Tre poäng var det enda positiva

Innan matchen mot Höga Kusten träffade jag Friska Viljors trevliga sportchef Andreas Fahlgren  precis vid entrén uppe på Skyttis och frågade:

-Nu är väl ändå andraplatsen säkrad?

-Nja, det man vet aldrig, allt kan ju hända i fotboll, svarade Andreas.

Och efter att Friska Viljor vunnit med 2-1 mot Höga Kusten är jag inte lika säker längre på att laget håller undan för de jagande lagen. Visst, att vinna utan att övertyga är ju en styrka i sig. Men någon gräns borde ju finnas för hur dåligt man spelar, framförallt när det handlar om ett lag som ligger tvåa i tabellen.

I Frans Erikssons frånvaro fick Maloba spela mittback och han gjorde det riktigt bra. Han och amerikanen Ian Evens bildade ett stabilt mittlås.

Men det var inte i defensiven som FV sviktade, utan det var i anfallsspelet som laget saknade struktur och linjer.

Erik Olofsson hämtade boll två-tre meter från sin backlinje, det gjorde att spelavståndet blev alldeles för kort och att han därför hade hela motståndarmittfältet i ryggen. Uppspelen slutade allt som oftast med ett tillbakaspel till backlinjen och en långboll mot spetsen Albert Kargbo. Nyckelmittfältarna som ska leda laget – Johan Vestin och Erik Olofsson – hade annars en dålig dag på jobbet med hög felprocent. Det syns att Erik är medveten om att han är under förstoringsglaset hos några elitklubbar – han håller i lite för länge och gör det svårt för sig.

När man har två snabba spelare i Kargbo och Engström förstår jag att man är sugen att slå bollar på djupet, men FV borde spela mer på kropp på en target för att hinna att flytta upp laget och att sedan fördela bollarna på kanterna och därifrån sära på motståndarnas backlinje. Visst, laget har ingen stark mottagare som till exempel Anundsjös Martin Åberg, men att slå uppspel på en felvänd forward ska sitta i ryggmärgen hos spelarna på den här nivån. Att hela tiden söka Engström och Kargbo i djupet har motståndarna läst efter tio minuter.

Nej, Friska Viljor måste lyfta spelet flera nivåer om drömmen om kvalspel inte ska krossas (jag tar för givet att Sollefteå vinner serien).

Till sist några rader om landslagsmannen Albert Kargbo. Med sin snabbhet, teknik och målsinne betyder han enormt mycket för FV. När spelet hackar är det en trygghet att kunna ha en klasspelare som kan avgöra matcher när som helst. Han har en sån kraft i löpsteget att övriga spelare ser ut att stå stilla när han sätter fart.

Tobias Stenberg, Anthony Allison, Alexei Josan, Robin Bergman, Sergiu Baran och Martin Åberg får ursäkta. Ångermanlands bästa forward heter Albert Kargbo.

 

 

Publicerat av

Jonas Lindmark

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *