Silverpilen

 

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde at få motorcyklarna så läta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM. Trots att tillverkningen sedan 20003 är förlagd till Österrike, utvecklas motorcyklarna alltjänt i Sverige.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Broderade klubbmärken hos IFK Askersund

På bilden syns IFK:s storspelare Karl Erik Södergren och Gunnar Carlsson efter en match på Alsen

Ove Danielsson

Vattentornet i Askersund byggs ut med lägenheter

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

Ingår i min fotoutrustning

Gerhard från Snavlunda världens största barn

När Snavlundapojken Gerhard Johansson var fem år lyfte han sin egen pappa. Och det var inte så konstigt kanske med tanke på att han redan då vägde 76 kilo! Som vuxen blev han 2.10 lång och vägde upp till 200 kilo. Det kan nämnas att Gerhards tre syskon och föräldrar var alla småväxta.

Gerhard Johansson , 5 år gammal. Då vägde han 76 kilo.

 

Detta ovanliga barn blev av naturliga skäl uppmärksammad av många människor däribland hans blivande impressario , Hjalmar Forsell. Han lyckades övertala Gerhards föräldrar, ett småbrukarpar i Snavlunda, att låta sonen framträda för publik. Baktanken var naturligtvis att tjäna pengar. Gerhard kom att visas upp under flera år, bland annat för de kungliga på Stockholms slott.

Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Efter skolan började han arbeta inom jordbruket. Efter har gått ut lantbruksskolan blev han rättare på olika gårdar i Värmland. I Värmland kom han också att stanna till sin död 1939. Gerhard avled av hjärtslag vid 55 års ålder. Han fick familj, fru och fem barn.

Hur kom det sig nu att Gerhard Johansson blev så lång och tjock. Några arvsanlag kan inte spåras. Förmodligen led Gerhard av en sjukdom, När han som 21-åring vägde 170 kilo så var det en normal vikt för honom. I dag hade det varit omöjligt att åka omkring och visa upp ett barn som man gjorde med Gerhard. Det hade myndigheterna satt stopp för direkt.

Kom åren som underbarn att sätta några spår hos Gerhard senare i livet? Barnen till honom har sagt vid något tillfälle att han gick ganska obemärkt genom uppvisningarna. De trodde istället han trivdes med att få vara i blickpunkten. Han blev så van vid att vara betittad och det satt i hela livet. Gerhard skulle alltid vara medelpunkten. Barnen har berättat att han var mycket sträng, utan att vara elak. Men det som han sa skulle åtlydas.

En sak som Gerhard tog med sig från åren som ”artist” var oron. Oron att alltid flytta på sig. Så fort familjen hade rotat sig på något ställe så ville Gerhard flytta. Han ville jämnt försöka sig på något nytt. Det blev familjen ekonomiskt mycket lidande på. Familjens böner att stanna på någon plats en längre tid lyssnade inte Gerhard på. Hans ord var lag. Att försöka få honom att bosätta sig för gott på en plats gick bara inte. Oron hade han fått med sig från barnaåren och turnélivet.

Enligt familjen slet Gerhard ut sig för andra. Han var aldrig sen att hjälpa till. Mycket av det hängde samman med att han var så stark. Han ville visa att han klarade av vad andra människor misslyckades med. Gerhard fick ofta fungera som domkraft. Lyfta upp timmerlass som hamnat i diken. När han lassade hö var det inte gott för barnen att hänga med. Gerhards fru dog fem år före honom. Enligt familjen fick hon slita hårt . Det var kraftkrävande jobb bara med att sy och tvätta den store mannens kläder. Och sedan skulle hon också se till barnen.

Gerhard Johansson som vuxen. Stilig herre, 2.10 lång.

Gerhard som barn med föräldrar och syskon

Uppgifter om Gerhard har jag hämtat från olika källor. Och så har jag hört folk berättat om honom. Linus Larson har hjälpt till med en del bilder och klipp

Bild från Snavlunda utanför Gerhards föräldrahem.

Kronblom i Askersund

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyltdockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988). Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i ansvarig för den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka. Gunnar avled 2018.

Vattentornet i Askersund

Det råder stor byggaktivitet på Norra Bergen i Askersund. Flera hus är på gång och förvandlingen av Vattentornet har också börjat. Det är Askersundsbostäder som står för byggena intill gamla Samrealskolan som förvandlas till populära lägenheter. Har lovat vd-Anders att följa bygget med min kamera.

 

Äppelkriget på riktigt i Askersund på 50-talet.Förslag om ”frukttullar”.

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlare paret Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

Sandin på torget i Askersund 1961

 

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”! Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rät att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet. De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen. Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag? Förhoppningsvis är det inte allt för dyrt. Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

Makarna Sandin som fick askersundarna på sin sida i äppelstriden

Bolaget ”Arbete och frihet”

I politiskt oroliga tider som dessa kommer jag att tänka på Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson. Och hur svårt det kan vara att få till det. Han hade en dröm om att bilda ett bolag med namnet ”Arbete och frihet. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitalismens bojor”. Men det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spått och spä.

 

Arbetare vid Hammars glasbruk på 1800-talet

Lantarbetare vid Stockshammar

I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson från Snavlunda socken kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”, ironiserade A-T.

Det var i senare delen av 1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget. Upprinnelsen ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”. 250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämnde s mineraliska och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson vara självskriven.

Nerikes –Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.

Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora drömmarna och ambitionen att bryta kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han 1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt at det var en intressant historia att berätta.

Nya Dagliga Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när bolaget ”Arbete och frihet” får ordning på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Arbetare vid Zinkgruvan Nygruvan

Skyllbergs bruk Kårberg

Askersund blev aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.

Har försökt att hitta en bild på Gustaf Eriksson, men det har inte gått. Kanske någon i bygderna har en sådan bild? I så fall hör av er. Däremot har jag hittat massor av gruppbilder på arbetare utanför sina arbetsplatser. Det var mycket vanligt på den tiden att man tog gruppbilder på hela arbetstyrkan. Det förekommer nästan inte längre. Vilken fin gruppbild det skulle bli om alla kommunal personal ställde upp sig på torget för en bild. Det skulle bli en unik bild att sätta upp väggen eller klistra in i familjealbumet .

Arbetare vid Harge tegelbruk

Arbetare vid Askersundsverken på 20-talet

En gammal dagbok berättar om en ung kvinna i Askersund

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782076.jpg

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782162.jpg

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782297.jpg

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782653.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782687.jpg

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågade inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 1294782454.jpg

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder