Veckans profil: ”Jag blev inte heltidsproffs förrän i 30-årsåldern”

Thomas Andersson – en ärrad hjälte.

Thomas Andersson spelade 435 matcher mellan åren 1988-2006 i Örebro SK. Molidensonen hade en enastående karriär och fick se cirkeln slutas i sin allra sista match i karriären.

I Thomas första och sista säsong i Örebro spelade laget i nästhögsta serien. 1988 i dåvarande division 1 och 2006 i Superettan. Och båda säsongerna slutade det med avancemang till Allsvenskan.

Här berättar den sympatiske örebroaren bland annat om vad han tänker ägna sig åt efter nyår, om att han inte blev heltidsproffs förrän i 30-årsåldern och vad han tycker om att Anundsjö söker en heltidsanställd tränare. 

 

Vi börjar med ett Tomas Ledin-citat: Vad gör du nu för tiden?

 Jag jobbar på Örebro Elitidrottsgymnasium som fotbollsinstruktör och kommer att göra det tills sista december i år, sedan ska jag sluta med det. Efter nyår blir det fullt fokus på ett byggföretag, säger 46-åringen.

Är du less på fotbollen?

Nja, det kan jag inte säga. De sista åren har jag varit instruktör på skolnivå, och det är verkligen roligt. Men för att det ska funka på lång sikt kanske man bör vara utbildad lärare och en sån utbildning saknar jag.

Det måste vara inspirerande att prova vingarna i en helt annan bransch än fotbollen?

Absolut, visst är det så.

 

Thomas Andersson blev ”kapten blod” med hela Örebro när han fick ett jack i pannan i matchen som skulle bli hans sista i karriären. Året var 2006 och då Örebro gick upp i Allsvenskan igen efter ha blivit tvångsnedflyttade till Superettan inför säsongen 2005 av Svenska Fotbollförbundet.

Den där klassiska bilden jag har av dig när blodet rinner nerför pannan och ni firar den Allsvenska platsen är väl ganska talande för hur Thomas Andersson var som spelare?

-Haha, ja det blev kanske för mycket blod, svett och tårar och mindre med framgångar för min del. Skämt och sido, jag har haft förmånen att spela på elitnivå i 18 år och fått själv bestämma när jag ska sluta. Och sen att få avsluta karriären med att ta upp Örebro i Allsvenskan igen. Det är klart det var häftigt!

Någon tanke på att trappa ner i en lägre division var inget för Thomas.

-Nej, det fanns inte. Jag spelade ju ända tills jag fyllt 38 på elitnivå och de sista åren velade jag fram och tillbaka om jag skulle sluta med fotbollen. Det blev naturligt att sluta i Örebro.

Det är inte så enkelt att trappa ner heller?

-Nej, verkligen inte. Om man spelar på högsta nivån idag, Allsvenskan, så har du ju det som yrke. Men om du bara går ner några pinnhål så kräver det att du satsar på fotbollen lika hårt, men samtidigt ska du klara av att hinna med ditt ”vanliga jobb” också.

Det kan vara tuffare att spela i division 1 och division 2?

Ja, många gånger är det så. I början av min elitkarriär jobbade jag på heltid och spelade fotboll på kvällarna. Så var verkligheten i Allsvenskan i slutet av 80-talet, och så är det för många idag som spelar i ettan och tvåan. Det var inte förrän jag var i 30-årsåldern, efter säsongen 1998, som jag kunde leva på fotbollen.

Thomas hade en enorm träningsvilja och tränade ofta på egen hand. Vi är många som har kört de så kallade ”Thomas-rundorna” som är en typ av intervallträning. Med tanke på hans självdisciplin hade nog Thomas kunnat bli en lika bra skidåkare.

En hygglig skidåkare hade jag väl kunnat bli, men det är svårt att säga hur långt jag hade kommit i den sporten. Men oavsett vad du sysslar med så om du vill bli bra på någonting så måste du lägga ner all din tid på det. Samtidigt måste det finnas en glädje i det, att känna att det är det roligaste som finns.

Huvudspelet var Thomas bästa egenskap på planen, han har sin egen förklaring på varför han blev så bra på det.

-Ja, jag har ju självklart övat en hel del på det, så är det ju. Men om man kommer från Norrland så blev det naturligt för min del eftersom jag var uppväxt med att bollen sällan spelades längs marken. Det är ju en väldig skillnad idag hur lagen spelar när konstgräset har etablerat sig.

Med tanke på all konstgräs som finns idag, skulle det göra dig till en sämre fotbollsspelare om du var aktiv idag?

Nja, jag skulle ju ha förmånen att träna på konstgräs jag också, så det är svårt att veta.

 

Thomas växte upp med sina föräldrar och två bröder i Västerbacke, en mindre ort vackert belägen ovanför Moälven ett par kilometer utanför Moliden. Hans två år yngre bror, Christer, var också en stabil mittback och nådde division 2 som högst.

Thomas tror att hans fina grundkondition som han hade under elitkarriären kan berott på den allsidiga träningen han fick av andra idrotter som ung.

– Det blev en hel del skidor, ishockey, tennis och bordtennis om än inte i organiserad form, men jag tror att det hade sina fördelar att jag ägnade mig åt andra idrotter också. Jag fick en bra grund att stå på.

Thomas började så småningom spela i Molidens herrlag – som då låg i division 5 – som 14-åring. Där blev han kvar i ett par säsonger innan Anundsjö värvade honom som 16-åring. Han gjorde tre säsonger i AIF, varav de två första i division 4 och den sista i division 3 innan äventyret i Närke började.

Och steget från Anundsjö till Örebro var stort.

-Ja, det är klart det var stort, men under den första säsongen gjorde jag egentligen ingen riktig A-lagsmatch, så jag fick god tid att lära mig saker under resans gång. Det underlättade såklart. Skillnaden mellan Anundsjö och Örebro var att allt gick snabbare, man var tvungen att vara noggrann med allting och det var fler taktiska instruktioner.

Hur bra koll har du på den ångermanländska fotbollen idag?

-Jag har koll på var Anundsjö ligger i tabellen, men mycket mer än så är det inte.

Robert Bergström lämnar Anundsjö efter fem säsonger och tanken är att klubben ska satsa på en tränare på heltid.

Jaså?!

Du har inte fått någon förfrågan av att träna Anundsjö?

-Nej, det har jag inte, säger Thomas innan han fortsätter:

– Men det är nog rätt väg att gå. Om man som division 2-spelare tycker att man har lite tid över är det ju ännu värre för en tränare på den nivån. Om du hittar den tränare som du verkligen vill ha, kan det vara en bra grej att heltidsanställa honom/henne. Dessutom kan man utöka träningen för de spelare som har möjlighet att träna dagtid.

Trots att Thomas har levt mer än halva sitt liv i Örebro känner han sig mer som en ångermanlänning än närking.

-Det kan låta lite konstigt att jag känner så, men vi är ju uppe minst fem gånger per år i Moliden så det känns lite som hemma, säger Thomas och tillägger:

-Trots att jag har varit fotbollsspelare och gillar naturgräs är jag rätt svag för snö. Vissa vintrar i Örebro saknar vi helt snö.

Intervjun med Thomas Andersson pågick i 30 minuter, men det känns som man skulle kunna prata med den förre Örebro-kaptenen hur länge som helst både om fotboll och om livet i övrigt.

Det är inte svårt att förstå att han var en populär lagkapten under många år i Örebro SK.

 

Thomas fem bästa medspelare i karriären:

1. Lasse Zetterlund, ”Kunde spela på de flesta positioner”

2. Anders Karlsson, Målvakt. ”Räddade mig väldigt många gånger”

3. Arnór Guðjohnsen, Forward.

4. Siggi Jonsson, Mittfältare. ”En storspelare helt enkelt”

5. Peter Nilsson, Mittfältare. ”När han var bra, då vann också ÖSK matcherna”

 

Fakta Thomas Andersson/

Ålder: 46

Familj: Fru Kristina och två barn, Agnes och Helmer.

Klubbar: Moliden, Anundsjö, Örebro, Hägglunds.

Favoritlag utomlands: West Bromwich Albion FC.

 

 

 

 

Publicerat av

Jonas Lindmark

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *