Somalia – den extrema marknadsliberalens våta dröm

En somalisk fiskare kastar ut sina nät. (AP Photo/Ben Curtis)

Åter igen hamnar jag i bildproblem. Jag ska skriva en snutt om Somalias ekonomi. Vad hittar jag? Jo, massor av bilder på bombdådet som inträffade för en tid sedan. Och fler bilder på andra bombdåd. Jag hittar också en och annan bild på officiella besök i Somalia. Men inget om landets stora telekommunikationssektor. Inget för att illustrera de många småföretag som verkar i landet. Det speglar givetvis den förvridna bild som medier sprider om Somalia. Landet liksom blinkar till på mediekartan när det blir våldsamt. Okej en bild på en fiskare i den självstyrande delen Puntland får duga, även om han knappast är representativ.

Nåja, jag har nu tittat på hur Världsbanken beskriver det ekonomiska läget för Somalia. Landet hör till de allra fattigaste. 51 procent lever på mindre än 1,9 dollar per dag. Men det innebär också att 49 procent av befolkningen har mer än så. Medellivslängden är låg. Men den har stigit från ungefär 50 år 1999 till 56 år 2015. Inbördeskriget i slutet av 80- och början av 90-talet syns som ett brott i en kurva kurva som annars stiger rätt stadigt från landets självständighet 1960 och framåt.

Den nominella ekonomiska tillväxten beräknas till fem procent per år. Men vi ska också komma ihåg att det krävs rätt höga siffror för att de ska slå igenom i minskning av fattigdomen.

En stor del av ekonomin bygger på boskapsskötsel och export av boskap. Men telekommunikationer står också för en väsentlig del av ekonomin. Få somalier har tillgång till internet. Men många har en mobil, med vars hjälp de kan göra betalningar och ta emot betalningar från släktingar i till exempel Europa och Nordamerika. Dessa remitteringar beräknas till sammanlagt 10 miljarder kronor och utgör alltså en betydande del av ekonomin. Av dem som får remitteringar lever en av tre under fattigdomsgränsen. Det ska då jämföras med 51 procent för hela landet.

Ungefär en tredjedel av statens budget finansieras av utländska biståndsgivare. Då ska vi ha klart för oss att Somalia är något av ett skatteparadis. Skatteintäkterna motsvarar mindre än tre procent av landets BNP. Och 90 procent av de offentliga utgifterna går till säkerhet (polis och militär) medan service till de egna medborgarna står 9 procent av de offentliga utgifterna. Försök att beskatta exempelvis restauranger och hotell har inte slagit så väl.

Den som är satiriskt lagd skulle alltså kunna beskriva Somalia som extrema marknadsliberalers våta dröm. Här kan vi verkligen tala om staten som prioriterar kärnuppgifterna, det vill säga ”våldsmonopolet”. En mer realistiskt beskrivning är att det sköra säkerhetsläget tvingar fram sådana prioriteringar. Bombdådet som dödade över 300 personer i Mogadishu är en påminnelse om det.

Men se det från den ljusa sidan. Världsbanken kan nu göra ekonomisk statistik från Somalia. Även svenska SCB verkar numera i landet. Å ena sidan: en ofattbar fattigdom. Å andra sidan: Det finns trots allt kurvor som pekar åt rätt håll. Det finns nyanser även i Somalia.

Publicerat av

Lars Ströman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *