Mörtsjöns svagdricka ett måste till jul

En kagge svagdricka från Mörtsjöns bryggeri var för många Sydnärkingar ett måste till jul för i tiden, likaväl som skinka på julbordet. PÅ den tiden fanns det flera bryggerier inom Askersunds kommuns gränser som konkurrerade om kunderna. Men vilket brygger man än handlade av skulle det vara svagdricka från Mörtsjön. Det blev liksom ingen jul annars.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För mej personligen var det en höjdpunkt hemma vid Gårdsjön när bryggarbilen från Mörtsjön stannade till. En kagge svagdricka var självklart och fanns det pengar över kunde det också bli en sockerdricka. Minns att utköraren alltid frågade om det skulle vara en eller två tabletter i drickakaggen. Det handlade om något som hette soletter, som satte lite fart i kaggen. Ett sötningsmedel.

Det var på 60-talet som Mörtsjöns bryggeri hade sin storhetstid med som mest ett 25 tal namn på lönelistan. När bryggeriet lades ner 1982 hade det funnits i över 100 år.  Bryggeriet levererade cirka 80 procent av sina drycker direkt till hushållen. Det var i slutet av 1800-talet som en man vid namn Sjölin, startade bryggeriet. Han ägde marken och det fanns också en naturlig källa med bra vatten, vilket var en förutsättning för ett bryggeri. Dem produkt man startade med var just svagdricka. Den skulle genom åren bli den stora bärande drycken. Den kompletterades med de traditionella läskedryckerna.

Det var inte problemfritt att driva ett bryggeri. Under första världskriget var det stora svårigheter att få tag på malt, och det begränsade produktionen i hög grad. Under det andra fanns det andra problem som ställde till det. Det kom en bestämmelse som begränsade bilarnas aktionsradie till max 3 mil.

Karl-Axel Gustavsson  och Axel Karlsson

Det var flera ägarbyten under årens lopp vid Mörtsjöns. Från 1947 och fram till nedläggningen var det Erik Sundström med familj som ägde och drev bryggeriet. Det var under hans ledning verksamheten expanderade. När han dog drevs företaget vidare av svärsonen Karl-Axel Gustavsson med familj. Det var mycket tack vare att bryggeriet var ett renodlat familjeföretag som man kunde klara konkurrensen från de stora jättarna.

När Mörtsjöns bryggeri som bäst klarade 2 000 flaskor i timman producerade de stora bryggerierna 30 000 flaskor på samma tid. Kunderna fanns då i hela Sydnärke, i Södermanland och i Östergötland. Dessutom levererade bryggeriet till så kallade nederlag runt om i Mellansverige. Det var olika bryggerier som på det sättet kompletterade sitt eget sortiment. Det bryggdes dock aldrig öl vid Mörtsjöns bryggeri. Däremot sålde man öl från de stora bryggerierna.

Einar Lundkvist

Under en period fanns det inte mindre än åtta bilar med utkörare som varje morgon lämnade bryggeriet. Drickabilen var väntad i stugorna. Men det var då det. I dag har de stora livsmedelsjättarna tagit över helt. Halva butikerna är fyllda med drycker av olika de slag. Det är inte många småbryggerier som överlevt. Hammars bryggeri är dock ett lysande undantag med tillverkning till butiker, restauranger och kiosker. Men rundkörningen med dricka till allmänheten hör till en svunnen tid. Frågan är hur länge tidningsföretagen håller ut med sin rundkörning av morgontidningen? Hoppas att det blir många år ännu. För visst saknar man drickautköraren som ringde på och frågade hur det skulle vara med dricka den här gången.

 

Skarpa knivar

Vem har inte retat sig på slöa köksknivar? Säkert de flesta. En del knivar går att slipa, men det är inte så många som gör det. Eller kan det.  Många använder också eggade brödknivar rakt över på allt de skär. Och det är inte roligt med sådan knivar, om man nu kan tala om humor i samband med knivar. Nu till jul när det är skinka och korv på gång är det extra viktigt att ha skarpt. Det  ska inte bara smaka bra, utan  också se snyggt ut. Minns en marknadsförsäljare vars argument med skarpa knivar var att man kunde skära så tunna – tunna korvskivor att svärmor aldrig mer skulle komma tillbaka.

Annat var det för som det brukar heta, men när det gäller knivar stämmer uttrycket. Långt in på 50-talet dök det upp skärslipare som tog hand om alla slöa knivar. De första jag minns kom på cykel med hela sliputrustningen.  Men den jag minns bäst var Verner Johansson från Falköping. Han hade sliperiverkstad i Falköping, men när sommaren kom tog han en sliptur med sin moped. Verner gjorde det för at få ihop lite extraslantar även under sin semester.

Till Askersund kom han ofta från Småland och Östergötland. I Småland passade han också på att besöka släkten. Han förenade nytta med nöje på sina mopedturer. Verner hade själv tillverkat sin sliputrustning. Det var ingen stor och klumpig anordning. Han satte fast slipskivan på stången. Kraften tog han från bakhjulet. Vid slipningen ställde han mopeden på stödet, för att sedan sätta sig upp och trampa.

 

Verner tyckte att affärerna gick dåligt i Askersund. Normalt brukade han slipa in en dagsförtjänst på 25 kronor. Men inte i Askersund. Verner visste vad de dåliga affärerna berodde på.

”Andra skärslipare har varit i Askersund och missköt sig. Det har gett oss dåligt rykte. Till Askersund kommer det också ganska många skärslipare per år. Det finns inte så många slöa saxar och knivar kvar åt mej”, var Verners bestämda uppfattning.

 

Många undrade förstås om det verkligen kunde löna sig att åka runt och slipa saxar och knivar.

”Jag har i alla fall klarat mej på det. Hemma i Falköping har jag också ett sliperi. Yrket har jag från min far som var knivsmed. Jag lärde mej tidigt att slipa. Det är naturligt att behålla sitt yrke och bevara familjetraditionerna”, upplyste Verner.

 

Själv måste jag skryta med att hemma hos oss är alla knivar mycket vassa. Och någon brödkniv äger vi inte. Det finns en orsak till att vi har välslipat. En gång i tiden arbetade jag som styckare vid Slakteriföreningen. Förstår inte riktigt varför så här i efterhand. Jag som har svårt för döda djur. Men vi var många hemma och det gällde att komma ut snabbt och tjäna pengar till försörjningen. Bara som en liten förklaring. Som gammal slakteriarbetare är skarpa knivar ett måste. Och på Slakteriföreningen behövde vi aldrig ta hjälp av Verner. Styckarkompisen Harry Johansson  och jag slipade själva. För det mesta fick jag den stora äran att dra veven på slipstenen. Och det fick jag stå ut med. Harry-som gick under smeknamnet Lasarus- hade jobbat längre än jag på firman. Även knivslipningen skulle ske efter en viss rangordning.

 

 

 

Harry  Johansson

I dag finns ett antal små slipapparater att köpa till hushållen. Vet inte hur bra de är, men enligt reklamen ska de vara väldigt bra. Förr fanns det en slipsten utanför väggen nästan vid varje hus. Men det var då det.

 

 

 

Gamla Folkets hus i Askersund var en gång i tiden stadens nöjespalats

Folkets hus eller om ni vill gamla ”Hantverkaren” i Askersund ska rivas har politikerna bestämt. Tomten ska ge plats för nya bostäder. Många anser också att huset är i dåligt skick och inte värt att bevara. Men de finns askersundare som inte håller med sina politiker. En Facebookgrupp med namnet ”Rädda Gamla Folkets hus i Askersund ” har bildats . Gruppen har över 200 medlemmar. Ett spännande ärende att följa, därför bjuder jag nu på lite historia kring byggnaden utan att ta ställning för eller emot. Jag har varken kunskap om huset eller makt att kunna påverka några beslut. Kloka personer får ta beslutet om byggnadens vara eller  inte vara…

Kö till biljettkassan inför en filmförevisning

För 103 år sedan, närmare bestämt den 13 oktober 1907, invigde Askersunds fabriks-och hantverksförening biograflokalen på Sundstedtska tomten vid Lilla Bergsgatan. Sedan i slutet av 80-talet drevs lokalen av Askersunds Folktes husförening. I dag finns Folketshusföreningen i  nya Sjöängen.

Det finns väl ingen äldre askersundare som inte har varit med om någon trevlig aktivitet i biograflokalen. Under många år var lokalen Askersunds stora nöjesetablissemang, med allt vad det innebär från teater, revy, film, bandyavslutningar, föreläsningar, musik för att nu nämna något.  Fullmäktigesammanträdena hölls också  i lokalen  under några år.

Fullmäktige i Folkets hus

 

PRO-dans

Folkets  hus november 2017

Uppförande av biograflokalen-som från början var tänkt som en teaterlokal som skulle rymma 400 personer-var en mycket djärv satsning i början på 1900-talet. Filmen hade ännu inte slagit igenom. Antalet platser fick senare reduceras. Ventilationen inte räckte till. Fabriks-och hantverksföreningen köpte tomten för 7 000 kronor år 1906. Byggmästare Strandell Örebro, byggde huset för en kostnad av 15 320 kronor. Föreningen höll själva med virket.

Dåvarande kyrkoherden Södersteén , höll invigningstalet som var  något i hästväg vad beträffar längden. Det handlade om 23 tätskrivna foliosidor! Säsongen 1913-14, gavs de första biografföreställningarna. Det var ” Vestgöta Bio” från Skövde som hyrde lokalen. Nu tog också diskussionerna om att köpa en egen filmapparat. Första världskriget satt dock djupa spår i föreningens ekonomi och verksamhet. Istället för att köpa en filmapparat höjdes röster om att fastigheten skulle säljas.

Herbert Fallgren vid biografen. Han var vaktmästare i huset under många år.

Men efter kriget tog nöjeslivet ny fart i Askersund. Redan 1919 inköptes en projektor. Biorörelsen drevs i föreningens regi  under namnet A.H.F Bio.  Maskinisten hade ett arvode på fem kronor per föreställning. Men då ska man komma ihåg att biljettpriserna  låg på drygt en krona. Biografrörelsen gick bra vid den här tiden. År 1924 gjordes en om-och tillbyggnad för 14 000 kronor tack vare ett bra överskott.

Populära sångerskan Thory Bernhards i Folkets hus

År 1931 gjorde ljudfilmen sitt intåg i Askersund. Men satsningen gjordes med viss tvekan. Det fanns stor osäkerhet om föreningen kunde få ljudfilmer i den utsträckningen man önskade. År 1970 tog biografföreståndare Magnus Bromander över verksamheten på arrende. Han hade varit maskinist sedan 1958. Den gamla AHF Bio blev då Vätter-Bio. Under 16 år drev sedan Bromander med hjälp av hustru Britt verksamheten. Sedan Folkets hus tog över var Roger Ivarsson varit maskinist.

Askersunds fabriks-och hantverksförening grundades 1847 när skråväsendet efterträddes av ett fritt näringsliv. Föreningens medlemmar har under åren drivit lärlingsutbildning, utfärdat gesäll-och mästarbrev.

 

Centrumföreningen önskar att partistugorna flyttas från torget i Askersund

Partistugorna i samband med valen verkar betyda mycket för de politiska partierna i Askersund . Och kanske inte bara i Askersund. Men måste stugorna stå på torget och ta bort ett antal parkeringsplaster för handeln? Det undrar föreningen Askersund i Centrum i en skrivelse till kommunen.

Så här såg det  ut  på torget  vid förra valet. Nu önskar Centrumföreningen en annan placering av valstugorna. Det försvinner ett antal parkeringsplaster varje gång.

Föreningen menar att en placering i Torgparken vore  ett bra alternativ. Ett annat alternativ är att ställa stugorna utanför kommunhuset på Stöökagatan. Varje parkeringsplats är viktig för Askersund sköra fackhandel oavsett om det bara är val vart fjärde år betonar Centrumföreningen.

Rune Karlsson och Boris Elfström  på torget inför  förra valet.  Det kanske var sista  gången…

Askersund i Centrum har också synpunkter på torghandeln i Askersund. Föreningen vill ha ändring i regelverket som styr torghandel samt placeringen av handeln.

”De flesta man pratar med tycker att torghandeln ska vara försäljning av lokala produkter i mindre skala som skulle få plats i Torgparken. De större stånden skulle man kunna ha på Stöökagatan, med en förlängning ett kvarter öster ut. Gågatan kunde förlängas. Det skulle också gynna den befintliga handeln på denna gata”, hävdar Askersund i Centrum i sin skrivelse till kommunen.

Föreningen menar också att regelverket för torghandel måste följas. Om inte så borde det få konsekvenser för torghandlare som inte sköter sig. Som att bli av med sin bokade plats.

Det finns en önskan från Centrumföreningen att de större torgstånden flyttas till Stöökagatan utanför Rådhuset  med en fortsättning öster  ut.

”Kontrollen är obefintlig i dag och gynnar torghandlare som är oseriösa. Efterlevnaden av reglerna borde ligga på Tekniska som har folk ute med bilar hela dagarna. Det kan ske utan någon större arbetsinsats”, framhåller Askersund i Centrum.

 

 

”Öl-café-fonden” i Askersund lade grunden för musikskolan

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond. En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

 

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

 

 

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

 

 

 

Nya spadtag i Askersund

Kommunalrådet Per Eriksson har haft fullt upp med grävning den senaste veckan. Det handlar inte om vanligt  höstbruk, utan första spadtagen för nysatsningar. I sitt sällskap har han haft tjänstemän och förstås också folk från byggföretagen som ska göra jobben. Även blivande hyresgäster har varit med. Vid varje tillfälle åker också rödfärgsburken fram.  Satsningarna bockas av med en röd bock.

Kommunchefen Madeleine Andersson bockade av med rödfärg

Korttidsboende Blåklockan har nyligen bockats av. För några dagar sedan togs det första spadtaget för nya vård-och omsorgsboendet vid Vårdcentralen.  På torsdagsmorgonen var det dags för första spadtaget i Västra Strandparken för 22 nya bostadsrätter som InnoBo ska bygga.  Det blir inflyttningsklart vid nästa årsskifte.  Det är andra etappen. PEAB är snart färdiga med sina bostadsrätter i samma område som var första etappen.

 

Födelsedagskalas vid Sjöängen i Askersund

Det blir stor fest i Sjöängen på lördag.  För ett år sedan invigdes  skol-och kulturbyggnaden och det ska firas med ett kalas. Och nästan allt är gratis. Avslutningen blir med jazzföreställning. Sångerska är  Auora Brännström. Namnet  på föreställningen  är ”Happy birthday Miss Monroe”. Men den föreställningen är inte gratis.

Vid filmvisningen i Visholmen  på lördag finns det med ett avsnitt om  en av IFK:s bandystjärnor Svante Eriksson. Bilden  är från ett av Svante landslagsuppdrag.

På 1-årskalaset kommer det att finnas aktiviteter både för barn och vuxna.  Leif Linus kommer  också att köra två filmvisningar i Visholmen med glimtar från Idyllienfilmerna.  Från filmen berättar Svante Eriksson bandyminnen. Nils Sedig berättar minnen från Askersundsverken och PLM. Ulla Sjösvärd är uppväxt i Askersund men bor sedan många år i Stockholm. På filmen berättar Ulla minnen om sin pappa Hotell-Gustav, som var en kändis i stan. Det är första gången just det avsnittet visa. Maj-Britt Ferneberg (Johansson) var servitris på Statt i Askersund. Hennes berättelse finns med på Leif Linus film. Ett inslag om Per-Olof Lundin, skidåkare  och friidrottare inom IFK och senare i Laxå, presenteras  också.

Bild:Ove Danielsson

Från invigningen  november 2016. Magnus Landin vid PEAB var ansvarig för bygget. Han fanns naturligtvis på plats vid  invigningen. Det var fullsatt i stora arenan.  


Bild:Ove Danielsson

I ett avsnitt  i Leif Linus film berättar  Ulla Sjösvärd  om sina pappa ”Hotell-Gustav”. Det har aldrig  visats tidigare.

Maj-Britt Johansson

Maj-Britt Johansson-Fernberg  jobbade  många år på Statt. Hon spelade  också revy i Askersund 

Per-Olof Lundin från Tivedsloppet 1956. P O vann loppet i snöoväder.

 

Nils Sedig  då han jobbade på Askersundsverken

Bild:Kjell Johansson

Slutligen finns pastorssönerna Per-Arne Axelsson och Sven Bergholm, med på ett avsnitt. De berättar minnen och busstreck från uppväxttiden i Askersund. Sven ”Plösen” var känd för sina bus under uppväxtiden.  Båda var söner till pastorer vid Elimförsamlingen så det var lite extra känsligt. Deras berättelse är ett underhållande inslag i filmen. Hur det var i Askersund  när de växte upp.

Sven Bergholm med Lapp-Lisa.  Son till en pastor på Elim

 

Per-Arne Axelsson. Son till en pastor på Elim