvaret efter att vi lekt oss genom sommaren.

 

 

Plötsligt är det dags för den årliga vaccineringen mot kattpest och kattsnuva. Här gäller det att matte ser till att vi se till att vi bara får kombi-vaccin vart tredje år och enbart mot snuva de två åren emellan.

 

Och medan jag ändå är inne på det lite allvarligare, så sitter matte just nu och läser våra försäkringsbrev. Den årliga genomgången för att hon ska känna sig trygg, att vi är trygga, om olyckan skulle vara framme!

 

 

Tryggt nere på marken är i dag också småbröderna  efter helgens bravader i paradisträden.  Mini-Vinnie nere i  slänten med utsikt över granngården och Febus stadigt placerad på brunnslocket där han gärna tar en paus!

Och tur är väl det då våra försäkringar är faktiskt dyrare per år än försäkringen för hela huset här hemma! Men vi är förstås fyra bröder i familjen, medan huset bara är ett och dessutom aldrig behöver gå till veterinären!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie