FN:s representant i Somalia varnar för väpnad konflikt Somaliland – Puntland

I ett tal i FN:s säkerhetsråd (bilden) varnade FN:s sändebud till Somalia, Michael Keating, för en väpnad konflikt mellan Somaliland och Puntland.  (AP Photo/Mary Altaffer)

FN:s sändebud till Somalia, Michael Keating, varnar för en konflikt mellan Somaliland och den självstyrande regionen Puntland. Det gjorde han när han höll ett långt anförande i FN:s säkerhetsråd den 24 januari.

Det är naturligtvis oerhört väsentligt att de båda delarna av Somalia inte försätter sig i en situation där de hamnar i en väpnad konflikt med varandra. Det vore höjden av ansvarslöshet! Kompromissa för böveln!

Låt gärna förhandlingarna ta tid. Och lägg undan all nationalistisk retorik! Det blir dessutom löjligt att köra fram det nationalistiska kortet mellan två länder som delar samma språk, samma religion, samma historia och till stor del även samma legender och myter.

Somaliland bröt sig loss från Somalia i början av 90-talet och är en självständig och hyggligt fungerande stat. Puntland är en självstyrande del av Somalia. Puntland gör alltså inte anspråk på självständighet, utan vill vara en del av ett federalt Somalia.

Gränskonfliktens utgångsläge är följande:

Somaliland resonerar så här: Landet utropade sin självständighet 1991 och lyckades därmed att hamna utanför det förödande klankrig som uppstod i resten av Somalia.

Och det folkrättsliga argumentet för Somalilands självständighet är att den före detta brittiska kolonin blev självständig 1960, men valde att gå ihop med italienska Somaliland efter några dagar – tillsammans blev de Somalia.

Så Somaliland kräver att gränserna för den gamla brittiska kolonin respekteras. Och principen att de gamla koloniala gränserna ska respekteras, på gott och ont, fastställdes en gång av Afrikanske Enhetsorganisationen (nuvarande Afrikanska unionen).

För Puntland är resonemanget ett annat. För det första är Puntland en del av Somalia – och erkänner därmed inte Somaliland som en självständig stat. Och det finns klaner och byar i Somaliland som känner större samhörighet med Puntland.

Ja, vad ska man jämföra med? Kanske med serberna som lever i Kosovo – en självständig stat som inte erkänns av Serbien. Men till skillnad från Somaliland så erkänns Kosovo av en rad länder i världen, bland annat Sverige.

Det finns, förenklat, två alternativ:

Förhandlingsvägen: Då kommer ingen av parterna att få exakt som de vill. Båda måste röra på sig. Men båda parter måste också vara överens om att sätta människorna som bor i området i centrum. Det innebär till exempel åtgärder som minskar betydelsen av att människor hamnar på den ena eller den andra sidan av gränsen. Det kan också innebära åtgärder som rent konkret förbättrar levnadsförhållandena för de människor som bor i området, oavsett som de råkar hamna i Puntland eller Somaliland.

Konfliktvägen: Den blir förödande både för Puntland och Somaliland. Inte heller då kommer någon av parterna att få exakt som de vill. Och de som drabbas allra hårdast är de människor som lever i gränsområdet.

Jag minns kriget mellan Eritrea och Etiopien. Två ledare fulla av testosteron gick i krig med varandra. Det blev en katastrof för både Eritrea och Etiopien. Eritrea omvandlades från Afrikas hopp till en av världens värsta diktaturer. Och även i Etiopien fick kriget svåra följder.

Michael Keatings anförande innehåller även en del annat som som är intressant. Du kan läsa hela anförandet här. 

 

 

Publicerat av

Lars Ströman

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *