Bostadsbolaget ska få Norra Bergen i Askersund att blomstra igen

Kyrkovaktmästare Karl-Johans hus på Norra Bergen i Askersund  jämnades med marken i början på 1980-talet. Det var ett av de finaste huset i området.  Den rivningen får de styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till fastigheten som låg strax norr om Samrealskolan strax intill Vattentornet, hörde också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.

Karl-Johan Karlssons hus.

Ägare till huset var kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan både höns och gris i början av 1900-talet.

En av döttrarna till Karl-Johan har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång.  Med facit hand borde kommunen sålt marken och därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag besöker Norra Bergen.

Under ett antal år lät kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas.  Så blev det också till slut.

Byggnaderna på Norra Bergen i Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur. Synd att inte Karl-Johans hus finns kvar.

Askersundsbostäder AB  nu har köpt en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Bland annat delar av Norra Bergens äldreboende  när det blir tomt. Ett nytt äldreboende ska byggas i anslutning till Vårdcentralen, Det har funnits hus i området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för nybyggen. Det finns  också planer för gamla Vattentornet. Bostadsbolagets planer ligger en bit framåt i tiden, men det finns  många intressanta  tankar och planer för  området.

Huset på Norra Bergen där  originalet Birger ”Tjommen” Andersson bodde revs  för  många år sedan.  Besökte vännen Birger många gånger. Han trivdes i det lilla röda huset.

Men det har funnits radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…

Kyrkoherde Gullholmer var rädd för ”ryssen”.  Han ville spränga en skyddstunnel  genom Norra Bergen.

För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga.

När förslaget presenterades var många mycket positiva.  Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om när.

Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.

Slutligen då Vattentornet som gick  med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss och land. 

Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger  för att fotografera. Bättre utsikt ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Från bygget av Vattentornet.

Det fans två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av Vattentornet. Men det var då det…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stig grävde fram gamla rådstugan i Askersund

Vad döljer sig under kullerstenstorget i Askersund? Det var inte så många som funderade på det innan grävmaskinist Stig Gustavsson grävde fram rester av gamla rådhuset för drygt 30 år sedan. Televerket skulle lägga ner nya ledningar i norra delen av torget  mot Storgatan-Stöökagatan när grävmaskinist Gustavsson lade delar av maktens boning  från 1600-talet i dager.  Arbetet stoppades omgående och folk från länsmuseet tillkallades för arkeologiska utgrävningar och dokumentation av fyndplatsen. Massor av daglediga askersundare kantade ”rådhusgropen” på torget för att följa utgrävningarna.

Grävmaskinist Stig Gustavsson grävde fram gamla rådstugan  på torget för  drygt 30 år sedan.

Utgrävningarna 1986 på torget var de första som gjorts i centrala Askersund. Det var ganska lät enligt expertisen att se vad som hänt före och efter den stora branden 1776. En svart jordrand cirka 40-50 centimeter ned i marken är rester från branden som ödelade hela staden. Att det var just det gamla rådhuset som televerket grävt fram rådde inget tvivel om.  Gamla kartor visade att rådhuset låg på den plats där fynden gjordes. Stockarna från grunden var märkligt nog fortfarande friska.

Rådstugan – som huset kallades på den tiden-låg avskild ute på torget. Byggnaden var av trä i en våning och försedd med spåntak och ett litet torn. Rådstugan var en mycket liten byggnad. I tornet hängde en klocka. År 1695 offrades gamla rådhusklockan för att man skulle få fram tillräckligt med metall för att gjuta om stadskyrkans lilla klocka. Folket från länsmuseet fotograferade, mätte stockarna och ritade av byggkonstruktionen.  Vid det tillfället förklarade också ansvariga för utgrävningen att det förmodligen fanns mycket mer att undersöka utanför själva gropen.

-Vi kan  inte göra  mer  nu. Förmodligen finns det mer av grunden utanför gropen, men de utgrävningarna får väl Askersunds kommun stå för när de får gott om pengar, upplyste Lars Andersson från länsmuseet, vid utgrävningen 1986.

Hembygdskännare Hugo Stöök fanns vid torget i samband  med utgrävningen. Han hade en gammal karta  med som visade att det verkligen var rådstugan som grävdes fram.

Ännu tycks  inte Askersunds  kommun ha fått gott om pengar, eller  också har  politikerna  prioriterat mer dagsaktuella ärenden.

 

 

Restaurang vid södra infarten till Askersund

Lokala företagaren , Karl Dufwa , vid Linds gård köper ett markområde sydväst om cirkulationsplatsen vid södra infarten. Syfte är att etablera restaurangverksamhet på platsen. Det handlar om en snabbmatskedja som ska hyra in sig på området.

Södra infarten till Askersund

Marken i fråga är inte detaljplanerad och enligt bedömning av Sydnärkes Byggförvaltning att det inte behövs.

Just nu pågår planering av ett strövområde på Lindbomossen, i samband med åtgärder för att minska övergödning i Alsen. I förslaget till kontrakt finns inskrivet att köparen av marken skall upplåta fem parkeringsplatser så att besökare till området kan parkera. Den blivande fastigheten utgör idag del av tre fastigheter, vilka delvis sammanförs genom lantmäteriförrättning.

Området är på 4800 kvadratmeter. Priset för är 240 000 kronor. Köparen godtar fastighetens skick utan några krav på åtgärder eller ersättning mot kommunen.

Politikerna i kommunstyrelsen var eniga om att sälja. Däremot diskuterades en teknisk fråga. Oppositionsrådet Carolin Dieker önskade att man skulle teckna ett reservationsavtal. Hon menade att det ännu finns en del frågetecken som att väg 50 är primär transportväg för farligt gods, infartsvägar med mera. Kommunalrådet Per Eriksson ansåg att marken kunde säljas direkt. Att det fanns trygghet i affären.

Cykellopp genom Askersund

Många  stora cykellopp har passerat centrala Askersund genom åren, som Sverigeloppet, Postgirot och Sexdagars. Sverigeloppet med Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson på 50-talet lockade storpublik. Samma var det i början  på 30-talet  när Askersund  helt  oväntat  blev etappmål  för  Sexdagars.

Gustaf Stålfarfar Håkansson

Bild:Magnus Bromander

År 1951, vid 66 års ålder, väckte Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson stor uppmärksamhet genom att utom tävlan trampa det så kallade Sverigeloppet på cykel från Haparanda till Ystad. Loppet gick bland annat genom Askersund och massor av folk följde Gustaf genom staden. En del hade också trampat ut och möt honom norr om staden. Ett gäng följde honom också ut ur staden på sina cyklar. Askersunds egen pressfotograf på den tiden, Magnus Bromander, var ute och plåtade.

”Stålfarfar” lockade storpublik under sin färd  genom Sverige. Här  är en  bild från Askersund .

Bild från Leif Linus fotsamling.

På grund av ”Stålfarfars” höga ålder vägrade tävlingsledningen att delta i Sverigeloppet. Åldersgränsen var satt till 40 år. Loppet kördes i etapper och medan de tävlande sov , cyklade Gustaf upp till tre dygn i sträck. Han sov bara lite då och då. Gustaf trampade på i beskedliga 15 kilometer i timmen. På den egentillverkade nummerlappen hade han skrivit en stor nolla.

Vi sista uppehållet bönade och bad de ”riktiga” cyklisterna om att få åka ifatt ”Stålfarfar”, men ingen kunde ändra på tävlingsbestämmelserna under loppets gång. Gustaf kom därför först i mål, trots att han cyklade utan att delta i tävlingen. Han var 24 timmar före de tävlande i mål. Dagen efter möte kungen Håkansson för att gratulera. Han blev rikskändis och slog bland annat publikrekord på Liseberg i Göteborg och kallades för ”världens äldste grammofonartist”.  Precis som många andra kändisar prövade han också på sången.  Han blev 102 år gammal och ligger begravd på Kvistofta kyrkogård. På Johanamuseet i Skurup finns en permanentutställning över ”Stålfarfar”.

Den riktig stora cykelhändelsen i Askersund inträffade dock redan 1933.  Dåtidens storlopp, ”Sexdagars” , där hela svenska eliten fanns  med skulle ha matkontroll i Askersund  på sin etapp från Göteborg till Örebro. IFK stod för matkontrollen.  Etappen gick i ett fruktansvärt dåligt väder. Så dåligt att tävlingsledning beslutade att slutmålet i stället skulle förläggas till Askersund. Loppet var drygt två timmar försenat på grund av regn och kraftig motvind.

 

Målet för etappen blev nu Shells bensinstation vid södra infarten till Askersund. Runt 500 personer hade samlats vid målgången. Funktionärerna från IFK ville väcka lite sensation genom att bära armbindlar. Det var inte tillåtet men polisen lät det hela bero trots en lag om uniformsförbud. Mellan Askersund och Örebro stod många och väntade på cyklister som aldrig kom. I Åsbro var 300 personer samlade.

Tre av de 16 startade hade brutit loppet på grund av förkylningar. En full bilist ställde också till problem för cyklisterna mellan Göteborg och Askersund. Bilisten körde på en ordonnans, som i sin tur körde på veteranen Fritz Funke som gjorde en saltomortal och hamnade i diket . Funke fortsatte loppet med mindre blessyrer. Gunnar Hägglund, Örgryte blev etappsegrare genom att spurtslå den slutlige segraren av loppet Arne Berg , Hammarby.

Etappmålet  vid Shellmacken i Askersund. Den låg vid södra infarten.

Bild från Leif Linus  bildsamling

Omedelbart efter ankomsten till Askersund visades cyklisterna till Varmbadhuset för bad och ett glas varm mjölk. Därefter blev det mat i Hantverksföreningens lokal(Folkets hus).  Det bjöds på ägg, smörgåsar, apelsiner, bananer, läskedrycker och kaffe. Aptiten var imponerande enligt serveringspersonalen. Senare på kvällen transporterades cyklisterna i buss till det riktiga etappmålet i Örebro. Funktionärerna i Askersund fick mycket beröm för sina insatser. Mr Jones i DN skrev: ”Det improviserade målet i Askersund var verkligen i alla avseenden stiligt och tillfredsställande och betecknande nog ett sexdagarsrekord i sitt slag.” Det kan nämna satt Mr Jones också tillhörde tävlingsledningen.

Tipset om att kolla efter cykelhändelsen från 1933 fick jag av grannen Ulf Eriksson. Själv gammal tävlingscyklist och orienterare. Ulf är förmodligen den ende askersundare som varit med och vunnit i orienteringens ”Tiomila”.

Ulf Eriksson gammal  tävlingscyklist  och orienterare med  bland annat en seger i ”Tiomila”.

 

 

 

Askersund blev inget skatteparadis

 

Askersund blev inte det skatteparadis som operasångare Ivar Andrésen önskade sig en gång i tiden. Operasångaren förslag var om att han mantalsskrev sig i Askersund ville han att staden skulle nöja sig med 400 kronor om året i kommunalskatt. Andrésen skulle debiterats vanlig skatt men med ett avdrag ned till 400 kronor. En kohandel som satte myror i huvudet på skattexperterna som trodde att ett sådant beslut skulle överklagas.

Borgmästare Gunnar Casmir Bretzner tyckte inte frågan var så märklig. Sångaren var bosatt i Tyskland och önskade sig en fast punkt i livet där han kunde mantalsskriva sig. Och han var ju en kändis som kunde placera Askersund på kartan. Inte så dumt. Året var 1933.  En reporter på stora DN frågade borgmästaren om skatten inte skulle debiteras efter inkomst. Enligt Brezner kunde staden bestämma det själva och hänvisade till hur Jönköping gjorde med tändsticksfabriken och Malmö med sockerbolaget. De fick skattelättnader.

DN reportern raljerade med att Askersund kanske skulle bli överhopade av ansökningar från folk som vill ackordera om skatten. Samma tidning hade en dikt inne som kallades ”En stump om Askersund” som handlade om ”basen” Ivar Andrésens önskan om skattelättnader. Ärendet gick upp i stadsfullmäktige sedan ett beredningsutskott undersökt Andrésens begäran. Efter artiklar i Stockholmstidningarna hade stadsfullmäktige fått kalla fötter. De menade att sångaren fått skolundervisning för sin son utan kostnader. Andrésen hyrde också en bostad i Askersund. Han var också bosatt en del av året i staden, så det mest riktiga var att han också mantalsskrev sig  i Askersund, med då utan skattelättnader konstaterade beredningsutskottet.

Kallelse till stadsfullmäktige

Utskottet menade också att det var en helt onödigt med en uppgörelse mellan staden  och Andrésen.  Sångaren kom aldrig upp i det erbjudna beloppet. Åtminstone inte så länge han förvärvade  större delen av sin inkomst  i Tyskland

Världsbassångare Ivar Andrésen älskade Askersund. Enligt många kritiker var han bäst i världen inom operabasfacket. Ofta fick han höra att han hade en ”hel orgel i halsen”. Den största anledningen till att han tyckte om Askersund, var enligt honom själv att han gifte sig med den snyggaste flickan i stan, Greta Westlin. Och med en sådan inställning blir säkert allt i omgivningen vackert, även en mörk och regnig decemberdag i Askersund.

Ivar Andrésen och hans fru Greta ligger begravda strax intill landskyrkan i Askersund. Sångaren avled 1940, bara 44 år gammal. Hjärtat orkade då inte med längre. Världssångaren Andrésen var en storväxt man som älskade god mat. Ibland är det ingen bra kombination.

 

Ivar föddes i Oslo, dåvarande Kristiania. Han räknade sig som svensk hela tiden och det var också på Stockholmsoperan han började sin karriär.

Efter Stockholmstiden fortsatte han sin sångarbana i Tyskland, där han bodde i Berlin periodvis. Han var mycket känd i Europa, Argentina och USA. Han var faktiskt mindre känd i sitt hemland Sverige. Fortfarande finns det inspelningar med Andrésen att köpa på olika skivbolag.

När han var hemma i Askersund gav han ibland konserter både i landskyrkan och hantverkslokalen (nuvarande Folkets hus). Hustru Greta var hans sångliga domare. Såg hon gillande på honom flög han henne om halsen och grät. Gretas syster Lisa drev under många år tidnings-och tobakshandel i Askersund tillsammans med maken Tore.  Hon pratade ganska ofta med mej om svågern Ivar och om hur duktig han var att sjunga. Lisa var med all rätta verkligen stolt över sin svåger.

Westlins tobakshandel Stora Bergsgatan -Stöökagatan. Andrésens svägerska  och såger drev  tobakshandeln.

Bertil Boo tog sånglektioner av Andrésen

Ivar gav också sånglektioner när det passade. Bertil Boo var en sångare som tog lektioner hos världssångaren. Bertil var mycket glad över att den fina utbildningen var billig. Med normala priser hade det inte blivit någon utbildning för Bertil. Det gjorde att han så småningom gav honom möjlighet att göra det han helst ville, att sjunga. Bertil cyklade till lektionerna på kvällarna efter avslutat jobb på gården. Han tyckte det var mödan värt. Bertil fick dock avbryta lektionerna 1940 när han blev inkallad. Samma år dog Andrésen. Flera år senare när Bertil sjöng på Berns kom Ivars fru Greta fram och tackade för sången och sa: ”Tänk om Ivar fåt vara med nu”. Det var ord som gjord den sjungande bonden lycklig.

1956 hölls en stor minnesgudstjänst i Askersunds landskyrka med anledning av 60-årsdagen av Ivar Andrésens födelse. Överlärare Dahlins dotter Lil svarade för vacker solosång ackompanjerad av David Bellander. Lil hade då också hunnit med att göra sig ett namn inom operavärlden. Kyrkoherde Ånséhn höll minnestalet. På den tiden fanns det gott om plats i tidningarna. Hela minnestalet återgavs i tidningen. Borgmästare Bretzner lade också ned en minneskrans på Andrésens grav. Efter minnesgudstjänsten bjöd hustru Greta Andrésen till kyrkkafe  på Sundsgården.

 

Så kunde det gå till Askersund på 50-talet när man hedrade sina berömda män och kvinnor

 

 

Önskemål i Askersund om förbud att mata fåglar i hamnen sommartid.

 

 

Förbjud matning av fåglar i Askersunds hamnområde under sommarmånaderna. Det vill ledamöterna i kultur-och tekniknämnden. För att få tyngd i det hela vill politikerna i nämnden också få in förbudet i de allmänna ordningsföreskrifterna. Ännu har inte frågan varit uppe i kommunstyrelsen eller fullmäktige för avgörande. Många boende i hamnområdet har känt sig störda av måsar, kajor och änder.

Om förslaget går igenom undrar många hur själva kontrollen ska gå till. Vad händer om någon slänger ut några brödbitar till fåglarna? Ska polisen ingripa?  Blir det böter?  Frågorna är många. En av anledningarna till att det samlas mycket fåglar är inte bara matning. I hamnen finns ett antal restauranger och kiosker som lockar. Kajor och måsar slår sig ofta ner på räckena runt serveringarna för att kolla om det finns något matnyttig. Eller om någon tappar några godbitar.

Askersunds kommun har fått många märkliga donationer genom åren, där kravet har varit gåvan ska ombildas till fonder. En donation handlar just om mat till fåglar . Bakom donationen stod makarna Judit och Nils Setterberg i Falla, Skyllberg. Judit avled 1986, men då var maken Nils redan borta. Det handlade om ganska mycket pengar. Den största privata donationen som kommunen ansvarat för. Behållningen i boet, 360 268:38 kronor, skulle enligt testamentet placeras i en djurfond. Enligt testamentet som upprättades redan 1962 skulle ”fondens hela ränteavkastning gå till åtgärder för skydd av i vilt tillstånd varande djur på marken och för fåglar i luften. Ränteavkastningen skull årligen förbrukas”.

I testamentet föreskrevs att fonden skulle förvaltas av Lerbäcks kommunalnämnd. Nu skrevs testamentet före kommunsammanslagningen, så det blev istället kommunstyrelsen i Askersund som delar ut pengar för att hjälpa djuren. I testamentet står det tydligt och klart att det är djuren i Lerbäck och Snavlunda, som ska förfoga över ränteavkastningen. Hur makarna Setterberg tänkte hindra fåglarna från centralorten att få ta del av fröna har jag inte fått klart för mej.

Arne Björk matade fåglarna i Falla  under  många  med hjälp av pengar från makarna Setterbergs fond.

I testamentet ingick fast och lös egendom beräknad till 83 800 kronor. Nu blev den summa betydligt högre efter försäljningen av makarnas hus i Falla och en auktion. Sammanlagt blev summan från makarna Setterberg drygt 500 000 kronor . Testamentet var inte riktigt bevakat från början. Det fanns släktingar som hade rätt på en del av pengarna. Beslutet blev till slut att djuren och släktingarna fick dela på pengarna.

1990 rev kommunen upp det gamla beslutet om hur pengarna till djuren skulle fördelas. Olika föreningar och allmänheten fick då också chansen att vara snälla mot djuren med hjälp donationspengarna.

Ruben Carlsson i Falla som jag kände ganska nära fortsatte att mat fåglarna något år efter Judits död. Han bodde granne med henne. Ruben berättade för mej att hon hade hela frysen full med bröd, talg och annan mat till fåglarna. Ruben använde sig av det förrådet så länge det räckte.

 

Loongs orkester med Bertil Boo

 

Hade ”Dansbandskampen” funnits på 1930-talet skulle Loongs dansorkester från Askersund varit givna. Tyvärr var fanns varken TV eller någon ”Dansbandskamp” på den tiden. Och det var synd. Loongs fick istället utkämpa sin kamp mot andra dansband. Konkurrensen mellan dansorkestrarna var stenhård, så det gällde att vara bäst även då.

Orkestern bildades 1927 och höll igång utan avbrott till 1942. Storhetstiden inföll på 30-talet. Tio somrar i följd svarade Loongs för dansmusiken vid IFK:s fester ute på Borgmästareholmen, dåtidens nöjescentrum i stan. Men det gällde att saluföra sig , om man ville ha engagemang. Inför sommarsäsongen 1934 stegade medlemmarna i Looongs iväg till fotografen iförda enhetlig scenkostym, ljusa långbrallor, sticktröja, fluga under hakan och som kronan på verket , baskermössa. En välsjungande yngling med namn, Bertil Boo, fanns med i gänget. Han skulle senare bli Bertil med hela svenska folket. Men i Loongs var han som det hette i reklamen ”refrängsångare och trummis”.

 

Georg Pettersson, var en glad dragspelare i hela sitt liv. Han var ocksåen av stöttepelarna i Loongs orkester från 1927 fram till 1942 då verksamheten lades ned.

En som var med från början var dragspelaren Georg Pettersson. Han finns inte kvar i livet längre, men var en kändis i Askersund. Som lite äldre spelade han ofta ihop med dottern Margot. Det var Georg och musikkompisen Tore Carlsson, som såg till att Bertil Boo kom med i gänget. Orkesterns namn togs efter Nils Loong, men han försvann snart ur gänget så det behövdes en ersättare . Georg och Tore hade hört att Bertil Boo spelade trummor också. De båda åkte ut till Boda och Bertil på en motorcykel. Sångaren var lätt att övertala , men de hade en del besvär med systern Hildur. Till slut gav hon med sig. Tillbaka in till stan satt alla tre på motorcykeln. Övningarna satte igång direkt.

1930 skrev Loongs kontrakt med IFK Askersund om musik vid danserna på gamla IP. Enligt Georg var det ett mycket dåligt kontrakt. Musikerna fick tio kronor per man och kväll. Det var betydligt bättre betalt på andra håll där Loongs spelade upp till dans. På Borgmästareholmen var det full fart på somrarna. Vid ett tillfälle hade storstjärnan Thor Modeén kommit för att leda en danstävling bland publiken. När det var dags för prisutdelning, var hela prissamlingen borta. Den hade helt enkelt stulits, trots att den låg under orkesterns fötter-under spelkuren på dansbanan.

Georg Pettersson , spelade dragspel i nästan hela sitt liv. Redan i åttaårsåldern tjuvlånade han brorsans spel. Hot om stryk hjälpte inte. Vid trettonårsåldern skedde spelmansdebuten vid drängarna och pigornas dans på Edö brygga. Sedan fortsatte det bara.

Bertil Boo, som inte heller finns i livet, berättade ibland om när Georg och Tore kom på motorcykeln till Boda för att övertala honom att bli med i gänget. Han var då 18 år och spelade trummor i Syrenakapellet i Aspa. Bertil berättade att man sjöng i megafon på den tiden. Enligt honom själv hördes hans starka sång från gamla IP ända till Åmmeberg. Det hade folk sagt till honom. ”Jag har alltid haft en stark röst så man vet ju aldrig” funderade Bertil, när han mindes tiden med Loongs. Själv slog han igenom 1946 med ”Violer till mor”. Sedan vet de flesta hur det gick med trumslagarkarriären för Bertil. Sången tog över helt.