Boris har byggt modell av gamla IP i Askersund

Boris Govek är en mycket skicklig modellbyggare. I sin lilla verkstad på Fågelvägen i Askersund skapar han i det närmaste exakta modeller. Det kan vara äldre hus, miljöer, fordon, militärfordon, för att nu nämna något. Kan nämna att Boris är mycket historieintresserad. Det har han mycket nytta av i sitt modellbyggande.

 

Boris är mycket noggrann med detaljer. Allt måste stämma och få de rätta proportionerna. Vi har haft ett antal samtal om detaljer till modeller. Boris vet ofta men vill kolla extra så det blir rätt. Annars blir han inte nöjd. Ett tips till alla som vill få en modell av sitt hus. Tala med Boris, han fixar det. Naturligtvis mot ersättning även om han har svårt att ta betalt. Så är det med många kreativa aktörer.

 

Till julskyltningen i Askersund gjorde Boris en modell av Rådhuset som blev mycket uppskattad. Den fanns i ett skyltfönster vid färghandeln som ligger vid torget i Askersund. Lagom nu till midsommar har han gjort färdig en modell av gamla idrottsplatsens i Askersund som ska placeras i samma skyltfönster. Halva modellen handlar om vinter och den andra sommar. Ett imponerande bygge. Den gamla grinden och entrén finns med liksom den gamla träläktaren från 1925 med publik. Vi som spelat där  känner igen oss. På fotbollsplanen spelar IFK Askersund och Zinkgruvan. Vid sidan om planen står en liten grabb med en sockerdricksflaska. Känner igen det sedan jag spelade själv. Fick dela min dricka i halvtid med grabben ibland.

Ta gärna vägarna förbi skyltfönstret i midsommar, eller i sommar. Boris modell är mycket sevärd. Många kommer att känna igen sig och minnas. Inte minst de som minns matcherna på gamla IP.

Boris i sin lilla modellverkstad

 

Min tidningskrönika 16 juni

 

Tänkte börja med att skryta lite över hur modig jag är. Det har säkert ingen upptäckt tidigare. Jag har badat i 16 gradigt vatten. Var till Hargebaden för några veckor sedan. De har gjort fint där ute! Tänkte bara kolla lite, sitta på stranden en stund och njuta. Solen sken och allt var fridfullt.  Hade också med en termos med kaffe och nyinköpta stora bullar ni vet från en bensinmack. Jo, jag hade sällskap. En person med kamera så det finns bevis. Det var mycket tunnsått med badgäster, men det berodde nog på att det kylslagna vattnet. Inte många vill bada då.

En bit bort vid den nya långa bryggan kom helt plötsligt en grabb vandrande, slängde av sig kläderna och hoppade i. Kan nämna att han var från Kumla. Jag kunde inte hålla mej från vattnet uppväxt vid kanten av Gårdsjön som jag är. Badade alltså i 16 gradigt vatten helt frivilligt. Efter en liten stund såg jag ytterligare en person hoppa i vattnet för att simma en liten bit. Men han hade svarta kläder på sig. Tror det var våtdräkt och det tycker jag är lite fusk.

Hade en psykolog analyserat varför jag hoppade i så kallt vatten, hade han eller hon säkert gått tillbaka till min barndom. De brukar göra så för att hitta förklaringar. Vi ungar väntade på att isen skulle gå upp på Gårdsjön så vi kunde börja bada. Vi skulle ha varit glada om det varit 16 grader. Farsan förklarade alltid att min hjulbenthet berodde på att vi bodde nära sjön och det var fuktigt. Benen hade slagit sig. Själv trodde jag alltid det berodde på mitt idrottande. Många som håller på fotboll är hjulbenta.

Har i veckan också varit och kollat på mitt barnbarn Edit som slutade i nian. Massor av folk hade samlats vid Sjöängsskolan för att var med på ungdomarnas stora dag. Firandet fortsatte med rundåkning på stan i traktorkärror. Festligt värre och roligt för ungdomarna. Avslutningen för niorna i Askersund har blivit stort, med blomsteruppvaktning och rundåkning. Minns när jag slutade skolan för en del år sedan. Förändringen är mycket stor och till det bättre. Då gick vi en stund till Landskyrkan där prästen och överläraren sa några väl valda ord. Inte festligt alls som nu. Några som varit väldigt duktiga fick också diplom. När det var klart i kyrkan satte jag mej på cykeln och åkte hem. Dom där hemma undrade om jag hade slutat och om det var sommarlov. Föräldrar varit inte så engagerade som nu och vi var många. De hade fullt upp med att få ihop sin egen vardag med allt vad det innebar. Och på den tiden fanns det heller inte någon som ville köra runt på stan med skolungdomar vad jag minns. Men jag är inte det minsta bitter när jag tänker tillbaka på mina skolavslutningar. Hade min kära cykel att trampa hem med.

 

 

 

 

Nya husskyltar på gamla hus Askersund

Föreningen Gamla Askersund har placerat ut två nya skyltar på hus med korta historiebeskrivningar. Det skedde i torsdags, den 13 juni. Just den dagen år 1643 beviljades Askersund sina stadsprivilegier. I år var det Sundbladska fastigheten i korsningen

Trädgårdsgatan -Stöökagatan som förärades med en skylt. Nästa skylt placerades på fastigheten där fotobutiken har funnits och finns, i korsningen Stora Bergsgatan-Sundsbrogatan.  Föreningen hade valt att kalla det för Apotekshuset. En gång i tiden fanns apoteket där.

Drygt ett 20-tal skyltar finns nu uppsatta. Föreningen har också gett ut en folder med beskrivning var ”skylthusen” finns. En verklig kulturgärning. Föreningen, fastighetsägarna och kommunen delar på kostnaderna för de ganska dyra skyltarna.

Ganska mycket folk hade kommit för att lyssna på ordföranden Bengt Tivelius information om husen där skyltarna placerades. Det hela avslutades med snittar och cider inne på fotograf Jajjas innergård.

Torsten Ehrenmark i Askersund

 

Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.

Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.

Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.

Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 -åring.

-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.

Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.

-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.

Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.

Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.

-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något att skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.

Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fått räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…

Skräddarens grabb ”Julle” blev stor i tyngdlyftning

Tyngdlyftaren Gunnar ”Julle” Högberg är Askersunds mest meriterade idrottsman genom tiderna med en rad SM-tecken, ett antal rekord, och nordisk mästare ett antal gånger. Trots det är  skräddare Arturs grabb Gunnar, en okände sportprofilen för de flesta i dagens Askersund. Kanske inte så konstigt. Han tävlade aldrig för någon Askersundsklubb och det var länge sedan han dominerade sin viktklass.

Gunnar flyttade till Stockholm som ung och började tävla för Stockholms AK. Men askersundarna kunde följa hans framgångar genom olika sportreferat på 40-talet med stolthet. ”Julle” känner jag” upplyste många. Det hade gått bra för ”buspojken”.

Han blev också uppmärksammad av klassiska Rekord-Magasinet, där man varje vecka hade en tecknad serie av kända idrottsmän. Och där kvalade Gunnar in. 1951 tog han sitt 17:e svenska mästerskap. Han var också mycket nära att komma med till OS i London 1948 och till Helsingfors 1952. Till OS 1952 blev han kallad till kval men myglades bort. Förbundet ansåg att Gunnar inte utfört de prov som krävdes.  Han deltog också i VM i Wien 1938.

Rekord-Magasinet 1946

 

Gunnar och hans bror Sigvard återvände ibland till hemstaden under semestrarna. En del gamla kompisar fanns kvar. Själv träffade jag bröderna under ett besök hos kompisen Tryckar-Harry Andersson.

En gammal tidningskollega, Johannes Kjerrström, skrev en trevlig krönika om Gunnar som grabb i Askersund och hans årliga besök i hemstaden. Lägger till den krönikan:

Gunnar  blev 73 år. Han levde mellan 1942-2015

Min tidningskrönika 2 juni

Kultur-och fritidsarrangemangen avlöser varandra i Askersund under sommarhalvåret. Sommarstaden Askersund lever upp. Det är bara att vraka och välja. Åtminstone en del veckor. I kommunens tätorter ordnades det också olika tillställningar.

För ett antal år sedan var Tradjazzfestivalen med Kesser Nilsen och hans Carlsbergs brassband det stora kulturevenemanget. Halva stan var inblandad. Och vi på tidningen skrev specialutgåvor. Innan den första festivalen var jazz för många i Askersund som en vit fläck på kartan. Efter några festivaler var det många som tagit till sig musikstilen. Folk pratade om olika band och soloframträdanden. Många hade verkligen blivit jazzfrälsta och besökte andra festivaler i landet. Några blev också riktiga experter som pratade om hur duktiga en del var musikaliskt.  Peoria jazzband drog storpublik till Landskyrkan varje år. Biljetterna gick som smör i solsken. Kan väl också nämna att det fanns askersundare som inte brydde sig. Frågade folk till en tidningsspalt om det skulle gå ut på festivalen. ”Jag har hört tals om det där, var är det någonstans?”  svarade en man som bodde mitt i stan.

Kesser Nilsen blev populär på Tradjazzfestivalerna

Publiktillströmningen till festivalen första året kom som en stor överraskning för alla. Inte minst för alla restauranger. Maten tog slut på många ställen. Folk fick gå in i den stora matbutiken och köpa helkonserver för att stilla hungern. Det har väl aldrig gått så många fiskbullar på burk just det året. När jag är ändå är inne på färdiglagad mat brukar jag ibland själv köpa Jennys kåldolmar från Dafgård. Skrev till företaget att de skulle hälsa och tacka Jenny för sin kokkonst. Men de tog inte hälsningen riktigt på allvar. Det kanske inte finns någon ”riktig” Jenny bakom kåldolmarna? Vad jag minns fick jag ändå en gratiskartong med dolmar för  min vänlighet.

Tradjazzfestivalen lades ner för några år sedan. Det var svårt att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Intresset för tradjazz hade också svalnat. Publiken hade blivit äldre och ungdom svek. Vem vet, kanske tradjazzen får ett uppsving i Askersund igen om några år…

Slutligen en synpunkt som inte alls hör ihop med tradjazz men som ständigt är aktuell i olika debatter, nämligen sjukvården.  Jag har bara varit inlagd på USÖ en gång. Ramlade ner från ett tak och slog i huvudet. Läkarna borrade hål och tappade ut blod sedan var allt som vanligt igen. Minnet av det är bara ett litet hål. Vården var fantastisk. Skulle gärna ha lyft på kepsen för den omsorgsfulla behandlingen, men jag fick order om att vara försiktig med huvudet efter operationen. Därför fick kepsen sitta kvar. Men nu är det inga problem, så jag tar igen artigheten nu.

 

 

 

 

Äppelkriget i Askersund

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlareparet Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

 

Rudolf Sandin  på torget i Askersund

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”!  Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

 

Makarna  Vanja  och Rudolf Sandin

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rätt att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet.  De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen.  Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

 

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska   äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga   sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel  från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

 

Vykort  från 50-talet från torget  i Askersund

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag?  Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.