Karl-Oskar Sjöström Askersunds mest läste författare.

Karl-Oskar Sjöström är förmodligen Askersunds mest läste författare. Nu handlar det inte om någon roman, utan en epokgörande fotohandbok ”Amatörfotografen”. Rektorns grabb fick ut sina böcker i inte mindre än 16 olika upplagor. Boken har också getts ut på övriga nordiska språk. De är svårt för övriga askersundsförfattare att nå upp till Karl-Oskars nivåer. Förutom alla böcker medverkade han också rad olika uppslagsböcker med ämnet foto. Men det här var före digitalfotots inträde. När Karl-Oskar var i farten gällde bara ”vanliga” kameror, filmrullar och framkallning i olika vätskor. Och då var hans böcker ovärderliga för alla som ville ta en något så när bra bild.

 

Den första upplagan kom 1937. I början på 80-talet var det bara förre finansministerns Per-Edvin Skölds handbok i självdeklaration som gått bättre av alla fackböcker. Men Sjöströms bok var helt klart betydligt mera underhållande.  Sjöström levde på senare år med fru Elsa i sin villa vid Stora Forsa några mil söder om Askersund. Han finns inte i livet längre, men vi hade mycket med varandra att göra under årens lopp. Och så lärde vi känna varandra på ett märkligt sätt. Men mer om det senare.

Karl-Oskar räknade sig alltid som askersundare trots att han var barnfödd i Linköping.

-Min familj flyttade till Askersund  1907. Pappa Henrik var rektor i gamla Sameralskolan och vi bodde i den södra kyrkflygeln vid skolan. Visserligen var jag son till rektorn på skolan, men trots det måste jag erkänna att jag var en riktig busunge.. Min stora hobby var att tillverka ryska smällare som jag sedan sålde till de andra grabbarna i staden. Ofta när det hände något bus i stan, sa man att det var ”rektorns jävla unge” som varit framme igen, berättade Karl-Oskar för mej en smula roat.

Rektor Henrik Sjöström

Busfasonerna försvann dock med åren. Karl-Oskar blev en stadgad karl sedan han lämnade Askersund. Först klarade han av det militära och sedan avlade han ingenjörsexamen på Chalmers i Göteborg. Hur kom då fotograferingen in i Karl-Oskars liv?

-Jag fick en kamera av min bror  när jag fyllde 21. Det var inte så vanligt med sådana exklusiva saker på den tiden. Jag har alltid varit intresserad av bilder. Anledningen till att jag började skriva om fotografering, var att det inte fanns någon riktig bok för nybörjare på den tiden. Det retade mej, förklarade Karl-Oskar, för mej.

Karl-Oskar skrev till at börja med i olika uppslagsverk om fotografering. Senare blev han också fotografisk fackredaktör vid Bonniers.

-Det var inte jag som bad om att få skriva min framgångsrika bok ”Amatörfotografen”. De ringde från Saxon och Lindströms förlag och bad mej skriva boken. Förlagscheferna hade läst mina fotografiska artiklar i uppslagsverken.

Allt eftersom tekniken utvecklades inom fotograferingen omarbetade Karl-Oskar sina böcker för att hänga med i utvecklingen. För rektorns var det dock viktigt att alla fick lära sig grunderna för fotografering ordentligt. Oavsett vilken fin utrustning man hade.

-Folk tar  alldeles  för många färgbilder i dag. Den svart-vita bilden är oslagbar. Många gör också felet att de fotograferar allt istället för att koncentrera sig på några få motiv (det här var före digitalkamerans stora intåg). Gör man så blir det bra bilder, istället för 20 halvdåliga, var Karl-Oskars budskap den gången.

På äldre dagar blev konsten Karl-Oskars stora intresse. Han målade själv och läste alla konstböcker han kommer över.  Paret Sjöström hade huset i Forsa som sommarbostad i många år, men på 70-talet flyttade de till Sydnärke för gott. Innan vi träffades första gången visste jag att det fanns en K O Sjöström som gett en bok med namnet ”Amatörfotografen”. Jag fick med boken på en auktion. Det var en lördag och jag var ute på journalistuppdrag. På måndagen ringde en Sjöström till mej på uppdrag av hembygdsföreningen i Hammar. Han jobbade med bilder för föreningens räkning. Vi talades vid och jag berättade om boken som jag köpte på auktionen och att författaren hade samma efternamn som telefonören. ”Det är inte så konstigt, det är jag som skrivit boken”, blev svaret.

Efter det hade vi många samtal och jag besökte honom i villan hemma i Forsa. En mycket trevlig man.

 

 

 

 

 

 

Västra Strandparken Askersund vecka 51

Under  några år har  jag fotograferat  byggen i Askersund . Först det stora  Sjöängsbygget  till kommunens hemsida.  Basen  på det bygget, Magnus Landin, frågade om jag inte  kunde  ta  lite bilder  även från de  nya bostäderna  vid Västra Strandparken. Han ville få det hela dokumenterat. Kunde  inte neka Magnus som är en vänlig man. Uppdraget  är  nu klart. Hyresgästerna flyttar in i  februari 2018. Vecka 51  blir  avslutning på mitt fotograferande vid Västra Strandparken när det gäller uppdrag.  Just  nu uppförs  ytterligare en bostadsrättsfastighet strax  intill PEAB:s byggen. Kanske  det blir  några bilder  privat. Känner  ju folk som ska flytta in i bostadsrätterna. Magnus  och hans gäng på PEAB drar nu vidare  in till Örebro för  nya  uppdrag.

Elskåp mitt  i gatan som inte flyttas  ännu. Kommunen står för gatubygget.

 

Farsans julkyrka saknade kors

Min lilla julkyrka har äntligen fått ett kors på tornet. Av tändstickor. Det ser riktigt bra ut. Målade korset med en gul vattenfärg. Det här kräver förstås en förklaring.

Farsan Sven tillverkade julkyrkor på löpande band under december månad. Han var en mångsysslare när det gällde konsthantverk. Många askersundarna köpte. Säkert har många farsans kyrkor kvar. Han gjorde två olika modeller. Men jag har aldrig haft någon själv. Det blev inga över och i min ungdom så var intresset för hans kyrkor mycket begränsat.

För något år sedan gick jag förbi Röda Korsets skyltfönster vid Sundsbrogatan i Askersund och fick se en av farsans kyrkor ute på försäljning. Ingen visste vem tillverkaren var men jag kunde berätta. Och jag köpte också kyrkan. Men det fanns ett problem. Den saknade det obligatoriska korset på tornet.

Första året körde jag utan kors. Tyckte det inte spelade någon roll, även om det gnagde lite grann när jag tände kyrkan om kvällarna. Men i år har jag hittat lösningen med hjälp av brorsan, keramikern Karlherbert, som hade haft samma problem med korset. Hälsade på honom häromdagen. Två korslagda tändstickor rådde bot på problemet . Till skillnad från mej har han haft sin kyrka länge. Han kanske köpte sin kyrka direkt av farsan.

Farsan Sven var en  mångsysslare  när det konsthantverk. han gjorde allt från påskkärringar, väderkvarnar till julkyrkor.  Däremellan  spolade han  också is  på gamla IP.

Många kanske tycker det här är en helt ointressant upplysning om farsans kyrka. Men jag har ju möjlighet att skriva bloggar om allt som fastnar i huvudet just för tillfället. Farsans kyrka är en sådan. Efter julen återstår dock ett problem. Hur förvaras kyrkorna med kors utan att det ramlar av, som på min? Men lösningen är förstås tändstickor om olyckan är framme. Man lär så länge man lever  brukar det heta.

 

Julbadet på Varmbadhuset i Askersund

Gamla Varmbadhuset i Askersund var förr en viktig byggnad för många under julveckan. Julbadet var ett måste  när julen stod för dörren. Det var dags att snygga till sig. Några äldre sa att de skulle löga sig. Det gällde att vara ren och fräsch till julfirandet. Att inte lukta skunk vid familjehögtiderna. På den tiden det inte var så vanligt med badkar och rinnande vatten i husen. Särskilt då inte på landsbygden. Som tur var bodde jag bara några meter från stranden av Gårdsjön, så vi hade åtminstone nära till vatten även om det var kallt ibland. Varmbadhuset är för mej förknippad med många trevliga minnen. Som skolgrabb var det inte bara julveckan som gällde, vi fick gå dit och bada en gång i veckan. Klassen fick gå på ett led från Kyrkskolan bort till Varmbadhuset och badmästare Tyra Rydén.

 

Teckning från 30-talet  av förre teckningsläraren Kurt Grönvall.  En teckning till Askersunds-Tidning.

Badmästare Tyra Rydèn 

När man sedan blev lite äldre blev det kommunala badhuset en samlingspunkt på lördagseftermiddagarna efter jobbet.  Förutom bastubad, och tvagning, sedan gjordes helgens festplaner upp. Ibland kunde vi tas ända upp till Åboholm i Tiveden om vi samlade till taxi. Och så var det alltid trevligt att sitta och lyssna på de gamla stamgästerna i bastun.  Den ena historien var värre än den andra.  Själv sysslade jag lite med brottning i säsongen mellan bandyn och fotbollen. Och den sporten bygger i stort på att banta ner sig till ”rätt” viktklass. Så det blev åtskilliga timmar i Varmbadhusets bastu.

Akvarell på det gamla badhuset av Patrik Danielsson

När Varmbadhuset stängdes i slutet av 70-talet, kom huset att användas till olika ändamål. Och gör så även i dag. Länkarna finns permanent på övervåningen där badmästaren hade sin länge hade sin lägenhet. Under en period förvandlades huset till Rikets Sal av Jehovas Vittnen . Som tack för allt trevligt jag haft i Varmbadhuset gjorde jag en ”kulturinsats” när det gäller texten på badhuset. Jag tycker själv det var en sådan insats, men kanske ingen annan…

När huset målades efter stängningen målades också den stora texten på väggen över. Men de stora klassiska bokstäverna ”VARMBADHUSET” lyste igenom trots målningen. Så var det i många år. Tyckte det var synd. För askersundarna var huset ett badhus och jag tyckte det borde synas. Bokstäverna fans ju ändå kvar under färgen. Det var ju bara att fylla i. Minns att jag skrev om det och pratade med Hasse Andersson på kommunen om det hela. Efter en tid ställde han sig på min sida.  Lasse Pettersson som då målade gamla stationshuset fick gå över till badhuset och fylla i den gamla texten. Kanske många tycker det är en bagatell, men jag tycker det blev bra. Och det gör Hasse och Lasse också.

 

Badhuset som ligger nere vid Alsens strand har verkligen sin historia. I ett litet bås satt Tyra Rydén och sålde biljetter och lämnade ut handdukar. Bakom skylten ”Karbad” fanns ett gammaldags badkar på lejonfötter. Det fanns tio hytter med draperier. Vågen var i det närmaste antik när jag badade där.  På vågen hängde en ”Viktbok”. I den skrev stamgästerna i sin vikt vecka för vecka. I alfabetisk ordning.  Det var bara att kolla vad grannen vägde, om man var intresserad av det.

På en annan skylt stod det ”Rakning undanbedes inom badhusets lokaler”. Den skylten hade sin egen historia enligt badmästaren.  För när alla herrar använde rakblad, hamnade det använda rakbladen på golvet bland badskum och använda borstar.  När städerskan sedan kom och svepte ihop borstarna för att tvätta dem, skar hon sig förstås på rakbladen. Läkaren sa ifrån till slut, och skylten kom upp.

”De första tio åren på 40-talet eldade jag hela huset och bastun med ved. Det fanns veckor under de kalla vintrarna, då jag aldrig var ur kläderna, utan så gott som bodde nere i pannrummet. De gav mej ribbved att elda med och det var som att elda med tändstickor i den kalla vintern”, har Tyra berättat.

 

Tyra skötte alla tvätt i badhuset helt själv. Hon kokade vittvätten på vedspisen hemma i köket. Lönen var heller inte så storslagen. Hon fick 53:33 i månaden och fri bostad. Men när Tyra gick med i facket och det blev det andra bullar. Och högre lön.

”Kommunstyrelsen kom ner till badhuset och förklarade att det kommit tråkiga nyheter till deras kännedom angående badhuset. Och det var förstås at jag gått med i facket. Men jag var glad att några bakom ryggen och slippa svara själv”, förklarade hon i en intervju i mitten på 70-talet.

Så småningom köpte kommunen också en tvättmaskin till badhuset. Och det underlättade arbetet för Tyra, som var en mycket avhållen  och älskad badmästare. Men hon kunde säga ifrån när vi skolungar fuskade  med att tvätta oss. Tyra såg till att det blev ordentligt gjort. Och hon drog sig inte för att gripa in själv med tvagningen om det skulle vara så.

 

 

 

Konst av ”Den blyge” i Sjöängen

Kulturansvariga har fått möjlighet att köpa in konst av Levi Karlsson ”Den blyge”. Några  reliefer och en tavla med Hembygdsgården  i Askersund som motiv. Levi  var mest känd för sina dikter, men han var en mycket  mångsidig  konstnär.

Levi var inspirerad av Albert Engström. Han finns med till vänster på reliefen som kulturförvaltningen köpt in. 

Första gången Levi hade en utställning av sin konst var 1978 i Askersunds Sparbank. Levi skulle fylla 84 år och många askersundare tyckte att det var dags. Konstföremålen lånades in från allmänheten.

Bild från  utställningen 1978 i  Askersunds sparbank

 

”Det är roligt att se mina gamla saker igen”, förklarade Levi, samband med utställningen.

Längst ner till höger  på bilden  finns en trärelief föreställande fiskaren Axel Rosengren på Norra Bergen. Också han en  kändis.

Axel Rosengren som Levi avbildade. Bild  från Anders Forss.

Levi gjorde allt på beställning. Det fanns en tid då han förtjänande sitt uppehälle på att göra målade träreliefer för 15 kronor styck. Levi var lite  inspirerad av Albert Engström.

 

 

 

Från Hembygdsgården i Askersund 

Den inköpta konsten av Levi finns i en glasmonter på andra våningen i Sjöängen.

 

På turné med grisbilen I Askersund

Bläddrar man i gamla tidningar dyker det upp enkla och udda reportage som förmodligen alla läste. Saker som var viktiga på den tiden. Som när grisbilen dök upp i bygderna. Under krigsåren på 40-talet var det viktigt folkhushållet att skaffa sig en gris för de som bodde på landsbygden. Griskultingen skulle födas om och slaktas till jul. Fläsket skulle sedan räcka långt in på våren sedan det saltas in eller konserverats. Grisförsäljarna hade en stor och viktigt marknad på den tiden. De kom i bilar med små fack för varje kulting, för att sedan stanna till vid varje hus och fråga om det fanns något intresse för att säkra julmaten.

 

Bilden  från Lilla Gryten på 40-talet. Bild från Leif Linus samling

Vad är det för reportage som lockar läsare? Och vilka nyheter är intressanta att presentera?På 40-talet var bland annat  ett reportage om en turné  med grisbilen i Askersund mycket läst.  Undrar hur det tagits emot i dag? Efter drygt 30 år i yrket vet jag att journalister kan gå på verkliga minor. Artiklar som jag trodde alla skulle läsa, bläddrades förbi medan annat som jag trodde var en bagatell lästes av alla. Hur vet jag det? Behövde bara gå ett varv på stan för att få betyg, godkänt eller icke godkänt.  Helt klart är dock att journalister och läsare inte alltid har samma syn på vad som är viktigt i tidningen.

Slakteriföreningens  varubuss. Malte Eriksson  och Hjalmar Andersson var försäljare. Från Leif Linus  bildsamling

Minns själv att farsan köpte en kulting vid något tillfälle. Det var ett av det mest misslyckade köpen han gjorde. Ingen hemma kunde äta upp en god vän som den lille kultingen hade blivit. Kom inte riktigt ihåg vad som men hände, men farsan lämnade bort grisen ganska snart. Någon mer gris blev det aldrig. Hellre en lite magrare jul än att ta kål på en liten vän. Trots det här minnet är jag inte vegetarian. Tycker fortfarande om sås potatis och lite kött när det passar.

Styckningskurs  på Statt i Askersund . Bertil Persson  och Hjalmar Andersson  undervisar.

Slaktare Ingemar Larsson som  också drev butik  i Askersund . 

I Askersund fans det ett antal köttbutiker vid den här tiden. Plus Ville i Högelund som stod på torget och sålde kött och fläsk.  En del handlare hade också varubussar som körde runt på landsbygden och sålde kött, men också lite andra varor. Kanske något att ta upp igen? Då behövde inte alla ta bilen in till någon butik flera mil längre bort. Det skulle vara både bekvämt och miljövänligt. Som gammal charkuteriarbetare minns jag hur uppskattat det var ute  på landsbygden  när varubussen kom. I den här bloggen plockar jag med en del gamla slaktarbilder, även om de inte har så mycket med grisbilarna att göra.

 

Gamla kollegan Johannes Kjerrström, som skrev under signaturen ”Jan-Jerr”, skrev i Askersunds-Tidnings julnummer 1944 om en grisförsäljare. Rubriken löd” Med grisbil runt Sydnärke”. En 40-talshistoria så god som någon. Nedan återger jag lite av vad han skrev och hur han målade ut gristuren.