När får våldtagna kvinnor i Somalia upprättelse?

 

För en tid sedan skrev jag här på bloggen att Somalia fått sitt första kriminaltekniska laboratorium. Det öppnades i Puntland, bland annat med svenskt stöd. I slutat av förra året beslöt det regionala parlamentet i Puntland att införa en lagstiftning mot våldtäkt. En lagstiftning som uppmärksammades och applåderades bland Somalias vänner. För övrigt infördes en liknande lagstiftning även i Republiken Somaliland för en tid sedan.

Desto mer nedslående att läsa en debattartikel i New York Times, skriven av Hawa Aden Mohamed. Hon driver sedan flera år Galkayo Education Center for Peace and Development. Youtubeklippet ovan handlar om det.

I artikeln i New York Times pekar hon på utsattheten för somaliska kvinnor, när våldtäktsmännen inte bara är ”vem som helst” eller en man som kvinnan lever med, utan en man i uniform.

Till exempel: Åtta beväpnade personer gick in i ett bostadsområde och kidnappade fyra kvinnor. Två av dem våldtogs. De boende kände igen männen från den lokala polisstyrkan.

Hawa Aden Mohameds organisation samlade information och bevis, inte minst vittnesmål om vad som hände. Men ingen av männen fälldes. De visste, skriver Hawa Aden Mohamed, att de skulle komma undan. Och hon beskriver motståndet mot att tillämpa lagen. Bland annat en domare som ansåg att han inte borde tillämpa den eftersom det rådde oenighet om lagen i det regionala parlamentet.

Det här illustrerar problem som ofta uppstår i fattiga länder. Män i uniform som är odisciplinerade och utnyttjar sin uniform för fruktansvärda brott. Och de kommer undan med det.

Någon har sagt att Somalia har gått från att vara en ”failed state” till att vara en ”fragile state”. Statsapparaten finns någonstans, men den når inte fram. Eller vill inte nå fram.

Så även med sitt första kriminaltekniska laboratorium och en lagstiftning mot sexuella övergrepp har Puntland och Somalia en mycket lång väg att vandra. Och det finns inga genvägar för att uppnå en något så när fungerande rättsstat. Men tack vare modiga kvinnor som Hawa Aden Mohamed kan processen i bästa fall skyndas på.

Hennes artikel New York Times kan du läsa här.

 

 

Det behövs en grön yta på kartan över Afrikas horn!

Den amerikanska organisationen Freedom house har kommit med sin årliga rapport om tillståndet för friheten i världen. Det är en rätt pessimistisk rapport där till exempel medlemsländer i EU som Ungern och Polen är på väg i fel riktning.

Men låt oss se på betygen för Somalia och Somaliland.

Freedom House ger Somalia sju poäng av 100 som ett samlat betyg på friheten. Det är inte så bra för att uttrycka sig milt. Extrema diktaturer som Nordkorea och Eritrea ligger på tre. Saudiarabien ligger på samma nivå som Somalia.

Men naturligtvis beror Somalias låga poäng på den långa frånvaron av en statsapparat och terroriströrelsen Al Shabaabs närvaro i landet. Och om vi trots allt ska se det från den ljusa sidan: Somalia fick bara två poäng 2016 och fem poäng 2017. En liten, liten förbättring alltså. Men naturligtvis skulle det behövas ett rejält lyft.

Då handlar det naturligtvis om att regeringen i Mogadishu måste återfå kontroll över sitt territorium och samtidigt att landets myndigheter blir effektivare och mer förutsägbara. En nyckelfråga är att bekämpa den omfattande korruptionen.

Sammantaget för Somalia betyget: Icke fritt.

För Somaliland är läget annorlunda. Landet får 44 poäng av 100. Både 2016 och 2017 fick landet 40 poäng. Att landet genomförde val i slutet av förra året var avgörande för att höja betyget några snäpp. Landets betyg ligger i nivå med exempelvis Pakistan och Kenya. Sammantaget blir betyget för Somaliland ”delvis fritt”.

Men när det gäller Somaliland är jag irriterad. Somaliland har betydligt bättre förutsättningar än Somalia. Landet har under många år haft status som ”delvis fritt” i de mätningar som Freedom House gör.

Landets styrande borde se till att höja betyget markant och därmed få status som ”fritt land”. Till exempel ge tusan i att gripa journalister som sysslar med kritisk granskning av den sittande regimen. Regeringen i Somaliland borde ta ett politiskt beslut att höja nivån på den politiska friheten rejält nästa år, med målet att det ska finnas grön yta på kartan över Afrikas horn. En grön markering som innebär att det finns ett fritt land på Afrikas horn.

Här är en länk till Freedom house betyg för Somalia.

Och här kan du titta på betyget för Somaliland.

 

 

FN:s representant i Somalia varnar för väpnad konflikt Somaliland – Puntland

I ett tal i FN:s säkerhetsråd (bilden) varnade FN:s sändebud till Somalia, Michael Keating, för en väpnad konflikt mellan Somaliland och Puntland.  (AP Photo/Mary Altaffer)

FN:s sändebud till Somalia, Michael Keating, varnar för en konflikt mellan Somaliland och den självstyrande regionen Puntland. Det gjorde han när han höll ett långt anförande i FN:s säkerhetsråd den 24 januari.

Det är naturligtvis oerhört väsentligt att de båda delarna av Somalia inte försätter sig i en situation där de hamnar i en väpnad konflikt med varandra. Det vore höjden av ansvarslöshet! Kompromissa för böveln!

Låt gärna förhandlingarna ta tid. Och lägg undan all nationalistisk retorik! Det blir dessutom löjligt att köra fram det nationalistiska kortet mellan två länder som delar samma språk, samma religion, samma historia och till stor del även samma legender och myter.

Somaliland bröt sig loss från Somalia i början av 90-talet och är en självständig och hyggligt fungerande stat. Puntland är en självstyrande del av Somalia. Puntland gör alltså inte anspråk på självständighet, utan vill vara en del av ett federalt Somalia.

Gränskonfliktens utgångsläge är följande:

Somaliland resonerar så här: Landet utropade sin självständighet 1991 och lyckades därmed att hamna utanför det förödande klankrig som uppstod i resten av Somalia.

Och det folkrättsliga argumentet för Somalilands självständighet är att den före detta brittiska kolonin blev självständig 1960, men valde att gå ihop med italienska Somaliland efter några dagar – tillsammans blev de Somalia.

Så Somaliland kräver att gränserna för den gamla brittiska kolonin respekteras. Och principen att de gamla koloniala gränserna ska respekteras, på gott och ont, fastställdes en gång av Afrikanske Enhetsorganisationen (nuvarande Afrikanska unionen).

För Puntland är resonemanget ett annat. För det första är Puntland en del av Somalia – och erkänner därmed inte Somaliland som en självständig stat. Och det finns klaner och byar i Somaliland som känner större samhörighet med Puntland.

Ja, vad ska man jämföra med? Kanske med serberna som lever i Kosovo – en självständig stat som inte erkänns av Serbien. Men till skillnad från Somaliland så erkänns Kosovo av en rad länder i världen, bland annat Sverige.

Det finns, förenklat, två alternativ:

Förhandlingsvägen: Då kommer ingen av parterna att få exakt som de vill. Båda måste röra på sig. Men båda parter måste också vara överens om att sätta människorna som bor i området i centrum. Det innebär till exempel åtgärder som minskar betydelsen av att människor hamnar på den ena eller den andra sidan av gränsen. Det kan också innebära åtgärder som rent konkret förbättrar levnadsförhållandena för de människor som bor i området, oavsett som de råkar hamna i Puntland eller Somaliland.

Konfliktvägen: Den blir förödande både för Puntland och Somaliland. Inte heller då kommer någon av parterna att få exakt som de vill. Och de som drabbas allra hårdast är de människor som lever i gränsområdet.

Jag minns kriget mellan Eritrea och Etiopien. Två ledare fulla av testosteron gick i krig med varandra. Det blev en katastrof för både Eritrea och Etiopien. Eritrea omvandlades från Afrikas hopp till en av världens värsta diktaturer. Och även i Etiopien fick kriget svåra följder.

Michael Keatings anförande innehåller även en del annat som som är intressant. Du kan läsa hela anförandet här. 

 

 

Hallå Somalilands regering! Nu får ni ta och skärpa er!

Jag vill att medborgarna i Somaliland ska bära sina symboler med stolthet. Men då måste landets regering stoppa fängslanden av journalister. (AP Photo/Barkhad Dahir).

Jag har skrivit många artiklar där jag ger beröm åt Somaliland. Jag har beskrivit det som det bäst fungerande landet på Afrikas horn. Jag har nämnt det som det mest demokratiska landet på Afrikas horn. Jag har till exempel i en tv-intervju för en somalisk tv-kanal framhållit Somaliland som ett föredöme.

Men låt mig också uttrycka min irritation. Under många år har Somaliland betecknats som ”delvis fritt” av Freedom house. Alltså hyggligt fungerande institutioner och något så när demokratiska val. Men fortfarande med allvarliga brister när det gäller demokratiska fri- och rättigheter.

Och jag blir riktigt bekymrad när jag hör att journalisten Mohamed Abdilaahi Dabshid har dömts till två års fängelse för att ha gjort sig skyldig till ”propaganda mot staten”. Han arresterades av polisen i Borama den 26 december. Han hade publicerat en grej om att etiopiska rebeller skulle ha utbildningsläger i Awdal i Somaliland. En känslig historia naturligtvis. Men att fälla någon för ”propaganda mot staten” är inte förenligt med demokratiska principer.

Den internationella kommittén för skydd av journalister försökte komma i kontakt med företrädare för berörda myndigheter i Somaliland, utan att lyckas. Och kommittén för skydd av journalister ger följande beskrivning av utvecklingen i Somaliland:

”Conditions for journalists in semi-autonomous Somaliland have steadily deteriorated in recent months with authorities using allegations of false news to muzzle the press. ”

Fri journalistik är inte bara viktigt i sig. Det borde också vara viktigt för en regering som strävar efter skapa välstånd åt sina medborgare. Fri journalistik leder till att korruption och andra missförhållanden kan granskas och rättas till. Det leder i slutändan också till en bättre ekonomisk utveckling.

Fortfarande är Somaliland sannolikt det bäst fungerande landet på Afrikas horn. Men att fängsla journalister är helt oacceptabelt. Skärpning Somaliland!

 

Somalia har åter kontrollen över sitt luftrum – men i Somaliland kan det väcka politisk vrede

 

Vid årskiftet inträffade en händelse som markerar en normalisering av Somalia. I huvudstaden Mogadishu öppnades en flygtrafikkontroll, som ansvarar för luftrummet över Somalia.

För att understryka vikten av händelsen så var presidenten Mohamed Abdullahi Farmajo närvarande när den nya flygtrafikkontrollen invigdes.

När den somaliska staten föll samman 1991 så tog ett FN-organ över ansvaret för att kontrollera luftrummet över Somalia. Och det skedde med hjälp av flygledare som var stationerade i grannlandet Kenya. Men nu är det åter igen flygledare i Mogadishu som tagit över ansvaret. För att understryka vikten av händelsen så var presidenten Mohamed Abdullahi Farmajo närvarande när den nya flygtrafikkontrollen invigdes.

Det här är viktigt på tre olika plan. 1. Symboliken är naturligtvis enormt viktig. Somalia kontrollerar åter igen sitt eget luftrum. 2. Avgifterna från flygtrafiken är en väsentlig del av Somalias skatteintäkter. 3. Här skapas ett antal kvalificerade arbeten inne i Somalia. Och en av drivkrafterna för att fly är just bristen på jobb.

För det har nu kommit fram uppgifter om att en tidigare minister skrev på att luftrummet även i Somaliland ska kontrolleras av flygledarna i Mogadishu. Och det är inte okontroversiellt i Somaliland.

Men här finns också en politisk konflikt inbyggd. Egentligen borde kontrollen över luftrummet vara en av de praktiska frågor som skulle kunna få regeringen i Mogadishu och Hargeisa (i republiken Somaliland) att närma sig varandra. Men i Somaliland kan detta leda till en politisk strid. För det har nu kommit fram uppgifter om att en tidigare minister skrev på att luftrummet även i Somaliland ska kontrolleras av flygledarna i Mogadishu. Och det är inte okontroversiellt i Somaliland.

Regeringen i Somaliland kämpar för ett erkännande. Och Somaliland är ett av de bäst fungerande länderna kring Afrikas horn. Så kontrollen över luftrummet kan vara en viktig symbolfråga även för Somaliland.