Månad: januari 2014

Bredbynklubben går all in

5-4-2-2 är Anundsjös tabellplacering de senaste fyra åren. Till denna säsong går Bredbynklubben all in. Det är nu eller aldrig.

Egentligen ska det inte gå. Att driva en toppklubb i divison 2 i en by av Bredbyns storlek. Med både en äldre och minskad befolkning på landsbygden utdelar föreningen en käftsmäll till hela samhällsutvecklingen. Det finns en ”vi ger oss aldrig” -attityd som sitter i generna hos Anundsjöborna.

På ett halvår har laget tappat spelare som Josip Pavic, Markus Fransson, Jakob Lindmark, Håkan Holmgren, Rasmus Engström och Markus Norberg. På pluskontot finns Christoffer Milde, Mackenzie Ward, Rasmus Bergström, Tobias Stenberg, Viktor Mellbin och Adrian Lundgren. Rutin har försvunnit och talang har tillkommit. 

De senaste två åren har Anundsjö hamnat på en fin andra plats i tabellen och hur det skulle gått med ett annat spelsystem eller med en annan tränare är ointressant att diskutera. Det är en hypotetisk fråga som är omöjlig att besvara. Men något jag vet det är att ledarstaben aldrig slår sig för bröstet och känner sig nöjda utan de vill hela tiden utveckla spelarna och sig själva. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan sportchefen Bruno Nilsson firar seriesegern med att smälla upp champagnekorken i klubbrummet på Olympia.

Nu ser jag inte spelarna dagligen så därför kan jag inte bedöma spelarnas form eller medicinska status. Men med en granskning av spelartruppen skulle jag ställt upp laget så här i premiären mot IFK Östersund:

Dejan Dimoski- Martin Dimoski, Modou Saine, Anders Dahlbäck, Luis Vasquez-Christoffer Milde, Oskar Westberg, Simon Gustavson, Toby Davis- Joel Åhman, Martin Åberg(4-4-2)

Grunduppställningen är 4-4-2. Rent spelmässigt är Anundsjö överlägsen de flesta motståndare i serien. Därför tycker jag att man bör spela med två renodlade forwards, så inte en ensam anfallare tvingas stånga sig blodig med motståndarnas fyrtorn till mittbackar. I uppspelsfasen och i anfallsspelet är det Simon Gustavson som går ner och hämtar boll från backlinjen och fungerar som en defensiv mittfältare. Oskar Westberg tar hand om den offensiva rollen på mitten. Oskars känsliga vänsterfot är användbar för att lägga sista passningen mot forwards/yttermittfältare på offensiv planhalva. Milde får en ”Brolin-roll” ute till vänster där han kan röra sig fritt både inåt och utåt. Anfallsparet Åberg/ Åhman känns på förhand som en spännande anfallsduo. Seriens bästa target (Åberg) och en rivig på djupet (Åhman).

Anundsjös nyckelspelare 2014: Dejan Dimoski, Simon Gustavson och Martin Åberg.

 

Bilder: Anundsjoif.se och allehanda/arkiv.

 

 

 

 

 

Inte hängt med i utvecklingen

Tack alla fotbollsvänner för att ni är på bettet och tycker till om det vi skriver.
Det är strålande med ett öppet forum där ni kan ventilera saker om världens roligaste sport. Min bloggkollega Jonas Lindmarks uträkning som placerade Ångermanland långt ner på listan när det gäller nivån bland seniorlagen på herr- och damsidan i jämförelse med övriga distrikt var väl ingen överraskning. Det visar bara än en gång på att Ångermanland är ett U-land i fotboll.

Varför vi har den svaga standarden på fotbollen verkar intressera många. Inget konstigt med det. Man kan diskutera länge om detta. Men för mig är orsaken ganska enkel. Återkommer till det lite längre ned.

Först och främst måste man ha i åtanke att inte många föreningar kan eller har möjligheten att satsa. Det är ekonomiskt tufft att lira i division 2 och högre på herrsidan och division 1 och högre på damsidan. Men givetvis ska klubbar som vill uppnå något kämpa för det. Som Sollefteå GIF och Friska Viljor. De längtar efter division 2 igen.

Varför Ångermanland har den fotboll man har i dag beror på att man inte har hängt med i utvecklingen. Därför måste nästan alla våra lag i trean och tvåan på herrsidan plocka in handfull utländska spelare eller fler.

Nästan alla distrikt ligger 15-20 år före i utvecklingen när det handlar om konstgräsplaner och hallar. Det finns en handfull i Ångermanland. Och dessa har kommit till de senaste åren. Friska Viljors arena Skyttis i Örnsköldsvik var först med konstgräs, den stod klar hösten 2004. Vi har förlorat flera generationer som inte fått chansen att förkovra sig och träna på bra underlag och göra det året runt. Det har också inneburit att ungdomar valt andra idrotter. Fotboll har varit en året runt sport i Sverige i 20 år. Men inte i Ångermanland.

Kolla hur det ser ut i Umeå som har närmare 20 konstgräsplaner. Jag är övertygad om att vi haft betydligt många fler seniorspelare i dag om Ångermanland hängt med i utvecklingen.

För att fotbollen ska bli attraktivare krävs det krafttag från Ångermanlands Fotbollförbund. Jag håller inte med Jonas Lindmark att ÅFF gjort så gott de kunnat. Jag anser att förbundet varit gammalmodigt under lång tid. Jag vet att man har spelarutvecklare som besöker klubbar. Det är positivt och de gör säkert ett bra jobb. Det jag tycker är märkligt att man så sällan hör något från förbundet. De syns för lite.

Samtidigt är intresset otroligt svagt för att delta i styrelsen. För ett år sedan skrev den här tidningen om valberedningens tuffa kamp att få in namn från föreningarna. Inga förslag hade kommit in på tio år!! Vad säger det? Folk tycker säkert att man har tillräckligt att göra i sina klubbar. Varför ska vi ha ett förbund då? Det är en berättigad fråga när inte någon verkar bry sig. Ett förbund är viktigt när man exempelvis ska slåss för att få till bättre träningsmöjligheter. Medelpads förre ordförande krigade stenhårt för det och då hände det saker.

Sveriges 5 sämsta fotbollsdistrikt

Det här är ingen munter läsning för oss ångermanlänningar. Men ibland kan det vara nödvändigt att se sanningen i vitögat för att utvecklas och bli bättre. Här presenterar jag de fem sämsta fotbollsdistrikten i Sverige. Ångermanland tar den föga smickrande fjärdeplatsen, efter Dalsland, Gotland och Hälsingland.  Det är hårda fakta- svart på vitt. Jag vill dock poängtera att det här är ingen kritik riktat till de som jobbar för Ångermanlands Fotbollförbund. De lägger ner ett fantastiskt jobb med att utbilda spelare, ledare och funktionärer. Denna rapport syftar mer till att belysa hur svårt Ångermanlands fotbollsföreningar har med att etablera sig i högre divisioner. Följdfrågorna är: Har konstgräset på Skyttis höjt kvalitén på fotbollen i Ångermanland? Kommer Bosch Rexroth- hallen i Örnsköldsvik förvandla Friska Viljor, Gottne eller Anundsjö till ett elitlag? Står vi och stampar på samma låga nivå om 10 år? Jag kanske är överdrivet pessimistisk nu, men jag har svårt att se att något ångermanländskt fotbollslag kommer att kunna etablera sig i eliten, så länge Modo Hockey håller ett stadigt grepp om denna kommun.

 

Studien gjorde jag på följande sätt:

Allsvenskan ger 20 poäng, Superettan 15 p, div 1 10 p, div 2 5 p.

Damallsvenskan ger 20 poäng, Elitettan 15 p, div 1 10 p. Om två distrikt hamnar på samma poäng är det antal invånare i landskapet som får skilja dem åt. Studien baseras på säsongen 2014.

 

1. Dalsland

Bästa herrlag: IFK Åmål (div 2)

Bästa damlag:  –

Befolkning: 50 000

 

2. Gotland

Bästa herrlag: FC Gute (div 2)

Bästa damlag: P18 IK (div 1)

Befolkning: 58 000

 

3. Hälsingland

Bästa herrlag: Söderhamn FF( div 2), Hudiksvall FF ( div2 )

Bästa damlag: Ljusdals IF (div 1)

Befolkning: 129 000

 

4. Ångermanland

Bästa herrlag: Anundsjö IF (div 2), Härnösands FF (div 2)

Bästa damlag: Själevads IK (div 1)

Befolkning: 119 000

 

5. Gästrikland

Bästa herrlag: Gefle IF (allsv.), Sandvikens IF (div2)

Bästa damlag: IK Huge (div1)

Befolkning: 148 000

 

Källor: wikipedia, everysport.com och svenskfotboll.se.

Ribéry borde vunnit

Zlatan Ibrahimovic fick ett pris på Fifas Ballon d’Or-gala. Jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig om sådana här spektakel. Där trötta fotbollspampar får chans att mingla med stjärnor som egentligen inte vill vara där. Att höra Leonel Messis tacktal, har utsetts till världens bäste fyra år i rad, är lika jobbigt och tröttsamt som att höra Pebben Axelsson försöka vara nån slags hockeyexpert på SVT.

Att utse världens bästa fotbollsspelare 2013 är enkelt om man ska gå efter vad de nominerade har vunnit. Fransmannen Franck Ribéry tog en trippel med Bayern München som den mest avgörande spelaren.

Nu gick priset till Real Madrids Christiano Ronaldo. Härligt att se känslorna i samband med tacktalet. Tårarna rann friskt och portugisen hade svårt att få fram några ord. Ronaldo fick ta emot det prestigefyllda priset för andra gången. Han var nominerad för sjätte gången.

Zlatan är bra. Torbjörn Nilsson var ännu bättre rent tekniskt. Ingen svensk anfallare har haft en större talang än Torbjörn Nilsson. Zlatans arroganta och själviska stil hjälpte honom att ta sig fram och utvecklas till en av världens bästa anfallare. Torbjörn Nilsson hade sämre skalle och tron på sig själv. Men under några år var han mästerlig i Blåvitt och landslaget.

Sett till spelet och alla mål var 2013 Zlatans bästa år någonsin. Naturligtvis är cykelsparksmålet mot England på Friends Arena väldigt spektakulärt. En uppfattningsförmåga som var enastående och den långe visade en grym smidighet. Klackmålet mot Italien i EM 2004 är också ett sånt mål som egentligen bara Zlatan Ibrahimovic får för sig att hitta på.

Förutsättningar i spelsystemen

Ibland får man höra av vissa spelare och tränare att ”spelsystem är egentligen bara är en lek med siffror”. Till det påståendet säger jag som Brasse Brännström: Fel fel fel …

 

Det kanske låter långsökt, men det finns faktiskt likheter mellan fotboll och brännboll. (Låt mig förklara innan ni slänger er på tangenterna)Hur organiserar sig utelaget i brännboll? Just det. Man sprider ut spelarna jämnt, så att de står ungefär på samma avstånd från varandra. Det dummaste ett utelag gör är att stå som en enda stor gröt och hoppas att bollen hamnar just där. Sedan gäller det för utelaget att läsa var slagmannen kommer att slå bollen. När bollen är i luften måste utelaget agera och ta ned bollen så snabbt som möjligt. I fotboll sker dessa delmoment på ett liknande sätt. Eftersom planen är stor i fotboll och spelarna förflyttar sig relativt långsamt (jämför med hockey och innebandy), kan det därför vara avgörande var och på vilket sätt tränaren sprider ut spelarna. Det är inte för intet som sporten kallas ”det gröna fältets schack”. Därför kommer jag nu att presentera tre riktlinjer för spelsystemen i fotboll.

 

1. Spelsystemen blir viktigare ju högre upp i seriesystemet man kommer

 

Har ni sett ett div 6-lag spela 4-2-3-1 eller 4-3-3? Visst, det förekommer, men inte särskilt ofta. Detta mest beroende på att spelarna i en div 6- match är för ojämna. Kvalitéskillnanden mellan den bäste och sämste är stor och det gör att spelsystemen inte blir avgörande. 4-4-2 är standard. Punkt slut. Det som istället avgör dessa möten är oftast individuella prestationer av ett par spelare som är några snäpp bättre än alla andra. Det är från division 3 och uppåt i herrfotboll som man kan börja finslipa en disciplinerad grunduppställning.

 

2.Spelsystemen ändras ofta från försvar till anfall

 

Spelsystemen (sifferkombinationerna) man läser om i tidningar eller ser i grafiken inför en match på TV grundas ofta på ett kontrollerat försvarsspel. Uppställningen vid ett bollinnehav och i anfallsspelet får ofta ett helt annat utseende. 4-4-2 ändras till 4-1-3-2 från försvar till anfall. Detta sker då den defensive speluppbyggaren (typ Oskar Westberg, Kevin Walker eller en Andrea Pirlo) går ner för att göra sig spelbar, samtidigt som den offensive innermittfältaren söker en yta framför forwards. 4-5-1(alt 4-2-3-1) ändras till 4-3-3. Det sker då båda kantspelarna söker sig högt upp i banan, i jämnhöjd med den ensamme toppforwarden, som därmed bildar ett tremanna- anfall. De tre kvarvarande mittfältarna bildar en triangel bakom den centrala forwarden. 4-1-4-1 är ett utpräglat försvarsinriktat system som används när man på förhand vet att laget man möter kommer ha ett stort bollinnehav eller när man vill bevaka en ledning i slutet av matchen. Eftersom det är inriktat på defensiven ändras inte uppställningen när man själv får ett bollinnehav. Kontringar är därför det viktigaste anfallsvapnet med detta system.

Det senaste årtiondet har det blivit populärt att spela med fyra försvarare. Det beror på att de flesta tränare dreglar av upphetsning när ytterbackarna går på offensiva utflykter(Även om jag tycker att ytterbackarnas offensiva hot ibland överskattas). Med tre försvarare skulle inte ytterbackarna kunna följa med i anfallet, och med fem backar skulle laget bli alltför baktungt (defensivt). Man behåller fyrbackslinjen intakt än hur övergången från försvar till anfall ser ut. Det är främst på mittfältet och i anfallet man lägger sina taktiska drag.

 

3.Spelsystemen ska anpassas efter spelarmaterialet- inte tvärtom

 

Om man har två kenyaner på kanterna som orkar springa en halv marathon under en match och ett forwardspar som kompletterar varann (gärna en snabb i djupled och en som fungerar som mottagare) bör man överväga 4-4-2 eller 3-5-2. Om man har en stor och stark targetforward samt ett överflöd av mittfältare kanske man bör överväga att spela 4-5-1.  Med två starka defensiva mittfältare och många forwards att välja bland borde 4-3-3 vara ett passande spelsystem. Det är med andra ord spelartruppen och egenskaperna hos denna som formar spelsystemet.

 

 

Som ni hör finns det ett och annat att beakta vid val av spelsystem. Det bästa vore om laget har flera spelsystem som sitter i ryggmärgen så man inte blir sårbar vid skador och avstängningar. Tja, eller så kan man göra det lätt för sig. Vissa påstår ju att spelsystem är ju egentligen bara en lek med siffror.

Ändra spelsystem – för spelarnas skull

Min bloggkollega Jonas Lindmark tycker att Anundsjö borde tagit in en ny huvudtränare. Enligt Lindmark är fyra år tillräckligt med nästan samma spelartrupp. Spelarna behöver en ny röst och nya idéer anser Lindmark.

Kan förstå herr Lindmarks resonemang. Men tror att Robert Bergström har lite nytt och spännande att komma med i Anundsjös jakt att äntligen hamna högst upp i tabellen i division 2 Norrland.

Och från mitt sätt att se det finns det ingen bättre tränare i Ångermanland. Och Bergström är omtyckt av spelarna.

Det blir spännande att följa Anundsjö fram till seriestarten i april. Har en känsla av att man kan få ut ännu mer av spelartruppen. Efter så många år tillsammans gäller det att hitta nya saker för att entusiasmera spelarna. Ge dem andra positioner. Viktigt också att motståndarna blir mer osäkra hur de ska uppträda mot Anundsjö. Nu har Bergström använt sig av samma spelsätt under några år. Ett inkört spelsystem som har gett framgångar. Anundsjö har förbättrat sin placering för varje år med Bergström vid rodret.

Anundsjö har använt sig av spelsystemet 4-2-3-1. Jag skulle vilja se 3-5-2. Man har skickliga backar för att klara av det och kreativa offensiva spelare. En libero behövs i det spelsystemet och Anders Dahlbäck skulle vara som klippt och skuren i den rollen. Dahlbäck hade sin bästa säsong i fjol. Han är stark, snabb, brytsäker och spelskicklig. Med ett femmannamittfält kan man lägga stor kraft framåt och man får ett kompakt mittfält som är svårt att tränga igenom. Viktigt att kantspringarna jobbar stenhårt upp och ner. De två längst fram får ett bra understöd av mittfältarna. Martin Åberg och Joel Åman är vikta för forwardsplatserna i dagsläget. Nye Tobias Stenberg från Kramfors är ett alternativ. Saknas det något i Anundsjös trupp är det ytterligare en anfallare.

Det finns flera funderingar inför 2014 när det gäller Anundsjö.

Kan Joel Åmam utvecklas ännu mer? Han var strålande under sin debutsäsong (kom från Sollefteå), förutom åtta spelmål la Åman ner ett jädrans hårt jobb över stora ytor. Löpte lika mycket som Adebayor gjorde mot United på Old Trafford.

Får Toby Davis en större roll? Finns kunnandet för att vara en ledande spelare som han var i början av sin första säsong (2012) i den röda tröjan. Rasmus Bergström och Christoffer Milde är intressanta nyförvärv. Två offensiva spelare. Bergström blir 18 bast i år. En spelare som gillar att ha mycket boll. Blir spännande att se hur han klarar av att ta steget från division 3 (Sollefteå GIF) till division 2.

Kan Robert Bergström och Johnny Dahlbäck, tränarkollegan och följeslagaren under många år, få till rätt kompott i lagbygget är årets trupp den givna ettan i division 2 Norrland.

/Sören Häggkvist

90 minuter-bloggen uppmärksammas av Aftonbladet

Vi som driver denna blogg (Sören Häggkvist och jag) sträcker lite extra på oss idag. Jennifer Wegerup, krönikör på Sportbladet och nordenkorrespondent på italienska La Gazetta dello sport, avslutar sitt senaste blogginlägg så här: ”Apropå läsvärt, Jonas Lindmark, för Örnsköldsviks Allehanda:

http://blogg.mittmedia.se/90minuter/2014/01/04/102/ ”.

 

Det känns kul när man får beröm från landets största sporttidning. Nu kämpar vi vidare!

 

Jennifers blogg når ni här, http://bloggar.aftonbladet.se/wegerup/.

 

Arrivederci!

Gif Sundsvall värvar Leo Englund

Leo Englund,22, följer inte med Skellefteå till division 1. Forwarden från Västerbotten har nämligen skrivit på för Medelpads stolthet.

Den store och kraftfulle forwarden har i många år varit ett ständigt orosmoment för försvararna i div 2 Norrland. I år är det alltså superetta-backarna han ska springa ifrån.

-Det känns som en fantastisk utmaning att få spela för Gif Sundsvall kommande säsong. En förening som har ambitionerna att kriga om en topplacering känns som ett mycket intressant nästa steg, säger Leo Englund enligt fotbollssajten fotbollspuls.se

Kontraktet är skrivet på 2 år.

 

 

FA-cupen berör

Har besökt fem arenor i England. Alla är belägna i London. White Hart Lane, Upton Park, Highbury, The Valley och Wembley.

Mötet mellan West Ham och Arsenal på Upton Park 1987 upplevde jag med skräckblandad förtjusning. Det var på den tiden då det fortfarande fanns ståplats i den högsta divisionen i England. Huliganfirmorna var på offensiven och även inne på arenorna. West Hams firma stormade Arsenals sektion på kortsidan. Jag stod på den andra ståplatskortsidan tillsammans med West Hams sjungande fans. De var inte glada och sjöng: They are no supporters. I halvtid såg man blodiga människor på bårar.

Efter att ha slukat en handfull FA-cupmatcher de senaste dagarna var det härligt att se äldre arenor med ståplats. Rochdales exempelvis. En sliten gammal arena med en tät atmosfär. Laget från fjärde divisionen, den sista i engelska proffsligan, överraskade och slog ut Leeds från andra divisionen.

Det skulle vara roligt att åka runt och kolla in fotboll i de lägre divisionerna i England. Där pengar inte styr allt, där folk har råd att gå och se sitt favoritlag. Många supportrar till Premier League lagen har inte råd och dessutom anser många att pengarna förstört mycket av nöjet. Jag har själv hört detta från supportrar. Satt en gång på en pub utanför White Hart Lane och pratade med en person som var tvungen att ha tre jobb för att klara av att följa sitt Tottenham. Dessutom hade han fru och två barn…

Intresset för FA-cupen, världens äldsta fotbollsturnering, är inte längre lika starkt för lagen i Premier League. Men för mig har FA-cupen alltid haft en speciell plats. Finalen i maj sändes alltid på SVT och nästan alltid med Arne Hegerfors som kommentator. Det var ett jädrans tryck på Wembley. Någon gång ska jag uppleva en final på plats. Kommer aldrig att glömma finalen 1991 då ”Gazza” sparkade sönder sitt knä efter att han våldsamt gått in i en närkamp med en Nottinghamspelare. Galne spelgeniet Paul Gascoigne grät när han låg på båren. Tottenham vann ändå.

Apropå Nottingham Forest var det imponerande att se deras utskåpning av West Ham i går. Championshipgänget slog Premier League laget med 5-0. Det är tjusningen med FA-cupen. Och ett bevis på den fantastiska bredd som finns i England. Har svårt att tro att Jönköpings Södra skulle besegra Gefle med 5-0.

Vad händer med Manchester United? Dags för Alex Ferguson att kliva ner från läktaren? Redan fem nederlag på Old Trafford den här säsongen, fyra i ligan och utslagen i FA-cupens tredje omgång mot Swansea i går. Andra raka nederlaget hemma. United ser karaktärslöst ut, det där självklara United trycket framåt uteblir. Paul Scholes skulle nog ha kört på ett år till.Eller är den enkla förklaringen att gubben Ferguson saknas? Det blir nog ett mellanår för United. Men vad händer med klubben om man inte tar sig till Champions League? Manchester United har för övrigt vunnit FA-cupen flest gånger, 11 titlar.

Kommer aldrig att förlåta Danny Rose.

Fem minnesvärda liveupplevelser:

1. IFK Göteborg slog Barcelona med 3-0 i Europacupens semifinal 1986 inför 51 000 åskådare på Gamla Ullevi. Torbjörn Nilsson gjorde två mål och Johnny Ekström passade fram till alla tre målen.

2. Londonderbyt Tottenham-Arsenal på White Hart Lane 1997. Matchen slutade 0-0. Arsenal körde med sin berömda backlinje Lee Dixon-Tony Adams-Steve Bould och Nigel Winterburn. Spurs hade norrmannen Steffen Iversen på topp.

3. Friska Viljor-Väsby kvalet till superettan 2003. Mittbacken och lagkaptenen Jerry Carlström nickade in 2-3 i slutet som gav FV platsen i landets näst högsta serie. Matchen spelades på konstgräset i Husum.

4. VM i Italien 1990, Sverige och Skottland i Genua. Sverige torskade med 1-2, Glenn Strömberg gjorde målet. Enastående oväsen från 7 000 skottar på kortsidan.

5. Domsjö IP 1977. Domsjö skrällvann med 5-2 mot allsvenska IFK Sundsvall i Svenska Cupen. Jerry Häggström blev fyramålsskytt. Närmare 2000 åskådare på plats.

/Sören Häggkvist

Sökes: Kvinnliga fotbollstränare

Det finns ungefär 260 damlag i seriesystemet i Norrland, men de kvinnliga tränarna lyser med sin frånvaro. De kvinnor som tränar ett fotbollslag i Norrland kan räknas på ena handens fingrar.

De senaste 20-25 åren har könsfördelningen inom den offentliga och privata sektorn, relativt sett, haft en stark utveckling. Jämställdheten i Sverige har sakta förbättrats år för år. I typiska ”manliga” yrken har andelen kvinnor ökat och vice versa. Andelen kvinnliga chefer har haft en markant ökning hos företagen. Idag sitter det kvinnor på toppositioner i Sveriges största börsnoterade bolag. Att en jämn könsfördelning på alla positioner är utvecklande för en verksamhet skriver nog alla arbetsgivare under på. Men i den lokala och regionala fotbollen står tiden stilla. Det har inte hänt någonting sedan 70-talet. Idag finns det ingen kvinnlig fotbollstränare i Ångermanland, inte på seniornivå i alla fall. Jag vet inte om förbundsstyrelsen i ÅFF är medveten om problemet, eller om de ens tycker att det är ett problem. Det är ingen tvekan om att fotbollen går miste om kompetens när det ser ut så här.  En jämnare könsfördelning inom tränarkåren borde vara först på dagordningen när Ångermanlands förbundsstyrelse har sammanträde. Jag inbillar mig att det finns fler kvinnliga tränare inom andra bollsporter såsom innebandy, basket och handboll. Varför ser det ut så här inom fotbollen? Varför är denna sport fortfarande den mest konservativa? Och vilka trådar ska man dra i för att stimulera så att fler kvinnor intresserar sig för tränaryrket? Frågorna är komplexa som jag inte har något rakt svar på. Men det jag vet är att med den här takten kommer jag inte finnas på jorden när den första kvinnan tränar ett herrlag.  /Jonas