Tandlöst – som vanligt

 

Det är lyckligtvis inte mitt garnityr det handlar om, för jag har fortfarande några riktigt vassa gaddar kvar! Men några sådana sticker definitivt inte ut i det just nu aktuella förslaget till ny moderniserad djurskyddslag.

Så illa ställt är det med modet hos våra politiker! Att det dessutom tagit både sittande och tidigare regering, närmare sju år att krysta fram ett förslag, är ännu värre. Inte minst som mycket av det som föreslås i praktiken redan gäller.

 

Vart tog exempelvis kravet, på att utekatter skulle till veterinären för att bli lugna, snälla och goa, vägen i förslaget till modernisering. Och varför måste obligatorisk ID-märkning och registrering utredas vidare!

Det har matte och jag undrat över i flera dagar och är så grymma på politiker att vi nästan reser ragg. En tandlös skrivbordsprodukt kallar matte det aktuella förslaget till ny moderniserad djurskyddslag.

 

 

Tråkigt att börja året så här, men vi kan inte tiga! Redan för 10 år sedan samlade Djurskyddet in 100 000 namnunderskrifter för obligatorisk id-märkning och registrering av katt.

Därefter har namninsamlingar, för att stärka lagarna för katter, gjorts både 2014 och 2016. Och det samtidigt som nästan alla remissinstanser ställde sig positiva i den stora djurskyddsutredningen 2011.

 

Sedan dess har det gått snart sju år utan att något hänt! Ändå törs inte politikerna fatta det så viktiga beslutet, men framhåller att samhället ska ta ansvar för herrelösa katter. 

De tror problemet ska kunna stävjas genom att göra det straffbart att överge djur. Men hur många av landets 150 000 hemlösa katter är det någon som vet vem som har ägt från början.

 

 Och hur ska polis och länsstyrelse, som är samhället, klara av att omhänderta alla herrelösa katter, som behöver inkvarteras, och få veterinärvård innan de seriöst placeras ut dem i nya trygga hem.

Det låter bra men är i verkligheten en skrivbordsprodukt som saknar verklighetsförankring. Och att fortsätta utreda på minkarna, i stället för att, som många andra länder, förbjuda pälsfarmning, är en skam.

 

 

Samma sak med förbudet mot elefanter och sjölejon på cirkus. Visst är det bra men borde ha kommit för länge sedan! Det är dags för våra politiker att vakna och sluta slå sig för bröstet med att vi har världens bästa djurskydd. I verkligheten är vi förbisprungna av flera andra länder för länge sedan!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Återblick på ögonblick

Nytt år med nya önskningar, föresatser, överraskningar och löften. De sistnämnda svåra att hålla men hör ändå liksom firandet till! Och visst behöver vi en återblick för att se framåt.

 

Därför bjuder jag i dag på en liten årskrönika, med några minnesvärda ”klick”,  och börjar med Mini-Vinnie som tog skydd i Bamses trygga famn när plogbilen dundrade fram som värst i januari.

 

Full fart var det däremot på broder Atemis, som i februari roade sig med att rusa omkring i nysnön. Och inte nog med det! Han blev så uppspelt att han i bästa sibbestil råmade som en riktig ko!

 

Husses och mattes mest minnesvärda ögonblick var mötet med den vackre lodjurshanen i mitten på mars. Vi fick bara se den stora katten på bild men blev ständigt jämförda med den i flera veckor framöver.

 

Strax innan hade den stackars ”Trashanken” dykt upp, så vi hade fullt upp med att hjälpa och skydda det lilla livet från skatorna. Det lyckades mot alla odds, trots att han skadade höger öga och var enögd i flera veckor.

 

 

I mitten på april slog vår högsta önskan in, då vår första ”Kotte” återvände efter vintervilan och flyttade in i sin gröna stuga! Då kände vi att sommaren var räddad och var lika lyckliga allesammans här hemma.

 

Maj månad kom med bråda tider för talgoxen, och alla andra pippis”, som plockade i sig allt pälshår vi hade fällt under vinter och vår. Här är det Artemis gyllene strån som är på väg att bli mysigt i bomaterial.

 

Midsommarfirande med kransar är en tradition vi alla ser fram emot. Vädrets makter var med oss, då solen sken och vi hann ha det jättemysigt på gården, innan regnet stod som spön i backen och allt blev sjöblött.

 

Självklart fick ”Kotte” också sin krans, men den fick pryda stugan i stället. För han är ett vilt djur, och ska respekteras som ett sådant, hur mycket kompis han är med oss och matte.

 

Inte att förglömma är heller ”Måsen” och hans fru, som underhöll oss hela sommaren med sina högljudda skrikanden så fort de fick matte inom synhåll.  Ledsamt nog försvann ”Måsen” alldeles för tidigt…

 

Sommaren blev kort, om den över huvudtaget kom, och hösten tog snabbt över allt mer. Men vi hade lyckan att få ha flera stora och små ”kottar” boende hos oss ända till långt in i september.

 

Vid den tiden stod paradisträden i sin fulla prakt och var så jätteskojiga att palla mini-äpplen från. De är inget vidare goda att äta, men efter första frostknäppen uppskattas de av vissa ”pippisar”!

 

I månadsskiftet september/oktober var det så dags för Dalälvskattens årliga utställning, som numera bara lockar Mini-Vinnie och matte. Minstingen fick sin rosett och kom hem stolt som en tupp.

 

Den stora lyckan frampå höstkanten var att ”Trashanken” blev finare och finare och till sist kunde  visa upp sig i helt ny ”kostym”. Borta var de gamla oljiga sotiga fjädrarna och i våra ögon var han finaste kajan i hela vår stad!

 

Hösten kom och det blev bara mörkare och mörkare. I slutet på oktober fyllde jag åtta år och matte glömde som vanligt mig födelsedag! Men jag fick rosor av goda vänner, och blev firad av alla här hemma hela veckan efteråt.

 

Mörkare och mörkare fortsatte det att bli, även om snön lyste upp lite. Men så kom äntligen det efterlängtade vintersolståndet, som gav hopp och gjorde Mini-Vinnie så glad att han lyste upp hela allmänningen.

 

Sist men inte minst kom så julen och det efterlängtade nyåret, som vi firade lugnt och stilla hemmavid, utan allt för mycket smällande utanför! Nu har tiden hunnit ikapp mig, och jag slutar jag min återblick, med att säga god fortfortsättning på er allesammans!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

 

 

Linslusar är vi allihopa…

 

God fortsättning på julen go´vänner. Hoppas den varit både fröjdefull och fridsam, och att tomten varit snäll mot er alla! Här vaktar våra rara småtomtar lillstugorna på gården i stället för att dela ut klappar till stora och små!

 

Det är guld värt att ha småtomtarna som trygghet där ute i mörkret den här tiden på året. Vi varken får eller vill sitta ute hela nätterna, då vi hellre myser av feststämningen inne i stugvärmen med familj och vänner.

 

 

Rosinetter och tomteluvor är egentligen ingenting för oss. Men självklart ställer vi upp när matte kallar för att sprida julstämning både här hemma och i bloggen! Och visst känns det extra festligt med glänsande sidenband runt halsen

 

 

Så när vi väl får på oss rosinetterna vill vi aldrig sluta sprida julglädje här hemma. Vi älskar att få rå om matte och kunna stjäla hennes hela uppmärksamhet mitt i julfirandet!  Och det finns ingenstans vi trivs så bra som framför kameran.

 

 

 

Nu stundar några mellandagar innan det är dags att sammanfatta det gångna året och fira nyår. Vi hoppas kunna tillbringa dem ute i snön, som fallit ymnigt hela annandagen. Bara nu inte regnet tar över och smälter bort hela härligheten!

 

 Det ser misstänkt ut, och låter oroväckande på långtidsprognoserna, men vi tar det med ro. Vi firar fortfarande jul, och medan plusgraderna stiger utanför fönstret myser vi vidare med husse och matte inne i stugvärmen.

 

 Lite tidigt kanske, men ett riktigt Gott Nytt År önskar vi alla här hemma redan nu er alla som följer oss bröder i bloggen. Och vi hoppas förstås ni fortsätter vara med oss, när vi tassar mot ljusare tider in på det nya året!

 Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 PS. Jag vet förstås att det heter rosetter, men när de sätts på oss sibirier kallar jag dem rosinetter, för det är egentligen hur stolligt som helst! DS.

 

Grattis och God Jul go´vänner!

 

Grattis i julstöket, säger jag i dag till Ann Bergqvist i Ålberga, Susanne Gustafsson i Helsingborg och Bettan Persson i Falun! Ni är vinnare av årets sista pälssvansar, som i kväll läggs på lådan för att hinna fram till jul.

 

Hade så gärna velat dela ut svansar till alla, men det går ju nu inte. Så låt oss glädjas med dem som vann, och hoppas på god ut nästa gång! Broder Artemis älskar dem, fast nu tassar han mest omkring med egna svansen i vädret i snön.

 

Så länge den nu ligger kvar, då det är jättekallt ena dagen och ”plussisar” på termometern nästa. Är så fint med alla små växter som bäddas in i mjuka snön. Så vi hoppas förstås på en gammaldags vit jul  för både stora och små.

 

Några små varningens ord i all vänlighet vill jag också smyga in medan småbröderna håller koll på läget utomhus. Levande ljus och de allra flesta julblommor är farliga för både hund och katt och måste stå utom räckhåll.

 

Samma sak med godis som choklad och russin. För att inte tala om prasselsnören, ljusslingor och annat småpynt, som är jätteskoj att busa med men väldigt illa om de hamnar i magen. Faktum är att julen är fylld av faror för oss husdjur hur trivsam den än må vara!

 

Med det önskar vi er alla en fortsatt fin vintervecka och riktigt GOD JUL! Och tänk på att lysa upp och göra det mysigt, med lite extra talgbollar, jordnötter, solroskärnor och hampfrön, även för dessa allra minsta av våra vänner ute i kylan!

Tassekram Triton med småbröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Lyser upp med vita julsvansar

Oj, oj, oj, vad tiden rusar iväg. Knappt hinner det ljusna innan det blir mörkt, och dagarna inskränker sig till ett minimum! Men hav tröst för snart stundar vintersolståndet och sedan vänder det.

 

Andra advent är passerad, och vi har lyckligtvis fått ljus i smågranarna vid lillstugorna. Riktigt mysigt vill jag lova att det är, att mysa tryggt där, när det skymmer och kvällsmörkret breder ut sig!

 

 Lite ljusare och trivsammare blev det förstås när vi fick massor av snö att bädda in oss i. Men säg den lycka som varar, och på en enda natt regnade det mesta bort till min och småbrödernas förtvivlan.

 

 Artemis trodde inte det var sant, och hade fullt upp att kolla ut under grinden om det mjuka vita täcket blivit lika hårt och tunt på allmänningen. Och tyvärr såg det lika isigt ut på stenplattorna där.

 

Så i  väntan på snö och ljusare tider känner jag för att lysa upp vintermörkret med att ”tomta” lite grann i förväg. Tre små mjuka vita pälssvansar har jag lyckats få tag i att lotta ut bland er go´vänner!

Allt ni behöver göra är att mejla namn och adress till  gpia.persson@outlook.com  och skriva julsvans i mejlet. Så sätt i gång, och senast lördag måste vi ha alla tävlingsmejl, för att i nästa blogg kunna presentera vinnarna!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Vi firar vår bildsköne Artemis

 

Grattis säger vi i dag till min bästebror Artemis, som charmade hem en säker andraplats i Royal Canins stora fototävling, i samband med Kattens Dag. Bilden på honom tog andraplatsen, i konkurrens drygt sextusen andra bilder, och fick över tusen röster.

 

 

Så klart vi här hemma är malliga över vår bildsköne mellanbror. Jag firar honom med svansen i vädret, efter de senaste veckornas smärtsamma ”vattensvans”. Det var grymt för mig, som alltid har svansen i vädret, att ha min stolthet hängande bakom mig.

 

 

Lyckligtvis är det över nu, och dessutom har vi fått snö i massor den senaste veckan. Så vi bröder har haft fullt upp att hjälpa husse skotta allmänningen och matte adventspynta ute på gården. Lillgranen är på plats och håller på att prydas med ljusslingor vid lillstugan.

 

Det var första advent i helgen, och därför är det väl pyntandet det mesta handlar om här hemma just nu. Vi håller oss mest till att lysa upp och göra mysigt ute på gården, då levande ljus är förbjudna inomhus med fyra viftande svansar alldeles för lätt fattar eld!

 

 

Dessutom är det så härligt ute nu när det kommit riktigt mycket snö söm måste tassas upp av oss. Artemis nere i slänten, hälsar och tackar alla som röstat på honom, så han nådde sin hedervärda andraplats. Den firar vi dag här hemma och önskar er alla en riktigt fin vintervecka!

 Tassekram Triton  

Hugaligen – vilken mardröm

Hugaligen, vilken mardrömsvecka det varit för mig och hela familjen! Det började redan i måndags morse, då jag glad i hågen tassade ut i femsnåret, som alltid med svansen i vädret.

Men det hände något hemskt därute. Något jag inte lyckats förklara för dem här hemma! Så när matte kollade efter en stund låg jag droppstilla på mjuka dynan i överburen på farstukvisten.

Jag var skadad, men det upptäcktes först när husse släppte in mig med svansen hängande bak och rädd att hoppa upp i favoritfåtöljen. Så jag bäddades ner och serverades mat och dryck i sängen.

 

Veterinären rådde matte att avvakta, då jag åt och drack, men på kvällen blev det värre och jag skrek så fort jag skulle resa mig! Matte blev förtvivlad och låg vaken med mig hela natten.

Största problemet var att jag inte kissat på ett helt dygn, och klockan sex på morgonen skickade matte meddelande till veterinär Per på Vettris, som sköter om mina besvärliga tänder.

Han var förstås fullbokad, men vi fick komma direkt, just för det där med kisseriet. Ett dygn är i mesta laget,  och först när vi skulle åka lyckades jag sätta mig och kissa på gården.

 

Men Veterinär Per såg att jag hade jätteont, så det blev röntgen. Då inget var brutet fick jag två sprutor mot smärta och inflammation, och de sprutorna är nog det ljuvligaste jag upplevt!

På eftermiddagen började livet återvända, och jag vågade röra mig. Det gick bra och jag lyckades börja lyfta på svansen igen. Men problemet var att jag helst skulle ha medicin fyra dagar till.

 Den smakade bra, men jag blev så grymt trött att matte bara vågade fortsätta två dagar. Först i lördags började jag känna mig någorlunda och kunde tassa ut och inspektera allmänningen.

 

I dag känns det rätt bra, men jag tror matte blev chockad, och hon var helt slut efter vaknatten med mig. Nu blev det lyckligtvis inte livshotande, då jag lyckades sätta ner baken och tömma blåsan själv. 

Men ni förstår säkert hur matte mådde, där hon låg och kramade mig hela natten. Livrädd att timmarna skulle ticka i väg och klockan bli för mycket innan jag fick hjälp att tömma blåsan. 

Jag rör mig fortfarande försiktigt, och gör inga våghalsiga hopp. Men svansen, som är min stolthet, håller jag åter högt ! Det betyder allt för mig, och resten är fortfarande en gåta för familjen!

Tassekram Triton med bröderna Atemis, Febus och Mini-Vinnie

Vi rustar för riktig vargavinter

Det varslas om vargavinter i år och som ni ser är jag rustad att möta den i äkta sibirisk päls. Känner mig faktiskt riktigt förväntansfull, och växer nu bara den ulliga kragen ut, så stoppar jag för riktig rysk dunderkyla!

 

 

Riktigt lika långt med pälsbytet har inte broder Artemis kommit, men självklart måste han ut och känna de första vita flingorna under tassarna. Inte mycket att skryta med, och fruset under, men ändå…

 

 

”Sittissiberier” kallar matte oss, då vi inte alls är lika pigga och glada som vi brukar vara över den första snön. Till och med Mini-Vinnie sitter mest och kollar om det möjigtvis finns en snöhög någonstans!

 

 

Men ack nej! Inte ens uppe på lilla redskapsskjulets tak ligger det mer än ett par millimeter. Så där sitter Febus nu och spanar, upp mot himlen, efter mer av den efterlängtade vita varan. Hittills förgäves men…

 

 

Mini-Vinnie fortsätter sitt envisa spanande efter mer snö han med. För det här tunna flortäcket räcker ju inte alls till för bus och lek och mys! Och vad värre är, det lilla vi fått, håller dessutom på att försvinna.

 

Så det är väl bara att tassa  vidare, på det stenhårda underlaget, tills det stundar bättre tider. Det ryktas faktiskt kunna komma lite mer snö alldeles snart. Vi håller tassarna för det och önskar  er alla en fin vit vecka!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Tänk om de kunde tala…

De är våra trogna vänner ute i naturen. Stadiga att luta sig mot, trygga att gömma sig bakom och sköna att gosa med! Dessutom spännande att klättra upp i och mysiga att bara ligga under och njuta!

 

 

Jag tänker förstås på träden, vi har runt omkring oss, som alla har sin egen historia. Tänk om de kunde tala och berätta allt de varit med om! För jag passerar aldrig ett träd utan att läsa av och bekanta mig med det.

 

Fast när det gäller att visa mina innersta känslor, är det bara den gamla häggmispeln utanför grinden som duger. Vid dess grova stam kan jag sitta och gosa i oändlighet om jag bara får vara ostörd där ute på allmänningsmattan!

 

 

Broder Artemis, som i unga år var väldigt blyg och försiktig ute på allmänningen, hade häggmispeln som en trygghet att gömma sig bakom när han blev rädd! Det blev han ofta på den tiden, men lyckligtvis inte nu längre minsann!

 

 

På samma sätt använder Mini-Vinnie nu äppelträden för att smyga på grannarna i radhuslängan nedanför. Han är fortfarande lite blyg, men vill absolut ut på promenad och köar för sin tur ut på allmänningen!

 

 

Febus flyger som alltid både högt och lågt, men sedan häggmispeln tappat sina löv trivs han bäst under kronan. Där jagar han småkryp i tuvorna husse lämnat runt stammen, och är numera trogen som en hund och helt rymningssäker.

 

Nu njuter vi i gröngräset, så länge höstsolen vill, men har så smått börjat vänta på snön. Några enstaka vita flingor slet sig i lördags och våra ”lillpippis” är jätthungriga. Så har ni inte börjat mata än, är det hög tid nu

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie  

Glömd dag men festlig vecka

 

 

Förra söndagen fyllde jag åtta år. Det hade matte förstås glömt, men jag kunde ändå fira med välsmakande rosor! För dagen innan överraskades vi bröder av våra goda vänner Hans och Britt-Inger från Gävle.

De hälsade på med mina älsklingsblommor och massor av annat smått och gott till oss alla. Så vi har firat hela veckan, och dessutom fått vara ute på allmänningen, så fort solen skinit och det varit härliga höstdagar.

 

På allmänningen finns en slänt, som gränsar mot en gammal nedlagd kompost och staketen till grannfastigheterna. Dit ner smyger vi bröder, för att förlusta oss, så fort vi kommer utanför grinden.

 

Slänten har nämligen smått magisk dragningskraft på oss alla. För bara där nere växer något märkligt, som inte syns för blotta ögat, men väl känns i nosen och gör att vi blir riktigt fjolliga.

 

Är vi på festhumör är det stört omöjligt för matte att få oss därifrån. Det går inte att förklara i ord, men det är någonting som håller oss kvar. Räcker att stoppa ner nosen och rispa lite med klorna, så…

 

Nu tror ni förstås att jag överdriver, men det är så sant, och ingen vet vad det är som döljer i marken. Matte har letat, utan att hitta, vad det är vi sniffar oss höga på i den gamla gräsklädda slänten.

 

Nu är det inte så att vi blir lulliga, utan bara lyckliga, när vi ligger där nere och gottar oss. Och slänten är vår alldeles egen, fast den hör till allmänningen, då ingen har lust att smyga omkring i svackan.

 

Har ni något eget ställe, med något spännande i marken, får ni gärna berätta i kommentarsfälten. För hur matte än snokat i gräset här, så har hon aldrig hittat vare sig misstänkta blommor eller svampar.

 

Och slänten är lika lockande, alla tider på året, så länge det är barmark. Även Mini-Vinnie lämnar grinden och pinnar iväg över gräsmattan, och ner i slänten, när han får vara lös ute på allmänningen. 

 

Men han har fortfarande så mycket spännande att bestyra närmare hemma och framför allt vid  rasande muren. Där skiner solen som mest, och smakar gräset som bäst, bland alla spännande dofter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie