Till helgen smäller det…

 

Artemis och Febus fortsätter palla äpplen på allmänningen medan Mini-Vinnie och jag håller oss på ”mattan”. Nybadad och fin, som han är, har matte bett mig se till att han håller sig lugn och inte smutsar ner sig alltför mycket

 

 

Det har nu bröderna äppelpallare inga som helst problem med utan siktar högt i var sitt paradisträd. Där uppe har de utsikt över hela kvarteret och kan hålla koll på allt och alla som rör sig både i luften och på marken.

 

 

Själv ligger jag som bäst på trädgårdsbordet och håller Mini-Vinnie sällskap. Han är nybadad, kammad och fönad och håller på att förberedas inför höstens stora begivenhet. Dalälvskattens internationella utställning i Falun till helgen!

 

 

Han är den ende av oss bröder som är anmäld, då jag för flera år sedan tackat för mig och vägrat ställa upp. Artemis och Febus har redan tagit sina Premier-titlar! Så det är bara Mini-Vinnie som fortfarande jagar certifikat.

 

 Bara på skoj, men visst blir vi glada om ni håller tassar och tummar för honom. Själv bryr han sig mindre men är säkert nöjd med att få ha matte för sig själv en hel helg. Anmäld både lördag och söndag, men känns det jobbigt blir det bara en dag!

 

 

Utställningen hålls i år som i fjol på i trivsamma lokaler på Lugnet i Falun. Drygt 400 katter deltar både lördag och söndag, och alla intresserade är förstås jättevälkomna att titta närmare på dem och kanske hitta en ny favorit!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Vilse i pannkakan…

 

Tror nästan att matte är lite vilse i pannkakan, då hon är i planteringstagen igen!.Men sanningen är den att hon egentligen inte alls tycker om hösten! Så för henne är det bara ett sätt att försöka lura sig själv med lite nya blommor.

 

 

Gula som solen, och vi hjälper förstås till, fast vi vet att hela härligheten snart fryser bort. För frostnätterna närmar sig osvikligt med stormsteg, även om matte yrar om någon sorts strålande indiansommar i oktober.

 

 

Självklart ställer vi upp och håller henne sällskap hur stollig hon än är. För hjälps vi åt går det fortare, inbillar vi oss, och då följer hon med ut på tassetur efteråt. Det är dagens höjdpunkt hur mycket blommor vi än har här hemma.

 

 

Vilse i pannkakan på allvar är också det glada gänget sparvilar på pidestalen. De har fått en hel nystekt tunnpanakaka i små bitar och gottar sig redigt vill jag lova! Det säger bara swisch, så är det slut på hela härligheten.

 

Visst är det härligt med en egen liten rosengård, och det har vi här hemma just nu. För sommaren, som aldrig kom, har gjort att rosorna börjar blomma först frampå höstkanten! Och tillsammans med mattes gula ”solar” är det faktiskt riktigt trivsamt!

 

 

Småbröderna Febus och Mini-Vinnie är suveräna trädgårdsmästare, och de bästa lärlingar matte kunde ha. De kan hålla på hur länge som helst och peta i jorden, som matte hällt i krukorna, och verkligen tassa den både lucker och fin.

 

Det uppskattar förstås Artemis och jag som, med gott samvete, kan nöja oss med att vara ”sällskapsdamer” och slippa smutsa ner tassarna. Och med det önskar vi på trädgårdsbordet er alla en riktigt fin höstvecka så här i mitten av september!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

.

 

 

 

 

 

Nu pallar vi äpplen i paradiset

Småbröderna busar ute på allmänningen och pallar äpplen i paradisträden! De älskar att smyga omkring där uppe och peta ner de pyttesmå frukterna, som är en fröjd för ögat men sura som bara den.

 

Febus föredrar det större trädet med mörkare blad och frukter som stora svarta bär. Inte heller de så värst populära hos ”pippis”, förrän möjligtvis när frosten nupit dem om de då fortfarande hänger kvar.

 

 

Artemis och jag än lite mer jordnära och njuter av de tappra blommor som återstår efter de senaste dagarnas regnväder. Här hemma är det dags att börja tänka på allvaret efter att vi lekt oss genom sommaren.

 

 

Plötsligt är det dags för den årliga vaccineringen mot kattpest och kattsnuva. Här gäller det att matte ser till att vi se till att vi bara får kombi-vaccin vart tredje år och enbart mot snuva de två åren emellan.

 

Och medan jag ändå är inne på det lite allvarligare, så sitter matte just nu och läser våra försäkringsbrev. Den årliga genomgången för att hon ska känna sig trygg, att vi är trygga, om olyckan skulle vara framme!

 

 

Tryggt nere på marken är i dag också småbröderna  efter helgens bravader i paradisträden.  Mini-Vinnie nere i  slänten med utsikt över granngården och Febus stadigt placerad på brunnslocket där han gärna tar en paus!

Och tur är väl det då våra försäkringar är faktiskt dyrare per år än försäkringen för hela huset här hemma! Men vi är förstås fyra bröder i familjen, medan huset bara är ett och dessutom aldrig behöver gå till veterinären!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Dags att öppna nötserveringen

 

Jag sitter på farstukvisten, och kikar ut genom spjälorna i räcket, när jag hör ett lika välkänt som välkommet ljud! Det är våra talgoxar och blåmesar, som återvänt från sommarvistet, och förkunnar att det är dags att öppna nötserveringen.

 

De små liven ska nämligen ha skalade fågeljordnötter på menyn för att vara nöjda, medan våra små grå ”sparvilar” föredrar skalade solroskärnor. Båda rätterna bra för oss stadsbor, då de inte lämnar minsta lilla skräp på marken.

 

Det är alltid lika mysigt för oss bröder när de bevingade återvändarna dyker upp i trädgården frampå höstkanten. Först för att äta upp sig inför vintern och sedan stanna kvar och fortsätta att sprida glädje under den mörka årstiden.

 

Nu har det hänt, och serveringen håller på att prepareras med godsaker,  så vi bröder kan sitta på första parkett och njuta av skådespelet. Härligt trivsamt med lite nytt sällskap, när nu ”Minstingen” mestadels sover hela dagarna.

 

 

Mindre härligt är att ett gäng skränande ungdomar i helgen gått loss på den sista av våra fina varningsskyltar för ”kottarna” som tultar runt här om nätterna. Den första skars loss och stals en stökig natt för någon  vecka sedan.

 

 

Sorgligt när skyltarna verkar ha gjort nytta och fått bilisterna att sakta in. Nu är det tomt på staketet och bara att hålla tassar och tummar för att ”kottarna” har änglavakt på sina nattliga promenader runt kvarteret

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Soligt stopp i utförsbacken

Så fick vi då äntligen några soliga dagar i trädgården. I går och i dag med snudd på den värme vi saknat hela sommaren! Och i utförsbacken mot höst gäller det att ta vara på varje liten himmelsk stråle.

 

 Det har vi gjort i helgen, och Artemis blev till och med så upphiad att han började jaga solkatter. Ingen hejd på honom när han drar i gång sitt spring, och han fortsatte så länge solen stod rätt på himlen.

 

 Till och med den allra blygaste lille kompisen vågade sig fram och smörja kråset flera gånger fast vi var ute och busade på gården. Han fortsätter äta som en häst och tassar gladligt omkring på fatet för att få i sig allt. 

 

 

 

 

Febus ägnade sig mer åt att jaga småkryp under blomurnorna. Han har alltid haft förkärlek för det, men i år med sämre resultat än tidigare. För så lite smått och gott i insektsväg, som i sommar, har det väl aldrig varit.

 

 

Mini-Vinnie var förstås mest intresserad av ”Minstingen” och satt och kollade på honom bakom mattramblommorna. Väldigt försiktigt då han förstått att den nykomlingen är mycket blygare än våra gamla ”kottar”!

 

 

Så långt var allt frid och fröjd, tills vi i går kväll fick objudet besök uppifrån. På en tiondels sekund var alla pippisar borta utom ”Trashanken”, som gömde sig i vildvinet och satt där i nästan en halvtimme.

Troligtvis tog den objudna gästen ett byte här, för inga pippisar vågade sig tillbaka på hela kvällen. Först i morse var ordningen återställd, och nu fortsätter vi njuta av den efterlängtade sommaren

Tasekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Inte större än en prydnadskatt

 

 

Ingen kan göra allt – men alla kan göra något! Jag har sagt det förr, och många med mig, men det tål att upprepas. Och det så  länge en enda liten hjälplös kattunge lämnas kvar vid sommarstugan med bara ett stort fat mat!

 

 

Vi har det bra som kan krypa in i mattes sköna tröja, eller mysa på en mjuk filt på farstukvisten, när regnet öser ner och det känns ruggigt ute.  Självklart med goa maten i magen för att må bra och hålla värmen i kylan.

 

Vi får till och med gräs från skogen att gotta oss med, men för den ensamma kattungen finns inget kvar. Den slickar förtvivlat fatet i förhoppning att någon ska ha fyllt på lite mer!!! Men fatet  förblir tomt, medan magen skriker efter mat.

 

 

Nästan lika svulten var den blyga lilla ”Minstingen”, som plötsligt bara dök upp här för en vecka sedan.  Jag hade precis skrivit klart om ”Lill-Kotte” och hösten, när det klirrade i en liten lerkruka mot stenplattorna.

 

Där satt han! Och efter ett par nätter i halmen under farstukvisten, har ”Minstingen” nu flyttat in i den tomma storstugan. Fortfarande blyg, och knappt större än den lilla prydnadskatten, men äter som en häst!

 

 

Så sommaren är kanske inte riktigt slut än, och med ”Ministingen” i storstuga ligger vi mest på gräsmattan utanför och håller koll. Plötsligt har livet blivit spännande igen för Febus och Mini-Vinnie som åter fått väktarjobb!

 

 

Fast när semestern är slut och skolorna börjar är det höst. Då ligger sommarstugeområdena öde, och vi kan bara hoppas att det inte gömmer sig någon liten medvetet kvarglömd kattunge där.

Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut!!!  Därför måste ni go´vänner, som följer mig, lova varandra att våga föra djurens talan och aldrig blunda för ett djur i nöd.  För som sagt, ingen kan göra allt –  men alla kan göra något

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

En förändringens tid är här

Det är mycket nu  i en brytningsperiod mellan sommar och höst. En förändringens tid som Artemis och vi andra bara stillatigande  tvingas följa med och hålla koll på fast vi inte vill! 

 

För bara en knapp vecka sedan var ”Lill-Kotte” här hela tiden och höll oss sällskap! Han var så härlig och hjälpte med glädje till att veckostäda sin älskade storstuga och bädda mjukt med hö och halm.

 

Mini-Vinnie tyckte det var jättespännande, och gömde sig gång på gång i den taklösa stugan. Så långt var allt frid och fröjd, men nu knackar hösten på dörren och ”kottarna” börjar röra på sig allt mer.

 

Det är säkert bara som det ska vara, för ”Lill-Kotte” och kompisarna är fortfarande hit och äter på kvällar och nätter alla fyra. Naturens gång, heter det visst, och är bara att acceptera för oss tamdjur.

 

Men så trogen som ”Lill-Kotte” varit, oss här hemma hela sommaren, känns det förstås tomt. Nu behöver det förstås inte vara slut än, men det märks att något vi inte riktigt förstår är på gång.

 

Vi håller koll från både högt och lågt, fast mörkret gör det svårt att följa våra taggiga bästisar om nätterna. Det enda vi ser på morgonen är att de ätit utanför och vilat i alla tre ”kottestugorna.

Med det slutar jag i dag och önskar er alla en fin vecka i mellanperioden! Och njut av solen de dagar den skiner, för snart är det oåterkalleligt höst!

Tassekram Triton

Historien upprepar sig…

 

Så sant som det är sagt. Historien upprepar sig, minst en gång om året, och är väl egentligen inte mycket att orda om! Men samtidigt svårt att förtiga, då vi gör på oss på löpande band.

 

 

Det har med andra ord varit en sådan där riktig skitvecka, då vi tvingats åka i skytteltrafik mellan gården och duschkabinen. För lurviga stjärtar och lösa magar är en synnerligen dålig kombination!

 

 

Jag kan lova att matte haft fullt upp, och på slutet suckat tungt, när vi kommit in och visat upp oss. Varenda gång med eländet larvande i pälsen där bak och dags för en ny vända in i duschen.

 

 

Skonkost och levande mjölksyrebakterier har matte serverat och lyckats fixa magarna med det. Rätt så behagligt, då de snälla bakterierna är jättegoda och förgyller maten som grädde på moset.

 

 

Så mycket mer har vi inte hunnit med, än att duscha och soltorka, medan vi kollat på lillpippis. Lyckligtvis stannade magarna också av innan regnet och åskan drog in i slutet på veckan.

 

 

Då ville inte ens ”Lill-Kotte” vara ute med oss, utan tittade bara fram för att få en gobit, innan han smög tillbaka in i sin stuga. Nu lyser solen mellan skurarna och får fart på humlor och bin igen.

 

 

De äter sig så tunga att de knappast kan flyga, medan vi mest ligger och latar oss. Sänder en tacksamhetens tanke till de små vita kornen i det bruna pulvret som snabbt fick magen i form.

 

Tänker också på matte, som suckat över vår skit, men kommer hem helt lyrisk med bilder på färsk blåbärsspäckad björnspillning. Fast det kan ju bero på att hon inte behöver tvätta nalle i stjärten!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie  

Vem kunde väl tro…

 

Vem kunde väl tro att vår mini-parvel skulle bli så stor och fortfarande vara lika go! Men så är det, och när han i veckan fyllde tre år, mindes vi tillbaka och blev alla smått nostalgiska.

 

För så är såg han ut när han kom, och fick allas våra hjärtan att smälta! Och fast han snart växt i kapp mig är han fortfarande allas vår Mini-Vinnie eller ”Minimalis” som matte kallar honom!

 

 

Nu är han firad och vi har också roat oss med att hålla koll på årets crusing från gavelfönstret i vardagsrummet. Hur spännande som helst tills en våldsam krasch ändade tillställningen.

 

 

Men jag måste erkänna att vi redan innan dess var lite oroliga för var ”Lill-Kotte” höll hus. För just den morgonen kom han inte ut från sitt hus som han gjort varje morgon hela sommaren.

 

Inte heller kom han på kvällen, medan ”Mini-Kotte” höll oss sällskap hela tiden. Även ”Kotte” och ”Kottelina” kom smygande framåt natten, men ”Lill-Kotte” var försvunnen.

 

 Morgonen efter blev världens mardröm för matte! Hon tittade ut mot Gruvgatan, och såg något grå-brunt, som låg där alldeles vid refugen. I ett huj slängde hon på sig kläderna och rusade iväg.

 

 Vi såg henne bara försvinna runt knuten och i väg längs Sturegatan ut mot fyrfilskorsningen med Gruvgatan. Där stannade hon vi knytet, vände och vinkade glatt åt oss på hemvägen.

 

 

Knytet hon på håll befarat att var ”Lill-Kotte” var en hopknycklad brun papperspåse! Lyckan blev sedan fullständig, när hon kom in genom grinden och möttes av en nyvaken ”Lill-Kotte”!

 

 Han hade letat sig hem när crusing-stormen lagt sig och vi alla krupit till kojs! Nu ville han visa upp sig, och få lite frukost, innan det var dags att tassa tillbaka in och sussa sött i storstugan igen.

 

 

Slutet gott – allting gott! Trashanken mår bara bra och börjar få nya fina stjärtfjädrar. Snart ska han byta hela ”kostymen” och i höst äntligen få bli som en ny fågel! Viken himmelsk lycka…

 

 

Sist men inte minst! Veckans fynd gjorde födelsedagsfirande Mini-Vinnie härom kvällen. På farstukvisten hittade han den största mörkt kopparglänsande skalbagge vi här hemma någonsin sett! Så vacker att vi blev sittande som förtrollade en lång stund hela familjen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

Tass på er från oss i gröngräset

Lekande lätt går allting för oss alla här hemma just nu. Vi har verkligen semester, och njuter i fulla drag, medan matte fortfarande väntar på sommarvärmen!

 

Nu lär hon få vänta, då fruntimmersveckan är passerad och augusti snart knackar på dörren.  För ni har väl märkt att det redan börjar bli mörkare om kvällarna!

 

Fast så där riktigt ljusa nätter var det faktiskt inte ens runt midsommar. Jag minns att matte och jag måste ha ficklampan tänd när vi var ut med nattamat till ”kottarna” även då!

 

Så visst är det en lite märklig sommar utan ljusa varma nätter. Fast dagarna är helt okej för oss med päls, även om matte tvingas springa omkring i långärmat och fleecetights.

 

Nu laddar vi bröder och måsfrun upp för onsdagens crousing här på stadens gator, och ute i korsingen förbi vårt hus. Det tycker vi är jättespännande, men är mer oroliga för våra ”kottar”! 

 

Lyckligtvis brukar de hålla sig lugna i sina krypin tills motorbruset lagt sig frampå nattkröken! Och  dessutom är den osaliga däckbränningen i år flyttad till Ingarvet långt härifrån.

 

Det är inte bara pippis och lillpippis som älskar mattes pannkisar. Nygräddade väcker de också rovdjuret i ”Lill-Kotte”, när han lyckas sno en jättebit ur handen på matte!

 

Våra små sparvilar fortsätter att visa upp nya kullar med små sötnäbbar gång på gång. Nu sitter en ny syskonsamling här och fladdrar med vingarna medan de gapar stort efter mat!

 

 Måste sluta i dag med att berätta att det tyvärr inte bli någon Tritondag i år. Men jag hoppas att vi kan ses lite spontant då och då i stället! Så hör av er go´vänner och välkomna in på en fika när närhelst ni har vägarna förbi!

 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie