Nu väntar vi på våran Febus

Tror ni att det här kan va´ nå´t? Husse och matte tycks tro det i alla fall! Hela nationaldagen satt lillebror Artemis och jag instängda ensamma hemma, för att de var till Brandalsund  och hälsade på den här lilla saken.

En ”pyssling” på åtta veckor, som förstås fortfarande var för mammig för  att följa med hem till oss. Däremot kom husse och matte hem men några söta pysslingkragar, som hon försiktigt planterade i en kruka i väntan på ”pysslingen”.

Så nu vet lillebror Artemis och jag vad klockan är slagen. Fyra veckors ”semester” står närmast på programmet  innan ”pysslingen” ska hämtas hem och tas omhand av oss.

Febus heter han på riktigt, och har alltså även han ett gudabenådat namn. Faktiskt är vi också lite släkt, då hans mamma Destiny är dotter till våran pappa ”Kingen”.

Och pysslingens pappa heter Ingo och bor i Älvnäs utanför Hedemora. Det är ju tack och lov nära, och vi får väl kalla hit honom om ”pysslingen” blir för besvärlig att hålla koll på.

Söt är han i alla fall så det förslår, med sin ljusa päls och sina ärliga blå ögon. Det måste tilloch med jag erkänna efter att ha sett bilder på den lilla ”pysslingen”  i arbetsmaskinen.

Men ni ska vet att lillebr0r Artemis och jag var sura när husse och matte äntligen på hem på nationaldagen. Hela kvällen höll vi dem kort och myste när de tyckte lite synd om oss som varit ensamma i över åtta timmar.

Historien upprepar sig har jag sagt någon gång förut och säger det igen. Jag minns väl hur det var innan och när lillebror Artemis kom, och då hade jag ändå storebror Nisse att gömma mig bakom och ty mig till.

För ska sanningen fram var jag livrädd för lillebror Artemis första dygnet. Men det gjorde ju inget, då storebror Nisse hälsade välkommen och tog hand om honom från första stund.

Nu är det jag som är storebror och förväntas ta ansvaret. Fast det egentligen är lillebror Artemis, som husse och matte inbillar sig att behöver en liten kompis att gosa med.

Och det må så vara, då han sörjde storebror Nisse alldeles förtvivlat mycket. Det gjorde riktigt ont att se hur ledsen han var, och tror jag fortfarande är, fast det gått ett helt år sedan Nisse lämnade oss.

Därför blir det säkert bra med en liten pyssling att ta hand om åt lillebror Artemis. Han vill ju så gärna ligga nära, och kommer hela tiden och kryper ner bakom ryggen på mig.

Jag ställer självklart upp på det, fast det inte riktigt är mitt rätta jag. För som jag nämnt förut är jag mer självständig och blir nästan generad av allt gosande lillebror Artemis  trevar sig till med mig.

Samtidigt är ju lillebror Artemis också fortfarande bara en kattunge i sinnelaget. Så det här  kanske blir riktigt bra. Om  han tar hand om lilla ”pysslingen ” och jag i slutändan tar ansvar för båda två.

Lite spännande blir det förstås också, och jag känner mig faktiskt förväntansfull. Men visst gäller det att ligga med magen i vädret och koppla av nu, för det lär  inte bli mycket av med det med en ”pyssling” i huset.

Härligt i alla fall att det blev sådan fart på tävlandet efter min påminnelse i fredags. Plötsligt bara rasade det in rätta svar, och som jag skrev handlade det inte om exakta tal utan tusental.

Rätt svar är allt mellan 5 ooo och 7 500 taggar, och med datorns hjälp har matte och jag dragit tre lyckliga vinnare.

Grattis, säger vi till Anna-Karin Dismats i Sälen, Susanna Gustafsson i Borlänge och Therese Lindberget i Älvdalen. Två trisslotter vardera kommer till er under veckan.

Där slutar jag för idag och går ut i myser i solstolen mellan regnskurarna.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Hur många ”taggisar” har han?

Älsklingen är kvar, och har blivit riktigt stöddig. Tro inte att han viker en tum för oss här hemma längre. Nej, nu är det lillebror Artemis och jag som får maka på oss och släppa förbi honom.

Det gör vi nu så gärna, då han liksom tillhör familjen och inte gör en fluga förnär.  Bara förgyller tillvaron om kvällarna,och är spännande att kika på, där han sussar sött i ”kotte”-bure,n eller sovkupén,som den också kallas, om dagarna.

Men inte nog med det. Han gör rätt för sig också och vaktar trädgården om nätterna mellan de äventyrliga utflykterna  han gör i området.

Och tur är väl det! För häromnatten  hoppade en sådan där ”utomjording” ni vet, som inte varit till veterinären och blivit lugn och snäll och go, över staketet och in på våran gård.

Jag höll som vanligt vakt i fönstret och väckte matte i ren ilska över att sitta inne och inte kunna jaga bort vidundret. Jag försökte spela mig ut på fönstret till ingen nytta,  men kunde snart lugna ner mig.

För matte hade knappt hunnit fram fönstret när vi fick se ”kotte”  i full karriär på höga ben jaga  bort ”utomjordingen” från från gården. Sällan har jag sett en katt försvinna så snabbt runt farstukvisten och fly över staketet ut mot gatan.

Så helt kart är det han som håller utomjordingarna borta, när lillebror Artemis och jag är inne om nätterna. Och då är han förstås värd både alla ”pannkisar” och det kilo strömming han klipper ner i magen varje vecka.

För jag har då aldrig i mitt liv sett en så liten varelse som kan äta så otroligt mycket. Vi kan sitta hela familjen och bara imponeras av hans smått otroliga aptit. Och det riktigt syns hur han njuter av maten.

Och visst är det väl suveränt av honom att vara mjukiskompis med lillebror Artemis och mig, men taggig till tusen mot lurviga inkräktare. Jag har försökt räkna hur många taggar han har, men misslyckats och därför frågar jag er! Hur många taggar har en igelkott?

Trisslotter står på spel, och svaret skickar ni till djurliv@dt.se Senast nästa lördag måste jag ha era mejl för att kunna presentera tre vinnare på söndag.

Däremot kan jag redan nu berätta att igelkotten är ett miljoner år gammalt urtidsdjur, och att det kanske är  därför som det är så fascinerande att sitta och smygtitta på ”kotte”. Ingen får heller göra honom illa då alla ”kottar” är fridlyst och inte får fångas, förföljas eller dödas av människan.

Husse och matte har nånting som heter Securitas, som håller koll här hemma  när de är borta.  Lillebror Artemis och jag ”har ”kotte” som vaktar trädgården åt oss när vi är inne om nätterna.

Det låter som en saga, men det är faktiskt sant!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Ett litet kort som kan rädda liv

Det behöver inte vara så väldigt varmt ute för att det ska bli stekhett i bilen. I alla fall inte om den om står stilla och solen ligger på!

Mitt budskap i dag är därför kort och gott. Lämna aldrig ditt husdjur ensamt kvar i bilen. Den riskerar förvandlas till en tortyrkammare och du att förlora det bästa du har.

Mellan pingst och midsommar är solen brännande het, även när det  det i skuggan känns ganska svalt. Redan i morse hade den ”hottat” upp vår inglasade termometer i topp och gjort den brännhet att nosa på.

Jag vet vad jag talar om för både lillebror Artemis och jag känt hur varmt det varit i bilen de korta stunder vi åkt till skogen. Men de korta stunderna är det värt att få komma ut i stora vida världen.

Husse har ett temperaturkort från Djurskyddet i bilen. Matte är med där, så jag har också i år fått en bunt kort att dela ut till er som hänger med oss i bloggen.

Det är en säkerhet att ha ett sådant med i bilen. En säkerhet som kan rädda liv!

För solen rör sig på himlen, och där det är skugga ena stunden kan det vara gassande sol nästa. Och hur snabbt temperaturen stiger  i en parkerad bil kan du läsa på kortet.

Mejla bara namn och adress till djurliv@dt.se och skriv Veckans Triton överst i mejlet, så kommer kortet på posten. Först till kvarn, så länge korten räcker…

Förra veckan lovade jag också att berätta hur det gick för lillebror Artemis i skogen den här första gången i år. Det lär ska ha gått jättebra, och han blev så till sig  av att smyga runt i blåbärsriset att han aldrig höll på att komma hem.

Men kan ni gissa vad han blev mest fascinerad av. Jo, förstås bäcken som följer naturstigen och låter så där härligt. Vid den blev han bara sittande, lyssnande och jättesugen på att börja leka med vattnet som han gör här hemma.

Han nöjde sig dock med att beundra det självgående vattnet den här gången, men nästa gång tassar han säkert i och börjar leka. Vattentokig som han är!

Åter till det här med sommar, sol och semestrande med hund och katt i bilen. Tänk på att det inte bara är stillastående bilar som kan vara jobbiga för oss.

Vi har päls fast det är sommar och svettas inte på samma sätt som ni människor. Trampdynorna är det enda vi har att ta till och så att försöka flåsa ut värmen.

Vi tål därför inte lika mycket som ni, utan behöver täta stopp med möjlighet att svalka av oss. För ska vi vara med på semestern, ska det ju vara trivsamt för oss också.

Och tänk för allt i världen på att inte binda hunden eller katten vid det som kallas dragkrok bak på bilen. Det kan sluta riktigt illa och tål säkert att återkomma till fler gånger i sommar!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

”Kotte” här och ko i skogen

Växlande molnighet är det här utanför, men i hjärtat skiner solen! För ”kotte” har kommit tillbaka och gjort gården så där taggigt trivsam igen.

Så har det äntligen torkat upp så att jag har kommit ut i skogen, och lillebror har hittat sin nya  favoritplats ute på allmänningen.

Så snabbt kan det växla och molnen blåsa bort. Redan  tisdags kväll syntes misstänkta spår, och tidigt i onsdags morse möttes vi av en hungrig ”kotte”.

Och inte nog med det! Han har blivit riktigt sällskaplig och knatar runt här på gården även på dagarna.  Äter pannkaka ur mattes hand och är inte alls så blyg som han var förut.

Nu har han börjat äta av våra knaprisar också och tycks veta att han måste dricka vatten efteråt. Så det är nästan så jag börjar undra om det är lite katt i honom också.

Dessutom har han fört det goda med sig att lillbror Artemis och jag numera också  får äta middag ute i gröngräset. Fortfarande en bit från ”kotte”,  men snart äter vi nog ur samma skål.

Jag har tjatat på husse och hoppat upp på storbilen så fort  vi kommit ut på allmänningen. Så i går bar det äntligen i väg ut i skogen vid Harmsarvet, där jag jagade grodor förra året.

Och visst öppnade sig en ny värld när vi väl lämnat storbilen bakom oss och kommit in bland träden.  Småkrypen i blåbärsriset väckte äventyrslustan, tills det plötsligt dök upp  ett jättestort  brunt  djur som legat och vilat vid naturstigen.

Jag blev inte ett dugg rädd, men benen ville liksom bara inte bära. Så jag blev liggande där platt som en sån där pannkaka matte steker åt ”kotte”. Jag ville men det liksom inte  att flytta sig.

Lyckligtvis upptäckte hon mitt dilemma, och bar mig förbi djuret. En en ko som med snälla ögon tittade på mig och undrade vad jag var för fegis. Får väl försöka förklara mig nästa gång vi ses, då hon går på bete i omgivningarna.

Och som om det inte det räckte med det, kom det två stora fåglar ur skogen och tog sikte på mig. Då gömde jag mig tills de passerat och simmat ut i dammen.

Inte för att jag var rädd, då det bara var gräsänder. Men det blev lite för mycket på en och samma gång  mitt ute i skogen. Så väl inne i storbilen igen, tog  jag min tillflykt till golvet,  så ingen skulle se mig utifrån.

Lite skämmigt var det, för så har jag aldrig burit mig åt förut! Men det var ju första äventyrsresan i år, och jag kan erkänna mitt fjant för er bara inte lillebror Artemis får veta det!

Lillebror som varit hemma fick förstås gå ut så fort  jag  kommit hem. Det var han helt nöjd med, då ”kotte” gick omkring och spankulerade på gården.

Och faktiskt de är rätt lika varann, då det gäller snabba rörelser och nytt folk. De vill ha det lugnt och tryggt och helst bara umgås med sina nära och kära.

För precis som ”kotte” är lillebror Artemis så försiktig att de är som gjorda för varann. Och umgås med djur tycks ingen av dem ha några problem med.

Fast i skrivande stund, på en lånad arbetsmaskin, är lillebror på väg i storbilen ut i skogen. För rätt ska vara rätt, och det är hans tur att rå om husse och matte i dag.

Hur det går  står än så länge skrivet i stjärnorna. Så det  får jag väl vänta med att berätta  till nästa vecka!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Efter regn kommer solsken

Det har varit blött så det förslår den här veckan. Så blött att min blogg hållit på att rinna ut i sanden. Inte heller är det  bara regn från himlen och tårar på mattes kinder som gjort livet surt. Nej, den här gången är det är det te med mjölk, som ställt till det ordentligt!

För det var en hög ljusgul kopp, med just det oskyldiga innehållet, som förvandlade den trivsamma onsdagen till en mardröm. Koppen råkade nämligen välta på skrivbordet och duscha arbetsmaskinen medvetslös.

Maskinen som är mattes trogna följeslagare, och där hon har en massa texter och alla bilder hon jobbat med det senaste halvåret.  Nu är den rensad på sitt innandöme och på väg hundratals mil bort för att  om möjligt rädda det som räddas kan.

Det betyder att matte den här helgen svävar matte mellan hopp och förtvivlan. Först såg ljust ut då  den lilla lådan med hela alltet verkade ha klarat sig från att bli blöt. Men en stund senare blev allting svart som om luften gått ur lådan och orsakat kortslutning.

Så klart har den olycksaliga tekoppen satt sina spår på humöret här hemma. Matte har varit jätteledsen, fast hon inte velat erkänna det. Och lillebror Artemis och jag har haft fullt upp att göra med att trösta henne. Lillebror är suverän på det, och jag är inte så bet jag heller.

Lyckligtvis fick vi låna en arbetsmaskin av de tekniska pojkarna på tidningen, och det är den som räddar mig i skrivande stund. För jag har ju lovat att att rapportera allt som händer och sker, och hur skulle jag ha kunnat göra det utan lånemaskinen.

Lägg till det att det regnat nästan hela veckan, så är det tur att matte haft lillebror Artemis och mig att krama om. Vi låg och sov när olyckan hände och hörde bara hur hon fick världens utbrott och morrade i sin ensamhet värre än en ilsken katt.

En sådan utomjording har jag tyvärr också haft här om nätterna, som inte drar sig för att stå och sätta sina  fula märken på dörren uppe på farstukvisten. Hittills har han lyckats klara sig undan mig, men får jag bara tag i honom så…

Utomjordingen har kommit  nu när ”kotte” övergivit oss och varit borta flera nätter. Så det har inte riktigt varit våran vecka den här veckan. Fast vi visste ju förstås att vi bara hade ”kotte” till låns.

Men ni vet hur det är. En olycka kommer sällan ensam. Och nu har arbetsmaskinen kolat,  ”kotte” dragit ut på äventyr  och en utomjording tagit sig in på gården.

Vore det inte för att humlan surrar och rosorna skjuter skott kunde man nästan gå ide. Men skam den som ger sig för att det blåser lite motvind.

Det är ju ändå så att det måste vara mörkt för att kunna bli ljusare. Och vi vet ju alla att efter regn kommer solsken!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Först rara rosor sedan en liten bror

En ros gör ingen sommar. Men fyra nyinköpta med färska skott är en god början. I veckan kom husse hem med just det i väntan på att de övervintrade pinnarna ska börja röra på sig.

Jag är som besatt av rosor och blev alldeles lycksalig  när jag såg vad han hade med sig. Knappt hann han ställa från sig de hopknutna stjälkarna på bänken förrän jag var där och började äta.

Det fortsatte jag sedan med, när matte satt ner dem i den låga urnan, och lyckades i min iver trampa ner flera av penséerna runt omkring. De reste sig lyckligtvis av sig själva, men har efter det tuktats av snön så de ser lite slitna ut.

Jag börjar i alla fall återfå fina formen efter mina svackor, och rosorna är rena vitamininjektionen. De smakar gott och de späda skotten är mycket bättre än tandborsten att  tugga ren tänderna på.

Rosorna är precis den vitaminkur jag behöver för att må bra, då jag inte gillar gräs som är det bästa lillebror Artemis vet. För även vi katter behöver det där som heter c-vitamin, och brist på det kan visa sig på tandköttet.

Jag fick faktiskt en sådan energikick av de späda rosskotten, att jag av bara farten ställde upp och hjälpte husse så gräsfrön vid sidan om huset. Fröna var väl inte så värst intressanta att hålla på med, men fiberduken han bredde över var minsann så mycket mer spännande.

Den vägde ingenting och innan husse visste ordet av hade jag krupit under och lindat in mig i den. Det var väl så där lagom populärt, men jag måste ha sett för kolig ut, för husse skrattade och ropade på matte att hon skulle komma med kameran.

Lillebror Artemis låg förstås som vanligt bara och tittade på mig med stora ögon. Så skulle han aldrig ha gjort, försiktig som han är den lilla ”myspojken”. Visst är han härlig på sitt sätt, fast jag tycker nog att han är en riktig ”matte-gris”.

Det syns inte utanpå men han kan vara ett litet busfrö han med. Skillnaden är bara den att han är det på ett lite mjukare sätt än jag. Men han är förstås också yngre än jag och fortfarande lite kvar på det där lekstadiet.

Och bra är väl det med tanke, med tanke vad för spännande som som är på gång. Det viskas nämligen här hemma i hemlighet om att vi ska få tillökning i familjen.

Nu har jag förstås som vanligt avslöjat för mycket, medan det fortfarande är en familjehemlighet. Men   men ni vet ju hur gärna jag vill ha något nytt att berätta, och ni behöver ju inte skvallra för matte att jag har läckt.

Hur som helst låter det som om det är en liten lillebror på gång. Inte för att jag behöver någon mer, men lillebror Artemis vill nog ha ett lite knyte att krypa ner bredvid och ta hand om.

Och vem vet det kan väl bli spännande för mig med att få en en sådan där liten ulltuss att fostra igen. Jag börjar faktiskt se fram emot det lite jag med. Fast han är ju så nödens liten och mammig än, att det dröjer ända tills i sommar innan vi får hämta honom!.

Tassekram sibiren Tritom med lillebror Artemis

Katten vilken nattsuddare kotten är

Vilken rolig typ han är den där kotten! En riktig nattsuddare, som kommer hemlullande i sin säregna stil frampå morgonkröken. Kollar om det finns något ätbart i restaurangvagnen, innan han bäddar åt sig och kryper ner i halmen längst in i sovkupén.

Efter det ser vi inte skymten av honom på hela dagen, annat än om han kommer ut och knatar iväg  för att uträtta sina behov. För se det är en renlig kotte vi har, som vet att sköta sig och inte smutsa ner inne i sovkupén.

Annars ligger han där och sussar sött och är hur gullig som helst. Inte ett dugg bryr han sig om att vi är ute och jobbar i trädgården. Fast husse och matte är förstås noga med att inte störa kotte!

Det är lillebror Artemis och jag  också, fast vi är så nyfikna att vi försiktigt kikar in i sovkupén flera gånger om dagen. Men det har vi inget för, då kotte krafsar för ”dörren” väldigt noga och ligger så väl inbäddad i sänghalmen att han varken syns eller hörs.

Tack och lov har han nu gjort sig så hemmastadd att han kommer ut och morsar på oss medan det fortfarande är ljust.  Jag har försökt leka med honom och göra små utfall, men då stannar han tvärt och gömmer huvudet i stället för att stolpa iväg på snabba ben.

Jag vet inte säkert, men jag har fått för mig att ”våran” kotte är en han. Mest för det där ungkarlslivet, som matte säger att han lever, då han är ute och letar efter en fästmö i skydd av mörkret.

Och himla angeläget lär det vara när han har både mat och husrum och massor med buskar att smyga i hemma här. Men det är han helt döv för när han mätt och belåten pallrar sig iväg ut på äventyr om kvällarna.

Jag, som håller koll från sovrumsfönstret, ser på långt håll hur han kommer smygande längs murkanten på uthusen ute på allmänningen. Vissa arla morgonstunder får jag vänta förgäves, men då kommer han så mycket tidigare morgonen därpå.

Det blev mycket kotte den här gången med, men det är något alldeles speciellt att ha en liten kotte i trädgården. Matte säger att det är lycka, och det är nästan så att jag börjar tro henne!

För något glupskare och mer fascinerande är det här miljoner år gamla djuret, som ser dåligt och hör liten lagom, men har ett luktsinne som känner pannkaksdoft på en kilometers håll meter har då jag aldrig sett.

Förstås inte någon som är så taggig heller. Och det ska villigt erkännas att  att jag är väldigt sugen på att tassa till honom lite försiktigt för att få känna hur taggarna känns.

Jag har fått rådet att låta bli, och lyckats hålla mig hittills, då jag ju inte vill skrämmas heller. Men  visst kliar det i tassarna, och det gör det allt på lillebror Artemis med.

Han är lika nyfiken som jag och har just varit in och kollat om kotten är hemma. Och det verkar han vara så läget är under kontroll. Då är det bara att vänta på att han ska vakna.

Det gör han först när han själv vill och magen börja göra sig hörd. Fram till dess är det bara att låta honom sova ”kärleksruset” av sig efter ännu  en natt med  frieribestyr.

Och även om jag kallar honom ”våran” kotte, så vet jag i dag  att vi bara har honom till låns. Han är fri och bestämmer över sig själv, och vad som rör sig i hans lilla huvud är det nog bara han själv som vet.

Det är just det som gör det så spännande med en liten kotte!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Utsikt från en gammal målarpall

Det tar på att jobba om nätterna. Så på dagarna tassar lillebror Artemis och jag mest  omkring och jagar solstrålar mellan snöduttarna.

Husses gamla målarpall står perfekt till, och på den kryper vi upp när vi vill gotta oss och diskutera livets allvar. Den är med andra ord våran alldeles egen ljugarbänk, fast vi håller oss till sanningen medan vi inväntar kvällen.

För det är sent i skydd av mörkret som det nattliga underverket uppenbarar sig. En liten prasslande urtidsvarelse som försiktigt stoppar in sin  lilla vädrande nos under grinden och kollar om kusten är klar.

Och visst är kusten klar! Här är laddat med allsköns läckerheter, friskt vatten och sovkupé med halm. Men så är det också det här ögonblicket vi väntar på varje kväll och har gjort så hela veckan.

I timmar sitter vi tryckta mot grinden kikar ut i mörkret och väntar. Spänningen  stiger vid minsta ljud , och till sist blir den olidlig. Då börjar vi nästan se i syne och springa runt mellan alla kryphål under staketet och leta.

För den här taggiga saken är det mest spännande som hänt på den här gården sedan jag kom hit. ”Pippis” får ursäkta, men ”kotte” tar priset!

Ni har förstås förstått att det är en livs levande liten igelkott som stryker omkring här i mörkret. När den är lugn paddlar den på som om den inte hade några ben, och när den får bråttom ser den nästan ut att stolpa iväg på höga träben.

Det lustigaste med ”kotten” är att höra hur den smaskar när den äter. När den är mätt kryper den ner i sovkupén och vilar på maten, och sedan när vi gått in fortsätter den göra gården på egen hand.

Och det får den så gärna! För kan ni tänka er att  det ser ut om om den håller utomjordingarna borta. Inte en enda krigisk katt har visat sig på staketet den senaste veckan!!!

Nu tror jag också att vi har fått svar på frågan vad det var för ilsken typ , som i höstas donade och ställde under lilla redskapsskjulet och fräste åt oss när vi kikade in.  Det var förstås den här lilla ”kotten” som höll på att bädda för vintern och inte ville bli störd.

För det var precis där han kom ut ifrån, när han dök upp på utanför staketet sent på kvällen, för en dryg vecka sedan. Och vi som var så oroliga och trodde det var en giftig orm. Och så var det bara en harmlös liten ”kotte”!

Det är väl den, och så förstås att lillebror Artemis fyllt två år, som engagerat oss mest den här veckan. Och det börjar redan klia i tassarna inför kvällens föreställning.

Kommer, kommer inte, är förstås det vi sitter och grunnar på, och hoppas att kommer ska slå in. Hittills har våran önskan gått i uppfyllelse nästan varje kväll hela veckan.

Matte har nog förhoppningar hon med. För jag har hört henne knäcka ägg och vispa ihop en pannkakssmet  allseles nyss.. Så nu drar lillebror Artemis och jag oss tillbaka till uthuset och tar en eftermiddagsslummer och drömmer om ”kotte” där.

Det kan också vara nog så spännande då dörren är öppen och  ”pippis” titt som tätt tittar in och tar för sig av frön och nötter som hamnat på golvet i vinter när husse fyllt på burarna.

De vet inte att vi ligger där, och det de inte vet mår de inte illa av!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Taggigt värre i trädgården

Häromdagen såg vi från farstukvisttaket hur husse kom ut med hink och spade och lät uthusdörren stå på glänt. Då förstod jag direkt att det var dags för det vi väntat på lillebror Artemis och jag.

Det var dags att gräva upp min mest älskade delikatess under sommarhalvåret. Rosorna som han så omsorgsfullt lagt på hög och grävt ner till vintervila för att slippa köpa nya varje år.

Nu konstaterade jag förstås direkt att det inte fanns mycket ätbart på de torra pinnarna husse grävde upp. Men han tittade glatt på mig och sa att det nog hade gått bra.

Så nu har vi så smått börjat hjälpas åt hela familjen att sätta ner de torra taggiga pinnarna i alla tänkbara stora krukor och urnor som lillebror Artemis och jag haft och busat i under vintern. Och hur eländiga pinnarna ser ut så luktar de i alla fall som riktiga rosor.

Just det där att vi äntligen kan börja vara ute tillsammans och jobba i trädgården är det allra bästa med våren. Det är inte alls lika upphiande att vara ute ensamma, som när husse och matte är med och det händer någonting.

För så är det här hemma att när husse med så får vi någonting gjort. Som när han kom ut ur uthuset med de där ljusblå säckarna, som han använder att till att samla torra löv, ris och kvistar från i fjol.

Jag glömmer väl aldrig första året jag var här, när det var på vippen att jag följt med trädgårdsrenset till tippen. Jag visste ju inte att säckarna skulle iväg, utan smög mig in under riset i säcken och lade mig till ro.

Jag var bara liten då! Men tror ni inte att lillebror, som till veckan fyller två år, var nära att följa med en här gången i stället. Han var som besatt av säckarna och gjorde allt för att gömma sig under allt skräp.

Nu var han lyckligtvis så tung att husse kände att säcken måste innehålla annat än torra löv. Tack vare det är han fortfarande kvar hemma här och inte bland alla soporna på tippen!

Och tur är väl det, så liten och go som han är. För jag vill ju inte för allt i världen förlora honom. Även om han, som alla småbröder,  är lite dryg ibland .

Vårens första gula buske blommar på gården, men i dag sitter jag inne och skriver för att hålla matte sällskap. Hon håller nämligen på att steka någonting som kallas tunnpannkakor, och som jag inte sett henne göra sedan jag kom hit  för över två år sedan.

För här hemma är det annars mest husse som lagar mat, och det är han fenomenal på jämfört med matte. Men nu på söndag står hon där och vänder pannkakor och småler som om hon vunnit högsta vinsten.

Jag kan inte annat än börja undra om det har någonting att göra med det som hände sent i går kväll. Som bortblåsta var de vanliga utomjordingarna, och i stället såg lillebror och jag någonting jättespännande som rörde sig bland lövresterna på andra sidan  staketet.

Länge och väl satt då lillebror och jag och kollade på den märkliga varelsen som helt klart ville komma in under staketet. Det verkade nästan som om den kände igen sig, och blev irriterad av att det var igenbommat.

Sent omsider kom matte ut och såg direkt på oss att det var någonting annat än de vanliga utomjordingarna på gång.  Så hon klättrade upp på staketet och kikade över men såg ingenting i mörkret. Då låste hon upp smygregeln på grinden och tassade försiktigt ut på allmänningen.

Riktigt vad som hände där ute vet jag inte. Hörde bara att hon lockade på någon och sprang in och hämtade kattmat och vatten. Mitt  i natten tog hon så fram två kattburar, som hon inredde  och ställde på ett skyddat ställe  ute på gården.

Och inte nog med det i morse var husse och matte ut och gjorde det lite lättare att komma in på våran gård, utan att för den skull göra det så lätt att vi tar oss ut. Spännande värre och fortsättning följer nästa söndag.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Veckans Triton om sportbagen

Vilken fart det blev efter mitt inhopp i bloggen i torsdags. Hela eftermiddagen ”plingade” rätta svar på berguvsfrågan in i arbetsmaskinen. Och jag blev så glad att jag charmade till mig tre böcker till.

Så nu kan jag avsluta berguvstriologin, oj vilket fint ord, med en tredje och sista fråga, och samtidigt avslöja en spännande nyhet. Men först måste jag berätta veckans höjdare, som gav lillebror Artemis och mig sånt där tokfnatt som vi kunde få när vi var små.

Fnattet bröt ut mitt i veckan när husse och hans kompis var och köpte nånting som heter kabelvindor. Samma dag firades jubileum i affären, och alla kunder fick en sportbag med sig hem.

Husses kompis hade inget bruk för sin, utan husse kom hem med två. De var väl inslagna i plast och luktade lite instängt när matte öppnade påsarna. Så det minsta hon tänkte på var att bagarna skulle verka lockande på oss.

Men akta er så fel hon hade! Så fort hon fått fram den ena och satt ut den på vädring var jag där. Den var visserligen i minsta laget för mig, men skam den som ger sig!

Jag fick jobba en stund, men till slut kom jag ner med en mäkta avundsjuk lillebror utanför. Han fick förstås den andra, men skulle naturligtvis ha den som jag låg i.

Så där höll vi på och busade i timmar, och jag åkte på däng av lillebror av lillebror flera gånger. För jag låg ju fastklämd inne i bagen, som välte när lillebror hoppade på mig.

Men som jag sagt förut. Ibland får man offra sig. Och jag gör det så gärna för lillebror. Fast med sportbagarna hade jag lika kul själv. Och härligt välgörande motion fick vi också!

Jag behöver fortfarande bara titta på dem, så väcks de där buset inom mig. Så igår låg jag nerpackad och sov i bagen en lång stund, medan lillebror satt fint i den andra och höll vakt.

Så en sportbag med plan botten är suverän att sova i utan att synas när vårvindarna friskar i och ”lillpippis” leker runt omkring. Och fortsätter jag att tränga mig ner i den här, så kanske matte fattar att jag behöver en större.

Fast egentligen är det något visst med att till varje pris tränga ner sig nånstans där man egentligen inte ryms. Och ska jag vara ärlig, så är det väl bara vi katter som klarar av det!

Åter till berguven, och dess tofsar på öronen, som var svaret på veckans fråga. Veckans vinnare av fina Dalaböcker  är Linda Lindström, Avesta, Eva Olsson, Säter och Maria Wallin, Mockfjärd.

Jag berättade för ett par veckor sedan om vårt rara uvpar här i Falun, att mamma uv lagt sig på ägg och börjat ruva. Nu kan nu avslöja den lyckliga tilldragelsen, att tre små uvhuvuden tittat fram under hennes vingar.

Så det kommer att gå åt mat i den familjen framöver. Värt att tänka på för alla hussar och mattar till kaniner, katter och små hundar i området. För pappa uv kanske börjar fara på matjakt, även ner mot stan, i arla morgonstund och när det skymmer om kvällarna.

Frågan jag och lillebror Artemis ställer i dag är var i Falun det rara uvparet har sin boning. Jag har säkert nämnt det tidigare, och kan avslöja att deras hem har flerhundraårig historia och ingår i Världsarvet.

Svaret skickar ni som vanligt till pia.persson@dt.se och senast på lördag måste jag ha era mejl för att kunna presentera vinnarna på nästa söndag.

Så var på hugget nu direkt, för det är sista chansen att vinna En bok om Dalarna!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis