Friska Viljors lagkapten är inte värdelös

Twitter och andra sociala medier är ett fantastiskt verktyg på många sätt – man kan skriva till vem som helst över hela jorden och få svar lika snabbt – men Twitter är också ett destruktivt verktyg om det missbrukas.

Den negativa aspekten visar sig tydligt under direktsända mästerskap, som nu till exempel under JVM.

Numera sitter TV-tittarna med mobilen i högernäven och utbyter tankar och åsikter med varandra medan matcherna pågår. Experter, journalister, kändisar, ”vanligt folk” – ja, vem som helst kan skriva hur mycket som helst, om vad som helst.

Men om det är någon som tror att Twitter har ett sämre språk och innehåller mer hat än i verkliga livet så är det dags att öppna öronen och ögonen. Twitter är bara ett mått på hur samhället mår. Ungefär som en febertermometer.

Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att växa upp i om man beaktar välfärd, utbildning och socialt skyddsnät.

Men om vi pratar om attityd och respekt för varandra är Sverige fortfarande ett U-land. Det genomsyrar hela samhället. Från förskolan till arbetsplatser. Mobbning och kränkningar förekommer överallt. Och sociala medier utgör såklart inget undantag. Det är lättare att ”gömma sig” bakom en tweet än att säga det face-to-face. Då blir automatiskt orden och uttrycken grövre.

Men skillnaden mellan sociala medier och verkligheten är spridningen.

Om det är någon som vräker ur sig diverse olämpligheter mot enskilda spelare på Skyttis konstgräsplan eller i Fjällräven Center är det stolsgrannarna, eller på sin höjd en större klick av människor som hör det – man uppfattar vad hon/han skriker och tycker det är avskyvärt, men glömmer det och koncentrerar sig på matchen.

Men med ett skrivet meddelande blir det alltid så mycket mer konkret – svart på vitt. Och beroende på hur många som retweetar finns det nästan en obegränsad mängd människor som får ta del av innehållet på Twitter.

Och som vanligt är det de få procenten som missköter sig, inte sällan hard-core-fansen, som förstör för alla andra.

 

Och det här föraktet (oftast mot spelare) kan också appliceras på lokalfotbollen i distriktet. Fotbollen här är inte förskonade från sånt här. Inte alls.

Genom åren har man hört verbala påhopp från åskådare på i stort sett alla fotbollsarenor man har besökt.

 

Två av gångerna jag besökte Skyttis i somras bevittnade jag två såna här företeelser.

Den ena gången hörde jag rasistiska glåpord mot en av FV:s mörkhyade spelare. Åskådaren drog ramsan (som inte passar att skriva här) ganska högt och jag är rätt säker på att fler hörde det. Jag satt lite chockad och trodde inte riktigt mina öron.

Andra gången var det en gubbe som riktade sitt hat mot FV:s lagkapten Johan Vestin om hur värdelös och oduglig han var som fotbollsspelare. Han var inte värd dynga ens. Det är också givetvis helt oacceptabelt.

 

Jag vill poängtera att Skyttis inte är mer drabbad än någon annan arena, jag vill bara visa att hatet finns på lägre nivå också, och inte bara i elitidrotten.

 

Det är 2015 och det är tydligt att vi inte har kommit längre vad gäller attityden och respekten mot varandra. Det är på tiden att vi höjer nivån och slutar upp att mobba varandra – både på sociala medier och i verkliga livet.

Johan Vestin är inte värdelös, ingen annan spelare är värdelös i FV, inte heller någon i  Modo Hockey.

Långt ifrån.

Därför: Sluta hata.

Börja älska.

 

 

 

Publicerat av

Jonas Lindmark

4 reaktioner till “Friska Viljors lagkapten är inte värdelös”

  1. Jag är uppvuxen i Norrbotten, på vindpinade och glest besatta läktare där det inte sällan spydes galla 2*45 minuter endast med korta uppehåll för att lägga in snus och dricka kaffe. Lite tråkigt kanske. Men samtidigt. Att gnälla på och kritisera spelare bottnar någonstans i att man har känslor för laget och spelet. Åskådaren som jämrade sig över Johan Vestin gör ju det, åtminstone delvis, eftersom han bryr sig om Friska Viljor. Annars blir gnället helt meningslöst.
    Personligen har jag gnällt på många spelare i svenska landslaget. Robert Prytz, Andreas Granqvist och – i början av hans karriär, Henke Larsson är exempel. Och jag har gnällt på många andra, till exempel på Per Mertesacker under VM i somras. Vid något tillfälle kan jag ha jämfört Mertesackers snabbhet med en astmatisk myra med blyskor som samtidigt bär tre fulla IKEA-kassar. Vid något annat tillfälle kan jag ha skrivit att när Mertesacker visas på teven osäkrar tusentals älgjägare reflexmässigt sina vapen. Det är alltså världsmästaren Per Mertesacker. Samt Henrik Larsson som nog kvalar in som en av svenska fotbollshistoriens 10 bästa spelare. De är givetvis extremt bra spelare. Inte värdelösa på något vis. Men ändå kan kritik mot dem kännas berättigad i vissa situationer. Däremot gnäller jag inte om Wayne Rooney missar öppet mål, eller ifall Daley Blind gör en indianare som leder till mål på Manchester U. Då jublar jag. Eftersom motgångar för Manchester U i biblisk mening är av godo.

    Du vet ju säkert också att spelare, för att inte tala om tränare, inte är helt främmande för att kritisera lagkamrater när de gör fel. Fusk i hemjobbet eller liknande kan resultera i en hårtork av tränaren. Sällan en angenäm upplevelse men något som kommer från engagemang för laget. Och tonläget mot motståndare (eller domare) kan vara betydligt värre. Jag satt för ett tag sedan på raden allra närmast isen på en SHL-match och, även om jag visste det sedan förut, kunde man återigen konstatera att inget som skrivs på Twitter riktigt matchar en del av vad spelarna säger till varandra i stridens hetta vad gäller otrevlighet, könsord med mera.

    Var vill jag då komma med den här lite för långa texten? Kanske att engagemang och passion för sporten och det egna laget, saker som de flesta tycker är positivt, kan bidra till gnäll och kritik. Det är svårt, jag tror omöjligt, att ha bara det ena och inte det andra. Förstås måste det gå att kräva en viss nivå på kritiken och man kan inte säga eller skriva riktigt vad som helst. Men jag tror samtidigt att de flesta, åtminstone de som spelar på högre nivå, är vana att få höra mycket värre saker på planen än vad anonyma pellejönsar som försöker göra sig lustiga på Internet klarar av att hitta på.

    1. Så är det! Till och med på division 2-nivå i fotboll är trashtalken mellan spelarna ganska vanligt och allt handlar om att provocera och förnedra motståndaren – allt för att ha större chans att vinna matchen. Men på nåt sätt tillhör det spelet och det är väldigt sällan något polisanmäls det som sägs spelare emellan, om det inte är grovt rasistiskt.

      Tränare som skäller ut spelare är heller inget jag har synpunkter på. Inför matchen har man ju tillsammans lagt upp taktik och riktlinjer för vad som ska gälla, och om det då finns spelare som inte motsvarar förväntningarna ska han/hon också få höra det av tränaren. Att man missar en klar målchans kan hända alla, men om man inte tar jobbet så sviker man lagkamraterna. Det är respektlöst.

      Att skriva hur värdelös Andreas Granqvist är på twitter under en landslagsmatch, är inget att bli upprörd av, det har väl nog flesta också skrivit någon gång. Däremot om man skriver i stil med ”Granqvist din gris, du ska skjutas” då har man såklart gått över gränsen.

  2. men svarat spelaren är tydligen värdelös lite skrivet och inget namn anonym utlänning som vanligt. Lite tråkig ingång.
    men bra du tar upp sånt som sker varje match i ångermanland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *