Veckans profil: ”Stoichkov stod och rökte när vi värmde upp”

Fotbollsäsongen har tagit slut. För 47-årige Christer Forsberg blev det den första på 32 år utan A-lagsfotboll. Ni vet, han som vägrade att lägga av. Han som spelade i division 1 som 39-åring. Han med vänsterfoten. Ni vet, han som har varit proffs i USA – och delat omklädningsrum med Carlos Valderrama.

 

Ni kanske inte vet, för det var ett tag sedan nu. Friska Viljors målfarlige anfallare Christer Forsberg var över i USA och Denver för att hälsa på polaren Peter Forsberg. En kväll var de ute på stan och käkade middag med ett antal vänner. En av personerna som satt vid middagsbordet var Anders Limpar; bronsmedaljör i VM 1994 och utlandsproffs i bland annat Everton, Arsenal och Cremonese. Vid tidpunkten avrundade han karriären i Colorado Rapids i den amerikanska ligan MLS.
– Peter satt och pratade med Limpar om hur bra jag var i fotboll. Då sa Limpar bara åt mig att jag skulle hänga med och träna med dem. Jag sa bara nej och att jag var för dålig.

 

Drygt ett halvår senare ändrade han sig.

 

I mitten på 80-talet var Sverige ett skakat land på grund av mordet på statsminister Olof Palme. Under samma period började fotbollsmålvakterna i Ångermanland att darra – på grund av en livsfarlig prickskytt. Gärningsmannen var en tonåring vid namn Christer Forsberg. Vänsterfoten var hans vapen.
– Jag gjorde mycket mål under juniortiden, men när jag blev uppflyttad till Modo FF:s A-lag som 15-åring fick jag spela på vänsterkanten. Två år senare spelade vi i det som var division 4 på den tiden, och jag fick chansen i anfallet. Jag vann skytteligan på 25 mål. Han som blev tvåa gjorde 12 mål, minns Christer.

Vänsterfoten var hans signum genom hela karriären. Känsliga avslut nära mål, sträckta vristskott från 25 meter, precist skruvade frisparkar och ett passningsspel av hög klass. Och det var inte ovanligt att han försökte sig på att skruva in hörnor då tillfälle gavs.
– Hade jag haft en normal vänsterfot hade jag kanske inte kommit någonvart. Den var i princip allting. Och jag kan inte ens slå en passning med högerfoten.

 

Under dem här åren gjorde han sig inte bara känd för sitt målskytte som sedermera blev hans signum. Han började också vinna serier. Med Christer Forsberg i anfallet klättrade Modo FF från division 4 till division 2. Men laget lyckades inte hålla sig kvar i serien och ett par problematiska år följde. Man blev tvungen att slå ihop med Domsjö för att få ihop ett lag som skulle spela i division 3. Ett misslyckat experiment – som blev Friska Viljors vinstlott.
– Alla Modospelare som var med när vi slog ihop med Domsjö hade ett spelarmöte hemma hos brorsan (Stefan). Då bestämde vi oss för att gå till Friska Viljor som hade startat om i division 6. Vi var less och var sju-åtta stycken som ville spela tillsammans. Då tog vi det som en utmaning och tänkte att nu jävlar ska vi ta FV högt upp i seriesystemet.
Utmaningen hanterades på bästa tänkbara sätt. Friska Viljor placerade sig etta i tabellen fyra år i rad – och var tack vare stommen från Modo i division 2.
– Det starkaste minnet från den tiden var när vi vann division 3. För det var en bra serie och det var jävligt roligt att vi lyckades vinna den också. Första året när vi spelade i division 6 minns jag också starkt. Det var 14 matcher i serien. Vi gjorde 159 mål – och släppte in tio, berättar Christer och skrattar.

Under årens lopp hade ryktet om Christer Forsbergs målskytte – och fruktade vänsterfot – spridit sig. Klubbar högre upp i seriesystemet knackade på dörren. Och om han minns seriesegrarna med Friska Viljor med glädje så är känslorna de motsatta när han i dag tänker tillbaka på chanserna som dök upp, men som han valde att tacka nej till.
– Jag hade förfrågningar från GAIS som var i serien under allsvenskan och från Elfsborg och AIK som spelade i allsvenskan. Jag var i GAIS och provspelade. Men jag var ung och hemmakär och ville inte flytta. I dag ångrar jag mig någonting djävulskt att jag inte tog chansen.

 

Vid 33 års ålder fick han ännu en gång förfrågan om att testa sina fotbollskunskaper på okänd mark. Den gången sa han ja – till att bli lagkamrat med Anders Limpar.
– Ett halvår efter att jag tackade nej till att hänga med Limpar och träna med Colorado så hade vi sommaruppehåll med Friska Viljor. Då ringde helt plötsligt Colorados tränare och ville bjuda över mig på provspel. Det var såklart Limpar som hade fixat det. Så jag åkte dit och det gick svinbra, berättar Christer och fortsätter:
– Jag skulle vara där i tio dagar och träna – jag blev kvar resten av säsongen.
Året var 2001. Christer Forsberg var 33 år gammal och heltidsproffs i USA. Förutom Anders Limpar var Colorado Rapids klarast lysande stjärna Carlos Valderrama med över 100 landskamper för Colombia och känd som en av Sydamerikas största fotbollsspelare genom tiderna. När Christer minns tillbaka är det inte colombianens fotbollskunskaper som kommer på tal först.
– Han duschade alltid i röda speedos. Varje dag. Klädde av sig träningskläderna och tog på sig röda speedos och sedan stod han säkert i en timme i duschen med det där jävla håret. Han kunde inte ett ord engelska heller. Så det gick inte att prata med honom. På träningarna visslade han bara när han skulle ha bollen. Och han skulle ha bollen hela tiden. Om man slog en passning till någon annan så gestikulerade han, pekade med fingret och visslade, säger Christer och skrattar åt minnet.
Men det blev aldrig några ligamatcher med Valderrama. Tränarna fick sparken och den nye tränaren ville inte ha kvar Christer i laget. I stället blev han skickad till klubbens farmarlag Seattle Sounders i andraligan. Där blev det en säsong – och ännu ett minne av en annan avdankad storspelare som rundade av karriären i USA.
– I en cupmatch så mötte vi Chicago Fire som Hristo Stoichkov spelade för. När vi hade bytt om och gick ut för att värma upp så stod han utanför omklädningsrummet och rökte. Och var inte ombytt. Vi tänkte direkt att han inte skulle spela. Skönt för oss. Men när vi gick ut till match så kom han trippandes in på planen för att starta matchen. Självklart var han bra, men han gick mest runt och spottade och var sur.
Efter året i Seattle började en karusell av olika trejder. Ena dagen skulle han spela för Pittsburgh, den andra för Minnesota och den tredje skulle han tillbaka till Colorado. Beskedet om vad som egentligen skulle hända dröjde, och Christer blev less på att leva i en resväska och aldrig ha något riktigt hem. Dessutom kände han att han redan fått pröva på det efterlängtade proffsäventyret. Han bestämde sig för att lämna USA och flytta tillbaka till Örnsköldsvik.

Han återvände till Friska Viljor som en bättre spelare, men hade ändå hunnit bli 35 år gammal. Och han kände inte att det var lika roligt längre. Glädjen fann han på nytt när han gick till Modo i division 5 där brorsan Stefan var tränare. För det är just glädjen han alltid drivits av. Han var aldrig någon karriärist som ville maximera sin potential. Fotboll var det roligaste han visste – och är fortfarande.

 

Det var därför han kunde träna som en dåre för att hålla sig i form när han spelade med Anundsjö i division 1 som 39-åring. Det var därför han avslutade sin karriär med Junsele i division 3 – när han var 46 år gammal.
– Jag spelade egentligen bara för att det var kul. Det spelade ingen roll om jag spelade i division 2 eller division 5. Huvudsaken var att det var roligt. Jag gjorde 32 A-lagssäsonger i rad och den här sommaren var den första utan att spela. Det är både och, men det är klart att jag saknar det. Om Modo FF startar ett A-lag i division 6 nästa säsong – då spelar jag nog igen.

 

Fakta // Christer Forsberg
Ålder: 47.
Familj: Flickvännen Katarina. Sonen Ville, 3 år (från en tidigare relation).
Klubbar: Modo FF, ÖFF (Örnsköldsviks Fotbollförening), Friska Viljor, Colorado Rapids, Seattle Sounders, Anundsjö, Gottne, Junsele.
Favoritlag: Leeds United.

 

Fem bästa lagkamraterna i karriären:
Stefan Forsberg: ”Brorsan kanske inte var en av dem fem bästa, men jag spelade ihop med honom så många säsonger”.
Jason Farrel: ”Amerikan med irländskt påbrå som jag spelade med i Seattle. Han var sjukt bra”.
Håkan Boström: ”Han var fantastisk bra när vi spelade med Anundsjö i division 1”.
Kent Bergqvist: ”Riktigt bra mittback som jag spelade med i ÖFF. Följde vår tränare Thom Åhlund till Umeå FC i division 1 efter det”.
Krister Hultman: ”När vi gick från division 4 till division 2 med Modo spelade jag i anfallet med honom – och vi öste in mål”.

 

Text: Per Börjegren

Publicerat av

Sören Häggkvist

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *